Klöveralmens regenttid

Det är lite synd om klöveralmen, Ptelea trifoliata. Det är egentligen en urtrevlig liten exot som förtjänar att finnas i alla trädgårdar. Det är bara det att vi har så många urtrevliga små exoter att vår klöveralm sällan får den uppmärksamhet som hon förtjänar. Kanske är hon också lite för okomplicerad och lättodlad. Dessutom sitter hon planterad i ett kvarter där flera av våra verkliga favoritträd bor. Kanske är det den konkurrensen som gjort att vi hittills inte bemödat oss med att förära henne ett eget blogginlägg.

Det svenska namnet klöveralm är i vanlig ordning missvisande. Denna nordamerikanska lignos är faktiskt närmare släkt med citrusträden än almarna. Det är bara fröställningarna som är lite almlika. När klöveralmen blommar rikligt vid midsommartid (åtminstone i Arboarkticum) doftar det gott men blommorna är annars inte häppnadsväckande vackra och bladverket är heller inte särskilt spektakulärt. Det är i stället nu - sent i november - som klöveralmen utmärker sig som mest på det estetiska planet. När bladen fallit av sitter de grällt gula bladskaften kvar ännu en tid och blir en härlig kontrast till de mörkbruna kvistarna. Vilket annat träd kan matcha detta så här års?

Sent i november är klöveralmen, tack vare sina grälla bladskaft...

...troligen trädgårdens mest uppseendeväckande växt.

Olvongåtans lösning

Redan tidigt i vår blogghistorik, för fyra år sedan, noterade vi med häpnad att inga djur visar något som helst intresse för olvonets vackra bär - och det är väl ändå rimligen det som är meningen för fortplantningens skull (olvonets alltså). Nu har vi äntligen funnit på ett sätt att dra nytta av detta fenomen. Olvonbären får helt enkelt bli russinen i kakan i årets adventskrans. Vanligen brukar kransen plundras tämligen omgående. Till och med konstgjorda plasttranbär och flugsvampar i pressat papper brukar normalt bli offer för tjuvaktiga småfåglar. Det ska bli intressant att se om årets krans med vidtagna åtgärder får vara i fred.

Äntligen har vi förstått till vilken nytta olvonets bär är.

Tjuvstart för årets adventskrans - nu kan vintern få komma

Flikar, barr och en ulltott

Trots våra varningar - än är inte vintern riktigt här. Somligt är fortfarande sommargrönt och annat har kommit i jorden först nu. Årets förmodligen sist planterade träd (peppar,peppar, man vet aldrig helt säkert) blev den här finflikigt pilbladiga dvärgboken kallad Mercedes:

Fagus sylvatica 'Mercedes' - årets sista plantering?

Mercedes har dock nästan helt bytt om till sin bruna höstpyjamas...

Några staketsektioner längre bort ut mot samma åker återfinns en annan flikbladig skönhet - en sorglös klibbal, Alnus glutinosa 'Imperialis', som av någon anledning alltid får en på bra humör. Trots detta och trots att den är relativt vanlig i handeln, hör man sällan talas om denna sympatiska karaktär. Det tycks vara något av ett alproblem. Varför gillar inte folk alar? Vi älskar alar!

...medan festprissen klibbalen Imperialis inte har några som helst planer

på att gå och lägga sig för säsongen.

Något vi har dålig erfarenhet av är däremot cedrar. Trots löften om förbättrad härdighet (det har bland annat talats om zon 3 (4) för varieteten 'Karl Fuchs', vilket visade sig vara rent nys) och ganska många försök har vi aldrig fått någon ceder att överleva den arboarktiska vintern. Nu gör vi ännu ett förmodat fruklöst försök med en annan himalajaceder, denna gång en dvärgform kallad 'Mini mini'. I en skyddad sydhörna mot vedboden, bakom ett läande trädgårdsbord ska lillkillen få bo i väntan på varmare och ljusare tider. Vi får väl se om vi ses till våren igen?

Cedrus deodara 'Mini mini' fortfarande lyckligt ovetande om tjogvisa minusgrader

Nä, då är det bättre med lärkar, tycker vi. Här har vi aldrig misslyckats och de är faktskt både roligare och läckrare än cedrar om du frågar oss. Här har vi en sort som vi aldrig visat på bild förut, men som börjar bli en av våra favoriter. Vi talar om den östsibiriska ussurilärken, Larix gmelinii 'Olginensis', kanske mer känd som S:t Olgas lärk. Vi köpte henne som en pyttelitenplanta för knappt fem år sedan men nu börjar hon bli stora damen och har fått riktigt mycket personlighet och karaktär, helt olik de andra stora lärkarna i grannskapet.

Ussutilärken (S:t Olgas lärk) numera vår fjärde största lärk,

och den nästa i tur att blomma till våren hoppas vi

Och till sist måste vi visa det här som vi faktiskt inte vet vad det är. Uppe på Åsen hade vi en gång en ståtlig ullungrönn som ringbarkades av alla gnagande odjur i världen (vår nya ullungrönn på Pelousen har klarat sig bättre). Det som kom upp från ympunderlaget i fjol när ullungrönnen väl var nedkämpad tog vi för givet var en vanlig simpel skogsrönn. Det trodde vi ännu i somras, eftersom bladverket inte på något sätt var iögonfallande. Men nu när nästa års knoppar utvecklats tror vi inte det längre. Så här ulliga och luddiga lovikkavantar är det inte många växter i trädgården som kan matcha och definitivt ingen rönn vi hittills sett - vad det är förblir dock fortfarande en gåta. Vi får se om framtida bär kan ge oss någon ledtråd.



Ullig ymprönn av okänd sort