Guldkrok

Skördetid – denna besvärliga tid då man förväntas ta till vara det man odlat. Som säkert redan framskymtat är det knappast här som vårt huvudintresse för trädgård ligger. I år är det dessutom rekordmycket frukt, bär och grönsaker som borde omhändertas. För att om möjligt underlätta dessa bestyr och göra det mer lustfyllt inhandlades nyligen en råsaftcentrifug i budgetklassen. Den kom väl till pass nu i helgen när årets rekordskörd av gyllenkroks astrakan bärgades.

Gyllenkroks astrakangrenar bågnade av frukt i år

Resultatet blev inte alls oävet. Den mustade frukten fick en fin färg och doft. Smaken var också betydligt piggare än hos den äppelmust man köper i butik, men saknades det inte något? Den av arboarkticerna som har ett förflutet som bartender började genast experimentera med olika blandingredienser för att förhöja smaken ytterligare. Flera liter äppelmust och åtskilliga dyrbara destillat senare stod vinnarcocktailen Guldkrok på bordet:

Får vi fresta med en Guldkrok?

Det enkla är som vanligt det svåra och det visade sig att gyllenkroks astrakanmust bäst gifter sig med något så simpelt som en rejäl skvätt vanlig mild skotsk blended whisky och några stänk pressad citron. Nästan löjligt simpelt!

Frukost i det gröna

Inget går väl upp mot en frukost på landet! En stor kanna nybryggt te, den friska luften och solen som strilar in genom våra spröjsade fönster. Utanför skränar tranorna i skyn, några sensommarhumlor surrar och… sedär, i lunden, rakt i blickfånget från köket sitter ju sparvhöken Fritz och äter frukost han med! Så trevligt med sällskap!

Fritz tycker att närproducerat smakar bäst

Men? [Förfärad paus]

Vad är det han äter?!!!

OCH VAR ÄR DENNIS???

Från en tidpunkt något senare på dagen kan vi rapportera att vi fortfarande inte sett röken av Dennis, men att Denise verkar osedvanligt uppåt. Har den osentimentala damen månne spanat in något lammkött i grannreviret som kan axla rollen som Arboarkticums Dennis-fågel?

Den sjunde kragen

I sex av de sju pallkragarna i Körsbärslunden rasar som bekant myntornas segdragna inbördeskrig. Det senaste på den fronten är att några av kombattanterna nu fått nog av krigets fasor och hellre tar sig ut ur sina hemterritorier för att i stället möta en säker död under gräsklipparen.

I den sjunde pallkragen råder däremot fullkomlig frid både bokstavligt och bildligt. Denna krage brukar vanligtvis nyttjas för ettåringar som inte ryms i Örtagården, men som, strängt taget, borde höra hemma där. Eftersom inga sådana ettåringar blev sådda i år har pallkragen fått leva sig eget liv och den som så behagat har fått nyttja den som fristad. Minns ni svinmållan härförleden? Den var fotograferad på denna plats och det kanske inte var så underligt.

Själsådd regent i pallkrage No 7

Mer besynnerligt är att den växt som främst förstått att ta fristaden i anspråk är en mycket frostkänlig kanalje som bara påstås gå att odla i allra sydligaste delarna av ladet. Vi talar om det sympatiska bovetet, Fagopyrum esculentum, som trotsat alla sådana förmaningar och självsått sig ymnigt på platsen. Det är vi mycket glada för.

En närmare titt på en av boveteplantorna

Bovetet, som inte alls påminner om vete eller något annat sädesslag, utan är nära släkting till pilört och rabarber, är inte bara vackert att titta på, det är en sjutusan till nyttoväxt också. De mogna fröna påminner mest om mycket små bokollon som kan kokas och ätas som råris eller bulgur. Mal man i stället fröna får man det mest utsökta glutenfria mjöl som är basen till flera av de delikatesser som gärna serveras i vårt hushåll: pannkakor på bovetemjöl är mer kända som bretonska galetter, med jäst i degen blir det ryska blinier och kört genom pastamaskinen blir degen i stället till japansk soba. Mums!

Här blir det så småningom små bokollonliknande nötter.
Just därför kallades bovete ursprungligen bokvete

Blommig fredag: Gröna Lyktan, eller – årets konstigaste blomma

I den för året relativt blommiga Köksträdgården har den ena bortglömda ettåringen efter den andra visat nyllet. För det mesta har minnesdimmorna lättat en aning så småningom, så att vi åtminstone återvunnit kunskapen om namnet – och till slut oftast även minnet av vad det varit för eftersträvansvärda egenskaper hos växten vi velat ta del av.

Vi kan dock inte alls minnas eller ens förstå hur det kommer sig att vi har en hel rabatt av denna rent ut sagt JÄTTEKONSTIGA blomma:

Gröna Lyktan har kraschlandat i Arboarkticum

I väntan på att namnet skulle behaga ta form igen i våra stackars överlastade minnesbankar döpte vi växten till Gröna Lyktan (kanske även med förhoppningen om att den skulle visa sig äga superhjältekrafter eller åtminstone några lagom läkande egenskaper som skulle kunna rendera den en uppgradering till Örtagården). De senare förhoppningarna kom dock helt på skam, åtminstone hitintills, men vad gäller artbestämningen hittade vi till slut den hopknycklade påsen från Impecta med namnet Musselsyska, Molucella laevis.

Däremot går vi fortfarande totalt bet på att begripa varför vi odlat sådana mängder av denna i och för sig riktigt skojiga växt. I Impectas katalog klassas den som ”omtyckt för vackra vinterdekorationer”. Jomen tjenare. Den som känner oss vrider sig förmodligen halvt fördärvad av skratt inför fantasibilder av arboarkticer i färd med att arrangera torkade blommor i små arrangemang. Att detta skulle inträffa är förmodligen mindre sannolikt än att musselsyskan faktiskt ska visa sig vara en intergalaktisk rymdsuperhjälte.

Gröna Lyktan spanar efter rymdskurkar från
en hemlig plats i köksträdgården.

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

Tierp - mellan hånflin och humlestör

Som redan framgått med all önskvärd tydlighet försummar vi inte gärna ett tillfälle att göra oss lustiga på kommunen Tierps bekostnad. Men en sak har man värd att vara stolta över – landets äldsta kungligt föreskrivna vapen. Tja, på den tiden var det naturligtvis inte kommunen utan häradet och vapnet har visserligen modifierats flera gånger sedan dess – men i alla fall! Fortfarande innehåller vapnet samma humleax (eller kotte som vi oftare brukar säga) som Karl Knutsson Bonde tillstyrkte år 1456.

Humleaxet som det ser ut idag

Och humle har onekligen varit en viktig gröda i Tierpstrakten. När öl var den huvudsakliga måltidsdrycken krävdes massor med humle till Upplands alla slott och herrgårdar och när sedan alla vallonbruken i trakten tillkom under stormaktstiden blev efterfrågan knappast mindre. Under en tid var det till och med lag på att odla humle och en stor del av skatten betalades på detta sätt.

Våra egna humlekottar 2009

Självklart måste vi som goda Tierpsbor (fniss) hålla bygdens fana högt och värna kulturarvet. På gärdsgården ut mot åkern odlar vi guldhumle och på den rosenbåge som utgör huvudentrén till Lunden odlar vi den mer skuggtåliga vanliga varianten av Humulus lupulus. Kanske är det dock väl dunkelt på denna plats för det är sällan vi får några kottar att tala om. I år är dock ett undantag, frågan är bara vad man ska göra med alla ax eftersom vi inte gärna dricker öl?

Humleodling på lundentréns rosenbåge

Då vi heller inte röker går också nyttan som tobaksersättning bort. De medicinska egenskaperna att främja amning och klimakteriebesvär känns knappast heller aktuella. Däremot kanske den skånska sedvänjan på Linnés tid att balsamera avlidna med humle kunde vara något? Bara vi nu kunde uppbringa ett lik. Nej, vi får nog nöja oss med att göra ett rogivande te på kottarna i stället – sägs också vara bra mot migrän och orolig blåsa, för den som lider av sådant.

Goda förebilder

Alla behöver goda förebilder.

Det kan ju inte vara så lätt alla gånger att som liten ensam planta i Arboarkticum veta hur det är tänkt att man ska arta sig.

Omtänksamma fosterföräldrar som vi är gör vi ibland en växtbildande insats och visar våra små gröna vänner hur deras framgångsrika släktingar i den stora vida världen gjort sig sin lycka.

Oavsett vad man tycker om Botaniska trädgården i Uppsala i övrigt, tror vi de flesta håller med oss om att den flera hundra meter långa skuggrabatten intill den norra muren är ovanligt sevärd. Därifrån tog vi, i ovanstående beskrivna bildande syfte, följande bild som inspiration till våra småväxta telningar Hjorttunga, Asplenium scolopendrium och kompisen Frilandsadiantum, Adiantum pedatum sub. Pumilum.

Framgångsrika förebilder har stjärnglans i Botan...

Men tror ni de förstod att vara tacksamma över denna välvilliga pekpinne för fortsatta strävanden? Bah, knappast. De otacksamma ynglen bara fnös när vi visade dem bilden och sa:

”Kom igen när ni börjat leva som ni lär och skaffat egna förebilder. Låt oss se en Hannu eller en Maj-Lis med gödning i nappflaska så kan vi börja snacka!”

...medan småkusinerna mopsar sig i Arboarkticum

Goda grannar: Makarna Skog

Då har det blivit dags igen att möta ett par av våra bästa vänner i grannskapet. I vår samlarserie sympatiska reptiler har turen denna gång kommit till makarna Skog – skogsödlorna Elis och Alice.

I ena änden av nedre trappsteget solar alltid herr Elis Skog som...

Så här års ligger de nästan konstant på den varma svartmålade vedbodtrappan och lapar sol. Den enda gången de kilar ner och gömmer sig i någon springa är när någon rovfågel eller kameraförsedd arboarkticer blir för närgången. Den här gången gick det dock bra och de båda makarna poserade villigt.

...kärleksfullt brukar kalla hustrun Alice för skräcködla

Årets semesterblomma 2009

Det här årets sommarsemester lider mot sitt obönhörliga slut, och för att i mesta möjliga mån förhindra alltför våldsamma ångestattacker springer vi smått hysteriskt omkring med planteringsspadar i händerna ena sekunden och gräsklippare nästa.

Trots idog aktivitet kan vi inte hindra tankarna från att summera och utvärdera den ljuvliga tid som varit – det hör ju liksom det mänskliga kynnet till.

En fundering som slog rot var att försöka utnämna årets mesta semesterblomma i Arboarkticum. Vilket blomster skulle kunna få den stora äran att symbolisera årets bästa veckor? Kanske den vackra mackiabuskens blommor, som slog ut för första gången en av våra första semesterdagar? Hm, nä, de var faktiskt inte så mycket att skryta med. Rudbeckian då, som är så oerhört pampig varje sensommar? Nänä, lite för vanlig va? Men porslinsklockan måste väl ändå ligga bra till – som vi tjatat om den? Fast njääää… den känns liksom lite för fin i kanten.

När vi sluter våra ögon och föreställer oss bilden av sommaren 2009 så är det hampdån vi ser.

Årets semesterblomma år 2009
tar emot våra stående ovationer

Hampdån???

Vafalls?

Vad är då det för suspekt trädgårdsväxt? Nej, i ärlighetens namn ska vi omedelbart medge att någon trädgårdsväxt är det inte, i alla fall inte hos oss. Men strax bortom tomtgränsen, i kanten av den åker som gränsar mot Arboarkticum, har någon spelat bonden ett spratt – eller kanske utfört en välgärning? – med utsädet. I stället för en välmatad rågåker har vi hela semestern kunnat njuta ett hav av färggranna hampdån, uppblandade här och var med det enfärgat lila pipdånet.

Hampdånet, Galeopsis speciosa, är ganska vanlig i åkerkanter och dikesrenar, men i sådana här mängder har vi aldrig sett den. Månne är det återigen vår lurige lille trädgårdsmästare Dennis som fastnat för det forna namnet Cannabis spuria och börjat odla för husbehov?

Hampdån en masse gratulerar sig själv till en lyckad prestation

Världens godaste svamp!

Vi har tidigare utgjutit oss nedlåtande över den vanliga gula kantarellen. Detta tog dock hus i helvete och flera av våra läsare kände sig föranledda att försvara detta i våra ögon kraftigt överskattade kråkguld. Andra menar att porcini, eller karljohan som vi också brukar säga, är skogens ohotade delikatess numero uno, medan ytterligare andra självutnämnda gourmeter vurmar för murklor, kremlor och taggsvampar av allehanda slag.

Vissa ängsliga svampkonnässörer sneglar i stället mot hur japanerna betalar kopiösa summor för felfria exemplar av goliatmusseronen - den som de själva odlar som matsutake. Och naturligtvis finns det även de som enkom drar sin lans för dyra exotiska tryfflar och menar att ingenting kan överträffa dessa.

Till er alla vill vi bara säga att ni samtliga är sorgligt vilseledda! Antingen har ni beklagansvärda brister i er kunskap eller också har ni bara taskig smak. Världens godaste svamp är i stället tvivelsutan denna:

Bättre än så här blir det inte i livet - ett eget mandelriskeställe

En mer delikat existens än den i Sverige vilt växande mandelriskan, med sin läckra sammetslena gyllenskinnsbrättade hatt och sin kraftigt blödande skaldjursdoftande vita mjölksaft, är svår att föreställa sig. Konsistensen påminner på vissa sätt om ett moget gråpäron i fasthet och textur medan smaken är den mest utsökta mix av Maine-hummer och vällagrad Camembert.

Tyvärr är mandelriskan inte alldeles lätt att hitta och brukar sällan ge större skördar än max ett tiotal svampar, men det gör inte så mycket. Den utpräglade kryddsvampen är mycket dryg och denna modesta mängd torkad råvara räcker mer än väl för att spöa skiten ur vilken Nobelmiddag som helst, flera gånger under ett år. Svampen är också synnerligen ortstrogen så den som en gång hittat ett ställe där den växer kan skörda den under snart sagt hela livet. Och det är tur - för den som en gång fått smaka på mandelriskan har mycket svårt att tänka sig ett liv utan den.

Och kan ni tänka er - här kommer ännu fler...

De Omlevande…

…heter Radio Upplands radioföljetong just nu; en skräcknovell av John Ajvide Lindqvist. Det är en förfärlig historia, som inte har ett dyft med trädgård att göra. Ändå var det just denna rubriktitel som tog form i huvudet idag när vi städade Jurtjyrkogården. Ja, så kallar vi den avskilda tomthörna där vi gräver ner till synes avlidna växtvänner som trots vår ömma omvårdnad valt att gå vidare till mer eklektiska nejder än våra. Vi har nämligen ibland lite svårt att acceptera att denna vår lilla favoritplats på jorden inte ska vara den mest optimala även för alla andra kolvätebaserade livsformer som vi bjuder in att dela härligheten med.

Vi har tidigare berättat om vår längtan efter en blomsterkornell, en Cornus kousa. Ingen vettig mänska planterar en blomsterkornell i zon 4, så det gjorde vi. Och det gick följaktligen åt pipan.

Skelettet efter den stendöda Cornus kousa ’China girl’ grävdes alltså i våras ned på Jurtjyrkogården och dess existens förpassades till minnets allra mörkaste vrår. Till vårt försvar måste vi ändå tillägga att busken hade planterats på en osannolikt korkad plats som inte erbjöd varken lä, lindring för vinterkylan eller ens surjord.

Idag, efter att ha haft semester i drygt tre veckor, hade vi äntligen kraft att se över förödelsen på Jurtjyrkogården för att se vad som skulle förpassas till den slutliga ändstationen Komposten. Och minsann! Se här vad vi fann – China girl befanns vara, inte stendöd utan endast skendöd, och kommer att få en ny chans i det mest omhuldade läge vi kan uppbringa - den här gången dessutom naturligtvis i REN SAND (uttalas på skånska, med Peter Korns röst klingande i öronen).

Ibland händer det att de döda på
Jurtjyrkogården går igen...

Blommig fredag: Ingen aning

Jaha, då var det dags att plocka fram en av våra nya plantpinnar igen, för det här har vi ingen aning om vad det är. Det kanske är korkat att välja något sådant till Blommig fredag men faktum är att det just nu är denna högresta rudbeckia (gissar vi), av något slag, som är det mest dominant prunkande vi har.

Drygt två meter höga solar med rudbeckialiknande blad

Blomman är inte bara obekant för oss, den är troligen också en katt ibland hermelinerna. Vad vi menar är att den växer i Örtagården trots att den förmodligen saknar nyttoegenskaper. Skälet till placeringen är att växten är inhandlad för många år sedan som en kompassört (Silphium laciniatum) via postorder från en öländsk plantskola. Den eventuella kompassörten blev dock snabbt utkonkurrerad (vi såg faktiskt aldrig röken av den) och i stället blev det det här medföljande ”ogräset” som gick segrande ur striden om den högt åtråvärda platsen i Örtland 4. I år tycks den dessutom ha självsått sig i hanterlig grad tvärs över gräsgången i Örtland 5.

Blommorna är också tämligen rudbeckianska

Egentligen är det väl inte en blomma i vår smak, men omständigheterna och plantans enträgna närvaro gör att man ändå inte kan låta bli att gilla den en smula. Någon som verkligen gillar den är trädgårdens alla bin, rapsbaggar och blomflugor – jo faktiskt allihop och på en och samma gång!

Blommor och bin - en studie i frömjöl

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

Lavrabatten

Ett av semesterns projekt har varit att iordningsställa ett kombinerat stenparti/vandrande-skugga-rabatt på baksidan av Konnässörsrabatten. Eftersom embryot till Konnässörsrabatten någon gång för mycket länge sedan, långt innan vi kom till Arboarkticum, skapades med hjälp av stenmassor som tippades som kant och gräns ned mot den skuggiga Sänkan har vi föreställt oss att detta skulle vara både lämpligt och – en smärre baggis.

Nu har vi grävt, kånkat, pustat, kapat, stönat, rivit och svurit och efter den tredubbla beräknade tiden alldeles nästan färdigställt den planerade rabatten.

Hur kan så liten yta innehålla så
mycket ogräsrötter, grässvål och sten???

Och det är nu vi inser att vi står som fånar inför konkurrensen från naturens eget bidrag till vår nya rabatt.

Det mest iögonfallande är nämligen inte alls våra spännande plantmarknadsinköp av ovanliga stenpartiväxter. Inte heller är det den lyckade matchningen mellan de gyllengröna bladen på miniforsythian och den rödbladiga smällspirean Summerwine. Faktiskt är det inte ens den larvigt insmickrande japanska gyllenlönnen som är det stora trumfkortet.

Acer shirasawum 'Jordan' - snygg men...

Nej. Det som plötsligt skiner fram som russinen i den stora stenkakan är vad som fanns där redan innan vi började härja. Under den tjocka massan penningblad har nämligen alldeles fantastiska lavar av olika slag frodats - och hur unika, ovanliga och vackra växter vi än kan få tag på kommer vår nya rabatt allt framgent gå under benämningen Lavrabatten.

...knappast lika tjusig som det här monstret

Det enda som irriterar oss är att vi inte lyckats identifiera vilken sorts lavar det handlar om - och Nationalnyckelns planerade kioskvältarvolym "Svenska lavar" tycks fortfarande avlägsen...

Lavarmén har marcherat in

Furstligt fynd

Vi har tidigare berättat om vår tillfredställelse att bo på mark som brukats sedan arla urtid. Alltid dyker det upp någonting spännande när vi gräver i marken (och det gör vi ju tämligen frekvent). Får vi lov att presentera vårt senaste arkeologiska fynd? Denna gång inget mindre än en verklig regalie. Huh? Vadå regalie? Jaa, det står ju till och med Victoria på den!

Finns det någon spekulant på en jordad Victoria 50 cc?

Träd som inte vänder andra kinden till

Nu när alla vill stanna klockan och hålla kvar de sista skälvande sommartimmarna för evigt vill vi påminna om att det ibland är precis tvärtom. Varför går tiden så långsamt, säger vi?

Lägg av med smajlet - vi vet vad du går för...

Den här lilla vännen, korstörnet, Gleditsia triacanthos, är frösådd i Arboarkticum och övervintras fortfarande inomhus, men platsen där han ska planteras ut är redan utsedd: tomtens kanske mest hedersamma plats – högt belägen alldeles intill tomtgränsen mot vår enda tvåbenta (och vingfria) granne. Där ska han, när tiden gjort sitt och han äntligen utvecklat sina spetsiga attribut, få bli vår symbol för grannsämja...

Igår besökte vi korstörnets storebror i Botan i Uppsala

”Kom låna törnekronan min…”

En nyttig läxa

En väsentlig del av lördagen tillbragtes på de mellansvenska STA-kretsarnas plantbytardag i Hågelbyparken i Botkyrka. I ärlighetens namn var evenemanget inte tillnärmelsevis lika bra som det vid Nordviksskolan, utanför Kramfors härförleden, men som vanligt handlade vi ändå alldeles för mycket. Det är så svårt att låta bli när man plötsligt konfronteras med mastixbuskar, skogsalpklockor och vitbrokiga parkaralior, för att nu bara nämna några fynd. Vi lovar att återkomma till dessa raringar inom en överskådlig framtid.

Jaha, dags för en sån här bild igen, denna gång fynd från Hågelby

Först måste vi dock se till att få fynden från Norrlandsresan i jorden. Åt denna plikt viktes i princip hela söndagen, och då hann vi ändå bara plantera en bråkdel av plantorna. Tur vi har semester en dryg vecka till.

Det handgripliga närmandet till Norrlandslignoserna bidrog också till en nyttig läxa: vi måste bli bättre på att studera de vetenskapliga namnen på plantorna vi köper. Nu visade det sig att vi fått med oss två exemplar av Abies lasiocarpa hem till Norduppland. Den ena köpte vi av Bispgårdens Trädgård som en ”korkgran”, den andra hittade vi på Hansskogs Plantskola som en ”berggran”. Till vårt försvar kan väl också anföras att de båda granarna till det yttre är mycket olika för att vara av samma art.

- Vi är lasiocarpor allihopa!! (berggran t.v. och korkgran t.h.)

Eftersom utrymmet i Pinetet börjar tryta borde vi väl om vi var smarta byta bort den ena på nästa plantbytardag. Men nu känns det redan som vi fått en relation till båda ädelgranarna och sina vänner byter man väl inte bort? Nej, det blir allt att plantera ut båda lasicarporna och det är förresten säkert bara bra med en stående påminnelse om att vara med noggrann med latinet framgent.

En dåres försvarstal

Dårens tröst

Man får erkänna att det händer att man frågar sig varför man bor där man gör. Arktisk köld, ökentorka och pinande vindar - det känns som att vår plats på jorden prickar av de flesta väderhoten mot lämpliga odlingsförutsättningar. Under de första månaderna av 2009, då kvicksilvret sjönk till rent larviga lågvattenmärken hägrade bilder av det kontinentala Europa. Och när vi nästan fick kramp i magen av ångest över att våren aldrig kom drömde vi om dramatiska klimatförändringar som skulle vrida jordaxeln ur led och ge oss värme som i Provence... För om växter och odling är viktiga inslag i ens liv - är det då inte bara korkat att med en dåres envishet fortsätta kämpa mot förutsättningarna som den här skandinaviska avkroken kan erbjuda?

Nej. Det är det inte.

Varje gång de där tankarna dyker upp igen ska vi plocka fram minnet av en augustidag i skogen i Arboarkticums närhet. Den som någon gång tillbringat en lyckosam dag i en tyst, väldoftande norduppländsk skog på jakt efter svamp - och med glädjetjut eller hänförd tystnad funnit det där fantastiska kantarellstället eller den där osannolikt vackra champinjonen som bara är att skörda, vet att inga försvarstal behövs. För den som en gång fått uppleva denna ynnest går det inte att bo i ett annat land, där naturen inte är tillgänglig för alla.

Nya plantpinnar

Några av våra nya keramiska plantpinnar

Vi har blivit hemskt förtjusta i de här trevliga plantpinnarna med oväntade budskap. De tillverkas av en lokal keramiker vid Leufsta bruk här i Norduppland. Med stor säkerhet kommer därför våra trogna läsare att stöta på dessa och liknande skyltar lite då och då i framtiden. Varför inte börja genast?

Vem har sagt att inte svinmållan
förtjänar en egen skylt?

Svinmållan, Chenopodium album, var troligen en av de allra första växter som våra förfäder tog upp i odling. Arkeologiska utgrävningar har visat att detta skedde redan under stenåldern. Efter några dystra århundraden, då svinmållan på sin höjd nyttjats som nödföda, har den nu kommit att skönja en smärre renässans. Allt fler har på senare tid upptäckt att mållan är både nyttigare och godare än sin nära släkting spenaten. Inte minst har stjärnkrogarnas nymornade intresse för vildplockade ”alternativa smaker” från den svenska naturen bidragit till detta. Undrar hur länge det dröjer innan någon krögare vågar komponera en meny med maskrostema?

Blommig fredag: Tantplantan

Tant porslinsanemon har precis satt på kaffehurran

Tantplantan heter egentligen porslinsanemon, Anemonopsis macrophylla, och hittade till Arboarkticum utan att vi egentligen visste något alls om dess förtjänster. Vi hade besökt en öppen trädgård i södra Sverige – en på många sätt imponerande anläggning – och tillbringat en stund i den tillhörande lilla plantshoppen. Precis när vi skulle lämna området pekade innehavarinnan på en oansenlig astilbe-lik planta och sa ”den där är tanterna som tokiga i”.

Ovanligt dyr astilbe?

Ibland kan man inte riktigt förklara varför man går på försäljningstricks, men möjligen kände sig åtminstone en av arboarkticerna träffad av beskrivningen Tant.

Trots denna första, tvetydiga presentation, har tantplantan berett oss, både tanter och andra, ovärderlig glädje med sina violblålila blommor på sensommaren och för den delen också det vackra och frodiga bladverket – för att inte tala om de glänsande blåbärsliknande knopparna! Och att porslinsanemonen inte är självklar på alla plantskolors försäljningslistor har vi också fått lära oss i efterhand.

Blåbär??

Tantplantan har en hedersplats under päronträdet Bosse i Konnässörsrabatten och har vuxit till sig ordentligt under det dryga år vi haft henne i vår trädgård. Vi hoppas att detta är början på en lång bekantskap, kantad av många kafferep och trevliga skvallerstunder i augustisolen.

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

Stickelbärens stora stund

”Blott Sverige svenska krusbär har”, skaldade Jonas Love Almqvist under sin amerikanska exil i mitten på 1800-talet. Uttrycket används som bekant än idag lite skämtsamt när någon vurmar lite fånigt för något bara för att det är svenskt och det samtidigt finns lika bra eller bättre utländska alternativ.

Cravings for krusbärskräm

Det finns dock de som menar att skalden har blivit missförstådd och att de svenska stickelbären i början av förrförra seklet verkligen var någonting särdeles extra som man kunde känna ärlig saknad över. Om så var fallet kommer vi aldrig att få veta. När herrgårdarna senare under samma sekel började importera engelska krusbärsbuskar fick man mjöldaggen på köpet, vilken helt kom att slå ut de inhemska buskarna. Samtliga trädgårdskrusbär idag är av senare och mer resistenta sorter. De gamla svenska bestånd som möjligen skulle kunna finns kvar har alla förvildats och smakar idag lika illa som när stickelbäret först började odlas som medicinalväxt på 1500-talet.

Krusbär torde vara den ymnigast förekommande busken i Arboarkticum

Själva är vi ju inte så förtjusta i frukt om man inte gör vin på den först. Det har vi naturligtvis försökt även med krusbär. Resultatet blev vedervärdigt! Som vi framhöll redan i fjol, när vi yttrade oss förklenande om 2008 års äppelskörd, så brukar emellertid fruktviner tjäna avsevärt på lagring. Det erbarmliga krusbärsvinet visade dock inga sådana tendenser, varför det med tiden föll i glömska.

Nyligen återfann vi den nu sju år gamla damejeannen på vinden. Innan vi ämnade hälla ut eländet vågade dock en arboarkticerna provsmaka häxbrygden en sista gång – och – resultatet var ett smärre mirakel. Den vämjeliga vätskan hade förvandlats till ett utsökt dessertvin, starkt påminnande om söt sherry, bara betydligt godare. Den som väntar på något gott… Fast detta var det nog inte Almqvist som skaldade!

Krusbärsvin 2002 visade sig till sist vara
en riktigt charmant årgång

Rymlingen

En utvilad semestermorgon kan man upptäcka allt möjligt som undgår ens vanliga kontorsslitna vardagsögon.

En gång fanns i Arboarkticums Örtagård den rara rosendunörten, Epilobium hirsutum. Rosendunört är den allra mest storvuxna individen i det släkte som också inbegriper den vanliga mjölkörten, eller rallarrosen, som fortfarande lyser upp sensommarens vägkanter. Färgen har de gemensamt, men kronbladen på rosendunörten liknar snarare en liten malva eller en ros, med en lysande kritvit pistill som utropstecken mitt i blomman!

Ännu en trädgårdsrymling

Att vi gav den en plats i örtagården beror på att fröhåren i äldre tider använts som stoppning i kuddar och täcken, vilket förärade växten det lokala namnet ludd-duna. Även fåglar uppskattar dunet i sina bon, vilket hjälper växten att ta nya diken och fuktiga ängar i besittning. I Örtagården upptäckte vi snabbt att rosendunörten även är en ovanligt estetiskt lagd och ganska högrest ört – vilket gjorde oss än mer besvikna då vi snart insåg att den valt att rata de rabatter vi erbjudit den och helt enkelt rymt sin kos. Vi antog att det berodde på de relativt nordliga breddgrader vi befinner oss på, eftersom rosendunört visserligen är vanlig i södra Sverige, men bara förekommer sparsamt norr om Mälaren.

Men augustisemester är en tid för lyckliga återförenanden, och i morse återfann vi äntligen varandra! På morgonvandringen mot tidningsbrevlådan lyste något skärt och glatt emot oss i diket intill den misskötta åker som är vår närmaste granne. Och se där! Från Örtagården i Arboarkticum har rymlingen själv – eller är det månne med hjälp av Dennis, som bor alldeles intill i aspskogen på andra sidan vägen – funnit en lämplig biotop i det fuktiga diket, och är kraftigare och färgrikare än någonsin.

Morgonpigg gammal vän

Oavsett hur det gått till är vi i alla fall nöjda och glada över att vår gamla vän återigen finns på så nära håll att vi kan utbyta morgonhälsningar.

Att döda ett träd

Det finns en särskild plats i helvetet för folk som utan verkligt bra motiv fäller fullt friska uppväxta träd. Vi hoppas verkligen att vi inte kommer att räknas till dessa nidingsverkare hädanefter, för igår lät vi bilan gå.

Det hade inte spelat så stor roll vem offret hade varit, vi hade ändå tvekat att utföra dådet. Men känslan blev knappast bättre av att den drabbade var vår största och vackraste asp – en ståtlig dam i sina bästa år, försedd med både repstege och holk. Tyvärr skulle hennes placering mellan Körsbärslunden och Åsens alla sorbusarter och tallar i förlängningen vara omöjlig. Redan nu hade det kommit indikationer om att läget var prekärt. Mycket troligt var det fru Asp som tidigt i våras, högst oväntat, tog livet av sin närmaste granne, den blott sju år gamla och ditintills fullt friska fröken Skuggmorell.

Fru Asps sista porträtt

Till slut fann vi ingen annan utväg en att låta den törstiga och skrymmande aspen få smaka på den vassa eggen, men inte känns det bra inte. Och nu står fru Asp där, ringbarkad och dödsmärkt, och tittar förebrående på oss, liksom sägandes ”gjorde jag inte allt för att vara er till lags, var jag inte den vackraste och mest välväxta av mitt slag och var jag inte alltid välkomnande för både er och era fågelvänners klätterturer?”

Ringmärkt och trolovad till döden

Inombords skär det som en kniv i hjärtat och banne mig om det inte faller en tår när vi skriver det här. Det är ett tufft jobb att vara arboarkticer och skapa en parkanläggning. Det skulle säkert vara enklare om man var mer kallhamrad och hjärtlös, men skulle resultatet verkligen bli lika bra om man inte älskade alla individer i sin trädgård?

Kortlivat i blått

Ettåriga sommarblommor har aldrig spelat någon huvudroll i Arboarkticum. Det står på något sätt en air av tagetes och petunia kring uttrycket ettåring – i vår värld knappast något positivt. Lite pliktskyldigt har vi ändå förodlat lite luktärter och pillat ner lite blomsterfägring bland grönsakerna, men något större engagemang har vi aldrig känt.

Kanske kan det bli ändring på det framöver, för under dagens morgonpromenad fick vi erkänna att just annuellerna stod för en ovanligt smaskig revy. Särskilt de blå blomstren visade sig från sin tjusigaste sida och tycktes ropa ut att de minsann var värda allt pyssel och besvär, trots sin korta levnad.

Blomman för dagen har vi alltid klängandes vid ytterdörren - skiner inte solen knyter knopparna surmulet ihop sin nuna, men en solig morgon som denna får man njuta de färgsprakande blommorna:

Ipomoea 'Knowlian's Black', med sedvanlig accessoar
bestående av blomfluga

En heliotrop måste man alltid ha i kruka utanför ytterdörren för att kunna njuta ordentligt av den starka parfymerade doften då man går förbi. Rasande stilig är den ju också! Egentligen är den ingen riktig ettåring, utan en flerårig medelhavsbuske. Månne går den att övervintra inomhus?

Heliotropium arborescens - på svenska kallad blodsten
- både snygg och väldoftande

Den här sommarastern visade plötsligt sin svala skönhet bland en massa grälla rosa rosenskäror:

Sommaraster, Callistephus chinensis,
Lady Coral Light Blue?

Vi har inget minne av att ha sått den, men i Plants of Distinctions katalog är astern Lady Coral Light Blue förkryssad. Nå, man kan inte komma ihåg allt. En tjusig dam är det i alla fall.

I köksträdgården finns några av de blåaste favoriterna. Blå snokört går utmärkt att direktså ganska tidigt och blommar 6-7 veckor senare. I år har den fått bli en fin kantrabatt mellan lök och kronärtsskocka:

Blå snokört, Echium plantagineum
'Blue Bedder' från Impecta

Allra vackrast idag var ändå blåmåran, även den från Impecta. Katalogbilderna av den här alldeles underbara lilla växten var knappast rättvisande, men av någon anledning sådde vi den ändå. Här är vår morgonbild på detta ljuva, blå överflöd:

Asperula orientalis 'Blue Surprise'