Meles meles horribilis

Ibland kan man fråga sig om det här verkligen är en trädgårdsblogg, med tanke på hur mycket uppmärksamhet som i stället för åt sköna blomster ägnas bekymren med Arboarkticums fyrfota grannar och ockupanter.

Även Rolf är tveksam till om vi verkligen är lämpade som trädgårdsskribenter. Om han var en något enerverande granne redan förut så är han sedan hemkomsten från trädgårdsresan till Tyskland, som han gjorde med Ruben häromsistens, en fullkomlig mardröm till nabo. Frågan är om vi någonsin kan förlåta honom allt han ställt till med under vår vistelse i Helsingfors. Efter att först ha gått bärsärkagång i Lunden och vräkt i sig jästa plommon (tack Ruben, för att du försatt honom i de jästa dryckernas våld) alltmedan han sparkat iväg våra fina kantstenar och bökat upp fliset på gångarna har han sedan raglat iväg till vår nya Lavrabatt och druttat på ändan mitt i en stötdämpande funkia. I försöken att ta sig upp har han uppenbarligen gripit tag i rariteten Paeonia caucasica som vi fann ömklig och uppsliten ovanpå en tragisk jordhög med karakteristiska tassmärken. Det är som att Rolf tycks säga oss att det vi skapar i Arboarkticum ändå inget är värt i jämförelse med vad han har upplevt på sina resor.

Roffe was hier. Tack så j*a mycket…

Det enda han skonade i våra nyplanteringar var detta – kryphallonplantan som han naturligtvis utgår ifrån är uppkallad efter honom själv.

En del får en stjärna på Broadway medan andra
grävlingar får en hallonplanta uppkallad efter sig

Nu är vi så förbaskat trötta på denna grävling att vi kommer tillgripa vårt sista vapen: komplett ignorans. Eftersom uppmärksamhet och berömmelse tydligen är precis vad Rolf går igång på tänker vi inte nämna honom med en stavelse, någonsin igen.