Vid världens ände

Såhär mitt bland de sista darrande dygnen av det år vi snart levt med i ett helt solvarv, begav vi oss till världens ände. 

Världens ände ligger där Uppland tar slut. 

För att komma dit måste man utrusta sig med stort mod, och vara beredd på strapatser.

Först måste man ta sig igenom en skog. Och det är ingen vanlig skog. I dagsljus kan den se oförarglig ut, men den som vet ser att stubbarna bara sover. I den här skogen ska man inte dröja sig kvar när skuggorna börjar bli långa - men den som ändå gör det, får se trollen i stubbarna vakna.

Fasansfullt troll

Ännu mer fasaväckande troll

Vi tog oss genom skogen, men ännu var prövningarna inte slut. För att komma till världens ände måste man passera de brinnande fälten. På avstånd kanske det inte ser så farligt ut...

Det brinner i skogsbrynet, borta vid udden.

...men den oförståndige som strävar vidare hamnar i ett eldhav!

Lågor!

 

Se hur lågorna slickar grenarna!

Men de tappra arboarkticerna med sin list och sitt mod övervann naturligvis alla prövningar, och se! Till världens ände kom vi! 

Vid civilisationens yttersta utpost 

Vad som finns bortanför världens ände får man läsa om i sagorna (eller så tittar man i en kartbok och konstaterar att det är Gästrikland).  

Go Jul!

Gröna gräsmattor, +6 grader och duggregn!

Det blev då en välsignad jul, sa arboarkticerna och fick någonting religiöst i blicken, ty det här utspelade sig på den tiden då man firade julen till åminnelse av vintersolståndet.

Nu har det vänt! Bara cirka hundra dagar återstår att uthärda 

innan det är vår igen. Och med en vinter som den här ska det nog gå bra.

En skön och förhoppningsvis grön jul tillönskas alla trädgårdsvänner och andra läsare!

Fallet fort

Ovädret Sven fick inte alls den omfattning  och dignitet för Norduppland som SMHI hade förutspått. Vi fick inte ens strömavbrott, vilket annars brukar ske vid minsta vindpust. Men olustigt blev det likväl. Den första snön föll och vi med den. Omedelbart uppdagades att Fort Arboarkticum långt ifrån var den ointagliga fästning vi hoppats på. Snön avslöjade obarmhärtigt hur en fallen ängel med klövar, horn och svans utan större problem forcerat fortifikationen.

 Onda spår i snön...

...med kända bieffekter

Den djävalusiska råbocken Iddi har sonika spatserat runt viltstängsel och staket i godan ro och med lätthet identifierat de svaga punkterna. Två gånger dessutom. Den ena grinden har klippts ovanifrån och den andra har krupits under. Ännu ett desperat försök görs nu att hålla kreaturet stången. Det blir inte vackert, men funkar det får vi väl leva med detta klantiga provisorium över vintern.

Föga dekorativ... 

...men förhoppningsvis duglig nödlösning

Vintergrön advent

Både den första advent och den första dagen i vintermånaden december har passerat och nästan alla löv- och barrfällande träd har tappat greppet. Bara vissa ekar, bokar och avenbokar stretar emot och vägrar offra sitt bladguld. 

 Lugnet före stormen - Lunden den första advent

Visst, vintergröna barrträd och buskar i all ära, men nere i Lunden finns faktiskt även andra vanligtvis försummade växter med fortsatt djup grönska att lapa i sig innan den vita sömnen ofrånkomligt omsluter trädgården för säsongen. Vi syftar då särskilt på diverse marktäckare. Olika typer av vintergröna förstås, men även andra som de här, vilka blivit till verkliga mattor på senare år:

Japansk sockblomma

...och lite närmare 

 Vanlig hasselört

 ...och lite närmare

Skogsbingel 

...och lite närmare 

Skuggröna 

...och lite närmare 

Lungört 

...och lite närmare 

och slutligen myskmadra 

...och lite närmare

Däremot syns märkligt nog ännu inga spår av den ramslök som översvämmar Lunden på försommaren men som redan så här dags brukar vara vaken. Vad vet den om den förestående årstiden som vi inte vet???