Gott slut och god början!

I Arboarkticums bibliotek passar även detta år mandelträdet på vinterförvaring på att utropa denna djupaste midvintertid till vårtid, och vecklar prasslande ut den ena förföriska och väldoftande blomman efter den andra.

Med denna undersköna blomma tillönskas alla våra läsare ett synnerligen gott nytt år, fyllt av innerliga trädgårdsupplevelser!

Arboarktikerna (inklusive Rolf, Dennis, Barbro, Iddi, Jösse, Gerda, Konrad, etc etc)

Gummi mot fransosen

För ett antal år sedan köpte vi ett ”gummiträd” på en plantbytardag hemma i Tierp. Att det inte var något riktigt gummiträd såg vi med en gång, men då det tycktes vara en törelväxt tog vi för givet att det i stället rörde sig om en indisk gummieuphorbia (även kallat pinnträd), Euphorbia tirucalli. Tack vare vårt besök i botaniska trädgården i Funchal är vi nu bättre upplysta. Vår numera manshöga krukväxt är mycket riktigt en törel men inget pinnträd utan en afrikansk rödbrokig mjölkbuske (även lite missvisande kallad gummiplanta), Synadenium grantii.

Vår egen mjölkbuske...

Med denna vetskap blev det plötsligt betydligt lättare att ta reda på mer om växten. Precis som andra törelväxter avsöndrar mjölkbusken en giftig och frätande vit vätska. Just mjölkbuskens blödande sav är tydligen extra giftig, ja till och med livsfarlig, om man får i sig tillräcklig dos. Redan efter denna information började vi ana att vi ovetandes hade närt en sjujäkla medicinalplanta hemmavid, och mycket riktigt. Efter att ha luskat ut växtens synonyma vetenskapliga namn, Euphorbia pseudograntii, infriades våra misstankar med råge.

...och trädet som öppnade våra ögon

Hemma i Östafrika odlas mjölkbusken på stora plantager för att bistå sjukvården. Precis som andra törelväxter stryks den giftiga saften på vårtor och bölder, men inte nog med det. Olika delar av mjölbusken nyttjas även med framgång mot så allvarliga åkommor som syfilis, malaria, mjältbrand och tarmparasiter. Speciellt intressant för oss boende i ett Mälarlanskap är kanske att forskning visat på goda resultat vid försök med mjölkbuskextrakt mot fästingar. Tänk att det skulle krävas en semesterresa till Madeira för att lära sig detta!

Kärt barn har många namn. Bladens färg och form ger
förklaringen till ett av dem - kameleontplanta

Den botaniska smältdegeln del 1 – Bat flower

Fortfarande näst intill däckade av alla botaniska intryck från den gröna, botaniska smältdegel som är Madeira, går vi som i dimma och märker knappt att det är minus 12 grader ute och att en tjock, hård isskorpa lagt sig ovanpå snön och effektivt gömmer allt klorofyllbaserat liv.

Märkligt, vilka kontraster man kan uppleva bara knappt fem timmars flygresa härifrån! I Madeiras parker och trädgårdar är blomsterprakten kanske inte gränslös i midvintertid, men nog tar den ändå andan ur vilken arboarkticer som helst.

Det finns arboarktiska läderlappar som aldrig kommer förlåta
oss för att vi inte tog hem denna nektarstinna skönhet.

En helt ny bekantskap för oss var den stora solandran, Solandra maxima, som vid påläsning i den madeiriska floran visade sig vara både fantasieggande och intressant – och dessutom nästan påträngande vacker! Växten härstammar från Sydamerika, där indianerna sedan urminnes tider hittat på allehanda hyss med växten: vatten som tappats från de slutna knopparna har använts för att bota ögoninflammationer, medan alla växtdelar är en bra bas för att koka en effektiv nervgiftssoppa. För att riktigt spä på den morbida framtoningen pollineras de makalösa stora blommarna endast nattetid och endast av fladdermöss.

På Madeira används den som en kraftig klängväxt eller till och med häckplanta! I Sverige sägs solandran kunna odlas som krukväxt. Tyvärr fick vi inte med oss varken frön eller sticklingar från just den här växten hem, till stor sorg för Teddy och Freddy som gärna hade hjälpt oss i trädgårdsarbetet om vi kunnat erbjuda dem en slurk solandra då och då.

En midvinternattsmardröm

Det var -15 grader och blåste lika många sekundmeter. Kylan rev i det skorviga skinnet på kinderna, ögonen sved och slemhinnorna i näsan snörpte ihop sig i självförsvar. Bilen körde fast i snödrevet på uppfarten och de flämtande elradiatorerna i den dåligt isolerade parstugan fick proppskåpet att dunka hotfullt som en Tolkienbalrog. Tack och lov vaknade vi ur denna hemska mardröm och fann att världen var precis som den alltid borde vara – sommarljum, ljus och prunkande av exotiska, väldoftande blommor.

En stadspromenad i Funchal juldagen 2009

Temperaturen under vår semestervistelse på Madeira understeg aldrig 20 plusgrader (inte ens på natten) och bara en ordinär stadspromenad i huvudstaden Funchal gav besökarna från Norduppland fler botaniska toppupplevelser än vad som är möjligt att tillgodogöra sig på ett helt år. Och då bör man ändå betänka att december troligen är den minst blommande månaden på denna subtropiska Atlantö.

Eldbignonian klättrar villigt i cederträden upp till tio meters höjd
- ett utmärkt substitut för julgransbelysning

Vi grät på planet hem och återseendet av fosterlandet blev en kuslig deja vu-upplevelse: -15 grader och lika många sekundmeter. Kylan rev, ögonen sved och slemhinnorna i näsan blev till russin. Bilen körde fast i snödrevet på uppfarten och visst – proppen gick! DET HÄR GÅR INTE! Vi måste tillbaka bums. ETT KUNGARIKE FÖR EN OSPECIFICERAD RESTRESA TILL MADEIRA!!!

Dennis dråpslag

Årets Kalle Anka?

Dennis är som ni ser inte riktigt i form. Är det inte rentav en tår som blänker i hans omåttligt glupska (men aningen tomma) blick???

Vadan då detta? Vad är det som får denna vanligtvis så glada gamäng att hänga näbb mitt i juletider?

Jo. Vi har just, visserligen på ett pedagogiskt och känsligt vis, men ändå grymt i all sin ärlighet, upplyst Dennis om att han i år får fira julen utan vår varma gemenskap. Och inte bara detta: i en hel veckas tid är platsen som förste och ende fågelbordsservitör helt och hållet vakant.

Vi tystar vårt ömma samvete med vetskapen om att pippins näbb är lång och vass och redan har fyllt vartenda träd i Arboarkticum med reservförråd, upplagda just för nödsituationer som denna. Denna räddningsplanka hindrar dock icke Dennis från att med högljudd stämma beklaga sitt orättvisa öde.

Men vi stänger öronen och vänder ryggen till. Idag styr vi kosan söderut, och tar semester från Dennis, dator, blogg, förvärvsarbete och svensk vinter i en vecka. Huruvida vi får möjlighet att skicka en julhälsning från Madeira till våra tjuriga grannfåglar återstår att se.

Grattis Norduppland!

Det är bara att konstatera att vårt eminenta husorgan, Annonsbladet Norra Uppland, ännu en gång lyckats förmedla en svåröverträffad stämningsbild från denna, av armod präglade, landsända. Frågan är bara vilka jordkuleboende invånare man vänder sig till i annonsen denna gång, nu när Rolf redan gått och lagt sig definitivt?

Nä, man kanske skulle skaffa sig ett riktigt tak över huvudet i år?

Jingle Bells

Så blev det till slut vinter. Riktig vinter. Tänk att man fortfarande blir förvånad varje gång man ställs inför faktum: kylan biter i örsnibbarna och snöflingor letar sig in som sylvassa nålar innanför halsduken. UÄCK!

En god vän som inte heller varit riktigt förberedd på vintern var vår klockranka, Cobaea Scandens. Och det är samma visa varje år: vi sår den i mars, och den växer fint hela våren och sommaren. Bladverket är en prydnad för vilken vägg som helst! Men blommar den? Nähä!! Inte ens när vi enligt initierade råd vattnar med tomatgödsel hela sommarsäsongen pressas mer än en enstaka liten blomsterklocka fram. Sisådär i slutet av augusti däremot, brukar den riktiga blomningen sätta in. Och då är det ju så dags, för en frostkänslig liten ynkrygg på vift i Norduppland. Därför odlar vi numera vår klockranka i en något mer sydligt belägen urban filial till Arboarkticum, med södervänd balkong-facilitet. Och där minsann, blommade klockrankan så här vackert ända tills luciadagen.

"Jingle bells, jingle bells..."

Idag däremot, med vintern som nybliven hyresgäst även på denna balkong, har klockorna tystnat, och därmed är odlingssäsongen avslutad för i år. I stället ser vi bistert, men stoiskt, vintern an. Visserligen med nordanvinden vinande i trumhinnorna, men med visioner av en fantastisk odlingssäsong 2010.

Manfreds första motgång

Redan natten mot tisdag blev en prövning för vårt unga nykrönta julträd. Vår granne Rolf vaknade rasande ur sin halvslummer och for upp och se vad det var för irriterande ljus som störde hans vintervila.

- Vad är det för idiot som tänt lampor på gårdsplanen långt efter läggningsdags? tänkte han när han fick syn på Manfred.

Rolf välte undan den tunga grytan som dolde eluttaget, slet ur kontakten och drog iväg med den långt in i en syrénhäck.

- Det där ska väl lära dem? grymtade han och släntrade sig halvt medvetslös hem till sin jordhåla igen.

Rolfs idé om idealiska ljusförhållanden så här års

Sen kom vinternsnön på riktigt. Vi hoppas att Rolf sover djupare och bättre nu och att den lätt chockade unge mannaasken får fortsätta stråla till glädje för oss, men utan att störa vår sömnige granne.

Manfreds revansch

"Uggletroll med boll" ratad av läsare

Vårt vårdträd i vardande, mannaasken Manfred på Framsidans gårdsplan, lyckades, trots en strong insats, inte ro hem segern i årets Knopptopp. Som tävlingsarrangörer är vi en smula förvånade över att Manfred, trots sin uppfriskande kreativitet, inte vann större gillande hos er läsare, men Manfred själv hänger inte läpp. Och varför skulle han? Han är en sorglös kanalje som det dessutom går bra för i livet.

Tronskifte och kröning i Arboarkticum...

Faktum är att Manfred i år för första gången ansetts uppgiften tillräckligt vuxen att axla manteln som Arboarkticums julträd och ljusdrottning. På självaste luciadagen kröntes den juvenile mannaasken och förärades den traditionella ljusslinga, som de senaste åren burits av gråpäronträdet Bosse. Förvisso ser ljusen fortfarande en smula klumpiga ut på den smärte Manfred, men det syns inte när mörkret faller och slingan tänds. Då strålar han som han aldrig gjort annat och önskar att vintern aldrig ska ta slut. På den punkten har vi själva måhända en avvikande uppfattning, men vi tänker inte gnöla i onödan – julen är ändå de smås högtid!

...med strålande resultat!

Decemberljus

Men så äntligen blommar novemberljuset! Men, öhh... va? November? Ja, vi har faktiskt försökt påpeka för denna krukväxt att det faktiskt redan är långt framskriden december, men bara fått det uppnosiga svaret att den minsann inte heller är något riktigt novemberljus.

Årets lucia!

Det exakta namnet på vår växt har vi ända tills idag varit irriterande okunniga om. Att det är en släkting till den ganska vanliga krukväxten novemberljus, Plectranthus oerthendali, vet vi, men släktet är omfångsrikt och fyllt av hybrider med blommor i alla tänkbara nyanser av vitt och lila och blad av olika slag: mörka, ljusa, ludna, variegerade, runda och spetsiga.

Vår planta är ursprungligen inköpt som ett litet skott på en av våra västgötaresor, närmare bestämt hos Lisbeth Almark på Örtagården Mon. Inte heller Lisbeth kände till namnet på växten – vi vill minnas att hon fått den som stickling från norska släktingar. Sedan dess har vår plectranthus växt till sig rejält, och blivit en ovanligt praktfullt buskig krukväxt som är vacker året om, med sina djupgröna blad med kraftigt lila undersidor.

Snygg både fram och bak

Ett intressant skötselråd, som vi aldrig lyckats hitta skriftlig information om, utan lärt oss den hårda erfarenhetsvägen, är att denna plectranthus ogillar kalkigt uppländskt kranvatten. Därför vattnar vi den enbart med regnvatten! När vi sedan daltade till det ännu mer och planterade om den i kalkfri kameliajord så svarade den tacksamt med att växa sig än större och än vackrare.

Lavendel-Mona!

Som dagens clou vill vi berätta att vi nu äntligen, efter en hel del bildgoogling, tror oss kunna artbestämma vår uppnosiga dam som en Plectranthus ecklonii ’Mona Lavender’. Det är inte utan att en stackars namnbestämningsfixerad arboarkticer drar en suck av lättnad! Mona får dock finna sig i att även i fortsättningen, åtminstone i det här hemmet, mestadels tilltalas ’decemberljus’.

Moderna trädgårdsmysterier 11: Vart tog ljuset vägen?

Vi har tidigare påtalat hur lyckligt förskonade vi är från självsådda örter i trädgården. Ja, inte ens de ogräs vi vill ska sprida sig gör det i någon vidare omfattning. Dit hör bland annat det stolta kungsljuset, Verbascum thapsus, som vi gärna skulle se mer spritt. Denna bienna oumbärlighet i örtagården är första året en klädsam ullig rosett och blommar snällt det andra. Men sedan försvinner den nästan undantagslöst utan att efterlämna någon avkomma – vilket är något av ett mysterium i sig eftersom den sägs älska de torra och på andra sätt påvra förhållanden som vi tillhandahåller.

Ett ännu större mysterium är dock det silverkungsljus, Verbascum bombyciferum, som vi planterat intill husknuten av vedboden. Liksom sin nära släkting ovan är denna ört tvåårig, men det har vår planta inte fattat utan förbereder sig just nu för sin åttonde säsong i Arboarkticum. Varför envisas den med att hålla på på det här sättet och varför blommar den aldrig?

Snart dags för åtta ljus på tårtan...

Måhända är den trista förklaringen att den ogillar vårt klimat och våra korta somrar. Silverkungsljuset härstammar nämligen från Greklands bergstrakter och torde således vara den ursprungliga nyttoväxt som man redan under antiken använde mot halsont, hosta, eksem och svåra sår och vilkens användningsområde man i senare tid överfört på vårt vanliga kungsljus. (Vi ska här inte blanda in en tredje officinell sort – läkekungsljuset, Verbascum phlomoides, som också finns i Grekland men har lite andra läkeegenskaper).

...men fortfarande ingen blomma!

Det de båda kungsljusen haft gemensamt redan från början är däremot deras stora duglighet som facklor. Doppade i tjära utgör de oöverträffade kandelabrar, värdiga en kung, och vissa menar också att det faktiskt är så som örten fått sitt svenska namn. Tänk på det så här års – förbanna inte mörkret, tänd ett kungsljus i stället!

"Den vår de svage kallar höst"

Sedan flera veckor står en aurikel i Lavrabatten och deklamerar Karlfeldt för allt vad tygeln håller.

"Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst"

Omärkt av mörker, kyla och drypande fukt har denna brutalt tuffa, normalt vårblommande perenn, bestämt sig för att det är det här vädret, detta dunkel och denna årstid som är vad som inspirerar en litterärt lagt liten aurikel att blomma så underskönt i den skumma decemberdagern. Vem vet, kanske när vår aurikel rentav drömmar om ett eget nobelt pris, just en Nobeldag som idag?

Läs gärna hela den dikt av Karlfeldt som vår lilla aurikel så envetet sjunger för oss här.

Årets knopp utsedd

Quizen är avverkad, men vi har ju ett tävlingsresultat till att redovisa. Vi måste ju presentera den kandidat våra läsare röstat fram till årets knopp i Arboarkticum 2009/2010. Som ohotad segrare med 47 procent av rösterna – taraaa: kamtchatkafläder, Sambucus camtschatica! Eller som det heter i motiveringen: ”Årets nykomling, som med en häpnadsväckande effektivitet trollbinder åskådaren med både färg, form, storlek och mångfald”.

Vinnarbilden

Och ja, nog är kamchatkafläder en publikfriare. Och ja, visst är den en nykomling och likt nästan alla sådana så råder det begreppsförvirring hos dem som vill systematisera tillvaron. Är denna art verkligen en egen sådan eller är det bara en underart till vanlig druvfläder och således en Sambucus racemosa subsp. Kamtschatica?

Och mer knoppar...

Över huvud taget är det svårt att få fram uppgifter om denna trädgårdsdiva. Och även om det skulle vara som vissa källor (men långt ifrån alla) påstår, att kamchatkafläder är synonymt med koreafläder, Sambucus williamsii var. koreana, så blir informationsmängden ändå knappast imponerande.

...och ännu mer knoppar...

Det lilla vi själva listat ut, förutom att den som ni ser är en riktig linslus och publikfavorit vintertid, är att den på sommaren får vackra limegröna blad och stora röda, och förmodligen giftiga, bär. Dessutom är den tydligen den härdigaste fläder som finns och fungerar långt upp i fjällvärlden. Kanske är det därför inte så konstigt att den enda plantskola vi vet som saluför Kamchatkafläder också är den nordligaste vi någonsin besökt, nämligen Rydlinges, strax utanför Skellefteå. Exoter behöver minsann inte alltid härstamma från sydligare nejder!

...och så lite blad och bär också

Vi unnar oss ett litet trädgårdsblad

Jamen vad gör man då, när höst- och vintermörkret ligger som en fuktig jutesäck runt huvud och kropp? Vi örtaodlare vet ju i alla fall att det är komplett lönlöst att följa husmorstips som att dricka kamomillte, lägga malörtsomslag eller inandas citronmelissens eteriska oljor.

Det finns faktiskt bara ett riktigt beprövat botemedel mot tristessen och det botemedlet heter shopping.

Så när årets novemberdimma låg som tätast muntrade vi upp oss med att beställa en helårsprenumeration på ett av flaggskeppen i den yviga floran av engelska trädgårdsmagasin; Gardens Illustrated, och häromveckan damp det första numret av denna tokglassiga brittiska tidningsikon ner i vår brevlåda.

Illustrerad Verklighetsflykt

Och som bortblåst var den gråa svenska vädertristessen! Ifrån sidor så blanka att man kan spegla sig i dem vinkar absurt välfriserade buxbumsbuskar, förädlade julrosor i nyanser du inte trodde var möjliga och obeskrivligt sköna trädgårdar iklädda glittriga frostkristaller.

Mestadels får man väl som nordbo snarare betrakta innehållet som verklighetsflykt än som inspiration, men vad gör väl det? Det är något mycket gripande med den seriositet och det engagemang som engelsmännen anlägger när de skriver om sina trädgårdar. Det är hart när omöjligt att undgå att smittas - och plötsligt sitter man där och lever sig in i reportaget så till den milda grad att man faktiskt upprörs över det omilda öde som tvingat den stackars trädgårdsägarinnan att skära ner på antalet trädgårdsmästare från fyra till två! Stackars mänska!

"Country gardens" - inspiration för en framtida
flygelutbyggnad i Arboarkticum???

Och för att inte tala om de julklappstips vi får ta del av. Inte för att vi någonsin kommer att köpa något Easy-to-carry Havana leather tool case with five sturdy hand-tools including trowel, fork and weeder, för £80, men håll med om att det klingar som den ljuvaste poesi?

Julklapptips från en arboarkticer till en annan -
de gröna stövlarna till vänster kostar bara £275! Skynda fynda!

I tillägg till all glansig eskapism finns faktiskt även oväntat mycket matnyttigt. Vi tokgillar helt enkelt Gardens Illustrated och kan inte annat än rekommendera alla att unna sig en prenumeration i julklapp. Prenumerera här (ca 600 svenska kronor för ett helår, 12 nummer - helt klart ett konkurrenskraftigt pris jämfört med svenska trädgårdstidningar).

Back on track

Hallå igen, kära läsare. Vi har saknat er. En hel vecka utan kontakt med en enda av er var nästan mer än vi klarade av.

Nå, vad händer nu då? Tja, först av allt har vi ju en Arboarktiquiz att presentera svaren till. Kul att så många ville delta, lite tråkigt att ingen enda av dessa lyckades pricka in alla 13 rätt. Vi ville göra det lite svårt, men var det verkligen så svårt? Tydligen! Kanske hade det blivit något lite lättare om vi avslöjat att det bara var en fråga på varje månad i arkivet.

1. Rätt svar: 2.
Att arboarkticerna, åtminstone ännu en tid, äger två åkeröträd visste alla tävlande.

2. Rätt svar: 1.
Visst var det kattugglan Strix som hälsade på på självaste julafton.

2003 års jultomte

3. Rätt svar: 2.
Att det är det sorgligt bortglömda frukterna från körsbärskornellen som arboarkticerna gör cocktailbär av tycks ha varit en svår nöt att knäcka?

4. Rätt svar: X.
Kejsarkrona är det som bäst biter på illasinnade råbockar.

5. Rätt svar: 2.
Ytterligare en svår fråga. I köket förvarar arboarkticerna en mumifierad stenmurkla.

Walk like an Egyptian

6. Rätt svar: 1.
En liten slamkrypare! Visst har vi skrivit om blomsterkornellen China Girl
men den enda rubrik som lånats av Bowie i år är Space Oddity.

7. Rätt svar: 2.
Det var faktiskt först den 25 maj som Ruben förärade oss en kommentar.
Men vilken kommentar!!!

8. Rätt svar: X.
-21 grader visade vår kallaste termometer den 21 februari.
Och kallare än så blev det inte förra vintern.

Burrr!

9. Rätt svar: 1.
Vinbergssnäckan Snigel skrev en egen krönika den 11 juli.

10. Rätt svar: X.
Sex stycken trädgårdstomtar ingår i bowlingspelet.


Allt motstånd är meningslöst!!!

11. Rätt svar: X.
Visst är det den osaliga trädgårdsanden Mika-El som flytt
från Västmanland för att bli en av väktarna i vår Lund.

12. Rätt svar: 1.
Jodå, Fritz såg allt till att vår förra (ärligt talat lite träige) Dennis fick
ersättas av än betydligt piggare efterträdare.
Faktum är att vi nog aldrig haft en snyggare eller lika groteskt stöddig Dennis som nu.

13. Rätt svar: X.
Quizens svåraste fråga! Ingen gissade rätt. Nästan alla kände igen de kinesiska tecknen i spammeddelandet. Men hade man även bemödat sig med att låta översätta texten (t.ex med Google Translate) hade man också sett att hotellet ligger i Taiwan.

Nå, hur gick det i tävlingen då? Ja, vi har ju glatts över våra många läsare längs Norrlandskusten och i det inre av Västergötland. Men när det väl kom till tävlande visade sig stockholmarna vara skarpast. Nästan alla de bästa resultaten kom från Mälardalen och allra bäst, med 12 rätt blev MaLo i Bromma. Grattis! En liten kollektion med arboaktiska viner kommer att levereras lagom till jul.

Grattis MaLo!