Nu doftar Ida!

Vi var nog lite väl snabba att avfärda vår doftabelia Ida i lördags. Kanske var vi fortfarande lite trötta i huvudet efter midsommaraftonens övningar? Så fort de röda läpparna blottade sina vita kronor fick vi en helt annan uppfattning. Nog doftar hon allt – starkt! Doften påminner dock mer om syren än kaprifol, vilket ju hade varit mer väntat.

Så här såg Ida ut idag på morgonen

Blir Ida bara en stor abelia någon gång i framtiden kan vi tänka oss att hon då blir midsommarhelgens verkliga huvudattraktion när hon exploderar i färg och doft. Förlåt att vi var skeptiska Ida. Naturligtvis måste alla skaffa sig en egen doftabelia!

Och doftar gör hon visst - vilket alla i grannskapet nu upptäckt

Siouxsie och kärleken

Det är inte bara i kaktuslandet det råder högsommarvärme i känslolivet. Ni minns väl Siouxsie, vår myggätande monstermaskin?

Siouxsie - myggens skräck

Det är helt och hållet Siouxsies förtjänst att vi har kunnat tillbringa några semesterdagar med hårt arbete i vår plommonlund. Förra sommaren kunde vi knappt vistas där, på grund av myggplågan, och gångar och rabatter växte obönhörligen igen. Nu stundar andra tider! Myggen är väck, och under två dagars tid har vi rensat alla gångar, lagt marktäckning av tidningar och ett tjockt lager färskt träflis ovanpå.

Det är med träfliset kärleken kommer in i bilden. Siouxsie har mött kärleken, och han kom i form av flismaskinen Brutus.

Brutus - trädgårdens bästa vän

Där vi stod intill Lunden och flisade torra grenar såg vi plötsligt hur Siouxsie glodde som förhäxad på den stora, starka och brölande Brutus.

I kvällningen såg vi dem tillsammans, där de vänslades i ett avlägset hörn av trädgården. Rara, på sitt sätt, men vi vill knappast tänka på vad resultatet av den här förbindelsen kan bli.

Me Brutus, you Siouxsie?

Heta möten i kaktuslandet

Eftersom vår lilla frilandskaktus, fröken Opuntia fragilis ’Freiberg’, klarat den svinkalla vintern med bravur har vi en tid talat om att förära henne lite herrsällskap som uppmuntran. Nu har vi slagit till. Valet föll på en lång och stilig opuntiaherre med tillnamnet polyacantha.

Herr Polyacantha

Ingen omedelbar intimitet, men visst går det att skönja ett visst intresse

Initialt var relationen dem emellan en smula avvaktande. De stod mest på behörigt avstånd och betraktade varandra generat. Efter en tid tycks dock tycke ha uppstått – och det rejält. När vi just tittade till de unga tu kunde vi konstatera att fröken Freiberg var i grossess. Nu förutsätter vi att herr Polyacantha visar sig lika pålitlig som sin fjälla och förblir henne och oss trogen där i kaktuslandet.

Ett, som man säger, välsignat tillstånd

Gökungefeber - en uppländsk pandemi?

Häromdagen berättade vår syduppländska bloggkollega Marit om sina gökungepioner: pioner inköpta under falsk flagg, som nu visat sina rätta fjädrar och inte alls var de damer och herrar som utlovats. Någon som påstått sig vara White Wings räckte glatt ut en scharlakansfärgad tunga åt stackars Marit - helt utan några som helst vingar och knappast ädelt blek heller.

Nu har sjukan nått Arboarkticum. Följande pion är inköpt som en Doctor Alexander Fleming. Rosa, fylld och väldoftande ska den vara. Ha! Denna är i själva verket kritvit med lite gulrött i mitten, knappast fylld, även om den har några små extra kronblad som fyller ut en smula och nästan helt i avsaknad av doft.

Nu har gökungarna intagit även Arboarkticum

Hm. Är den inte i själva verket ganska lik en White Wings??? Marit - säg bara till, så vet du vart vi levererar den. ;-)

Abelian Ida

Kanske är det bara för att hon står allra först i vår alfabetiskt ordnade Lignoslista, men vår doftabelia, Abelia mosanensis ’Ida’, tillhör de av våra växter som flitigast kommenteras av andra träd- och buskälskare. De flesta verkar tro att alla medlemmar hos de kaprifolsläktande abeliorna är ruskigt kinkiga med klimatet. Så är inte fallet. Vår abelia, som ursprungligen härrör från Korea, har inga som helst problem med att klara smällkalla vintrar ända upp i zon 5. Hon är för övrigt inhandlad på en plantskola i Västerbotten.

Ida planterad i ett iskallt och blåsigt hörn av Pelousen

Däremot har vi ännu inte riktigt blivit kompisar med ’Ida’ och heller inte riktigt förstått hennes påstådda storhet. Visst är det ovanligt med vintergröna bladväxter som klarar så kallt klimat. Men någon riktig skönhet är hon inte och inte ens de lovprisade blommorna som just slagit ut tycker vi är särkilt märkvärdiga, vare sig i fråga om doft eller utseende. Eller är det vi som missförstått något*?

Luktar nästan intgenting alls. Varför heter det då doftabelia?

*Jo vi hade nog missförstått något se inlägget några dagar senare.

Midsommar 2010

Acklimatiserad Calcelolaria falklandica -
kanske vågar den till och med smaka sillen i år...

Den söta falklandstoffeln och en hoper glada arboarkticer önskar alla trevliga bloggläsare en riktigt trevlig midsommar. Må solen skina ikapp på er varhelst i landet ni befinner er!

Omåttliga. Omättliga.

Större delen av året brukar vi försöka intala oss att det finns någon sorts gräns för flärd och prål. Även om vi inte är några trädgårdsarkitekter av rang, hävdar vi gärna att den goda smaken kräver viss återhållsamhet och eftertanke när det gäller färg, form och yppighet.

I juni barkar det fullkomligen åt pipan med denna påklistrade asketiska attityd. Hela juni pågår det stora pionracet, och allt vad måttfullhet heter kan dra dit pepparn växer. Nu gäller bara ledorden ”mer och fler”, och vi tillbringar vår lediga tid med att nära våra näthinnor med pionernas färgkaskader. Någonstans inom oss viskar en försmädlig liten röst att pioner knappast kan vara riktigt comme-il-faut, men vi försvarar oss med att man i detta vinterbetonade, vitpudrade land får passa på att njuta av prakten medan tid är. Piontiden är kort – redan om några veckor är den över, och vi kan återgå till vår vanliga grönbaserade preferenspalett. Förhoppningsvis har då ögat impregnerats tillräckligt för att klara ännu en helvetisk, färglös vinter.

Paeonia lactiflora 'Blaze'

Paeonia potanini

Paeonia hybr. 'Buckeye Belle'

Paeonia hybr. 'Clarie de Lune'

Paeonia hybr. 'Roselette' (med Buckeye Belle i bakgrunden)

Paeonia lactiflora 'Christina' (en av Hermann Krupkes bästa)

Anno araliacaea

Aralior är fantastiska växter. Lundaralia, A. racemosa, och olika murgrönor och ginsengsorter växer och frodas på många skuggiga platser i Arboarkticum. Tyvärr är det dock främst de storvuxna taggiga trädvarianterna som särskilt tilltalar arboarkticernas kynne och lynne, och just dessa aralior tycks ha problem med att trivas hos oss.

Vanlig koreansk ginseng, Panax ginseng, i Örtland 5

Efter flera års enträgna försök hade vi nästan gett upp hoppet och skyllde på att vi nog trots allt hade för uschligt klimat för dessa taggiga raringar. Men döm om vår förvåning, just i år efter den värsta vintern i mannaminne, så verkar taggisarna mangrant trivas bättre än någonsin. Jättearalian, Kalopanax septemlobus, har vi redan visat bild på och både taggaralian, A. spinosa, och parkaralian, A. elata, har satt en våldsam fart med nya stora skott från roten.

Allra bäst artar sig dock Lucifer – vår fem år gamla djävulsklubba, Oplopanax horridus, som tidigare varit rejält förbannad över sin placering i bokplanteringen. Nu tycks han ha övervunnit sin fagusfobi och till och med producerat en liten blomstängel för första gången.

Djävulsklubban Lucifer på ovanligt gott humör...

Vad många inte tycks känna till är att djävulsklubban även är en efterfrågad medicinalväxt som marknadsförs under namnet Alaska-ginseng. Indianfolk behandlar både diabetes och tumörer med den och kliniska tester har visat att den också är verksam mot TBC.

...och har till och med gett sig in i blombranschen

När vi ändå är inne på medicinalväxter och tagiga aralior kan vi också med glädje berätta att vår ryska rot, Eleutherococcus senticosus, trots att den sägs vara en kinkig zon 2-växt, tycks ha klarat sin första utomhusvinter med bravur. Snyggt jobbat Igor!

Vår ryska rot Igor, även han i Örtland 5

Det härna med Internet.

Nätet är en fantastisk källa till kunskap för den trädgårdsintresserade. Mer och mer använder vi datorn i stället för bokhyllans innehåll för att söka information om allt som växer - och inte växer - i Arboarkticum. Odling har onekligen blivit enklare sedan man fick möjligheten att ta del av den enorma informationsmängd från både proffs och amatörer som Google tjänstvilligt plockar fram med hjälp enbart av några enkla tangenttryckningar.

Men ibland. Ibland alltså. Ibland blir det bara fel. Man bör nog regelbundet orka ifrågasätta all denna information, och påminna sig själv om att det ofta är just ogranskad information det handlar om, och inte nödvändigtvis, i alla situationer, fråga om korrekta fakta och fläckfri kunskap.

Snart Arboarkticums högsta träd?

Ta till exempel den här förtjusande koboltblå penstemon-släktingen som vi köpte som liten bladrosett på Göteborgs botaniska trädgård häromåret. Nothochelone amorosa stod det på skylten, och eftersom det visade sig ovanligt trixigt att hitta någon information om den, var blomningen, plantans första, en förtjusande överraskning. Den bedövande vackra blomman gav ny googlingsenergi, och se här vad vi nu grävt fram ur Internets mörkaste vrår:

Nothochelone amorosa: As they grow, these plants become the size of a tree. <...> This plant in the spring assumes a pink colouring; it is medium in size and can reach 14 m high. It doesn't keep its leaves in the winter. <...> The Nothochelone nemorosa can bear temperatures a few degrees below zero."

Visst hade det varit kul att ha ett 14 meter högt penstemon-träd? Men nåja - man får nöja sig med att åtminstone temperaturangivelsen var felaktig på ett för oss, fördelaktigt vis.

En speciell dag

Lördagen den 19 juni blev en mycket speciell dag som kommer att bli ihågkommen länge. Ja, vissa skulle nog till och med säga att det var en historisk dag, och nu syftar vi inte på metahändelser som att Danmark tvålade till Kamerun i Fotbolls-VM, nej nu syftar vi på lördagens verkliga tilldragelse.

SMHI hade som vanligt spått regn i hela östra Mellansverige, särskilt i Uppland, men som vanligt uteblev det livgivande regnet till vår förtret. Därför passade vi på – aldrig tidigare har arboarkticerna fått så många plantor i jorden på en och samma dag!!! Mycket speciellt. Onekligen en minnesdag.

Ja, vi planterade faktiskt så länge att den långa ljusa sommarkvällen övergick i något slags skumt dunkel. Det var då vi insåg att vi varit allt för uppslukade av våra sysslor för att få ett enda kort taget under hela dagen. Men vilken tur att det finns blixt, då går det ju till och med att fotografera i den mörka Lunden, mitt i natten.

Det japanska gaffelolvonet, Viburnum furcatum,
trivs i de smattrande fotoblixtarna

Frilandsadiantum

Varje senvår tillbringar en av arboarkticerna osunt mycket tid på knä framför ett skuggigt hörn av Konnässörsrabatten, ivrigt lockandes på en något senfärdig liten ormbunke. Man kan aldrig vara helt säker på att den tänker dyka upp - ryktet säger att den har ett oberäkneligt humör och rätt vad det är kan bestämma sig för att aldrig mer glädja en tidigare hyresvärd med sin närvaro.

Liten frilandsadiantum hedrar oss med sin närvaro

Hittills har det gått vägen. I fyra somrar har Adiantum pedatum sub. pumilum, en liten frilandsadiantum, haft godheten att tillbringa sina sommarferier hos oss (vintertid håller den sig på en varmare plats i underjorden).

Den hör till de där växterna som man vill krypa nära, även efter att den visat sig ovan mark och man slipper kisa mot rabattjorden och åkalla den från underjorden. Bladen är obeskrivligt gracila både i stjälkens bågform och de utskjutande bladens halvmåneformade omlottdans. Den är helt hopplös att fotografera - minsta vindil och den darrar som ett asplöv!

Subtil elegans!

Nu vågar vi nästan börja hoppas att den tecknat sig för ett långtidsarrende hos oss. Vi ska i alla fall göra vårt allra bästa för att den ska fortsätta uppskatta faciliteterna.

Överskattade besöksträdgårdar 6: Görvälns slott

I tjusiga färgbroschyrer från Järfälla kommun och på andra platser har Görvälns slott med sitt arboretum och örtagård prisats högt på senare tid. Vi kommer inte att stämma in i hyllningssången.

Görväln ligger förvisso fantastiskt vackert i ett sagolikt naturreservat och rekreationsområde just intill Mälarstranden varför herrgården nog ändå får sägas leva upp till sitt primära syfte. Det så kallade slottet är nämligen främst att betrakta som en av alla dessa konferensanläggningar i Stockholmsområdet som utger sig för att vara särskilt romantiska, ety man erbjuder weekendboende med egen fruktkorg på rummet.

Den smakfullt (?) inredda Silversviten på Görvälns slott

Men nog om detta. Nu ska det handla om träd och örter. Eller rättare sagt, det ska det inte. Örtagården intill parken är faktiskt den minst sevärda vi någonsin sett – vilket i sig är en bedrift. Den är inte bara skrattretande misskött, den är faktiskt nästintill obefintlig. Visserligen sitter det kvar några påkostade plåtskyltar i det höga ogräset innanför berberishäckarna, men de växter som skyltarna nämner tycks inte ha funnits här på länge – nej faktiskt nästan ingen av dem.

Görvälns örtagård som den ter sig idag

Ett liknande problem brottas det lovprisade arboretet med. Antingen har vintern varit hårdare här än någon annanstans i vårt land eller annars handlar det rätt och slätt om falsk marknadsföring. Nära hälften av de sevärda trädarter som finns beskrivna på kartan saknas numera. Flera av dem som faktiskt återstår är vidare ganska illa åtgångna och märkligt dåligt uppskyltade. Det sistnämnda är kanske ändå lika bra för den information man under stundom ger besökaren är mest förvirrande. Till exempel torde man vara ganska ensamma om att betitla den västamerikanska hemlocken, Tsuga heterophylla, kort och gott som kanadensisk gran!

Kan man bara uthärda skylinen från den fruktansvärda förorten Kungsängen, hotande nära, rakt över stäket, lämpar sig Görvälns slott väl för en badpicknick eller en fruktstund i dubbelsängen, men åk för guds skull inte hit enkom för att se parken. Bara i närområdet torde minst ett dussintal platser vara betydligt mer sevärda – åk dit i stället.

Snömannens grymma öde

Yeti in memoriam

Döden genom strypning är knappast något man önskar sina växter. Detta är dock det grymma öde som just drabbat en helt igenom oskyldig växt i Arboarkticum.

Yeti, den förfärliga snömannen, är vad vi kärvänligt brukade kalla vår himalaya-tall, Pinus wallichiana. Yeti var ännu en av de där växterna som påstås vara ohärdig, men hos oss glatt trallade sig igenom vinter efter vinter, med ett sorglöst leende på läpparna. Yeti var ett praktexemplar, med en unik och speciell personlighet och det kändes som att han gynnat just oss, särskilt, med sin vänskap. Yeti var vacker, Yeti var stolt och Yeti var tuff. När höststormen drog genom hans långa barrpäls såg han ut som att han njöt av vinddraget, och när vi avtäckte honom från den skyddande fiberduken på vårarna var det som att han sträckte på sig i solen.

Så var det då, men inte längre.

I våras när Yetis fibertäcke föll fanns endast ett rasslande skelett kvar. När chocken lagt sig strök vi bort tåren i ögonvrån, skar tänder och förbannade ännu en gång den föregående vinterns osannolika grymhet. Sedan böjde vi trött våra ryggar, lyfte Yeti från sin plats till komposten och tänkte att ”jaja, så här går det väl då, när man försöker odla det som inte är menat för de arboarktiska breddgraderna”.

Häromdagen var det dags att gräva rent Yetis gamla planteringsgrop och göra plats för något nytt, tåligare. Döm om vår förvåning, chock och ILSKA när detta är vad som hamnade på spadens blad:

Bevismaterial 1A

Yeti dog inte alls av den långa vinterns kyla. Yeti blev STRYPT. Efter flera års tappert kämpande i nätets garn fick vår tappre snöman till slut stryka på foten och ge upp. Och som vi förbannar både vår egen ouppmärksamhet som inte sett nätet som varit begravt i jordklumpen, men allra mest försäljare som saluför växter som djupt ner i krukan inte bara döljer rötter, utan även grymma, dödliga strypsnaror.

Naturligtvis är det nu bara en tidsfråga innan Arboarkticum förses med en ny Pinus wallichiana. Frågan är bara om vi någonsin hittar någon som kan axla Yetis tunga mantel.

Vyer vi aldrig visat

Arboarkticerna vill ogärna prata om sig själva, var de bor, vilka de är eller ens hur många de är. Milt sagt håller de hårt på sin integritet. Löjligt hårt, tycker nog många andra bloggare. Idag tänkte vi släppa lite på denna stenhårda linje och samtidigt visa några vyer som vi hittills alltid undvikit.

Till exempel har vi som bekant, titt och tätt, bildreportage från Örtagården, men fram tills nu har vi alltid nogsamt sett till att den gistna gamla gungan som dinglar därintill inte fått komma med på bild.

En fram tills nu väl förborgad hemlighet

Likaså har vi aldrig tidigare visat någon bild på hydroforhuset nedanför Åsen, exakt på tomtgränsen mot grannen. Det kanske vi borde låtit bli idag också om det inte vore för att de gula torpardagliljorna blommat så löftesrikt och ihärdigt.

Vi har ingen aning om vem som planterat dem, arla i urtid,
men så här års är de de onekligen en prydnad i vilken bukett som helst.

Det var länge sedan någon gungade på gungan men liljorna kom väl till pass när buketten skulle bindas. I lördags tog den yngsta av arboarkticerna studenten med toppbetyg. Vi övriga uttrycker på detta vis vår stolthet och säger ett stort grattis!!!

Rödgrön färgblindhet

Kamouflagefärg kan vara bra att ha. Men ibland blir det bara fel.

"Ojdå. Hur blev det nu?"

Ett oönskat besök

Fredagen blev en sorgens dag i Arboarkticum!

När vi anlände trädgården var åkern utanför tomtgränsen harvad, plöjd och nysådd. Tyvärr var det inte storbonden själv som utfört dessa sysslor utan, på grund av akut sjukdom, en mindre erfaren inhoppare. Följden blev att gärdsgården raserats och ett tiotal stora plommonträd i Lunden knäckts.

Det var en gång en gärdsgård...

När väl vansinnet lagt sig och storbonden konfronterats fick vi dock mycket anständiga plåster på såren. Bonden har lovat att förse oss med en hoper nya störar och slanor samt så mycket brunnen kogödsel som vi kan tänkas behöva. Det blev då ändå en välsignad helg!

Och det var en gång en plommonlund...

Sköna Tierps-fröken

I en av rabatterna blommar den fyllda stormhattsranunkeln, Ranunculus Aconitifolium 'Flore Pleno'. Trots sitt ljuva yttre är det här inte någon dam från de finare salongerna. I själva verket är hon endast en enkel släkting till den simpla smörblomman, men har begåvats med ett ovanligt fördelaktigt yttre, trots den övriga familjens... tja, låt oss inte rent ut sagt kalla det tarvliga, men kanske ändå en smula torftiga framtoning.

Skenbart spröd - men med robusta rötter

Flore Pleno, familjens stolthet med sina sköna former och genomskinliga hy, har genom sina yttre företräden nått en viss ryktbarhet. I plantskolan utlovades förtjusta utrop från alla tvåbenta betraktare, och alldeles särskilt från damer i övre medelåldern, om hon skulle beredas en framstående plats i rabatten. Så sagt och gjort! Här är hon, ivrigt väntandes på förtjusta suckar, kamerornas blixtar och gärna även en stilig prins (eller åtminstone en arvtagare till något lukrativt familjeföretag).

Dock återstår ett problem innan hon riktigt kan presenteras i salongerna: ett namn! Ett välklingande stiligt och svenskt namn! Stormhattsranunkel klingar simpelt i öronen på den som hört de engelska namnen "Fair maids of Kent" och "Fair maids of France".

Vi föreslår att den lilla uppkomlingen tar sig namnet "Sköna Tierps-fröken". Borde inte det kunna bringa henne lycka i förverkligandet av framtidsdrömmarna?

Lassas hagar

Häromdagen var arboarkticerna på trädgårdsutflykt i Stockholms skärgård. Medelst en snårskog av bilfärjor och taxibåtar tråcklade vi oss fram till Svartlöga, långt ut i havsbandet. Det tog tre timmar men var med råge värt ansträngningen. Ja, faktum är att vi nog inte fått en så inspirerande upplevelse sedan vi besökte Peter Korn första gången.

En mulen men oerhört inspirerande dag i Lassas hagar

Denna gång heter visionären Sten Ridderlöf – en pensionerad bankdirektör som för 30 år sedan började skapa ett arboretum på den egna sommarstugetomten Lassas hagar. Idag finns här över tusen olika exotiska trädarter – flera av dem helt unika i vårt land eftersom Ridderlöf själv åkt runt i världen på forskningsexpeditioner och samlat in frön och småplantor.

En av ett tiotal anlagda dammar i arboretet...

Arboarkticerna är så långt ifrån pensionerade bankdirektörer och internationella forskningsresande man kan komma men kände omedelbart att vi och Sten förstod varandra. Vi tycks drivas av samma galna samlarinstinkter, i sin tur styrda av en otyglad kärlek till alla träd. För även om Ridderlöf vid det här laget expanderat sina ägor avsevärt, anlagt ett tiotal stora dammar med vackra broar, så är det fortfarande träden och relationen till dem som går före allt annat.

...men ingenting slår träden i sig själva i fråga om skönhet.
Här en helt otrolig gultall - Pinus ponderosa

Eftersom han gör samma misstag som vi, planterar för tätt, struntar i jordförbättring och experimenterar med ohärdiga arter, kan resultatet aldrig bli likt trädgårdarna på 5000-bitarspusslen eller i de glassiga trädgårdsmagasinen. Att göra fint i trädgården kan vara roligt men kommer alltid att vara sekundärt. Men vad gör väl det när det man blir mest lycklig av är att pyssla med sina träd? Då spelar det mindre roll om man hittat dem på rea på en stormarknad eller handplockat dem en stormig dag på Kurilerna. Vi tror att Sten Ridderlöf instämmer i detta.

Den förväxlade pionen

Namnet näckrospion brukar felaktigt användas på en doftpion som egentligen heter Bowl of Beauty. Inget ont om den - men någon näckrospion är den inte.

Ska man vara korrekt är namnet näckrospion nämligen reserverat för en alldeles ljuvlig vildart från västra Himalaya, med det botaniska namnet Paeonia emodi. I sommar blommar Arboarkticums näckrospion för första gången - och den är alldeles hänförande. Något vitare än näckrospionernas blommor som flyter i det gröna rabatthavet är svårt att tänka sig. Färgen har liksom en hypnotisk effekt på betraktaren, och vi misstänker starkt att namnet näckrospion har att göra med att pionen i själva verket är en förklädd sjöjungfru, som försöker locka omgivningen med sig ned i något havsdjup med sina trollkonster (vi känner oss dock relativt trygga med tanke på att närmaste havsvik är tämligen avlägsen).

Paeonia emodi - den riktiga näckrospionen

Bladverket är också ovanligt vackert - den friska gröna färgen är en nyans ljusare än de flesta pioners, och knopparna är karakteristiskt spetsiga. Men huvudnumret är förstås när de enkla, lysande knopparna slår ut, likt skira rosor - bara så mycket vackrare.

Utklassar vilken ros som helst

Spetsig pionknopp med den obligatoriska myran

Tyvärr är P. emodi inte alldeles enkel att få tag på i handeln. Det kan man tycka är lite märkligt, eftersom vi uppfattar den som frisk, lättodlad och blomvillig - men de vilda pionerna har väl inte riktigt fått sitt genombrott i svenska trädgårdar, där doftpionerna sedan länge regerar (som sagt, inget ont om dem, men varför välja?). På Wikipedia kan man visserligen läsa att näckrospionen trivs bäst i varma lägen, men det är väl som vanligt: bara man låter bli att berätta för växterna att de förväntas frysa, så frodas de ofta fint ändå, trots sin kylslagna hemvist.

Präktigt vide

Arboarkticerna har svårt att dölja det faktum att de egentligen är kallhamrade cyniker med föga förhoppningar inför framtiden. Men till och med de måste medge att allt inte blir till det sämre hela tiden. Exempelvis visste få för tio år sedan vad ett praktvide, Salix magnifica, var för något. Nu vet snart alla!

Vilken tur! För denna ytterst härdiga kinesiska salix har ett bladverk som kan ta upp konkurrensen med vilken magnolia som helst och just nu har hon underbara rödgula blomstänglar som kan få de flesta spirbärande perenner att rodna. Se där! Alltid något att glädjas åt. Men passa på, i morgon förvissnar hon redan.

Onekligen aningen mer ekivoka än vanliga videkissar

Men frågan är om inte bladverket ändå är det som smäller högst?

Pimpernöten: en historisk doldis

Det finns faktiskt träd och buskar som våra hjärtan klappar extra mycket för, trots att de inte utmanar varken zonknäckerilusta eller samlarådra med att vara sällsynta, ohärdiga eller svårodlade på andra sätt.

Till den gruppen hör till exempel det här, vansinnigt vackra och lite bortglömda buskträdet: pimpernöten, Staphylea pinnata.

Blommande pimpernötsblommor,
fotograferade på vår västkustresa

Pimpernöten är ingen inhemsk lignos, men anlände till svenska trädgårdar tidigt: redan Linné skriver om stora pimpernötter i skånska slottsparker på 1700-talet. Av någon anledning tappade växten senare kraftigt i popularitet och har framlevt litegrann som en doldis genom århundradena. Som förklaring har det påståtts att man tyckte den blev för stor för de lite nättare svenska privatträdgårdarna, men den förklaringen låter en smula märklig. Pimpernöten är knappast större eller mer snabbväxande än en alm, en hassel eller ens en syrén.

Nuförtiden finns olika sorters pimpernötter återigen i välsorterade svenska plantskolor. Den vanliga pimpernöten heter Staphylea pinnata, men även kaukasisk pimpernöt, Staphylea colchica och kinesisk pimpernöt, Staphylea holocarpa finns ibland i sortimenten. Det finns även japanska och amerikanska varianter samt ett antal hybrider.

Vad har då pimpernöten att erbjuda? Tja, den excellerar faktiskt i nästan alla trädgrenar (haha!). Lövverket är vackert parbladigt och påminner en smula om askens, med den skillnaden att den slår ut betydligt tidigare. Stammen blir så småningom strimmig likt en strimlönns, med en tilltalande slät yta. Och så blommorna, som ser ut som liljekonvaljeblommor i stora klasar i slutet av maj! Som om detta inte var nog, har trädet även tjusiga gula höstfärger och mycket dekorativa, uppblåsta fröställningar. Dessa fröställningar är för övrigt upphovet till det engelska namnet, 'Bladdernut'.

Här skymtar även stam och löv

I plantskolorna hävdas att pimpernöten är härdig till zon 3. Det finns anledning att tro att det är en kraftig underdrift, eftersom vi har haft små, ganska taniga exemplar av både vanlig och kaukasisk pimpernöt utomhus i den bistra norduppländska kylan i tre vintrar utan att de frusit tillbaka det minsta.

Vårdträdets vippor

Vad är nu detta?

Men, vad är det här för överdådiga blomvippor mitt på Framsidans gårdsplan? Jo det är ju Manfred, vår mannaask, Fraxinus ornus, och tilltänkta vårdträd. Som ni kanske minns utsåg vi honom i vintras till julträd och det gjorde honom tydligen gott för nu blommar han för första gången – och gissa OM han blommar? Hela Manfred är fullkomligt nedlusad med underbara väldoftande blomvippor som den här.

Inte bara jul- och vårdträd, nu också blomsterfång

Men Manfred är inte bara vacker och uppenbarligen fullt härdig i zon 4. Han är också en riktig nyttoväxt. Av saven och själva mannan utvinner man det lätt laxerande sötningsmedlet mannitol, som används både i konfektyrer och medicin.

Månadsbilden nummer 5: Stopp!

Äntligen med gröna tapeter

För bara två månader sedan låg snön i Sänkan, och för en månad sedan hade precis lunddockan börjat visa sina blad. Och nu är den redan överblommad! Det är även den japanska gula vallmon, alla pulsatillorna, kungsängsliljorna och sedan länge den röda nunneörten.

Märkligt. Först tillbringar man så många vintermånader med att försöka skynda på tiden, och så plötsligt kastar man sig på bromsen och skriker STOPP! Man borde bli bättre på att leva i nuet.

I just detta nuet kan man ligga på en filt på gräsmattan och viska med guckuskon, med syréndoften hängande tung i luften. Det är stort.

Tsch tsch...

Om man sedan kryper runt rabatten kan man även få sig en pratstund med de lite mer högljudda i perennsamlingen, till exempel den kinesiska klockvivan, Cortusa Matthiola, dvärglewisian, Lewisia pygmaea, (frösådda båda två!), lönnbräckan, Mukdenia rossii eller den fåfänga kinesiska vivan, Primula sinensis.

Mukdenia rossii - eller alter egot Aceriphyllum rossii

Lewisia pygmaea - liten och rar, allas favorit

Primula sinensis rodnar klädsamt

Med träd och buskar går det fortfarande lite trögt. Magnoliorna har stått och stampat i veckotal, men har gröna skott långt ut på kvistarna även det går lite sisådär med blomningen. Fagerlönnen och gyllenlönnen har fått några grenar tillbakafrysta, men ser ändå hyfsade ut. Precis intill fotograferingsplatsen står jättearalian, Kalopanax septemlobus, och grinar stolt med nyutsprungna blad och jätteknopp i topp.

Kaxig!

Att sedan gräsmattan har stora bruna fläckar efter vildsvinens angrepp i höstas bryr vi oss inte om. Vi har så mycket att prata med guckuskon om och hinner inte hänga upp oss på petitesser.