Solvarvet fullbordat

Nä, det blev inte snö den här månadsbilden heller. I fjol låg snön tjock redan
den 31 oktober. Så här ser Arboarkticum ut 31 december 2011.

31 januari

28 februari

31 mars

30 april

31 maj

30 juni

31 juli

31 augusti

30 september

29 oktober

30 november

Återstår bara att önska er alla ett verkligt Gott Nytt Trädgårdsår!

Månadsbild 11, 2011

Då återstår bara själva upploppet. Den givna funderingen är givetvis om det
ligger snö på nästa månadsbild? Förmodligen! Att vi ännu inte fått snö den 30

november är visserligen inte unikt, men att vi så här dags inte ens haft

minusgrader dagtid eller kallare än -4 grader någon natt kan vi inte erinra

oss ha hänt tidigare. På det sättet har det varit en mycket bra höst.

Och staketet (skymtande i högerkanten) är äntligen klart!

Månadsbild 10, 2011

Den minnesgode och skarpögde har måhända noterat att solen strålat från
en blå himmel över Arboarkticum den sista i varje månad hittills i år. Så lär
den visst ska göra idag också, men eftersom den inte är uppe tillräckligt länge

för att vi ska få se den fuskade vi och tog månadsbilden igår och då var det mul.
Tja vad finns mer att säga... höst, höst, höst (om än mild sådan) och hönsnäten
är som synes redan på plats.

Månadsbild 9, 2011

Fortfarande ingen nattfrost och just nu har dagstemperaturen överstigit
20-gradersstrecket med råge i två dagar. Likväl går det inte att blunda för
att hösten är här. De flesta träd har redan fått höstfärger och löven far
i luften. På arboarkticerna går det dock ingen större nöd. De är lediga
från jobbet och gör allt sådant som inte hanns med i somras, som att spika
staket och plantera horder med lignoser.

Månadsbild 8, 2011

Arboarcticerna har just gått tillbaka till grottekvarnen men klagar inte

allt för högljutt ändå. T.ex. har det, kors i taket, regnat på sistone. Nu har

vi nästan fått 100 mm sedan 1 maj - inte så illa med norduppländska mått.

Detta betyder att gräset är grönare och växtligheten är frodigare än någonsin

tidigare i år. Och här och där börjar det till och med dyka upp enstaka svampar.

Månadsbild 7, 2011

Arboarkticerna har äntligen semester, men efter den senaste grannfejden
med hot om polisanmälningar är vare sig växter eller bloggande kul.
Som lök på laxen håller trädgården på att kollapsa under den rådande

torkan. Vi har bara fått lite över 40 mm regn sedan 1 maj och temperaturen
balanserar dagligen fortfarande strax under 30-strecket. Är det bara vi som

längtar till hösten?I mitten på månadsbilden den nyligen avlidna silverlönnen,
Längre upp till vänster bakom jättelönnens stam skymtar vår nästan färdiga
men fortfarande omålade nya vedbod.

Månadsbild 6, 2011

Och vi som tyckte vi valde en bra fotovinkel för årets månadsbilder... Så där va?

Nu när prick halva året har gått inser vi hur lite man minns i januari av hur

trädgården buskar till sig. Nu ser man ju knappt ens huset längre. Än mindre alla

våra storstilade projekt. Enda undantaget är det nya stenpartiet som fortsätter att

växa fram på Vallen, på bildens högra sida.

Snart är det dags att fylla på jord och sand där.

Månadsbild 5, 2011

Så har det gått en månad igen och sällan är två månadsbilder så olika som april
och maj. Att tänka på till kommande år är att ta månadsbilder i mitten på månader
i stället. Nu hann ju nästan alla vackra träd blomma över. Just nu sjunger bara
syrénerna på sista versen, och de går inte att se från den här allt lummigare vyn.

Månadsbild 4, 2011

Valborgsmässoafton! Så där ja, nu börjar det hända saker. Utöver att träd

och gräs börjat grönska kan man också ana några stora stenar på Vallen

i linje nedanför det högra fönstret - detta är det första fundamentet till det nya

stenparti som påbörjats på platsen. Alla tidigare planterade växter på

Vallen är redan evakuerade och bor tillfälligt i plastkrukor.

Månadsbild 3, 2011

Igår, den sista mars, när solen som vanligt sken över Arboarkticum,
var vitt fortfarande det dominerande intrycket av Pelousen. Dock var Åsen
och vissa större fläckar redan helt snöfria. Idag, den 1 april, när vi lägger
ut månadsbilden, regnar det och snön bokstavligen flyter bort. Så här års
skulle man behöva ha en ny månadsbild varje dag för att visa hur fort allt förändras.

Månadsbild 2, 2011

Det var ju just det här vi varnade för. Månadsbild 2 är nästan

identisk med den föregående, bara sämre väder och ännu mer snö.

Intressantast är kaske därför att Arboarkticernas silverfärgade springare
Shimi lyckats nästla sig in i helfigur för första gången på en bloggbild.
Glöm inte att klicka på bilden!

Månadsbilden 1, 2011

Ärligt talat är månadsbilder ganska trista. Lite som en mycket långsam webkamera som bara klarar av att ta en bild i månaden. I ett klimat som vårt, där snö sex månader om året inte tillhör ovanligheterna, blir dessa fåtaliga bilder tyvärr också fort ganska enahanda. Därför hade vi egentligen tänkt skippa detta tema i år. I slutändan blev det nu inte så. Vi gör ett sista tappert försök i år också och ber till högre makter om en tidig vår och en lång höst så att det finns någonting annat än översnöade hönsnätsburar och några spretiga stödpinnar att visa upp.

Årets vy blir Pelousen och Vallen fotograferad rakt söderifrån med fotografen stående på en större sten på Ängen. Om nu bara vädret är oss nådigt skulle det här åtminstone i teorin kunna vara ett panorama som har stora förutsättningar att förändras ganska mycket under odlingssäsongen. Dessutom har vi för avsikt att själva påverka utseendet på den här delen av trädgården på flera sätt. Häng med får ni se.

PS Bilden är ovanligt generöst klickbar i år.

Den 31 januari är kanske det mest intressanta på bilden toppen på det lilla
märkliga stenröse som tittar upp ur snön. En nyttig påminnelse om att vill
man ha snöfritt fort i trädgården - använd mycket stenanläggningar.
Det ska bli mer av den varan på den här platsen.

Månasbilden nummer 12: Fullbordat

Faktiskt ganska likt... november, mars, februari och januari förra året...

Arboarkticum har nästan varvat solen sedan den första månadsbilden presenterades, och vi är tillbaka där vi startade. Snön ligger nästan exakt lika djup som för ett år sedan, och dagarna är (naturligtvis) precis lika korta som då. Vintern är på många platser i landet den vintrigaste på över hundra år, men i Arboarkticum är det hittills faktiskt bara en halvjävlig vinter - varken snörekord eller köldrekord har slagits. Än så länge.

Och arboarkticerna bidar sin tid. Långsamt, långsamt kommer även vi att vakna ur vår halvdvala och våga oss ut i det ännu så länge isigt fientliga landskapet. Den första laddningen frökataloger har gåtts igenom - vilket fick livsandarna att gäspa en smula. Nyligen fick vi äntligen ut de sista (mycket försenade) höstsådderna för kylning - och det var nästan så att det började spritta lite i grävhanden på köpet. Annars hasar vi likt skuggfigurer omkring bakom gardinerna och tröstar oss med drömmar om våren...

Så länge de fyrbenta odjuren inte "beskurit" rosorna är
vintern knappast särskilt hård i Arboarkticum.

Månadsbilden nummer 11: Kanonmat

Vitt IGEN. Hur många snöfria månader hade vi egentligen i år?

De senaste veckorna har vi fått lära oss en hel del spännande klimatterminologi.

"Snökanon" till exempel, vet vi nu kan vara något helt annat än de där sprutande monstren i skidbackarna. 

Och NAO, "den nord-atlantiska oscillationen" är ett spännande fenomen som vi numer tycker oss lite väl familjära med. 

Båda företeelserna tycks i november 2010 ha förlagt sitt epicentrum till det arboarktiska markområdet.

Snökanonen från Ryssland och Baltikum har sprutat in snö på vår tomt, så att vi aldrig något sett något liknande vid denna tidpunkt på året.  Och med hjälp av NAO har vi samtidigt sett de absolut lägsta temperaturer man uppmätt i vår landsända på evinnerliga tider. Vi känner oss helt enkelt som kanonmat - utplattade, nermejade och fullkomligt tillintetgjorda.

Fast - å andra sidan finns det nästan något trösterikt i att vi människor med vårt smått hysteriska behov av att kontrollera och betvinga omvärlden faktiskt ännu så länge åtminstone inte kan kontrollera klimatet. Det kanske rentav är nyttigt på nåt sätt att ha kvicksilverkulans bottennivå ständigt viskandes sitt Memento mori i ens frusna öron...

Stön, dags igen...

Månadsbilden nummer 10: Vid randen av ingenting

Så blev det sista oktober - sista dagen före icke-månaden november.

Vad är egentligen november bra för? Hösten är för långt gången för att en trädgårdsmänniska på arboarktiska breddgrader ska kunna räkna med några höjdpunkter, och riktig vinter är det inte heller. Bara ett gråfuktigt intet...

Men idag är det fortfarande oktober, och vi häpnar över det förfall som månaden oktober släppt in i vår trädgård de senaste veckorna. För en månad sedan klagade vi på att det var skräpigt. HA! Kolla då in detta:

%¤%#";"¤#!!!

Det ser helt enkelt ut som "¤#"%"#;; (valfri svordom)!!! Inte mycket att göra åt det. Dessutom börjar trädgården fyllas av de sedvanliga trista fiberduksspökena, vilket är en nödvändighet så länge Arboarkticum inte är inhägnat av viltstängsel och vi vill förhindra att våra skyddslingar blir odjursföda. Spökena är inte vidare snygga de heller, även om man kanske så här i Halloween-tider lite tillkämpat kan låtsas som att det ger en viss hotfull karaktär åt husets närmaste omgivning.

Eftersom vi redan är trötta på växtlighetens vilosäsong börjar vår tillbedjan till vår galna Primula muscarioides, som fortfarande tycker att arboarktisk höst är en lämplig säsong för storståtlig och färggrann blomning, likna religiös tillbedjan. Så här vacker är den ännu idag:

Arboarkticum's Top Model 2010???

Med tanke på den uppmärksamhet hon får av oss kan man väl säga att det varit ett ganska smart drag av henne att vända på årstiderna. Synd att inte fler av hennes grannar fattat tycke för metoden.

Månadsbilden nummer 9: Skräpigt

Vem har hällt ut en säck skräpiga löv här???

Jaha, då kan man sluta hålla andan då. Första frostnatten är avklarad.

På ett sätt känns det ganska skönt. Medan man fortfarande går omkring som en idiot och tänker att det kanske ändå inte behöver bli frost i år, väl, så blir tillvaron lite jobbig. Man spänner sig. Spjärnar emot. Andas försiktigt och stötvis.

Det slipper vi nu.

Natten mot torsdag var det -1,9 grader i Arboarkticum, och i natt -0,9. Mycket ser ändå förvånansvärt fräscht ut. Könsbytarrosen Louise Bugnet (som vi länge trodde hette Louis) blommar fortfarande ganska rart, liksom flox och hortensia.

Fullt nöjd med sin damiga framtoning

Vår andra cyclamen, Cyclamen hederifolium, blommar äntligen, vilket innebär att båda våra cyclameninköp från förra året både överlevt och dessutom blommat.

Blad illa åtgångna av sniglar - men blomman är tjusig.

Knäppast denna månad är vår tokiga Primula muscarioides, som har bestämt att det är vår, och blommar för fullt. Vi suckar och tänker att snart får den så att den tiger.

Håll med om att detta leende är lite stelt?

Trots all den kämpaglöd som fortfarande lever i rabatterna orkar vi inte riktigt bry oss. Det är höst. Det ligger skräpiga löv överallt och nu från och med nu blir det bara värre. Det är inte mycket att göra åt det. Vi lämnar faktiskt rabatterna åt sitt öde och går in och gör en tarte tatin på Särsö-äpplen i stället.

Månadsbilden nummer 8: Våga vägra höst

Så tog augusti slut och man undrar som vanligt vart sommaren tog vägen. Men går man en runda i trädgården så finns den ju fortfarande där, sommaren, vid ganska god vigör. För vad betyder väl ett månadsskifte när floxen fortfarande står hög och stolt och rudbeckiorna aldrig varit grannare?

Och på månadsbilden syns ett av semesterprojekten - ett helt nytt ben sticker plötsligt ut från Lavrabatten!

Enbent rabatt

Det nya benet består av en djup och mullrik rabatt i gräsmattans nivå, och några små, upphöjda stenpartidelar med lätt sandjord i mitten. I sandjorden växer nu till exempel ett antal små tibastar (en ny passion!) och olika sorters saxifragor. Runt kanten närmast gräsmattan har inte mindre än tre olika sorters cypridedium-orkideer fått ta plats tillsammans med några av de perenner som drivits upp i Arboarkticum under året: glaucidium, primulor och den spännande Elmera racemosa. En magnolia Aashild Kalleberg står allra längst ut, med specialbearbetad jord kring fötterna, som en liten muta från vår sida för att få den att fokusera på annat än kalla arboarktiska vintrar och kalkhaltig berggrund.

Huruvida det ska vara stenkant runtom
eller inte är ännu icke beslutat.

Alla de nya invånarna i rabatten är kanske inte rara i bemärkelsen sällsynta - men är inte den här lilla barr-killen gulligt rar så säg?

Fluff! Thuja Occidentalis 'Teddy'

På andra sidan rabatten, i de äldre delarna, blommar det för fullt. Den eldiga, röda bergvallmon 'Frances Perry' har vi blivit varnade för - den sägs vara en riktigt irriterande fröspridare - men inte kan man rycka upp någon som lyser upp sensommarkvällar så här?

Intensiv och invasiv

En dam med helt annan karaktär är den ljuva porslinsanemonen. Den rusar som vanligt fram och gör sig till framför kameran så fort man går ut, och ger sig icke med mindre än att den får synas på bloggen ännu en gång:

Linslusen Anemonopsis macrophylla

Nu håller vi alla tummar och tår för att den första nattfrosten ska hålla sig borta länge än. Än så länge ser det hoppfullt ut. Och det allra bästa av allt: det finns fortfarande plats kvar för fler inköp till det nya rabattbenet. Mums :-)

Månadsbilden nummer 7: Högsommarstiltje

Juligrönska

Sent omsider kommer vi på att vi lämnat juli månad bakom oss, för flera dagar sedan. Så kan det gå, när semesterdagarna gör det oväsentligt att hålla reda på vardag, helg och datumnumrering.

Även i rabatten råder ett dämpat lugn. På andra sidan huset skriker frivola rudbeckior med mättade färger, men i Lavrabatten är det just nu lite tunnsått med blomning. Ja, om man inte räknar bolltistlarna förstås, som till fjärilars, humlors och getingars stora glädje äntligen blommar. Som kontrast till de manshöga bolltistlarna blommar även några av de raraste småttingarna - de där som kräver att man kryper intill och talar vänligt och gullar lite.

Småtting 1: Hosta 'Blue Mouse Ears'

Småtting 2: Allium kansuense

Kanske kommer nästa månadsbild bjuda på nya vyer. Ett av de tänkta semesterprojekten är att utöka rabatten med ett ben mot gräsmattans mitt, med både nya rabattdelar och ett upphöjt stenparti. Stenar har redan lagts på hög och i en skuggig hörna intill huset står en mängd spännande växter och väntar på nytt hem. Vi hoppas att de hinner flytta in och göra sig så hemmastadda att nästa månadsbild kan bjuda på inflyttningsfest!

Porslinsanemonen, Anemonopsis macropylla,
har nästan lika vackra knoppar som blommor

Månadsbilden nummer 6: I denna ljuva sommartid

Gräsmattan snart återställd efter Barbros höstattack

Så passerade juni – och det blev en alldeles riktig sommarmånad, trots att vi så länge tvivlade om sommaren verkligen skulle komma till Arboarkticum efter den gångna vintern.

I Arboarkticum har det märkliga hänt att det fallit en smula regn i juni. Det är vi inte bortskämda med – och vi njuter i allra högsta grad av vår ovanligt frodiga sommargrönska. På lite håll är bilden ganska lik månadsbilden från sista maj – men kryper vi närmare har det hänt så mycket att man nästan smäller av inför naturens obändiga livskrafter.

I stensluttningen hittade vi häromdagen våra allra första cyklamenknoppar, på den lilla höstcyklamen, Cyclamen purpurascens. Det är hennes sätt att belöna oss för den tjusiga övervintringen vi bjöd henne på, skyddad som hon var under ett äkta pressglasfat.

Bortskämd

Den vita bolltisteln, Echinops ritro 'Arctic glow', är förvisso ingen liten späd och ömtålig raritet, men ack så skulptural! Den förde tidigare en tynande tillvaro i en skuggig del av rabatten, men fick nytt liv när den gavs en plats i solen. Bolltisteln är en riktig fjärilsmagnet, och förra året dansade amiralfjärilarna lyckligt kring dess blommor. Vi gissar att de snart är här igen.

Formfast 1

Nedanför bolltisteln bor alprapunkeln, Phyteuma hemisphericum. Bilden säger allt. Vi avgudar den.

Formfast 2

Även bland buskarna i rabatten finns en individ som gillar knasiga former. Kasperbenveden, Euonymus cornutus Quinquecornutus, lignosernas egen joker, har börjat sy på sina lustiga mössor. Den hör till de växter som egentligen inte övervintrar i vår kalla zon - men en joker lyssnar ju knappast på några auktoriteter, och den vägrar låtsas om att kyla skulle bekomma den.

Formfast 3

Bakom en förvuxen julros har den blå nunneörten, Corydalis 'Craigton Blue', tagit sig rejält. Och nu när den äntligen blommar så frågar vi oss om den verkligen är så snygg??? Är den inte lite väl… artificiell?

Vulgär-blå?

Avslutningsvis bjuder vi på ännu en gökunge. Detta skulle vara en Trollius x cultorum ’Alabaster’ – en blekt, blekt cremegul, eller nästan helt vit smörboll. Vad säger man? Vi hade tänkt rensa bort den, men fick just syn på hur bra den gör sig i motljus. Vad säger ni – ska den få en chans?

Gökungefeber nu även bland smörbollarna

Månadsbilden nummer 5: Stopp!

Äntligen med gröna tapeter

För bara två månader sedan låg snön i Sänkan, och för en månad sedan hade precis lunddockan börjat visa sina blad. Och nu är den redan överblommad! Det är även den japanska gula vallmon, alla pulsatillorna, kungsängsliljorna och sedan länge den röda nunneörten.

Märkligt. Först tillbringar man så många vintermånader med att försöka skynda på tiden, och så plötsligt kastar man sig på bromsen och skriker STOPP! Man borde bli bättre på att leva i nuet.

I just detta nuet kan man ligga på en filt på gräsmattan och viska med guckuskon, med syréndoften hängande tung i luften. Det är stort.

Tsch tsch...

Om man sedan kryper runt rabatten kan man även få sig en pratstund med de lite mer högljudda i perennsamlingen, till exempel den kinesiska klockvivan, Cortusa Matthiola, dvärglewisian, Lewisia pygmaea, (frösådda båda två!), lönnbräckan, Mukdenia rossii eller den fåfänga kinesiska vivan, Primula sinensis.

Mukdenia rossii - eller alter egot Aceriphyllum rossii

Lewisia pygmaea - liten och rar, allas favorit

Primula sinensis rodnar klädsamt

Med träd och buskar går det fortfarande lite trögt. Magnoliorna har stått och stampat i veckotal, men har gröna skott långt ut på kvistarna även det går lite sisådär med blomningen. Fagerlönnen och gyllenlönnen har fått några grenar tillbakafrysta, men ser ändå hyfsade ut. Precis intill fotograferingsplatsen står jättearalian, Kalopanax septemlobus, och grinar stolt med nyutsprungna blad och jätteknopp i topp.

Kaxig!

Att sedan gräsmattan har stora bruna fläckar efter vildsvinens angrepp i höstas bryr vi oss inte om. Vi har så mycket att prata med guckuskon om och hinner inte hänga upp oss på petitesser.