I höstas när vi gjorde ett litet bildkollage över svunna tider förundrades vår läsare Kalle B. över att löven ännu satt kvar på skogseken på den senaste bilden, ännu i mitten av november. Diskussionen rörande detta ägde rum i kommentarsfältet men kanske är det värt att lyfta upp ämnet i ett eget inlägg?
Skogseken i fråga är en tvåstammig skapelse som självsått sig mellan tre stenblock i den rabatt som vi kallar Mormors grav, mitt på Pelousen. Paddok heter han, inspirerat bland annat av den i Melodikrysset så frekvent förekommande textförfattaren Sven Paddock och den padda som övervintrat intill den lilla eken första gången vi påträffade honom för snart tio år sedan.
Idag är Paddok vår största ek alla kategorier men att det skulle vara något ovanligt med att han ogärna fäller sina löv hade vi själva aldrig reflekterat över. Det är inte alls ovanligt att ekarna här i vår torra trakt beter sig på det viset.
Paddok den 22 januari
Som synes har Paddok fortfarande sina löv kvar och vi misstänker starkt att detta blir ett av de år då han kommer att behålla dem vintern ut.
Efter Kalle B:s observandum blev vi trots allt för ett ögonblick fundersamma. Kunde det möjligen vara så att Paddok trots allt kanske var en bergek istället. Kanske hade vi bara tagit för givet att han var en skogsek eftersom han är självsådd och skogsekarna är överlägset vanligst hos oss? Tyvärr var inte årets fåtaliga ollon till någon hjälp eftersom dessa redan hade blivit plundrade. Men de trubbiga, femkantiga vinterknopparna och framför allt de grunt rundflikiga bladen med sina typiska små öron talar bestämt för att Paddok är en vanlig skogsek
Typiska kännetecken för en skogsek
Fast helt vanlig kanske Paddok inte är ändå, förstår vi nu när vi studerat litteraturen lite närmare. Normalt får ekar tydligen inga ollon förrän i 40-50-årsåldern. Den brådmogne Paddok fick sina första redan som femåring och har sedan fortsatt på den vägen.