Nyårsafton

Mint Julep är världens godaste och mest förfinade drink. Tyvärr är antalet RÄTTA receptet lika många som det finns sydstatsgeneraler i Kentucky. Det finns två tillfällen när Mint Julep smakar extra bra: Årets första sommardag när man kan slå sig ner på vita bänken i Sänkan efter en svettig arbetsdag i trädgården, och som eftermiddagens fördrink på nyårsafton. Efter all fet mat och jolmig glögg längtar man alltid efter något fräscht och mintigt.

Här är vårt RÄTTA recept, använd gärna Irish Coffee-glas eller annat glas med öra om du har:

En bottenskyla vatten,
1 tsk strösocker,och 5-6 myntablad direkt i glaset
Muddla detta.
Fyll glaset nästan ända upp med krossad is.
Fyll på med 8 cl bourbonLåt stå kallt, så att glaset bli immigt.
Just före serveringen, garnera med två citronskivoroch en myntakvist.
Toppa med några stänk Angostura Bitter,
pudra alltihop med florsockeroch stick i ett sugrör.
Voilà!


Det finns nästan alltid gröna myntor i myntalanden, så även idag

Vackert ogräs

I presentationen av Örtagården påstår vi att plantorna sällan självsår sig i landen. Det är sant, men en sanning med modifikation. Det lysande undantaget är gynnaren på bilden nedan. Kardvädden, eller om det är vävarkarda (inte ens de botaniska trädgårdarna tycks kunna skilja de båda närstående arterna åt), frösår sig ymnigt och finns numera i snart sagt alla örtland. Men är det verkligen ett ogräs därmed? Kan någonting så vackert (särskilt vintertid) verkligen vara ogräs? Plantorna är ju heller inte svåra att avlägsna om man skulle vilja, men hur skulle man kunna vilja det?

Förmodligen trädgårdens vackraste ogräs

Monstertomten med vänner

Fick ni också ett sånt här monstrum i julas? Var även er första reaktion att det åker i sopen så fort gästerna gått?

Monstertomten mobiliserar

I ett anfall av kvardröjande jul-fryntlighet kommer dock här några tips som kanske kan få någon att se med blidare ögon på innehållet i korgen:

Julstjärnan, Euphorbia pulcherrima, denna skräpiga landsplåga, är faktiskt en medicinalväxt, som använts för hudåkommor. I sitt ursprungsland Mexiko kan den här törelväxten bli en upp till fyra meter hög buske, och har man lite tur kan växten även som krukväxt bli en pampig sak, när retarderingsmedlet gått ur.

Murgrönan har aldrig gjort oss något ont, och det finns alltid plats för fler i trädgården. Även murgröna är en medicinalväxt, som till exempel används inom Ayurveda-medicin. Årets variant är som ni ser variegerad - vi får se om den är mindre robust än de tidigare vi fått, som vanligtvis funkat utmärkt utomhus.

Mest användbar i gruppen är kanske barrträdet. "Jul-en" brukar de saluföras som, men vanligtvis handlar det om ädelcypresser, Chamaecyparis lawsoniana. Både enar och ädelcypresser är relativt härdiga och är definitivt värda en utomhusplacering framåt våren.
Har ni haft turen att ha fått en julkorg med järnek ska ni definitivt göra ett försök att rädda den. I utkanten av Lunden har vi flera järnekar som räddats från larviga jularrangemang, och som tackat för sin statusuppgradering genom att både överleva och växa.

Kalanchoën, till sist, i årets julgrupp är faktiskt rätt meningslös. För att inte tala om monster-tomten. Smuss, bort med dem!

Menlösa barns dag

Suck! Klapparna är öppnade, Stiltonosten uppäten och granen har börjat barra. Suck igen! Inte heller mandelträdet doftar så gott som det gjorde för en vecka sedan. Hela den här årstiden känns plötsligt komplett meningslös. Är det okej om det får bli vår i typ morgon? Vi vill ut i trädgården NU! Visst - försök igen om fyra månader va? Ridå.

Stämningsbild illustrerad av Tears For Fears.

Avdelningen DALT

Även inomhus finns bortskämda primadonnor med hög gnällfaktor. Värst av dem är förmodligen fru Kamelia. Den damen kan driva vem som helst till randen av ett nervsammanbrott. Hon vattnas med enbart regnvatten (för hennes skull står ständigt en hink beredd i hallen), näringsdoseringen under våren är minutiös och hon har fått husets ljusaste fönsterplats, som under sommarmånaderna skyddas med en tunn gardin. SUCK. Är hon värd det? Tja. Hon är fortfarande en djäkla gnällspik som tappar blad så fort vi tvingas använda elementet under fönstret för att slippa frysa ihjäl. Hon kan knappast kallas utställningsexemplar, men knopparna som svällt ända sedan i somras börjar nu slå ut, och vi funderar på att glömma och förlåta...

Kameliadamen

Kamelian är en japansk buske, Camellia japonica, till vars familj även te-busken, Camellia sinensis, hör. Alldeles sant är att den heter kamelia för att den upptäcktes av en man som hette herr Kamel.

HO HO HO

Kattugglan Strix alucos närvaro är ofta påtaglig i trädgården. Ofta hörs hans ilskna jaktskri mitt i natten och om vårarna sitter han nästan konstant i den närmsta skogsbacken och leker Vetandets värld. Dock är han sällan synlig för blotta ögat. En enda gång har detta inträffat - på självaste julafton 2003. Plötsligt i gryningstimman satt han där på gärdsgårn i Köksträdgården. Gissa vem som fick bli årets tomte den julen? Ho-Ho-Ho! God Jul till alla läsare!

God Jul önskar Strix och Arboarkticerna

Det sägs att det har vänt

Två dagar efter vintersolståndet kan möjligen vara lite tidigt att leta vårtecken, men längtan efter färgfrosseri börjar sätta in på allvar. Få växter visar sånt överdåd i blomning, färg och doft som pioner, och vore det inte för den korta korta blomningstiden skulle man kanske bli trött på dem. Som det är nu, med vildarternas blomningstid räknad i några få exklusiva dagar, hör de i stället till vår trädgårds samlarobjekt. Allra mest vårdar vi vildarter som peregrinan, näckrospionen emodi och dillpionen, men visst har även vanliga doftpioner sin plats. Och trädpioner! När lutea-hybriden 'Alice Harding' blommar vill man helst vara ledig och sitta bredvid och lyssna på prasslet av kronblad som slår ut. Det är ännu långt kvar - men vi är på rätt sida av den magiska gränsen.

Magiska pioner. Alice Harding, Svarte Petter och Claire de Lune

Pelouse-sjön

På den södra delen av Pelousen, närmast Ängen, hade tidigare ägare, arla i urtid, låtit uppföra en damm. Eftersom platsen ligger långt från någon vattenkälla, och somrarna här är knastertorra, var det ingen lysande idé. Följden blev att dammen tämligen omgående övergavs, fylldes igen och glömdes bort. Därför hade vi från början ingen aning om vad det var för grund och ofruktbar grop som låg där på gräsmattan. En av våra första åtgärder som nya tomtägare 2001 var därför att piffa upp platsen med tre äppelträd på var sin sida av gropen.

Med facit i hand skulle man kunna säga att även detta var en korkad idé. Eftersom Pelousen sluttar starkt och gropen är dåligt dränerad, blir den vid blidväder under vinterhalvåret nästan alltid vattenfylld - och det har man ju fått lära sig i efterhand, att fruktträd absolut inte vill ha det blött om fötterna. Men faktum är att det tycks funka utmärkt. Särsö-trädet på bilden, som står längst ner i slänten och därför drabbas konstant av översvämningar, växer lika fort och bra som de båda andra, ett Åkerö och en Gyllenkroks Astrakan. Ja snarast är det så att det är Särsö som artat sig bäst och som ger mest frukt. Där ser man. Odling kan lyckas fast man är en korkad amatör och har odlingsbetingelserna emot sig. Glöm aldrig det!

Sedan är det en helt annan historia att vi ganska säkert skulle ha upplåtit platsen till någonting roligare än äppelträd, ifall vi fick göra om manövern idag...

Törs man gissa att Särsö, var det nu ligger, är en ganska blöt plats?

Vinterträdgård

På vintern får oväntade växter större plats på arenan. Buskar och vintergrönt blir inte alltid så bra som man hade föreställt sig, eftersom fiberduk och hönsnät allt som oftast skymmer utsikten. I stället ser man plötsligt en del av våra periodvis en smula försummade perenner med helt nya ögon. Hasselört med morgonfrost? Vackert så det förslår.

Hasselört - Asarum Europaeum

Övervintring

En av våra läsare hörde av sig och undrade om vi har mandelträdet inomhus jämt (se 2008-12-17). Det har vi inte, men inte ens vi hyser några större förhoppningar om någonsin kunna odla mandel på friland i zon 4. Därför får hon snällt finna sig i att övervintras inomhus under de mest kritiska månaderna. I år var det tydligen för varmt inomhus, trots att övervåningen inte har några värmekällor igång. Det stora flertalet av de plantor som står vid fönstret i det svala rummet är dock sådana som inom en snar framtid ska planteras ut permanent i trädgården, de flesta av dem redan i vår. Det handlar antingen om plantor som helt enkelt var för små att få bo ute redan nu eller sådana som är så kinkiga med zonen (särskilt koniferer) att de förmodas behöva en hel växtsäsong på sig för att om möjligt hinna etablera sig till nästa vinter, till exempel Gapis som vi berättade om igår. Andra raringar som står här just nu och tittar längtansfullt ut över slätten är bland annat dvärgalmen (Ulmus x Hollandica 'Jacquline Hillier'), skenkamelian (Stewartia Koreana) och en pilbladig bergek (Quercus petraea 'Insecata'). För vissa andra växter är framtiden mer oviss. En sådan är fikonträdet, som ju i skyddade lägen finns så långt norrut som i Örnsköldsvik. Själva velar vi lite hur vi ska göra. Hör gärna av er om ni har förslag…

Trångt men trivsamt

Apis och Gapis

Apträdet, Araucaria araucana, har länge hört till våra favoritträd, och numer finns i vår ägo inte mindre än två stycken av detta mycket speciella barrträd, som även är Chiles nationalträd. Apträdet kallas ibland även brödgran eller apskräcksträd (det senare helt felaktigt, eftersom apskräcksträdet är ett helt annat, afrikanskt träd). På engelska heter apträdet Monkey Puzzle Tree, vilket enligt skrönan kommer sig av en kommentar fälld av en fascinerad engelsk betraktare: "It would puzzle a monkey to climb that". Och ja, nog skulle det göra ruggigt ont att klättra på de otroligt vassa, stora och flata barren som täcker trädets grenar.

Våra egna exemplar, Apis och Gapis, daltar vi fortfarande med, och övervintar inomhus. På sommaren står de på farstukvisten och busar med klåfingriga besökare.

Apis och Gapis vinterposerar

Apis, som är inhandlad för ett astronomiskt antal pund på Kew Gardens, har på det stora hela anpassat sig väl, men är noggrann med sitt eftermiddagste och saknar ibland cricket. Gapis är fyndad på en skräphög på en plantskola i Norrköping och är en skränig fotbollskille med dålig humor.

Trots olika bakgrunder delar Apis och Gapis musiksmak. De gnolar gärna på The Monkees tillsammans - funkar lika bra på Ascot som på Mantorp: http://www.youtube.com/watch?v=RqdBi7E_nL0

Gapis, i egenskap av störst, billigast och mest streetwise, kommer i vår att testas på friland på Åsen bredvid mammutträdet. Huruvida det kommer att fungera är en bra fråga. Enligt litteraturen är apträdet dåligt härdig och dessutom känsligt för vinterfukt. Dock frodas de tydligen både på Norges västkust och i norra Skottland, och det är knappast att betrakta som torrmarker.

Den som vill se ett ovanligt vackert apträd ska besöka De Badande Wännernas Trädgård i Wisby, där det finns en riktig skönhet precis vid den södra ingången.

Gutnisk skönhet

Goda grannar - Räven

Bland våra många fyrbenta grannar är räven en av favoriterna. Räven - eller Max Fox som han heter - bor på åkerholmen en halv kilometer rakt österut, ner mot sjön. Där har han en rejäl lya, förmodligen en gång i tiden utgrävd av en familj grävlingar. Från holmen har Max perfekt utsikt över fälten, som varje vår och höst är fyllda av smakliga ankor (åkej, inte ankor, men i brist på närmare kännedom om gäss och andra sjöfåglar får de finna sig i att vi kallar dem det). Förutom faiblessen för ankjakt gör Max även en utmärkt gärning med sorkjakt i och runt vår trädgård. På vintern ser vi honom ibland på åkern strax utanför gärdsgårn där han gör fantastiska jiujiutsu-hopp rakt ner igenom snön och fångar paralyserade sorkar.

Max absoluta favoriträtt är dock helt igenom vegetarisk: krusbär! Det visade han tydligt redan vid vårt allra första möte, när Max bara var en liten orädd valp, som obekymrad traskade omkring i trädgården och behandlade oss som ointressanta och ovanligt fula kor. Oftast hittade vi honom vid någon av krusbärsbuskarna, där han njutningsfullt och ljudligt smaskade bär. Max är fortfarande begiven på krusbär, och i somras såg vi honom flera gånger klättra i den största busken, på jakt efter de bästa bären. Det såg mycket dråpligt ut, med en burrig rävsvans rakt ut genom grenverket en meter ovan marken, och så ett öra, en nos och ett svart öga skymtande bland grönskan.

Nej, inte vår Max, men väl en släkting från grannkommunen

Djäklar djäklar djäklar!

Vad är det som luktar? Kryddigt och exotiskt, nästan som mysk eller rökelse…? Det måste vara den där nordafrikanska mattan vi köpte på julmarknaden i Överjärva. Eller…? Nä, det är inte den. Den luktar bara ull. Men vad är det då då? DJÄKLAR och HELSEFYR – DET ÄR MANDELTRÄDET! Den 17 december kunde det tydligen inte vänta längre, trots att vi ställt det i det mörkaste hörnet på den ouppvärmda övervåningen. Hundratals ljusrosa blommor – OCH VILKEN DOFT!!! Jaha då blir det inga mandlar nästa år heller. Vi hade ju tänkt köpa ett mandelträd till i vår så de kunde pollinera varandra, men just nu känns det lite onödigt. Skitsamma, julmandlar är billigt. På det här sättet fick vi ju ett synnerligen exklusivt julträd i stället…Undrar om julgranen blir svartsjuk?

Visst, mandel till gröten, men det här är ju löjligt

Otrygg barndom i Norduppland

Som boende i Tierp med omnejd har man fri tillgång till den eminenta gratisavisan Lokaltidningen Norra Uppland. Det är utmärkt eftersom det ofta behövs något att grunda nya odlingsbäddar med. Men tidningen duger också gott som underhållning, ety den är tryfferad med häpnadsväckande annonser likt denna. Det är tydligen inte bara exotiska lignoser som går en något osäker framtid till mötes. Även slättbygdens småbarn tycks leva farligt:

Fåruppfödarna breddar sortimentet

Julen är spännande för de små

Även vårt andra favvo-barr för tillfället, spanskgranen Robocop (Abies Pinsapo 'Kelleris'), har svårt att sova så här års. Troligen kan han helt enkelt inte hålla nyfikenheten stången från årstidens högtid número una. Hur vi än ser till att linda in honom omsorgsfullt i fiberduk hittar han alltid en glipa som han kan smygtitta på oss och våra julförberedelser igenom. Han är också hemskt imponerad av gråpäronträdet Bosse som fått på sig sin traditionella ljusslinga. Feliz Navidad!

Robocop tjuvkikar på julen

Fler som inte förstått att det är vinter

Inte heller sumpcypressen Tuxedo (Taxodium Distichum) har riktigt greppat det här med att det är mörkt och kallt ute nu. Meningen var att han skulle ha tappat sina barr för länge sedan, men det ger han tydligen blanka tusan i. Kanske är dock någonting på gång nu äntligen? Förra veckan byttes barrens limegröna färg ut mot den här mer gullila. Men måhända vill han bara göra sig lite julfin. Vi får väl se hur Tuxedo klarar vintern sedan. Något annat skydd än hönsnät får han inte och härdigheten enligt litteraturen är väl sådär...

Sumpisen Tuxedo leker julgran med kulor i grenen

Biologisk bekämpning eller nattmacka?

Vad gör man om man plötsligt vaknar mitt i natten och är jättehungrig? Tja, man gör väl som den här lilla fröken; man går upp och äter. Nyckelpigan hittade vi på en av orkideerna i morse. Och av sköldlössen som plågat plantan syns plötsligt icke ett spår...

Vad gör du uppe nu?

Lucia

Innan den Julianska kalendern byttes ut mot den Gregorianska var lucianatten årets längsta och mörkaste. Så här ser det ut när solen går upp över gärdsgårn på årets kortaste dag:

Kommentarer överflödiga

Att odla grönkål i Norduppland

Grönkål är en fantastiskt vacker köksväxt som vi med skrattretande dåligt resultat i många år försökt odla. Än lever väl hoppet om att kunna hämta frostnupna grönkålsblad direkt från landet till julbordet, men för tillfället ligger just den drömmen i djup träda. Det här är historien om ett nederlag.

Första året pillade vi glatt ner grönkålsfrön i jorden tidigt på våren. Grobarheten var utmärkt! Utmärkt goda tycker även jordloppan att små grönkålsplantor är. I ett nafs hade de illasinnade baggarna satt i sig alltihopa. Vi rådfrågade trädgårdslitteraturen. Aha, vedaska är bra mot jordloppar. Perfekt. Vi har hur mycket vedaska som helst. Nya frön snabbt ner i jorden, som pudrades med aska två gånger i veckan. Våra jordloppor hade dock icke läst samma litteratur som vi och tyckte aska var en pikant krydda som snarast förhöjde kålsmaken. Irriterade gav vi upp det årets försök och satte i stället mangold, vilken lopporna ratar trots att även mangold hör hemma i kålfamiljen Brassica.

Andra året förgrodde vi grönkål inomhus tills plantorna var någorlunda kraftiga. Och se där! När vi planterat ut dem lämnade lopporna dem ifred. I kökslandet frodades de allt vackrare plantorna - ända tills den fredag då vi anlände trädgården och fann avgnagda grönkålsskelett sorgligt rasslande i den torra slättvinden. Fienden denna gång visade sig vara kålfjärilens larver - ett ohyggligt och obeskrivligt ondsint värstinggäng som kombinerade lika delar glupskhet och förstörelselusta.

Tredje året hade vi smitt en ny plan. Förgroning inomhus precis som föregående år. I juni sattes kålen ut under ett tätt tillslutande fiberdukstäcke. Och som det växte! Grönkålens skönhetsvärde var i och med täckningen förlorad, men nu handlade det inte längre om estetik, utan om en kamp som vi var fast beslutna att vinna.

Men vi borde ha förstått vilka vi hade att göra med. Inte bara kålen frodades i odlingstältet. I juli hördes tongångar från kökslandet som vi kände igen. Och ja, fan vet hur de djävulska varelserna tagit sig in (tänk dig arbetslag av larver med spadar, hjälmar och hinkar grävandes långa underjordiska tunnlar), men kvar av vår grönkål var återigen bara stammar och bladnerver. Synen liknade inte på något sätt delikatesser till julbordet, utan påminde mer om ett landskap ur filmen The Nightmare Before Christmas. Kållarverna som täckte varje återstående kvist sjöng tillsammans en glad trudelutt ur samma film för att riktigt markera att de och endast de firar jul på vår grönkål.

Grönkål?

Lyssna på kålfjärilslarvernas jul(i)sång: http://www.youtube.com/watch?v=zorunDOqaYE

Frölistepoesi

Nu har frökataloger och frölistor börjat anlända. Att läsa frölistor handlar alls inte bara om att välja och vraka inför vårens odlingar. Det handlar även om njutningsfull kontemplation som hjälper dig att se plantorna framför dig, alltså att ge färg och form åt drömmar och odlingslängtan. Märkligt nog är de engelska katalogerna i det här avseendet överlägsna de svenska. Och det handlar knappast enbart om vår egen obotliga fallenhet för anglofilism, för trots vår aversion mot reklamdravel i normala fall, så måste ni hålla med oss om att "utmärka lagringsegenskaper" inte har samma intensivt lockande och poetiska klang som "keeps marvellously well".

Här är årets bästa citat från Simply Vegetables, Plants of Distinctions grönsakskatalog, som vi utser till Best of Breed i den litterära klassen bland frökatalogerna 2009:

Hedersomnämnanden:
Om bondböna: "Bushy, sturdy and dwarf..."
Om kålrabbi: "...a connoisseur vegetable"
Om tomat: "Extremely prolific"
Om rödbeta 1: "For the culinary wizards amongst you..."
Om rödbeta 2: "Well worth growing for showing!"
Om sallad: "Delightful little soul...."

Bronsplats:
Om chilipeppar: "Desperately impressive..."

Silverplats:
Om rädisa: "Charming radish ideal for today's palate"


...och... på guldplatsen hittar vi:
Om selleri: ..."A single stick is always a talking point"

Jordkällaren

Bakom vedboden, ingrävd i Åsen, ligger en gammal jordkällare. Eller källargrund kanske man ska säga, eftersom konstruktionen numera saknar tak. Dess frånfälle är förknippad med en lustig berättelse. Det var nämligen självaste brandchefen i Tierp som av misstag råkade brandhärja källaren någon gång under tidigt 1990-tal. Historien är följande:

Dåvarande ägarna hade problem med ilskna myror som kalasade på jordkällarens träkonstruktion. Räddningstjänsten gjorde, åtminstone på den tiden, utryckningar för att medelst kontrollerad eld hjälpa till att oskadliggöra de myrbon som hyste vandaliserande steklar av detta slag. I detta fall gick man dock bet. Myrorna i vår ås tycks vara av ett synnerligen segt och tåligt virke, vilket även vår nuvarande sommargranne fått erfara i sin jordkällare på senare tid. Under ett par timmar försökte brandchefen göra allt i sin makt för att antända myrboet, men myrorna var fler och lyckades hela tiden släcka brandhärden genom att utsöndra kroppsvätskor. Räddningstjänsten fick helt enkelt ge upp och tvangs återvända till den anskrämliga köpingen på slätten med skammens rodnad blossande på sina kinder. Än mer genant blev det när man några timmar senare nödgades återvända till samma jordkällare, denna gång i ilfart och med sirenerna påslagna. Mitt i natten hade nämligen den pyrande glöden slutligen blossat upp och antänt inte bara myrboet utan hela jordkällaren, vilket ledde till att en rådig granne i en närbelägen by ringde larmtjänst.

Brandchefen i Tierp fick sedermera sparken, något oklart dock om denna eldsvåda var en bidragande orsak, och källarruinen står kvar där än idag som ett monument över inkompetensen. Utöver det felande taket är även den, intill grunden, stående telefonstolpen rejält svedd ännu idag.

Monument över en fallen brandchef

Ibland funderar vi på att göra någonting vettigt av hålet i åsen. I brist på verkligt behov av en ny jordkällare har dock den planerade uppröjningen kommit att gå i stå. Till våren är i alla fall planen att återuppta arbetet. Denna gång är meningen att forsla bort alla stora stenar från ruinens väggar och återanvända dem där de behövs bättre – som avskiljare och murar kring alla nygjorda planteringar.

Konrad

Ja kotten ja, hur var det med den nu då? (se 2008-12-03). Vi misstänker starkt att det är Konrad som på detta lite udda sätt vill återgälda sin tacksamhetsskuld. Konrad är en skata, men inte en i den där skatflocken som under stundom terroriserar fågelbordet. Nej, Konrad är lite sär, troligen lite utvecklingsstörd, lätt mobbad och får inte vara med de andra skatorna och rasa. När Konrad var liten satte hans föräldrar ut honom på våra sommargrannars farstukvist. Men eftersom det var vår, och grannarna ännu inte öppnat för säsongen, blev det vi som fick mata den stackars skatungen med talgboll. Detta har Konrad aldrig glömt och nu försöker han visa sin uppskattning med det finaste han vet – kottar!

Konrad på väg mot nya kottar

Moderna trädgårdsmysterier 3: Hur fortplantar sig olvon?

På västsidan av lekstugan, tvärs över vägen från Surslänten, växer en frodig olvonbuske. Inte någon tjusig trädgårdsvariant utan en vanlig svensk vildsort som en gång i tiden var ett litet skott i en svampskog i trakten av Torshälla. Efter några magra år, det mesta tar lång tid på sig att etablera sig i vår lerjord, satte plantan plötsligt fart och är idag en verklig prydnad och betydligt högre än husväggen den står intill. Utöver blomningen på försommaren är de röda bären vackra året runt. Ja just det – ÅRET RUNT! Visst vet vi att bären är giftiga, men visst är det väl meningen att fåglarna ska äta upp bären för att sprida fröna? Trastar och sidensvansar påstås älska olvonbär, men det gäller uppenbarligen inte hos oss. Här ratas bären konstant och därför sitter ibland olika årgångar av bär samtidigt på busken. Hur kan detta komma sig och hur lyckas olvon föröka sig i det vilda när inte vi hjälper till?

Vinterolvon (nya kameran visar musklerna...)

Bråte i jorden

Det ganska roligt att ha en gammal tomt där det bott folk i århundraden. De äldsta delarna av huset är från 1600-talet så åtminstone så länge vet vi att boplatsen har kontinuitet bakåt. Förmodligen har det dock legat ett hus här redan under medeltiden, att döma av det köksavfall som dyker upp när man planterar träd och skapar nya rabatter. Ett indicium på detta är bland annat alla grisbetar som dyker upp i jorden. Visserligen kan dessa komma från sentida vildsvin, men med tanke på mängden är det snarare medeltida tamsvin, som även de hade betar fram till sent 1200-tal ungefär. Mest hittar man dock slagg, småmynt och järnprylar av senare datum. Om de senare har underhållningsvärde har vi låtit hänga upp dem i Lunden – som alltmer börjar anta formerna av ett kuriosakabinett. Här finns nu samlat allt från gamla cykeldelar och besman till ungsluckor och koskällor.

Bråte med skönhetsvärde i kuriosakabinettet

Julrosor

Det lackar mot jul. I ett svalt rum står julrosplantan på drivning, och i år verkar timingen bli perfekt: den allra vackraste julblomman kommer att dekorera vårt julbord. Riktigt så överdådig blomstring som plantan på bilden får inte den drivna avkomman, men det gör ingenting. Det är nästan ännu vackrare med en lite mer skir blomsterfägring.

Moderplantan är en vanlig Helleborus Niger. Den blommar kopiöst varje vår och sprider fröplantor i hela rabatten. Vi har naturligtvis även ett antal Helleborus Orientalis, Helleborus x sternii, Helleborus Foetidus och Helleborus Purpurascens. Alla är de lika lyckliga över vår kalkiga jord, men fullt så vidlyftiga i blomning och förökning som Nigran är ingen.

Så här ser moderplantan ut i april

Plataner

Ett av våra absoluta favoritträd som vi drömmer om att kunna odla här i Arboarkticum är platanen. Tyvärr har våra försök med frön från London, Skåne och Gotland hittills inte slagit väl ut. Fröerna har visserligen grott snällt, vissa gånger har de också utvecklats duktigt till små träd, men de har aldrig hunnit bli tillräckligt stora för att kunna bli utplanterade. Innan dess har de alltid förtvinat av ett eller annat skäl. Vanligen är det på vintern som våra småplataner stryker med, trots ganska idealiska övervintringsförhållanden i fönstret på den ouppvärmda övervåningen. Troligen är de som små extremt kinkiga med rätt fuktighet och de tycks också ha känsliga rotsystem som ogillar att bli omplanterade.

Väldigt små plataner

En plantskola i Halland påstår sig ha tagit tillvara och driver upp plataner från en annars försvunnen Stockholmsklon, som ska vara extra härdig. Eftersom man endast säljer till handelsträdgårdar, och ingen sådan tycks vara intresserad av att ta hem trädet, har vi inte fått möjlighet att testa det. En handelsträdgård i Norrköping som vi litar på har dock dömt ut klonen som rent båg och menar att vi har lika stor eller större chans att lyckas om vi själva fortsätter att driva upp frön från så nordlig proveniens som möjligt. Så försöken går vidare. Nordliga plataner finns bland annat i Eskilstuna, Kista och Åkeshovs Arboretum i Bromma. I dagarna har några av våra fröer från platanen framför Kungliga biblioteket i Stockholm grott. Nu håller vi tummarna igen.

Rudolf

Fridolf, som vi omtalade häromdagen är dock inte den enda läderlapp vi kommit i närkontakt med. När vi en sommar målade om vedboden tittade en mycket trött fladdermus ut genom en glipa i panelen. Det var Rudolf och han granskade oss länge med förebrående min innan han kröp ner bakom plankan igen och somnade om. Det blev inte mer målat den dagen. Rudolf var av en annan större art än Fridolf. Vilken, har vi inte kompetens att avgöra.

Rudolf

Tydligen finns det åtta fladdermusarter just där vi bor. Detta användes en gång i tiden som ett argument för att förhindra att Vägverket skulle få bygga en motorvägsbro rakt över vår sjö. När en annan vägdragning väl var klubbad högg dock bonden som ägde den hotade strandskogen ner alla träd. Kanske var det då fladdermössen flyttade till vår parkliknande tomt istället.

Fridolf

I juli 2007 fick vi fint besök. Någon gång på eftermiddagen konstaterade vi att det tjöt på ett obehagligt sätt i badrummet. Misstankarna riktades mot varmvattenberedaren. Dock fortsatte oljudet även efter att varmvattenberedaren stängts av. Det var ett högfrekvent, knappt skönjbart men oerhört enerverande tjutande som ljöd i rummet. Till sist hittade vi källan: en mycket liten men riktigt argsint bäbis-fladdermus hade kraschlandat in genom det öppna badrumsfönstret, och skrek av ilska över att vi misstog hans skönsång för en trasig maskin.

Med hjälp av en plastburk förflyttades Fridolf försiktigt till en springa i husväggen så högt upp som möjligt. Han klättrade nöjd in och tackade för hjälpen.

Det var ingen biffig kille, Fridolf, men pondus
hade han. (Här kraftigt förstorad)

Moderna trädgårdsmysterier 2 - Varifrån kommer kotten?

Som vi beskrivit i texten till Pinetet, fanns inga barrträd alls på vår tomt när vi köpte den. Nu, några år senare, kan man knappast klaga på barrsortimentet, mer än att man kan tycka att träden växer frustrerande långsamt. Det dröjer innan vi behöver klättra på stege för att kunna beundra kottarna hos Zlatan Serbgran eller Kimchi Koreagran.

Så kan någon förklara vem som är ansvarig för den kotte som med jämna mellanrum dyker upp på vår förstukvist? Ibland är det en grankotte och ibland en vanlig tallkotte, men alltid bara en och alltid på samma plats. Och VEM lägger den den där???

Vi har våra misstankar. Spännande fortsättning följer.

Dumherrar

Lagom till första snön brukar dumherrarna dyka upp i trädgården. Ankomsten kan endast förklaras med att de fåfänga hanarnas röda dräkt, först då, kommer till sin rätt mot bakgrunden. Helt klart är det i alla fall inte det dignande utbudet vid fågelmatningen som lockar. Dumherrarna sitter precis lika gärna, eller ännu hellre, på marken och vänder förstrött på torra löv. Skulle de mot förmodan hitta ett frö försjunker de i ett vegetativt tillstånd med stirrande tom blick och fröet i näbben under ett par timmar, utan att veta vad man ska göra med fyndet. Extra festligt blir det om de hittar hampa och faktisk lyckas pillra i sig några frön. Då blir de i stället så knalla att man kan plocka upp dem med handen. Vanligen äter de dock inte alls. De sitter bara still i valfritt träd, ständigt upprepande sitt korkade Va? …Va? …Va?

Stor-Stellan vegeterar

Alfahannen för vår dumherreflock heter Stor-Stellan, men så värst vidare dominant är han inte. Tvärtom får både han och hans kompisar ofta spö av flockens verkliga ledare – Stellans fru Wilma. Det är som Ernst Rolf säger: Det är kvinnan bakom allt!

Moderna trädgårdsmysterier 1: Vart tar fågelmaten vägen?

Vår högljudda granne Dennis tar för sig något ohemult på det dukade fågelbordet. Det finns inte en möjlighet att han kan äta allt han proppar sin näbb full med. Visserligen vet vi ju att han gömmer en hel del på BRA STÄLLEN (ja tjenare att han kommer ihåg alla BRA STÄLLEN han använder) men inte ens om det finns frön bakom varenda barkflaga kan man riktigt förklara den våldsamma åtgången på frön. Vi misstänker någon form av saluförande verksamhet nedanför åskanten bakom Skogen.

Årets Åkeröskörd

Åkejdå, vi äter visst frukt: äppelvin, plommonvin, körsbärsvin, röda vinbärsvin, maskrosvin, björkvin och annat vin.

Fin färg, men tvivelaktig kvalitet

Första adventshelgen var det dags att buteljera årets äppelvin. 32 flaskor blev det, men tyvärr kommer inte 2008 att gå till historien som något bra fruktår. Årets vin blev visserligen starkt och torrt men alla spår av bouquet och önskvärd fruktighet lyser med sin frånvaro. Det påminner mest om ett riktigt billigt österrikiskt lantvin av den modell som allt för många ungdomar gör sin entré i vuxenlivet med.

Det är märkligt att resultatet kan bli så olika varje år trots att man använder samma recept. Visserligen tjänar fruktvin verkligen på att lagras, vi har flaskor kvar från 1988 som var halvkackiga från början men som nu börjar bli riktigt bra, men årets äppelvin får nog i första hand tjäna som matlagningsvin. Det går alltid åt mängder av torra, enkla, vita viner till bouillabaisse, ostfondue och risotto i vårt hushåll.

Mördarsniglarna kommer

En annan företeelse vi är glada att hittills ha sluppit är de spanska skogssniglarna. Dessa, som annars verkar dra fram som en farsot över Trädgårdssverige, har underligt nog ännu inte hittat till vår trakt. Visserligen är de väl fortfarande främst ett storstadsfenomen – det är tydligen från villaträdgårdarna i Skåne och Stockholm som odjuren först slet sig – men vi har på våra trädgårdsresor runt om i landet stött på dem i stora horder även ute på rena bonnvischan. Vi kommer nog aldrig att glömma ett möte med tiotusentals mördarsniglar vid Mems slussar i Östergötland.

Mördare!!!

Nu gör uppgifter gällande att sniglarna anlänt till ett villasamhälle bara en mil från vår trädgård. En mil, tänker ni kanske, det måste väl vara ett oerhört avstånd för ett litet ryggradslöst blötdjur. I helsike heller. De vidriga kreaturen kan förflytta sig 100 meter på bara en natt. På 100 dagar, mindre än en sommar, kan de alltså ta sig hit för egen maskin. Förr eller senare kommer de, de förstår vi, men fortfarande är väl ändå det mest sannolika att de inte hasar hit till fots. Nej det blir nog via ägg i någon obskyr planta som vi köper från någon annan del av landet. Hur försiktig och noggrann man än är lär det nog inte dröja innan även vi kommer att delta i diskussionerna om ölfällor, myskankor, elstängsel och nematoder.

Plötsligt framstår vår alltmer tilltagande population
av vinbergssnäckor som rena barnaleken.

Ogräs

Det måste medges att vi ibland nästan koketterar med hur usla omständigheterna är för odling i vår trädgård. Ska sanningen fram är ju inte allt nattsvart. Att tomten är hyfsat stor och att den faktiskt kan erbjuda olika jordmån, skuggighet och andra odlingsbetingelser ska inte underskattas. Oftast kommer det också ett skyddande lager snö om vintrarna. Detta fyller ju även på grundvattnet, vilket är tur eftersom det vanligen inte regnar alls om somrarna.

Efterhand har vi dock förstått att uppskatta trädgården alltmer just för företeelser som den faktiskt saknar – eller snarare är förskonad från – verkligt aggressiva ogräs är en sådan. Den enda kirskål som finns är en vitbrokig variant som bor i en nedgrävd kruka i ett av örtlanden. Enligt uppgift skulle denna form inte vara lika aggressiv som vanlig kers. Slutsatsen, efter att ha odlat den på friland en vinter, är dock att detta är nys. På några få månader hade den illasinnade plantan brett ut sig å det grövsta. Den hade bland annat skickat ut långa utlöpare under gräsmattan och upp i ett annat örtland. Turligt nog hann vi upptäcka detta i tid och lyckades stävja oskicket. Plantan fångades in, tuktades och sattes i krukarrest för resten av sitt liv och hittills har den veterligen inte gett sig på några flyktförsök.

Enligt vissa antagande har kirskålen kommit in i landet via munkarnas klosterträdgårdar. Arkeologer har dock funnit frön av den redan i vikingatida kulturlager. Oavsett vem som planterade in den förstår vi numera vilken ogärning det var för dagens trädgårdsodlare. Vilken tur att VI åtminstone inte har DET gisslet att tampas mot!

Gissel!!!