Varmt om tassarna

Brrr, den kryper allt närmare, den skräckinjagande nattfrosten. Den är nära, mycket nära, men ännu är den inte riktigt här (vi tror att den just nu är i trakterna av Östervåla). Kanske blir det rentav en lättnad när den knackar på? Dags att ge upp motståndet och slappna av, vända fokus inomhus och tända ljus, elda i spisarna och läsa frökatalogerna? Ni har väl sett att Plants of Distinction redan släppt sina nyheter för 2010?

När vi då sitter där avslappnade och bekymmersfria är det skönt att veta att vi har så förnuftiga magnolior. De har nämligen redan iklätt sig sina lovikavantar, och inväntar med förtröstan årets vinter.

För Magnolia loebneri "Leonard Messel" duger
endast vantar i äkta angoraull

Kaiser Franz

Vi förstår om det har spekulerats i läsarkåren vem som slutligen fick överta, den tidigt i våras så tragiskt bortgångna, fröken Skuggmorells hedersplats, mitt i Körsbärslunden. I förhandstipsen talades det bland annat om en glanshägg, men även olika sorter av japanska körsbär har spelats hårt hos bettingbolagen. Nu ska vi inte hålla er på sträckbänken längre utan kan avslöja att efterträdaren, något otippat, blev en vanlig Prunus virginiana ’Schubert’ – alltså en röd schuberthägg.

Äntligen på plats

Nykomlingen, som naturligtvis heter Franz, är ju ett ganska trivialt litet prydnadsträd, men han har verkligen en förtjänst som andra prunussorter inte äger – sin purpurröda mantel. Efter den spektakulära blomningen är ju vanliga häggar och körsbärsträd normalt inte mycket att titta på. Schuberthäggen är däremot lika aristokratiskt färgsprakande året runt, och det krävdes allt en sådan egenskap för att fylla ut kostymen, för nu handlar det ju inte längre bara om att ersätta fröken Skuggmorell utan även att kompensera det kommande tomrummet efter den stora ringbarkade aspen, vi berättar om i somras.

Bara hermlinkragen och Nordstierneordern saknas

Nu sätter vi vårt hopp att Franz växer sig stor och stark och inte i likhet med sin namne tonsättaren faller ifrån i någon syfilisliknande åkomma redan innan han når medelåldern. Hittills har det gått bra och den unge Franz har redan gjort läckra häggbär, som förvisso skulle göra sig utmärkt i julsnapsen, vars smaksättning dock ännu inte är spikad. Eller varför inte lite schubertlikör? Exklusivt så det förslår – endast att avnjutas under avlyssnandet av Die Forelle och andra mästarstycken.

Potentiell julsnapskrydda

Den transsylvanska vampyrviolen

Det milda höstvädret har fått vampyrviolen att vakna till liv och krypa upp ur sin kista. 'Vampyrviol' är vår egen benämning på denna lilla, till synes rara, viola som härstammar från Draculas hemtrakter i Transsylvanien. Viola jooi är det korrekta namnet och vanligen kallas den rumänsk viol.

Förrädisk

Det sägs att den doftar gott. Det är naturligtvis en ren krigslist, så av rädsla för att förvandlas till bleka nattvandrande blodsugare har vi inte vågat oss på att stoppa ansiktet i käften på den för att känna efter. I brist på arboarkticernas halspulsådror har den tydligen fått nöja sig med ett vegetariskt alternativ och har släckt törsten med sura rönnbär – notera de skrumpna skalen på de stackars bären som råkat falla inom räckhåll för vampyrviolens lismande leende och dräglande käftar.

I Arboarkticum lurar ständigt faran!

Dansar i neon

Sommaren vill aldrig ta slut. Fortfarande går det att jobba utan ytterkläder i trädgården och nattemperaturen den senaste tiden har legat på cirka tio plusgrader. Det är dock en måttligt vågad gissning att gårdagen var årets sista sommarlördag. Denna ägnades till stor del åt svampplockning: ännu mera mandelriska och så plockade vi av vårt nyfunna ställe för rödgul trumpetsvamp.

Rödgul skönhet

Vi har tidigare utnämnt den svarta trumetsvampen till den godaste i kantarellfamiljen. Må så vara, men den rödgula måste sägas vara ett mycket dugligt substitut och rent estetiskt är den till och med att föredra. I vårt torra klimat får de fullvuxna exemplaren en ton av violett på den annars gråbruna hatten och färgen på hattens undersida kan nästan bli rosa. Den brandgula foten kan samtidigt få en nästan neoliknande nyans. Annars är den inte helt olik trattkantarellen, bara bra mycket godare men tyvärr också svårare att hitta. Men om man är riktigt tyst och försiktigt smyger sig fram till en mossig våtmark kan man, om man har tur, få se tusentals neofärgade små trumpeter som dansar i ring. Så fort de upptäckt dig slutar de naturligt att dansa - men det är kanske bara bra för annars skulle det vara alldeles för svårt att plocka dem.

Svampdisco

Nakenchock, eller: motvalls käring i höstskrud

Igår hävdade vi lite nedlåtande att trädgårdsbloggarna just nu är överfulla av tidlösor, Colchicum automnale. Nu visar en slumpmässig men noggrant statistiskt genomförd fredagsstudie att detta antagande var helt felaktigt, vilket innebär att det är vår plikt att återupprätta och släpa denna motvalls käring till rampljuset.

Jag tjurar. Ingen skrev om mig igår.

För gillar man att hitta infallsinklar som är lite oväntade och på tvärs med det förutsägbara så är tidlösan rena drömväxten. Vilken annan lökväxt blommar i september, sätter frö i oktober, för att sedan framåt våren plötsligt komma på att javisstja! blad kanske man också ska ha?!

En annan statistisk studie, baserad på studiebesök på Mälardalens växtmarknader, tycks peka mot att denna växt blir allt populärare. Det är glädjande! Inte minst för att det tyder på att trädgårdsvenskens paniska rädsla för giftiga växter kanske börjar ge med sig. Något giftigare än tidlösan är faktiskt nämligen svårt att hitta. Det här är en helt unikt kemiskt vansinnig växt: den alkaloid som gett tidlösan sitt botaniska namn, kolchisin, har förmågan att kunna påverka sin omgivning på ett högst sensationellt sätt – nämligen att ändra kromosomantalet.

Att tidlösan haft medicinska egenskaper har varit känt sedan urtiden. Däremot har man kanske inte riktigt varit medveten om vidden av växtens förmåga, utan har använt den för de vanliga krämporna magvärk, gikt, aptitlöshet, yada yada - ni vet vid det här laget hur det brukar vara med klosterträdgårdarnas klassiska läkeörter.

Colchicum automnale 'album' har tappat sin särk

Men hur var det nu med nakenchocken då? Jo, det är ganska enkelt. 'Nakna jungfrun' kallas tidlösan för eftersom bladen och blomkalken kalendermässigt lägger så många månader emellan sig. Ganska enkelt. Intressantare är att fundera över hur kynnet skiljer sig i de folkslag som gett samma företeelse så olika namn som det franska Dame sans chemise (damen utan särk) och det en liten smula mer burdusa tyska Nachte hure (nakna horan).

Colchicum automnale 'Waterlily' blottar sig lyckligt
efter att ha fått sitt rykte återupprättat

Blommig fredag: Helghö

I en tid då trädgårdsbloggarna svämmar över av den ena mer imponerande tidlösan efter den andra är det väl typiskt oss att i stället presentera en gemen östeuropeisk foderväxt. Men håll med om namnet Helghö passar bra en fredag som denna.

God Helg, alla läsare!

Trots att Helghöet, Onobrychis vicifolia, varit en kulturväxt länge även i vårt land, och numera faktiskt växer vilt på vissa platser i Sydsverige, tycks det märkligt okänt. Då det är en uppskattad dragväxt för bin brukar det nästan bara vara biodlare som känner till det. Det är synd! Helghö, eller esparsett som det också brukar kallas med ett lite tjusigare franskklingande namn, är en riktig läckerhet som passar i vilken sommarbukett som helst.

Inte helt olik karameller
på en gammaldags marknad

Så bra då att de halmeterhöga rosarandiga spirorna blommar precis hela sommaren och de har som synes fortfarande inte slutat med det.

Upp till en halv meter långa spiror

Den enda påstådda nackdelen med Helghö är dess dåliga härdighet i vårt klimat. Men inte heller detta har vi märkt av. Hos oss i Arboarkticum återkommer den tacksamma ärtväxten villigt på sin plats i Örtagården år efter år, och den blir bara större och vackrare för varje år som går.

Prinsessan på ärten

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

Morgonstämning

I tider av prövningar som dessa, då annalkande höstfrost, Barbro, Rolf och Iddi med anhang attackerar från alla flanker, kan man behöva påminna sig om varför arboarkticerna valt just denna utsatta plats att utöva trädgårdsextremism på.

Det är då man bör stiga upp i gryningen och gå ut en disig morgon, blicka ut över fälten bortom gärdsgården och se dimman rulla upp från sjön, alltmedan tranornas metalliska skrin ekar över nejden.

Då minns man och förstår varför det här råkat bli vår plätt på jorden. Eller - nåja. Åtminstone vår plats i det famösa Norduppland.

Sentimentala? Jajjamän! Men det bjuder vi på, en frisk hösttorsdag som den här!

Även Barbro känner att det är just här hon hör hemma.

Barbro - fallen granne på glid

Tidigare ägare har talat med bävan om henne. Innan vår tid hände det tydligen titt som tätt att hon och hennes dysfunktionella familj tog sig in på tomten och gjorde nattliga räder för att plundra köksträdgården på dess läckerheter. Men sedan vi och vår gärdsgård tog plats här har vi fram tills nu inte haft några problem med detta lokala banditgäng. Tvärtom har patrasket snarast varit ett pittoreskt inslag i kvällsunderhållningen sommartid när ligan på slaget kvart i tio setts rännande över de glesa och styvmoderligt skötta åkrarna – av någon outgrundlig anledning alltid i riktning motsols runt sjön. Vi talar förstås om Barbro – en ensamstående småbarnsmamma på samhällets skuggsida.

Kasper alldeles uppriven efter nattligt äventyr

Det finns dock inget ont i denna ljusskygga och socialt missanpassade lågstatusexistens. Hon har bara haft lite otur här i livet, uppväxt i en liknande familj som hon själv nu drar omkring på, ständigt sviken av det motsatta könet som svinaktigt lagt benen på ryggen varje gång de anat grossessen. Sedan har hon, helt utan utbildning och andra efterfrågade färdigheter, fått försörja sig själv och sin lortiga barnaskock bäst hon kunnat. Inte sällan har detta gått ut över dem som är mer välsituerade i samhället, men så fungerar det ju. Det är priset man får betala för att upprätthålla ett segregerat klassamhälle.

Grismatta!

Vi talar av egen erfarenhet för nu har Barbro med familj slutligen hittat en väg in i Arboarkticum – och gissa om det märks. Ja, ni ser själva. Men ärligt talat, vad gör det egentligen att fuchsiorna ligger kringkastade över hela Framsidan och den stora korgen de stod i har dumpats på en helt annan plats när gärningsmännen väl insåg att den näppeligen skulle ge någon vidare förtjänst vid en försäljning? Korgen fick vi ju tillbaka och hur kul är det med fuchsior egentligen? Vad gör det väl att den nyplanterade kasperbenveden dragits upp och satts på en sten (se ovan) i jakten på dolda skatter i jorden? Den är ju en lätt sak att plantera igen. Och vad gör det väl att gräsmattorna numera förvandlats till grismattor. De är ju ändå bara jobbiga att klippa och efter en vinters snötäcke lär de väl vara som nya igen. Nej, det känns ärligt talat nästan bara bra att för en gångs skull kunna få idka lite välgörenhet och hjälpa dessa samhällets olycksbarn. Goda gärningar är den bästa huvudkudden… eller skulle man kanske sova bättre med en laddad grisbössa under densamma? Hmm...

Barbro på väg mot nästa gräsmatta

Det blinda oraklet i grottan

Vår mani att testa träd och buskar, som de lärde hävdar går en säker död till mötes i det nordliga Arboarkticum, har säkert inte undgått någon. Men utmaningen i zonknäckeriet är inte den huvudsakliga anledningen till att vi kämpar på med exoterna. Nej, tvärtom är det ett oönskat sammanträffande att de växter vi faller pladask för i form, färg och stil också tycks vara de mest klimatkinkiga.

För perenner däremot finns som bekant inte samma stelbenta zonuppdelning – de flesta sorter brukar fungera i större delen av landet eftersom de vintertid sussar under markytan. I helgen besökte vi postorderfirman Odlarglädjens öppet-hus-lördag i Barva utanför Eskilstuna, och ned i shoppingkassen la vi, intet ont anande, den här för oss okända lilla raringen: rosenblund, Rhodohypoxis baurii. Rosenblunden, eller blundögat, har fått sitt trevliga namn av att ståndare och pistiller inte visar sig alls bland kronbladen.

Rosenblunden svajar med sina långa armar
och utslungar profetior åt höger och vänster.

Döm om vår frustration när vi hemkomna googlade oss fram till att växten, som visade sig härstamma från Sydafrika, är larvigt känslig och helst ska odlas som krukväxt på våra breddgrader.

Suck. Inte en till.

Efter att ha googlat ännu ett varv fann vi dock information om att det främst är vinterväta som är det största hotet mot den lilla rosenblunden. Ha! Vem bor på Upplands torraste plats, om inte vi?! Hoppet tändes, och för att förbättra chanserna ytterligare har vi naturligtvis planterat den ömkliga lilla afrikanskan i sand och – placerat några utskjutande stenblock som ett regnskydd ovanför hennes huvud. Nu sitter hon som ett litet orakel i sin grotta och utslungar profetior om en lysande framtid och en mild och knastertorr vinter.

Å nu blir det buskis!

Ett litet stycke strax väster om Örtagården huserar Arboarkticums eget svartsynta komikerpar – Dödis och Topsy. Vi snackar här om en intim och spexig duo bestående av en narrbuske, Decaisnes fargesii, och en röd amerikansk perukbuske, Cotinus goggigrya.

Komikerparet Dödis och Topsy

Här har de kamperat ihop under några år och verkligen funnit varandra, både bildligt och bokstavligt. Förutom att rent fysiskt famna varandra i en rödgrön koalition har de tillsammans utvecklat en säregen galghumor som de häcklar sin omgivning med. Som framskymtat har de redan hunnit skrämma halvt ihjäl den unge sockerlönn de nyligen fått till granne.

Rödgrön röra

Grundtemat till alla usla vitsar som de båda gycklarna hetsar varandra till är dock alltid detsamma – döden – och bottnar förmodligen i bådas rädsla för densamma. Det är inte svårt att förstå varför. Det här är verkligen två killar som hatar sin lott i livet: att stå med fossingarna i en lerig och oskyddad gräsmatta medan kölden och de fyrfota odjuren trakasserar de ovanjordiska delarna. Detta parerar duon emellertid elegant genom att varje år helt frysa ner och komma tillbaka först under våren. Det gör att de i vår trädgård aldrig brukar hinna bli större än så här och narrbusken hinner aldrig få sina karakteristiska knippen av blåa bönbaljor som gett honom sitt alternativa namn – död mans hand.

Såna här melonsmakande blåa fingrar fick Dödis bara första året,
när han hade stått varmt och skyddat i plantskola längre söderut

Gräsligheter

Det har kuttrats lite väl förnöjt från oss i Arboarkticum på sistone, när det gynnsamma trädgårdsvädret kommit på tal. Det är dags att nyansera den långdragna lovsången. Vi anlägger nu vår allra bästa imitation av Sverker Olofsson och frågar oss – och er - detta:

”Är det MENINGEN att gräset ska fortsätta växa ohemult långt efter att halva september passerat? Va? Kan det vara MENINGEN att halvt utslitna arboarkticer i stället för att svassa runt med en Bellini i näven en sommarvarm lördagskväll i september ska ägna de sista ljusa timmarna på dygnet åt stenhård gräsklippning som dessutom omöjliggör alla försök att fotografera och finna inspiration till trädgårdsbloggeriet? Va?? VA??? Ska det va på det här viset???”

Traktor och Stigge – Arboarkticums två trogna gräsklipparhjältar, som dock börjar närma sig pensionsålder, var icke odelat förtjusta i extratjänst en lördagskväll.

En studie i ryskt vemod

Det har säkert inte undgått någon att det finns många träd och andra lignoser i Arboarkticum. Senast vi räknade var det faktiskt 767 olika sorter. Det tillhör dock inte vanligheterna att det finns mer än en av varje art och när så sker är det antingen träd som naturen själv planterat eller misstag som begåtts i köplustens hetta. Därför hoppas vi ni nu förstår att det var en märkvärdig tilldragelse när vi igår beslutade oss för att skaffa ett andra exemplar av ett av våra favoritträd. Vi talar förstås om kvittenträdet, Cydonia oblonga, som vi tipsade om redan 1 juni.

Katja kom med en egen lyxig skylt

Vår favoritplantskola i Uppsalatrakten, Fyrislunds Trädgård, plockar om en dryg månad ner skylten för gott och har därför just nu utförsäljning av hela sortimentet. Och där stod hon ju och väntade – kvittenträdet Katja – systerträd till vår egen Katinka i Körsbärslunden, och till halva priset dessutom. Det blev dyrt ändå men vi kände att det här var ett tillfälle vi skulle ångra resten av våra liv om vi inte tog tillvara på. Så det fick bli en rejäl djupdykning i börsen, in med fyra meter kvittenträd i bilen och i sporrsträck norrut. Och gissa om det blev ett kärt återseende för det två systrarna. Katinka har som vi redan berättat trivts utmärkt hos oss men ska sanningen fram har hon emellanåt känt sig lite ensam bland alla sorbus- och prunusarter i grannskapet. Det blev en lång natt för Katinka och Katja, som hade massor att avhandla och när gryningen kom hade samtalet övergått i ryska folksånger, så vemodiga att till och med Dennis i Skogsdungen grät.

...nere vid Moskvaflodens strand... rajrajraj

Blommig fredag: Rödhättad supermodell

Det finns växter som egentligen är ganska alldagliga, men som visar sin pondus med ett tjusigt namn. Om de sedan dessutom visar sig vara oväntat fotogeniska vet man att de aldrig kommer att behöva oroa sig för sin försörjning: antingen gifter de sig rikt eller så gör de sig en ofattbar förmögenhet i modellbranschen. Kanske rentav både och?

"For breakfeast, I only drink champagne..."

Det här är en sådan växt. En röd - för att inte säga näst intill (isch!) orange bergvallmo. Just den här bergvallmon har alltså inte den blå färg som man vanligen förknippar med bergvallmo, men för att kompensera det ståtar den med följande tjusiga namn:

Meconopsis cambrica 'Frances Perry'.

Dessutom har Frances den där egenskapen som är så dyrbar: Hon går rakt genom kameran. Det här är, trots sitt enkla vallmoursprung, en superstar, en växtvärldens Victoria Beckham. Hon blommar just nu i Konnässörsrabatten, där blomma efter blomma på plantan smäller av sitt breda leende med bländande pistiller mot kameran. Och som den professionella supermodell hon är visar hon inte några tecken på varken köld, hunger eller törst medan fotosessionen pågår.

Långa slanka ben - en förutsättning för framgång?

I förtrolighet kan vi dock avslöja att det blir ett jäkla liv när kameran stängts av. Dränering hit och ph-värden dit. Man orkar knappt. Vi sätter vårt hopp till att giftermålserbjudandet från grannbrunneran 'Jack Frost', en riktig self-made karlakarl med silver i garnityret, ska falla i god jord och befria oss från försörjningsansvaret för denna diva till uppkomling.

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

The Weeping Maple

För en tid sedan hyllade vi silverlönnen, lite på bekostnad av de andra sirapslönnarna. Det var dock aldrig meningen att såra någon, men likväl skedde det. Den äkta sockerlönnen, Acer saccharum, började gråta och har sedan dess varit otröstlig. Förlåt oss, det ska inte upprepas! För att i möjligaste mån kompensera vår okänslighet kommer här ett litet idolporträtt av vår tappra sockerlönn, som med bävan inväntar den arboarktiska vintern han hört så mycket hemskt om från sina närmsta grannar narr- och perukbusken (mer om dem inom kort).

Idolporträtt på vår sötnos

Om Socker-Johnny, som han kallas, överlever vinterstormarna och den styva lerjorden ska han emellertid slippa den åderlåtning som framåt vårvintern väntar hans kollegor i Nordamerika. Vi har nämligen lönnsirap så det räcker ändå. Av någon anledning tycks kanadicker tro att arboarkticer följer någon slags Maple Syrup Diet eller så, för varje gång någon av oss har kontakt med detta folk brukar det sluta med att de prackat på oss nya sådana här burkar.

Det kan bli för mycket av det goda

På tal om Kanada så bör man väl i sammanhanget nämna vem som är på nationsflaggan – Socker-Johnny förstås! Med tanke på detta borde man kanske tycka att han fått nog med exponering för den här gången, innan rödlönnen också börjar tjuta.

Go Johnny, Go!

Buskar i lustiga hattar

Tokroligare än så här blir det knappast i höstträdgården - en buske med en alldeles egen kaspermössa:

Kasper, Jesper och Jonatan

Det är kasperbenveden som, om vi ska vara noggranna, faktiskt roffat åt sig Buttericks hela lager färgglada maskeradhattar, som han glatt viftar med i höstbrisen.

Kasper har stulit barnens maskeradlåda

Visst är det en alldeles oemotståndlig buske med minst sagt egen karaktär? Det tungvrickande botaniska namnet gör inte saken mindre intresseväckande - Euonymus cornutus Quinquecornutus?! Quinque..? Kinky vaddå liksom???

Kasperbenveden har egentligen bara ett fel, och det är att den enligt litteraturen är på tok för känslig för ett arboarktiskt klimat. Men litteraturen har som bekant haft fel i det ämnet många gånger tidigare - och visa (nåja) av den lärdom alla kloka zonknäckare delat med sig av har vi naturligtvis planterat Kaspers rotsystem i en rejäl sandgrop. Ett rafflande uppföljarinlägg utlovas till våren 2010!

Belladonna

Alla har väl hört historien om hur belladonnan, Atropa belladonna, fått sitt namn. Enligt 1500-talsbotanisten Pierandrea Mattioli droppade venetianskorna den rosenröda saften från bären i sina ögon just för att bli ”bella donnor”. Så synd bara att det där med namnet säkert inte stämmer. Namngivning brukar aldrig gå till på det sättet. Mer sannolikt är att man ursprungligen tyckte att blommornas violetta klockor såg ut som små flickor i vackra kjolar, alternativt att de svarta bären i sig påminde om de sköna Medelhavsdamernas mörka ögon.

Ciao Bella!

Däremot kan väl namnet sedan ha inspirerat fåfänga fruntimmer att använda saften på det sätt som doktor Mattioli påstår. Så används belladonnadroppar förresten fortfarande inom optometrin, eftersom giftet atropin förlamar pupillerna i ett vidgat tillstånd. Sen om man tycker att det är så vidare vackert är väl en fråga om tycke och smak. Men andra kulturer har ju vurmat för snörda fötter, kirurgiskt skapade getingmidjor eller piercade genitalier och läderkeps, så varför inte?

En favorit i Örtagården

Belladonna är hur som helst en rasande grann växt och eftersom den är giftig som få har den naturligtvis även en plats i alla seriösa örtagårdar. Förutom ögondroppar har giftet också används inom folkmedicinen mot gikt och muskelkramp. Belladonna brukar också tillskrivas en huvudroll inom häxkonsten. Ironiskt nog har det hallucinogena giftet även getts till just häxanklagade för att de i sitt rus skulle bekänna sina brott. Kreativt så det förslår. Hmm… Har inte granntanten en konstig vårta? Ta en bärkaka till – vi har gjort dem själva…

Tabellbitarens mardröm

Dags för den här skylten igen.

Trots att vi är gravt ansatta av den kroniska åkomman tabellbiteri har vi hittills aldrig haft någon komplett lista över våra perenner. Detta är naturligtvis djupt graverande.

De senaste veckorna har därför en inventering påbörjats, och varenda centimeter av tomten håller på att dammsugas efter fleråriga blomster.

Det är nog så irriterande att vi saknar exakt angivelse för många av perennernas exakta varietet eller underart, men det får vi ta. Komplett SKANDAL och helt oacceptabelt är det dock att det i en av rabatterna finns en växt som vi inte har den blekaste aning om vad det är.

Det ser möjligen ut som någon sorts Campanula, men blomman är större än vad man brukar se hos det släktet, och den är dessutom påtagligt senblommande. Inte heller känns bladen riktigt rätt. Det som kröner den stickande irritationen är att vi inte överhuvudtaget kan minnas var, hur eller varför denna planta införskaffats.

Campanula 'ingenaning'? Blomman.

Campanula 'ingenaning'? Bladen.

Växten är knappt 50 centimeter hög och själva blomman 7-8 cm i diameter, med en markant och speciell ådring i rödviolett. En av arboarkticerna påstår att ådringen ger associationer till ett lik som legat ett par veckor i vatten. Andra arboarkticer ber att få påpeka att den associationen inte på något sätt är signifikativ för alla arboarkticers fantasivärld.

Rorschachtest?

Så vad i helskotta är detta för blomma? Hjälp oss!

Blasfemiska odjur

Den besinningslöse grävling, vars namn vi inte längre tänker ta i vår mun, fortsätter att terrorisera Lunden å det grövsta. Utöver att flytta stenmurar och gräva upp nyplanteringar som misshagar honom har han denna gång även hängivit sig åt att klå upp väktaren å stora Lundtorget – paddan Tådy. Tådy hade inte mycket att sätta emot när den nedrige nattarbetaren började veva med sina ramar.

Tådy, före och efter attacken

Samtidigt har andra sidan av tomten råkat ut för en annan marodör. Det är Jösse, som är tillbaka efter sin sommarferie och nu på sedvanligt brutalt manér härjar bland försvarslösa örter och små späda oskyldiga lignoser. Minns ni den rosa maskrosen från i fredags? Klart ni gör, men ett minne är blott vad den är för så här såg den ut i morse:

Gormeten Jösse föredrar numera rosa maskrosor

Hösttamarisken i Sydrabatten hade just hämtat sig från Iddis attack i vintras när den nu råkade ut för Jösses förbannelse. Övriga lignoser i rabatten har dock klarat sig helt helskinnade så man börjar ana att tamarisk är något i hästväg. En förklaring kan vara att det just är från tamarisken som man får den manna som Israels barn tjatar om i Gamla testamentet.

Jösses mannadråp

Inte heller bäralmen på Pelousen, Celtis occidentalis, fick vara i fred. Undrar just i vilken religion som dess bär spelar en viktig roll? Tänk att ingenting får vara heligt. Gnagarusling!

Denna bäralm fick aldrig bära bär

Brädrosen

Vi har sagt det förut och det är värt upprepa – rosor är verkligen inte vår grej! Men det finns några undantag, till exempel det här lilla charmtrollet. Kanske handlar det inte så mycket om rosens utseende, utan snarare dess kämpaglöd och ståndaktighet – och dessutom hur den hamnade i vår ägo.

Arboarktiskt undantag

Det första vi fick göra när vi köpte trädgården 2001 var att färdigställa det redan påbörjade arbetet med att sätta ny faluröd panel på bostadshuset. En stor hög panelbräder ingick i köpet och låg och väntade på att spikas upp. En tid efter att brädhögen intill det vanvårdade potatislandet var avverkad började det oväntat titta upp plantor ur jorden på platsen. Två av växterna, en svart vinbärsbuske och den så kallade Kuddnävan, bor fortfarande kvar på platsen medan en rugge rabarber efter att ha visat tydliga tecken på att vara på väg att tyna bort flyttades till komposten, där den nu upplever en ny blomningstid i livet.

Det fjärde som dök upp var en liten tanig ros, med blådaggiga blad och vassa taggar. Vår första instinkt var att genast slå ihjäl ogräset - men av någon oförklarlig anledning veknade våra hjärtan och vi flyttade i stället kraken till plastkruka med usel blomjord, där den sedan glömdes bort. Under flera års tid blev vi sedan lika förvånade varje gång den styvmoderligt behandlade Brädrosen, som den med tiden fick heta, tittade fram och blommade med blomsterbutikmässiga mörkröda blommor under sensommaren.

Brädros - Rosa arboarktica 'Schwarzenegger'?

När vi så för några år sedan skapade den rabatt som går under namnet Torvrundeln mitt på Pelousen fick Brädrosen äntligen permanent asyl och planterades tillsammans med andra överblivna växter vi inte visste var vi annars skulle göra av. Med tiden har sortimentet i planteringen bytts ut och spetsats till, men den lilla Brädrosen har förblivit kvar. Det är förmodligen inte någon särskilt härdig sort eftersom den fryser ner en hel del varje vinter, men för varje gång den kommer igen blir det med fler och fler rosor – även om plantan i sig inte hinner bli särskilt stor innan det är dags för nästa nedfrysning. Vilket som är rosens riktiga namn lär vi väl aldrig få veta – men vad gör väl det, när både vi och plantan är så nöjda med det nya tilltalet? Du läste väl bildtexten ovan ordentligt?

Blommig fredag: Rosa maskros

Mopsiga besökare i Arboarkticum brukar sällan dra sig för att påpeka att vi minsann har maskrosor i örtlanden i Örtagården. Då suckar vi och förklarar för sjuttioelfte gången att de ska vara där eftersom de är örter. Å andra sidan är det svårt att lasta den oinvigde. Det finns bortåt 1000 olika vilda maskrosarter bara i Sverige och flertalet av dem bor förmodligen i vår gräsmatta. Att då begära att besökarna ska kunna skilja dessa från de mycket snarlika franska salladsmaskrosorna och den armeniska gummimaskrosen, Taraxacum kok-saghez, är väl övermaga.

Veckans fredagsblomma

Den här lilla spjuvern tycker vi dock förtjänar extra uppmärksamhet och har därför förärats en av våra nya plantpinnar. Det är den kirgisiska rosa maskrosen, Taraxacum pseudoroseum, och den har just tackat för förtroendet genom att äntligen blomma för första gången. Den lär vara av ett betydligt mer köldtåligt slag än den japanska vita maskrosen Taraxacum albidum som vi tidigare misslyckats med att få att överleva den arboarktiska vintern.

Taraxacum pseudoroseum - Rosa maskros

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

Inte en höstvisa

Det känns som att det aldrig kommer att sluta blomma i år. Tänk om det vore så?

Vi släpper den tanken genast: den ställer oss inför en avgrund av kluvenhet.

Nu vet vi ganska säkert att vi inte behöver bekymra oss för den avgrunden, i år heller. Kylan kommer – obönhörligen. Vi har redan hört den viska om kvällar och tidiga morgnar – fortfarande som en lockande friskhet, nästan som en lättnad och ett andrum. Och så det insmickrande mörkret – som till en början lurar en att det kommer med tid och ro för levande ljus, kvällar i brasans sken och eftertanke.

Och rätt vad det är så har man gett upp motståndet och är fast! Neddragen i djupet av höststormar, ogenomtränglig natt och isande nordlig vinterkyla. Det är fortfarande så osannlikt att vi fortsätter vägra tro på det.

Ingen höst så länge lejongapet ’Artiste Bizarre’
sorglöst delar med sig av sina färgkaskader

Än så länge går det. Så länge lejongapet skjuter nya knoppar varje dag och de gula höstlöven kan svepas undan med en suck eller en flämtning kan vi intala oss att det fortfarande är sommar. En sen sensommar kanske, eller åtminstone ett namnlöst kravlöst limbo mitt emellan sommar och höst. Vi njuter i fulla drag, så som man gör när man vet att dagarna i lustgården är räknade.

Vi firar Fröken Frost

Till vår stora förvåning tycks det av blogginlägg att döma fortfarande inte vara allmänt bekant att man numera kan odla persikor långt upp i Norrland. Både sorten Riga och vår egen Frost vet vi är testade och ger söt och god frukt på friland i zon 5.

En del av årets skörd

Med tanke på detta har vår lilla bortskämda fröken Amalia Frost fått ett alldeles för skyddat läge intill husväggen i Sydrabatten, en plats som med facit i hand borde ha upplåtits åt någon betydligt kinkigare exot. När vi planterade henne för prick fyra och ett halvt år sedan (grattis Amalia) hade vi dock sneglat på hur mälardalingarna spaljerar upp sina persikoträd (av mer känsliga sorter som Anna-Helena och andra) mot husväggar. Fröken Frost har emellertid inte heller uppvisat några sådana behov utan bär, om än med viss möda, sin skörd på egen hand. I år blev det ett par hundra persikor och ärligt talat behöver man inte mer frukt.

Fröken Frost - fortfarande en smula krum
efter att ha burit frukt hela sommaren

Persikorna blir utsökta men redan efter att ha ätit ett par stycken är man ganska nöjd och funderar på om det inte finns något roligare att göra med all frukt. Det är då man ånyo minns sin nya råsaftcentrifug. Kanonidé! Vi mustar alla persikorna och blandar saften med… NEJ!!! Nu får det vara nog med spritglorifiering! Det måste finnas någonting annat man kan göra med frukten?

Persikohy!

Hmm… Låt se. NU vet jag, vi blandar musten med champagne och gör Bellini* i stället. Vilket utomordentligt förslag! Ingenting som man dricker till frukost kan ju räknas som sprit, även om det innehåller en smula alkohol. Det gör förresten filmjölk också, har vi hört.

*Bellini görs egentligen på en del pureade vita persikor och två delar torrt bubbel, men om man likt oss inte tycker om fruktguck i drycker kan man lika gärna använda persikojuice, fast öka då andelen frukt till 50/50 juice/bubbel.