Rosår

Arboarkticerna brukar nästan kokettera med hur lite de gillar rosor. Magnolior, rosor och rhododendron är det enda vi inte samlar på brukar vi säga. Likt förbenat har det ändå kommit in ett drygt 40-tal rosor i trädgården, trots att vi alltså försökt freda oss från dessa besvärliga, skräpiga och kraftigt överskattade fluffmonster.

Okej, vi kan ställa upp på att man måste ha alla utpräglade nyttorosor i samlingarna. En örtagård utan apotekarros, oljeros och konditorros är inte mycket att ha. Någon bra nyponros måste förstås också till. Och några till.

 Konditorros (Rosa gallica 'Conditorum')

Sedan finns det förstås en massa kulturhistoriskt intressanta rosor som man bara måste ha. En samlarträdgård är i ärlighetens namn inte fullkomlig utan en Rosa mundi, en Gudhemsros och några av de mest namnkunniga damascenarosorna. Och några till.

 Rosa damascena 'Mme Hardy'

Sedan måste förstås kuriosakabinettet ha sin beskärda del. Djävulsros, igelkottsros och vingros är väl sedda invånare där. Allra roligast är det förstås när någon ros som dessutom är kulturhistoriskt intressant, som den här Nuits de Young-rosen, visar sig vara ett verkligt freak med konstigt växtsätt. Och några till.

Rosa centifolia 'Nuits de Young'

Hmm... sa vi förresten att vi funderar på att anlägga ett rosarium på semestern???

Pesten kommer (Almsöndagen)

Äntligen börjar det se anständigt ut i trädgården igen efter den värsta ogrässäsongen och den årliga nedskräpningen från pil och poppel. Men det har krävt ohemult mycket svett och möda under ganska många helger. Vad är det egentligen för masochister som öppnar sina trädgårdar på Tusen Trädgårdar den 29 juni? Nä, flytta tillbaka denna dag till mitten av augusti igen, så kanske (men bara kanske) vi kan tänka oss att vara med nästan gång.

Men vad är det för skräp som ligger på baksidesgräsmattan? Massor av torra hoprullade löv! Var kommer de ifrån? De var inte där nyss när vi klippte gräset.

Torra hoprullade löv förfular den nystädade gräsmattan

Hmm... det verkar vara almlöv. De måste komma från Alma (vår sju meter höga och lika många år gamla självsådda skogsalm, som slagit sig ner på Vallen vid det som då utgjorde tomtgräns - mycket vackert växt och en verklig prydnad för vilken trädgård som helst).

Alma söndagen den 6 juli.

Måtte det bara inte vara... Jäpp, jodå tyvärr, då var det klippt! (En snabb titt upp mot lövverket lämnar inte mycket över för spekulation). Nästan alla grenar i kronans topp har torkat - och fort har det gått. Länge trodde vi att vi med vårt utsatta läge, alldeles vid den yttersta utposten innan polarisarna breder ut sig, skulle klara oss. Vilken fåfäng förhoppning! Det är bara att inse att almsjukan nu även har nått Norduppland! Inom två år lär Alma vara död och med henne förmodligen även alla andra stora almar i grannskapet.

Almsjukan har fått fäste

Men minnet av Alma kommer för evigt att högtidlighållas i Arboarkticum. Den första söndagen i juli kommer hädanefter att gå under epitetet Almsöndagen. (Och givetvis kommer vi att fortsätta plantera almar).