fredag 30 april 2010

Nosar & Näbbar Del 12: Valborg

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.

Tiden gick och vårsolens strålar var som balsam för all förödmjukad stolthet. Snart var allt groll från påskens urartade äggsexa som bortblåst av de friska vårvindarna och alla djuren var på nytt goda vänner. Det var tur på många sätt eftersom alla djuren den sista april varje år mangrant firade en högtid som de kallade för Valborg.

Upprinnelsen till festen var som vanligt något oklar. Många av djuren var dock inne på linjen att det mycket handlade om någon form av dryckenskap. Flera av dem ville också erinra sig att de druckit någonting som kallades för just Valborg, som grävlingen Rolf förvarade i sitt akvavitkabinett. Rolfs egen tolkning var i stället att det hela handlade om sjön på något sätt och att det för mycket länge sedan funnits valar där. För att markera den maritima anknytningen bar Rolf alltid denna kväll vad han trodde var en vegamössa, en gulnad gammal skärmmössa som han kommit över billigt på en loppmarknad i Uppsala.

Utöver att dricka starka drycker och leka tramsiga sällskapslekar som ”gömma nyckelpigan” och ”klubba sork” brukade djuren också tända en stor valborgseld för att hålla värmen i den fortfarande ganska kalla vårnatten.

...tända en stor valborgseld för att hålla värmen...

Evenemanget brukade gå av stapeln på den sanka ängen nere vid sjön, där flera av djuren bodde. Rävparet Max och Molly, som också hade sin lya åt det hållet, hade med tiden utkristalliserats till någon slags självklara huvudarrangörer för hela högtiden. De hade bland annat ordnat så att det alltid fanns korvgrillning och lotterier att fördriva tiden med. För det överskott som korvförsäljning och lotter gav brukade rävparet köpa krut som de lät den uråldrige kattugglan Strix tillverka en väldig fyrverkeripjäs av.

Detta år hade Max och Molly dessutom lyckats engagera den omåttligt poplära manskören Sångfåglarne för att sköta underhållningen i spraket av brasan. På repertoaren hade man bland annat oförglömliga örhängen som ”Får jag bjuda min Fru en syrsa nu” och ”Minns det frö som göms i snö”. Särskilt den sistnämnda brukade alltid få nötväckan Dennis att bli en smula rörd och till och med fuktig i ögat.


Fortsättning följer…

torsdag 29 april 2010

Skäggiga damer på rad

Man kan fråga sig vad det är som gör att vi är så förtjusta i skäggiga damer. Men det är något särskilt med de där stråna som lyckas vara både vassa och mjuka på en gång och som inger respekt och för tankarna till exotism och sydligare breddgrader.

Kanske är det läge att förtydliga att denna kärlek endast gäller botaniska damer, som till exempel den Paphiopedilum vi så frenetiskt bejublat på sistone. Här är nu en annan av dessa så bildmässiga, skäggiga cirkusartister: klockbergvallmon, eller som den också kallas, den tidiga bergvallmon. Hon har i sitt register över företräden, förutom den ymniga hårväxten, den oemotståndliga egenskapen att hennes namn innehåller bokstaven ”q” – vilket är ett annat karaktärsdrag som vi av okänd anledning ständigt tycks dras till.

Reeeespect!

Meconopsis quintuplinervia inköptes som en ynka liten fröplanta för något år sedan, och eftersom vi hittills inte lyckats så särdeles väl med bergvallmo höll vi våra förhoppningar lågt ställda. Men i Minipinetet, ett ganska skuggigt område för dvärgbarr, grundat med rhododendronjord, tycks quintuplinervia trivas och skickar upp rotskott i en rasande fart. Nu hyser vi till och med förhoppningar om att snart få se henne i blom. Klicka här för att se bilder från Derome perenner på denna oemotståndliga lavendelblå bergvallmo.

onsdag 28 april 2010

Örtland 5

Örtagården är inte i sin bästa form just nu. Fortfarande är det nästan bara lökväxter som sticker upp mellan alla bruna löv och näsor som jättelönnen ovanför låter bädda in denna del av trädgården med. I helgen påbörjades i alla fall den årliga vårsysslan med att rensa bort löven och klippa ner fjolårets fröstänglar. Ännu är det bara några få små örtland som rensats fram, det verkliga hästjobbet ligger fortfarande framför oss.

Men faktum är att vi i år tänkte fokusera lite extra just på något av dessa små, redan avtäckta, örtland och låta er läsare få en liten inblick i hur det förändras över säsongen. Vi planerar att göra ett nedslag här lite då och då ända tills frosten och snön lägrar sig igen. Vi stannade slutligen för Örtland 5 – ett av de allra minsta landen och kanske inte det mest representativa. Till skillnad från de andra landen, som alla ligger på sluttande mark i full sol, ligger Örtland 5 på plan mark och delar av dagen skuggat av den stora pilen. Detta gör att det faktisk går att behålla lite fukt i marken just här även när de andra örtlanden dammar av torka. Detta i sin tur gör att det här går att odla vissa speciella örter som inte skulle ha en snöbolls chans i helvetet i de övriga landen.
Örtland 5, just avtäckt, sent i april

Just nu finns det i ärlighetens namn inte mycket att se i Örtland 5. Utöver tidlösas blad som nu äntligen tittar fram efter höstens blomning är det egentligen bara två örter som utgör något rejält blickfång. Det ena är den lilarandiga sibiriska vitlöken, Allium obliquum, ibland även betitlad som gul klotlök. Precis som namnet antyder härstammar denna synnerligen köldtåliga skönhet från Sibirien och nordöstra Asien, och visst är den ätlig, även om den inte har vitlökens djävulska bett (vilket vissa arboarkticer bara tycker är bra).

Vackrare än vanlig vitlök - men sämre mot vampyrer och annat oknytt

Den andra örten som redan är på banan är kattvänderoten, Valeriana Puh ’Aurea’. Kring denna grant gula buskiga ört florerar många rykten. Riktigt vilka som är sanna törs vi inte gå i god för. Det påstås bland annat att den från början härstammar från Egypten och under antiken var den verkliga läkevänderoten, till skillnad från den nära släktingen V. officinalis, som vi idag förknippar med detta namn. Huruvida katter är särskilt förtjusta i just kattvänderoten har vi heller inte funnit belägg för, men det som faktiskt tycks vara sant är att det vetenskapliga namnet puh går tillbaka på ett antikt ord för örten och helt enkelt betyder fy! i bemärkelsen ”usch vad det luktar”. Men luktar verkligen vänderot illa? Arboarkticerna är oense på den punkten? Kanske har någon av oss begåvats med kattlika preferenser?

Puh, vad det stinker - eller gör det verkligen det?

tisdag 27 april 2010

Om att nära sin Yin

Tjing tjong-fröer

Vi har en vän som ibland förser oss med fröpåsar inhandlade direkt i Kina. Även om påsarna alltid har glada färgfoton kan identifikationen av fröerna ibland kräva en hel del detektivarbete – om engelska eller latinska ord förekommer är de allt som oftast felstavade på de mest fantasifulla sätt. Det är mycket roligt och givande att försöka googla sig fram till vad det är för rariteter vi fått!

Bland alla fröer vi fått är det här en av favoriterna: kinesiskt sennafrö, Semen cassiae. Bestämningen var ovanligt enkel, eftersom det botaniska namnet på påsen var fullkomligt korrekt. Odlingsanvisningarna däremot gick vi bet på:

"Blötläggs, stratifieras och... planteras vid fullmåne jämna dagar?"

Bilden på påsen visar en förtjusande klöverlik, gulblommande växt. Fröerna grodde snällt och den lilla plantan har hittills frodats snabbt.


Oslagbar mot lever-eld
Allra roligast med det kinesiska sennafröet är att det förutom sin stiliga framtoning också är en ört. Och vilken ört sedan! Vi har nu läst på ordentligt om alla dess förtjänster och känner oss redo att anta rollen som läkekunniga kinamän. Har du problem med din Yin? Drabbats av en släng lever-eld? Kanske en smula dimsyn? Sennafrö är boten framför andra för dessa besvärliga åkommor!

Eftersom alla svenska google-träffar vi hittat enbart handlar om växten som ingrediens i hälsopreparat utgår vi från att den är ovanlig i odling i vårt land. Om vår planta fortsätter utvecklas lika gynnsamt vill vi nog gärna slå ett slag för den som en exklusiv och frodig planta i sommarplanteringarna. Och tänk så praktiskt att ha en Yin-främjande näringsreserv direkt inpå knuten!

måndag 26 april 2010

Obsklassen

De flesta invånare i Arboarkticum är milda, vänliga och sympatiska existenser som snällt fogar sig trots de hårda levnadsvillkoren här vid världens nordliga utpost. Det finns dock undantag och högst sannolikt är det här värstingligan i fråga om dålig uppfostran, olater och obstruktion

Arboarkicums värstingliga, på tillfällig permission ur ungdomshäktet

Dessa stökiga element har kvarsittning hela vintern i en välbevakad plåtlåda på vinden, inte bara för att de vägrar acceptera vårt vinterklimat, utan också för att de inte ska få möjlighet att lära andra lättledda problemplantor en massa fula ord och allehanda hyss.

Nu har de sluppit ut för för den här gången och förspiller ingen tid med att leva ut sitt ohyfsade beteende. En viss förståelse får man väl ändå ha så här års. Det är ju ändå vår.

Den gula stäppliljan, Eremurus stenophyllus, räcker ut tungan,
i år i dubbel uppsättning
Obscene storebror jättestäpplilja, E.robustus,
nöjer sig inte bara med tungan

Ödlekallan, Sauromatum venosum, är också en obscen typ,
men kan också andra hyss. Frågan är om det finns någon annan
i växtvärlden som kan lukta lika illa som han?

söndag 25 april 2010

Upprop för folkhälsan

Ivrigt bloggläsande har många goda effekter. Socialstyrelsen bör snarast, för folkhälsans skull, rekommendera ett minsta intag av 6-8 trädgårdsbloggar per person och dag.

I helgen fick vi till exempel hjälp med vår undertryckta längtan efter blomster inomhus. När solen vräker värme över trädgården och miljoner projekt skriker efter uppmärksamhet är det lätt att glömma vikten av fägring även inomhus. Tack till de alldeles utmärkta bloggarna Cesars trädgård och Trädgårdslandet (som vi verkligen hoppas att ingen har missat) för tipsen till de första späda vårbuketterna, som definitivt bidragit till den arboarktiska vårhälsan. Aklejblad och ljuvligt doftande, krukade luktvioler förgyllde kvällarna när den vinterstela kroppen vägrade se åt fler lövhögar.

Arboarktiska härmapor gör som Trädgårdslandet och fyller buketten med aklejblad

lördag 24 april 2010

Tre kära återseenden

I år klappade nog hjärtat lite extra nervöst inför avtäckning av de små stackare som just fått uppleva sin första arboarktiska vinter. Men idag har varit en underbar dag i vår trädgård! Kära lignosvänner har visat glada miner och äppelkäcka kinder trots den gångna, hemska vintersäsongen.

Den förtjusande kasperbenveden med det lika förtjusande tungvrickande namnet Eunymus cornutus var. quinquecornutus till exempel, planterades sent i augusti. Zon 3 klarar den enligt katalogerna på sin höjd, men den har klarat vintern galant, trots att den efter planteringen blev uppsparkad inte mindre än två gånger av Barbro, den fumliga vildsvinssuggan (som vi dessutom starkt misstänker satte sig på den).

Kasper, utan mössa i vårvärmen

Solfjäderstallen, Sciadopitys verticillata brukar vara märkt zon 2, men ryktet hade nått oss att den skulle var betydligt härdigare än så, och två exemplar anförskaffades förra sommaren. Och nog ser han pigg ut, där han kikar ut under fiberduken som vi fortfarande tvingar honom bära som solskydd? Hans artfrände, hybriden Sternschnuppe, är lika pigg han.

Solfjäderstallen Werther - flörtig bakom fiberduken

Men dagens roligaste återseende var ändå avtäckningen av vår kryptomeria, Cryptomeria japonica. Att den skulle ha överlevt var faktiskt mer än vad man kunnat förvänta sig, trots att vi köpt vårt exemplar hos Peter Korn, som ju är ryktbart framgångsrik med ohärdiga växter. Men dra på trissor! Peter talar uppenbarligen allvar med alla sina växter, även med de han har till försäljning. Det är med andakt och glitter i blicken vi bekräftar: japp, vi har en övervintrande kryptomeria i vår zon 4-trädgård! Kanske är det rentav läge för ett nytt avsnitt i vår serie Moderna trädgårdsmysterier: vad gör egentligen Peter Korn med sina växter???

Kryptomeria 'Peter Schwarzenegger'

fredag 23 april 2010

Nosar & Näbbar Del 11: Vilken vickning!

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.


Vännerna hjälptes åt att duka fram muffins, paté, ost, baguette, ägg och bacon och slog sig ånyo ner till bords. Knappt hade de hunnit sätta sig förrän Rolf återigen klappade i händerna och ropade:

– Seså, flickor – entré!!!

Och ut ur den angränsande klädkammaren struttade i samma ögonblick en liten trupp showdamer med en något tvivelaktig uppsyn. Det var vildsvinssuggan Barbro och några av hennes olyckssystrar av skilda slag som för kvällen åtagit sig, det förhoppningsvis lönsamma, extraknäcket att agera bensprattel på Rolfs äggsexa.

Ingen av de inkallade artisterna tycktes riktigt bekväm med sina scenkostymer och sminket satt på trekvart. Dessutom doftade damerna som om de redan satt i sig en stor del av det flytande gage Rolf haft stående i klädkammaren. De utgjorde långt ifrån någon behaglig syn och gästerna började skruva lite generat på sig. Rolf lät sig dock inte bekommas.

– Gentlemen! Det är mig ett sant nöje att få presentera showgruppen Piggies & Poultry! basunerade han ut, inte utan stolthet.

Själva showen skilde sig sedan inte så mycket ifrån den styltiga entrén utöver att den framfördes till suggestiv musik som strömmade ur en liten skränig bandspelare som en av damerna ställt på salongsgolvet. Att kalla uppträdandet för bensprattel var onekligen att överdriva. Artisterna hade i själva verket fullt sjå bara att hålla sig upprätta i de högklackade skor som klövar och klor tryckts in i, varför de mest stod och vevade med vingar och framben, var och en med sin egen tolkning av musikens rytm. Redan efter ett enda förvirrat nummer gick alltihop käpprakt åt fanders.

Barbro, som befann sig längst fram på scenen, och möjligen var den som tagit för sig mest av gaget, tappade plötsligt balansen och föll handlöst baklänges på de två bakomvarande dansöserna, vilka i sin tur fällde de resterande artisterna på samma sätt. Hela scenen förvandlades i ett huj till ett upprivet hav av rödsminkade trynen, tuperade stjärtfjädrar och gropiga kasslerlika grisgumpar i nätstrumpor.

Nu brast det för den känslige och temperamentsfulle Herr Melin som uppenbarligen fått nog av den plågsamt dåliga underhållningen. Han kastade baskern i golvet, rev pälsbitar ur skulten och hävde ur sig de mest vederstyggliga franska svordomar som någonsin hörts. Därpå greppade han ett av äggen på bordet och vräkte det rakt i pannan på den feta Barbro, som låg högst upp i den bananlikördoftande artisthögen.

Han kastade baskern i golvet...

Men se det skulle han inte ha gjort! För det var just det som fick artisterna uppmärksamma på vad publiken just satt och mumsade på.

– Mina ökologiska ägg! skrek hönan Gunilla, som raskt kom på fötter igen och gjorde ett aggressivt utfall mot vickningssällskapet.

– Mina bortadopterade kultingar! sluddrade Barbro, och tog ostadigt sikte på baconpannan.

– Min stackars baguette! Skrek gåsmor Rut, av någon ännu okänd anledning.

Sedan var slagsmålet i full gång. De frivolt klädda herrarna försvarade sig tappert, men mot den högklacksbeväpnande och spritt språngande galna artisthopen kunde de i längden inte hålla stånd. Salongen med alla dess småborgerliga accessoarer demolerades fullständigt och samtliga gäster, inklusive Rolf själv, hann få duktigt med stryk innan de lyckades fly ut ur grytet .

Ännu vid soluppgången kunde man se den bedagade artisttruppen som ursinnigt jagade sina offer uppe på åsen.

Se det var ett spektakel som man sent skulle glömma!


Fortsättning följer…

torsdag 22 april 2010

Lady de Perle, del 2

Idag ser vi inte ut. Vi vägrar styvnackat att ens nudda med blicken mot ett fönster! Det som pågår därute är nämligen obeskrivligt och en förolämpning mot alla trädgårdsmänniskor och allt vad trädgårdskärlek innebär. En decimeter blötsnö den tjugoandra april?? Man dånar.

För att undvika att lockas blicka mot detta hånfulla väder stirrar vi i stället djupt ner i dekolletaget på Lady de Perle, den skäggiga damen som hållit oss på halster med sina svällande knoppar under så lång tid. Nu har hon äntligen blåst upp sina blekpudrade, lätt behårade kinder och står och pustar på fönsterbrädan i all sin pompösa pondus. Vi är faktiskt en smula rädda för henne.

Lady de Perle: pompös, makalös och kanske till och med en smula smaklös...

onsdag 21 april 2010

Moderna trädgårdsmysterier: Varifrån kommer alla flygfän?

Det här är en sådan där fråga man nog egentligen inte vill veta svaret på, men som man ändå inte kan låta bli att ställa. Så här på landet påträffar man ofta stora insekter även inomhus: tordyvlar, jättelika humlor och fjärilar, för att bara nämna några. Hur kom de egentligen in i huset?
På södra salsfönstret i söndags. Men hur kom den dit?

Alla fönster har varit stängda med innerfönster hela vintern, ytterdörren har knappast stått på vid gavel och skorstenspiporna ändar vanligen i någon stängd kamin (eller ännu värre en tänd sådan). Det mest sannolika är väl därför att det i varenda springa i huset ligger stora larver och puppor som väntar på att kläckas nu lagom till våren.

Förstå oss rätt! Vi har ingenting emot insekter och andra kryp och har ett vänskapligt förhållande till de allra flesta. Men just tanken på att hela huset är nedlarvat känns av någon anledning lite ofräsch.

tisdag 20 april 2010

Blåhåriga damer i rabatten

Kring vårt persikoträd doftar det just nu himmelskt. Det är visserligen inte doften från persikan, fröken Frost, som ännu inte slagit ut, utan parfymen från några småväxta blåhåriga damer som samlats för att dricka te, skvallra och diskutera den senaste kriminalromanen: damklubben luktviol, Viola odorata.

"Jag föredrar Agatha Christie framför Liza Marklund"

Viola odorata hör knappast till de blygare violerna. Blommorna sprider sig som en löpeld genom vår gräsmatta, och på vårarna ligger det berusande doftmolnet tjockt runt den växande violruggen. Från början hade vi bara en liten rotbit som vi grävt upp hos en bekant, men på bara några år har den bildat en rejäl tätväxande cirkel. Dessutom har luktvioler börjat dyka upp här och var på andra ställen på tomten, så fröspridning fungerar uppenbarligen utmärkt även det.

Förutom det parfymerade molnet har violerna den blåaste blåa nyans man kan tänka sig, och blommorna drar till sig törstande fjärilar i mängd – en solig dag bjuder de på en svårslagen vårupplevelse!

"Blå, blå vindar och vatten"

Luktviolerna sägs vara de enda violer som doftar och smakar sött. Blommorna är ätliga – men man ska tydligen akta sig för roten, som i stället är kräkframkallande! Hela växten har använts inom örtmedicinen till allehanda ting: slemlösande medel, hudbesvär, värk, sömnlöshet yada yada etc etc. Vi avhåller oss från att använda oss av de medicinska egenskaperna och håller oss till att lyssna på damklubbens bokrecensioner.

söndag 18 april 2010

Huru man tackla trotsiga mammutar

Mammutträdet, Sequioadendron giganteum, är sett till volymen världens största träd och kanske en av de äldsta levande organismerna över huvud taget. Det finns exemplar som är närmare 5000 år gamla. Vår lilla mammut är bara två och ett halvt men mäter trots det 43 modiga centimeter i strumplästen.

Vår egen högst levande lilla mammut...

Som de flesta 2,5-åringar nu för tiden har Mammut redan kommit i trotsåldern. Han tjatar allt oftare om att han är tillräckligt stor nu för att flytta ifrån vinterförvaringen och få en permanent boplats ute på sandåsen. Våra förmaningar om att det är bättre inomhus när den arboarktiska vintern biter i barren lyssnar han lika lite till som när vi lyfter fram det varnande exemplet hur illa det gick på friland för hans föregångare. Denne tvärdog en kall vårvinterdag för två år sedan, trots att han var betydligt större än vår nuvarande mammut och trots att den vintern näppeligen var så vidrig som årets.

Vi vet emellertid att andra tidigare lyckats bättre med mammuträd i zon fyra än vi gjort. Ett stort exemplar lär bland annat finnas i en visningsträdgård i värmländska Häljebol. Dessutom vet vi att Peter Korn har flera exemplar. Men det är inte utan att man undrar hur det gått för dessa mammutträd i vinter?

Att den gångna vintern verkligen varit hemsk för mammutar vittnar nämligen denna sorgliga bild om. Inte ens Bergianska trädgårdens 4,5 meter höga mammutträd, planterat 1999, hade en chans när kung Bore fick härja alltför ostört i år. Trots sitt skyddade läge i zon 1,5, och en föredömligt gynnsam plantering i väldränerat smågrus, kunde mammutträdet inte stå emot den grymma kylan. Hela trädet är idag brunt och dött av frostskador. Kanske kan vår mammut komma på bättre tankar om vi visar bilden på den döde släktingen i Stockholm. Men kan man verkligen göra så mot små barrträd?

...och Bergianskas saligen insomnade exemplar

lördag 17 april 2010

Vårsalong i pionrabatten

Egentligen är nästan hela året piontid, utom då det ligger snö (vilket det iofs känns som att det har gjort minst hälften av föregående år). Pionen erbjuder drama från det att de röda kraftfulla skotten visar sig tidigt på våren till de nästan obscena blåröda fröställningarna på sensommaren. Om man tänker efter är själva blomningen nästan det minst intressanta – en kort, bedövande klimax som när kronbladen faller efterföljs av lugn och tillfredsställelse över att stjärnans galanummer resulterat i samma extatiska applåder som förra året.

Som bekant älskar arboarkticer pioner. Ibland kan den kärleken kännas lite banal. Pioner hör knappast till de raffinerade, svala och bleka. Att vurma för pioner är lite som att föredra Bollywood framför Bergman, eller som att samla på luktsuddgummin i stället för Ming-porslin (även om vi försvarar oss med att ovanliga vildarter står högre i kurs här än de knubbigaste doftpionerna).

Men vem bryr sig om ifall man råkar vara en smula banal? Idag har vi fallit i trans över den nyvakna Paeonia tenuifolia litophila, en ovanlig variant av dillpionen, vars röda kalufs idag har vunnit första pris på Arboarkticums vårsalong.


Dagens champion:
"För ett expressivt och kraftfullt uttryck"

 

fredag 16 april 2010

Nosar & Näbbar Del 10: Äggsexan i Brunnbo

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.

Trots att tiden var knapp hade Rolf, som van festarrangör, inga problem med att hinna påskpynta hela den gamla brunnen där han bodde. Han hann dessutom, trots att förråden efter förmiddagens alla frukostar var en smula ankomna, iordningställa ett riktigt läckert påskbord. Han var precis klar när den förste gästen dök upp på slaget halv sju. Det var räven Max som gjorde entré i full jaktmundering. Med sig hade han naturligtvis en påse nygräddade matmuffins.

Strax därpå anlände Ottar och Arne, som slagit följe på vägen från sjön, där de bodde. Uttern Ottar, kvällen till ära, iförd en paljettbeströdd kroppsstrumpa, hade medtagit en hemmagjord fisk- och skaldjurspaté på karp och blåmussla – ett beprövat familjerecept, som han visste att Rolf avgudade. Illern Arne, för dagen klädd som en hippie, hade istället satsat på en riktigt exklusiv gåbortpresent – kritvita hönsägg av en sällan skådad sort, helt olika de brunspräckliga Rolf själv brukade köpa i diversehandeln.

– De luktar gott, sa Rolf.

– De är ökologiska, förklarade Arne och alla de församlade djuren nickade instämmande utan att förstå ett skvatt av vad den afghanpälsklädde illern menade.


"De luktar gott", sa Rolf.

Herr Melin, som för närvarande genomgick en frankofil fas, kom helt reglementsenligt iförd slängkappa och basker på sned. I ena mungipan hängde en cigarett av märket Gauloises och ur den andra ljöd välkända toner av Serge Gainsbourg. Under armen hade han en lång baguette och i ett litet randigt tygknyte bar han någonting som av stanken att döma var en ost lika åldersstigen som kattugglan Strix, vilken sist av alla anslöt och fullbordade sextetten. Den lätt senildemente Strix, som varken var någon virtuos i köket eller hade någon vidare fantasi, hade nöjt sig med att slå in ett paket hängmörad bacon, som han nu räckte fram till värden, som dock blev uppriktigt glad över gåvan.

– Underbart! Jag tror bestämt att vi redan har vickningen ordnad, ropade den överförtjuste Rolf, och klappade i händerna. Själv hade han nämligen inte planerat någon särskild nattamat.

Påskbordet blev en veritabel succé. De sex vännerna åt och drack och skålade ideligen för årstiden och varandra. Inte förrän den sista råttaladåben var uppäten fann Rolf det för gott att bryta taffeln och leda sina gäster ut ur matsalen och in i salongen. Här slog de sig ner i soffgruppen, lättade på svångremmen, gick loss på allehanda rökverk och lagrade destillat och spisade plattor på Rolfs vevgrammofon. Utöver några stenkakor med storbandsjazz hade Rolf bara två skivor: Brittiska imperiets nationalsånger och ett smakprov ur Sveriges radios fågelskivor. Alla skivorna var dock lika uppskattade och särskilt Strix skrattade så han grät åt fågelskivans löjliga imitation av ”Kattuglans varningsläte”.

Vännerna skrockade också gott åt varandras goda historier. I en blandning av vemod och eufori mindes alla Rolfs senaste födelsedagsfest, då han en vecka i förväg skickat ut inbjudningskort till 96 intet ont anande vinbergssnäckor som på så sätt hann precis i tid för att själva bli entrérätt.

Efter flera timmars umgänge i samma stil. Reste sig plötsligt Rolf och sa:

– Nu kära vänner tror jag det bestämt är dags för vickning och sedan har jag en liten överraskning.


Fortsättning följer…

torsdag 15 april 2010

Nya grannar

Men vad gör du Konrad?

Vi såg en skata i full färd med att rycka loss toppgrenar i Körsbärslunden och tog för givet att det var vår utvecklingsstörda damp-granne Konrad som fått frispel.

Sen såg vi att det inte bara var en skata, det var två skator, och ingen av dem var Konrad. Det var Kevin och Jeanette och det som sysselsatte dem var att, i bästa Martin Timell-stil, bygga ett nytt vräkigt skatbo i den gamla kapade vildapeln mitt på Framsidans gårdsplan, några ynka meter rakt ut från vår förstukvist.

Kevin och Jeanette flyttar in - var det verkligen nödvändigt undrar vi?

Vi anar varför de valt just detta boträd eftersom det också är här som vår huvudsakliga fågelmatning sker året runt. Ja var välkomna då kära nya grannar. Men vi hoppas ni förstår varför vi inte kommer med flyttgröt.

onsdag 14 april 2010

Aprilväder

Just idag onsdag badar Norduppland i ljumt solgass. Kanske i morgon också. Men redan på fredag och resten av veckoslutet utlovar SMHI några ynka plusgrader, snöglopp och hård vind. Alla visioner om en fantastisk vårhelg i trädgården kan alltså avskrivas. Man får väl inte kräva för mycket? Vi hade i alla fall en underbar trädgårdsdag i söndags, då vi bland annat planterade årets fem första träd. Inga rariteter förvisso, bara välkända vänner som redan varit representerade länge i trädgården, men som behövde bytas ut efter flera vintrars elaka gnagarangrepp.

De tre barrträd som ersattes på Åsen och i Övre Pinetet planterades i stället i Skogen, där de får en sista chans att återhämta sig för egen maskin:

Vanlig koreagran - Abies koreana


Trådcypress - Chamaecyparis pisifera 'Filifera'


Brödtall - Pinus cembra

Dessutom planterade vi en ny ormhassel, Coryllus avelana ’Contorta’, intill gärdsgården och en rea-strimlönn av okänd sort (fast säkert någon vi redan har eftersom vi köper alla vi kommer över) på Pelousen. Som sagt, inga märkvärdiga grejer, men så här efter årets första riktiga trädgårdsdag känns allt märkvärdigt himmelskt.

tisdag 13 april 2010

Potatisgrisar

Årets arboarktiska sättpotatissortiment är snart komplett. Somliga arboarkticer har ett näst intill religiöst förhållande till att odla potatis. Observera dock odla potatis.”Det är vägen som mödan värd”, var det en klok litterär dam som sa en gång. Ätandet blir det nämligen lite si och så med.

Under årens lopp har vi provat en hel del potatissorter, men ratat de flesta: Mandelpotatis – ack så vacker, men lika meninglöst mosig. Sparrispotatisen – delikat något sällsynt år, men oftare kinkigt snål. Marine provade vi förra året, utan att riktigt få grepp om dess karaktär – eller om den helt enkelt saknade karaktär. Alla mjöliga sorter går bort, liksom de som man lika gärna kan köpa i grönsaksdisken på Ica.

Endast två trotjänare från förr återstår detta år: Chérie, den snygga rodnande unga damen, och så Amandine, stilig, säker och godast av dem alla.

I år har vi hittills också tillskansat oss tre nyheter:
  • Maris Peer, som tydligen fick någon form av utmärkelse på trädgårdsmässan,
  • Anya, för att de hade så trevlig form, och så till sist
  • Highland Burgundy Red.
En knölig skatt

Highland Burgundy Red. HIGHLAND BURGUNDY RED! Man fattar ju att detta måste vara potatisarnas potatis (och nog får man säga att någon smart reklamperson hade en ovanligt bra dag på jobbet när han hittade på namnet som fick oss att med ett leende betala fyrtionio riksdaler för fem, alltså hela FEM stycken av denna helt igenom rödfärgade potatis?).

Denna potatis ska med tanke på inköpskostnaden definitivt även ätas. Varenda liten knöl - oavsett hur den smakar. Såvida det nu blir någon skörd. Arboarkticum hotas ju, som ni vet, ständigt av fara och skövling. Som en illustration till detta delar vi med oss av fredagens utsikt från köksfönstret: socknens lokala familj potatisgrisar, som i all sin klumpighet suddiga skymtar fram mellan tranornas långa halsar.

Potatisgrisar på vift

måndag 12 april 2010

Payback time

Älgen Gerda har varit ovanligt sällskaplig den gångna vintern. Vi har flera gånger bevittnat på nära håll hur hon, helt utan fruktan för oss, stövlat runt i trädgården och friserat träd där andra omöjligt skulle ha kommit åt (för den som inte brukar träffa älgar lika ofta kan vi berätta att de är hemskt stora).

I flertalet fall är skadan tämligen harmlös – de flesta träd mår förmodligen bara bra av en ny vårfrilla. Men det finns även ett fåtal dyrbara och ömtåliga lignoser, där vi gärna hade sluppit denna åverkan. Om vi bara kunde skulle vi gällande dessa gärna kräva den dumma älgkossan på ersättning för sveda och värk i plånboken. Nu har vi blivit bönhörda.

Med snön borta på Pelousen kom plötsligt en myckenhet stora högar av älgspillning i dagen. Det är således bara att tacka och bocka och ta för sig av denna av oss hittills outnyttjade naturresurs.


Inte vilken skit som helst!

Som synes är spillningen av en helt annan kvalitet och storlek än den som entreprenörer i skogslänen säljer till tyskar som örhängen och annat. Riktigt hur vi ska använda denna symboliska gåva från skogens drottning återstår att se, men det troligaste är väl att den hamnar i någon pallkrage i Köksträdgården när den brunnit klart.

En liten gåta som troligen förblir obesvarad är vad Gerda har emot Gudhemsrosor? Eller hur ska vi annars tolka detta tydliga tecken på förakt?


Får man verkligen göra så här på Gudhemsrosen? Blasfemiska kossa!

lördag 10 april 2010

Blekläbbiga drakulanunnor

Snön har smält bort från rabatterna, men fortfarande är de flesta dolda under tjocka lager av löv. Så får det förbli ännu ett slag, tills det torkat upp, men man kan inte låta bli att krafsa runt en smula, för att se vilka invånare därunder som börjat skaka av sig vintersömnen.

Ur en av lövhögarna stack en kråsförsedd och bekant halsprofil upp. Rafs, krafs, och så var alla de spöklika systrarna i familjen drakulanunneört befriade från sitt trygga lövkloster – alla lika bleka om nosen som en arboarkticer efter en lång vinter i mörker.


Ljusskygg Corydalis solida 'George Baker'

Snart, om solen visar sig, kommer nunnornas trynen i stället lysa signalsröda. Även det liksom hos sina arboarktiska hyresvärdar.

fredag 9 april 2010

Nosar & Näbbar Del 9: En uppskattad inbjudan

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.

Räven Max stod i köket och bakade muffins när expressbudet damp ner med ett kuvert. Max torkade av sina mjöliga tassar på hustrun Mollys förkläde, som han tillfälligtvis lånat. Hustrun var för övrigt bortrest till en gammal syster under påskhelgen och skulle således gå miste om hans välomvittnat goda och matiga sorkmuffins.

Max kände genast igen den sirliga handstilen på kuvertet och slet ivrigt upp det i hopp om att det gällde en festivitet. Han blev inte besviken:

Bäste herr Räv!

Det är mig en stor ära att stundande afton
få inventera Eder å celebrerandet
av vårens och undertecknads återkomst.

Å programmet står lättare vårsupé
följt av musikalisk soaré samt innerligt umgänge.

Klädsel av underordnad betydelse,
men gärna något frivolt och galet.

Väl mött vid pass 18 DK.

Eventuella undanflykter kommer icke
att hörsammas, än mindre accepteras.

Högaktningsfullt

Rolf, grävling

"Det är mig en stor ära att stundande afton få inventera Eder..."

Rolf hade inte behövt oroa sig. Max skulle aldrig drömma om att missa någon av grävlingens mycket uppskattade festarrangemang. Max förberedde en sista plåt muffins, stökade undan medan den gräddades och styrde sedan stegen mot klädkammaren för att hitta en lämplig stass för aftonens övningar. Han fastnade slutligen för ridbyxor, hjälm och den röda jacka som annars var förbehållen den årliga ekorrjakten.

I sitt gistna trädhus satt samtidigt Strix, den ålderstigna kattugglan, och kände sig förfärligt tuberkulös. Han erfor krämpor i hela kroppen och hade egentligen bara tre tankar i sitt gråduniga huvud: 1) ack, ack, ack! 2) ock, ock, ock! och 3) nu dör jag när som helst, hoppas jag hinner ändra i testamentet.

När budet Fritz dök upp med Rolfs inbjudan glömde Strix emellertid genast bort sin skröplighet. Han blev som en yster fågelunge på nytt, iklädde sig sin bästa rökrock och började botanisera bland alla sina tokroliga hattar för att hitta den perfekta huvudbonaden inför kvällens begivenheter. Han fastnade slutligen för en något för stor fez.

Liknande scener som de hos Max och Strix utspelade sig samtidigt också hos Herr Melin, Illern Arne och Uttern Ottar. Ingen ville missa Rolfs återkomstfest och alla ville briljera med sina klädnadskonster.

Fortsättning följer…

onsdag 7 april 2010

Japansk grönpepparrot

Arboarkticer älskar sushi, sashimi och yaki-soba. I likhet med de flesta har vi dock sällan eller aldrig fått smaka äkta wasabi som tillbehör. Eftersom denna japanska pepparrot bara odlas kommersiellt långt härifrån, har dålig hållbarhet och generellt sett är vansinnigt dyr brukar vi i likhet med övriga sushitokar få hålla till godo med det som vanligen erbjuds som substitut i vår del av världen (och faktiskt även i Japan) – ett slags grönfärgad pasta gjord på vanlig pepparrot, senap och sesamolja. Nu ska det bli ändring på det för vi har nämligen lyckats få tag på en egen planta av Wasabia japonica!

Wasabia japonica - japansk grönpepparrot

Någon utplantering i trädgården av denna dyrbara växt blir det dock inte tal om. Inte bara för att den är köldkänslig utan framför allt för att wasabi alltid vill ha det fuktigt om fötterna. Den allra finaste och dyraste wasabin, som vi definitivt aldrig kommit i närheten av, odlas till och med i rinnande vatten av särskilt god kvalitet. Helst ska roten sedan rivas på ett torkat skinn av haj av en särskild sort. Dessa japaner alltså!

God, men knappast prisvärd grönsallad

Nja, vid närmare eftertanke är det kanske bättre att vi satsar på att få vår nyinförskaffade rhizom att bara överleva i stället för att äta upp den. Vi får nöja oss med att norpa ett blad ifrån plantan då och då – funkar tydligen som en exklusivare grönsallad. Jodå, vi har redan testat. Ganska okej – men knappast prisvärt.

tisdag 6 april 2010

Moderna trädgårdsmysterier: Vem skvallrade för underblomman om våren?

I en bortglömd pappkasse under en pall i köket hittade vi våra knölar av underblomma, Mirabilis jalapa. Där har knölarna bidat i godan ro sedan vi grävde upp dem i höstas, men nu skjutit skott och ropar att är hög tid att plantera dem i mullrik jord och invänta de högresta stjälkarna med sina vackra rosa trattblommor.

- Var håller tjänstefolket hus???

Vi kan dock inte låta bli att undra: hur kunde underblomman i det täta mörkret veta att våren är här?

Men den är väl helt enkelt lite synsk. Det är säkert därför den kallas underblomma.

Underliga knölar

söndag 4 april 2010

Det som göms i snö

Vi har än en gång blivit påminda om att det är gnagarna som är våra värsta vinterfiender, inte klimatet. Sork, harar, rådjur och älg betar ner och ringbarkar varje år tio gånger fler dyrbara växter än vad kyla och is förtär. Ja, till och med i vinterförvaringen inomhus stryker det varje år med betydligt fler växter genom vår egen vanvård än vad vårt bistra vinterklimat förmår utomhus.

Detta har i år blivit tydligare än någonsin, mycket tack vare det ovanligt tjocka snötäcket, som inte bara isolerat från kyla utan också skyddat våra växter från den obarmhärtiga vårsolens strålar. Detta har medfört att våra annars ganska griniga vintergröna växter i år mår bättre än vanligt. Ja, till och med hjulträdet, Trochodendron araloides, som alltid tidigare protesterat högljutt över den förplägnad vi erbjudit, är hyfsat nöjt i år.

Hjulträdet, grön och grann, och med nästan alla blad i behåll, kikar upp ur snön

En annan vintergrön kompis som tittat fram är den koreanska tallen, Pinus koraiensis, med sin övernaturligt svallande kalufs. Inga som helst problem med härdigheten här inte! Fortsätter det så här kan vi snart skörda egna pinjenötter från honom, precis som man gör i Kina. Vad vår vanliga pinjetall, Pinus pinea, som för alltid är dömd till ett vinterliv inomhus, ska bli avundsjuk!

Koreatallen - ett litet långhårigt troll i Övre pinetet

Påskhelgens kanske gladaste gröna överraskning blev dock denna. I vår jakt på vintergäck i en av trädgårdens skuggigaste hörn hittade vi plötsligt rynkolvonet, Viburnum rhytidophyllum, – en gladlynt filur som vi inte ens kom ihåg att vi planterat där, än mindre att han var vintergrön. Oj, så trevligt!

Ingen rädder för rynkor här...

lördag 3 april 2010

Vi återfinner en flärdfull fröken medan herr Skog åtnjuter en stunds stilla ro

Påskhelgen har bjudit på ett strålande vårväder och en mängd kära återseenden av gamla vänner. Vi har krupit på knän, lyft löv, häpnat över fjärilar och gluttat under barrväxternas skyddande fiberdukstält. Över hela Arboarkticum har de glada utropen haglat:

- Men hallå! Vad roligt att se dig! Du ser strålande ut – inte en dag äldre!

- Äntligen! Inte en dag för tidigt – var har du hållit hus hela vintern?

- Kära vän! Det var då för väl att du stannade här hos oss och inte gjorde slag i hoten av att fly söderut!

Det sistnämnda deklarerades när den soligaste delen av Lavrabatten delvis frilagts från snö, och vi återfann en av våra två frilandscyklamen, Cyclamen purpurascens. Denna växt ger litteraturen tveksamma förutsättningar till överlevnad redan vid hotet om en tämligen normal arboarktisk vinter - och efter denna säsong, som vi skulle vilja klassa som likvärdig en fyra månaders lång naturkatastrof, var hoppet om att återfinna henne levande tämligen skralt.

Vågar vi kliva på..?

Men! När vi gläntade på dörren till hennes lilla glasslott, bestående av ett pimpinett pressglasfat som skydd mot vintervätan, mötte vi häpna en av kyla fullkomligen oberörd cyklamen-dam. Vi undrar hur stor del det dekorativa glasfatet egentligen har i framgången – månne är det helt enkelt lite flärd och bling-bling som behövs för att känsliga växtdamer ska finna det mödan värt att återse våren?

Tämligen oberörd, i full färd med att fila naglarna

Avslutningsvis vill vi också gärna berätta om vårens första möte med herr Skog, som vi mötte i en solig hörna, stillsamt bligande mot solen. Han hade uppenbarligen bestämt sig för att kliva upp tidigt i år – förmodligen för att få en stunds ro innan hans skräcködla till fru så småningom orkar pallra sig upp ur lövbädden.

Kvalitetstid med ödle-egot

fredag 2 april 2010

Nosar & Näbbar Del 8: En lång fredag

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.


På självaste långfredagen vaknade grävlingen Rolf för andra gången detta snörika år. Den andra vinterhalvans sköna drömmar hade gjort honom gott och han var på ett strålande humör. Sin vana trogen tog han sig som första vakna handling ut i köket för att få en god och närande frukost. Rolf bligade misstänksamt mot den röda tekitteln, men konstaterade med lättnad att den denna gång inte var ockuperad av någons förlupna hustru.

Rolf ägnade hela förmiddagen åt att smörja kråset. Hela fyra frukostar hann han äta och avnjuta lika många kannor te. Till sin stora förvåning blev han dock aldrig riktigt nöjd. Han undersökte glappet mellan magen och svångremmen noga. Jo, visst hade han magrat rejält under vintern, men var det verkligen det han kände? Nej, han anade nu att det han verkligen hungrade efter var umgänge. Hur vore det om han bjöd hem några goda vänner för att celebrera vårens och sin egen återkomst? Alldeles förträffligt! Rolf älskade att hålla bjudningar. Han började genast planera tillställningen.

Men knappt hade han börjat förrän det ringde på dörren. Rolf lade ifrån sig de sirliga inbjudningskort han just var i färd med att underteckna, körde tassarna i tofflorna och gick för att öppna. Det visade sig vara tre små nödtorftigt maskerade individer, som med en tvivelaktig hälsning om en glad påsk, vilket också var budskapet på en ful teckning som de räckte fram, kommit för att tigga gotter. Trots bemålade trynen och färgade fjädrar hade Rolf inga större problem att identifiera besökarna som tre små husdjur från den närbelägna byn uppe på åsen. Närmare bestämt den snuviga siamesen Måltas, cockerspanielvalpen Yatzee och den lilla minigrisen Agneta.

...budskapet på en ful teckning som de räckte fram...

Rolf var måttligt förtjust i oinbjudna gäster, förfäktade allt vad dålig konst stod för och var verkligen inte särskilt förtjust i sammetsögda husdjursungar. Likväl bjöd han in dem med sitt soligaste leende. Kanske var det hans för dagen ovanligt goda humör eller kanske suktandet efter sociala aktiviteter som fick hans hjärta att vekna? Husdjuren klev på.

– Får man bjuda något smaskigt? En kolaspäckad skalbagge kanske, eller en näve russin? undrade Rolf.

Här hade han förväntat sig någon slags reaktion, och blev därför en smula putt över frånvaron av densamma. Katten Måltas stod mest och snorade med en blöt näsduk i ena tassen, valpen Yatzee hörde inte ens vad grävlingsfarbrorn sa, eftersom han var fullt upptagen med att leka med sin egen tunga, och lilla Agneta hade allt sjå i världen att ens hålla sig vaken.

Helt förvånad blev dock inte Rolf. Det utspelade scenariot speglade ganska väl den uppfattning han redan tillförskansat sig rörande dagens ungdom.

– Här, varsågoda! Varsin blank byxknapp. Slit dem med hälsan och ha en riktigt glad påsk, sa den generöse gentlemannagrävlingen och släppte ut ungdomarna i vårsolen igen.

Sedan återvände han till skrivpulpeten och förfärdigade sina inbjudningskort, som han lät skicka ut med sparvhöken Fritz expressbud redan innan det var dags för nästa stora händelse – årets första lunch...

Fortsättning följer…

torsdag 1 april 2010

Månadsbilden nummer 3, 2010

Det är minsann inte alltid roligt att ha rätt.

För två månader sedan utslungades följande profetia, som trots emot framtiden: "farhågan är att nästa, och (hemska tanke!), även näst-nästa, månadsbild kan komma att se ut som kopior av denna första."

Det skulle vi aldrig ha sagt om vi hade trott på det, på riktigt. Men håll i er, nu kör vi - mars månadsbild, komplett med mer än välbekant snötäcke och byråkratiskt jämngrå, igenmulen himmel:


Men vad i ... %&#!&/?

Efter denna klagesång kan vi lyckligtvis ändå plocka fram ett trumfkort ur rockärmen: hade vi haft ljudeffekter på vår blogg hade vårens ankomst ändå varit tydlig, för några hundra meter ut på åkern, intill bäcken, står de nu där, våra kära trumpetande älskade exotiska jätte-pippifåglar tranorna. Och som de trumpetar! "Tvivlen icke", skrålar de! "Äggtoddyn är framdukad!"

Och det finns faktiskt en hel del vårtecken. Månadsbilden är idiotiskt nog tagen på en av tomtens mörkaste platser, men runt hus och träd finns gott om barmark och mängder av avbiten lökblast - det närmaste man ofta kommer vårblomning i vilddjursnästet Arboarkticum.

Och alldeles under den stackars innätade magnolian närmast kameran har minsann en liten primula smält fram. Visst skymtar gula knoppar där i mitten???

Knoppar som ännu någon stund skonas från gnagargaddar