Fruktstund

Arboarkticerna är som vi ofta bedyrat inga fruktälskare, men just så här års finns det faktiskt ett antal frostnupna bär som till och med vi kan fördra.

Rönnbär är naturligtvis en sådan sort som kräver en rejäl köldknäpp för att riktigt komma till sin rätt. När väl detta är avklarat duger bären med fördel till det mesta. Själva gör vi dock främst en trevlig viltgelé och en pikant halloweensnaps, båda lika utpräglat orangea.

Kall vinter på gång?

En mindre känd fruktbuske, som förvisso tycks ha ökat i popularitet de senaste åren, är den amerikanska svartaronian. Hit till trakten har dock fortfarande inte ryktet om de frostbehandlade bärens förträfflighet spritt sig, varför vi ännu får ha dem ifred från Kolis och hans kompisar. Aroniabären blir efter köldbehandlingen riktig god saft och nästan ännu bättre frukostsylt till scones och clotted cream.

Inte bara goda och nyttiga, en fröjd för ögat också

Lite mer överraskande är kanske att det är först nu som vi föredrar att kalasa på våra smultron. Av någon anledning, om det är smultronsorten eller oss det är fel på vet vi inte, så smakar våra smultron absolut ingenting förrän strax innan permafrosten lägrar sig. Då plockar vi så många smultron vi hittar och lägger dem i en tom halvflaska. Denna fylles därpå till brädden med batavia-arrak (numera bara i beställningssortimentet). Behöver vi berätta att denna gudomliga smultronpunsch är en uppskattad gåbortpresent?

Arboarkiskt smulton – nu bättre än någonsin

Burkat drakmums

Idag är det till att vara en smula mallig! Vi har nämligen tagit reda på den egna skörden morötter. Och vi har, nota bene, inte tagit fram råsaftcentrifugen och satt morotsvin på jäsning – utan i stället tillverkat en sats av vår beryktade och snygga (och helt alkoholfria) vinröda morotsmarmelad.

Denna arboarktiska produkt har tillverkats helt utan råsaftcentrifug!

I Arboarkticums morotsland möttes i år morötter i tre färger: de vanliga orangeröda, de gulvita Creme De Lite och så de vinröda Purple Dragon. De sistnämnda kan man med fördel använda till den nämnda morotsmarmeladen, smaksatt med stjärnanis och ingefära.

Morotstrikolor

Gör som följer:

Tag ca ett halvkilo avblastade och skalade morötter – minst hälften bör vara vinröd för att marmeladen ska få den rätta nyansen,

saft och finrivet skal av en apelsin och en citron,
4-5 msk riven färsk ingefära,
6 dl kallt vatten,
8 dl syltsocker,
5-10 stjärnanisar.

Riv morötterna grovt och lägg i en kastrull tillsammans med skal och saft av citrusfrukterna, riven ingefära och vatten. Koka i några minuter. Tillsätt socker och stjärnanis. Koka ca 45 minuter.

Nej, vi har fortfarande inte drabbats av vampyrism
- även detta är ett vegetariskt alternativ.

Häll till sist upp på små glasburkar och märk med snygga etiketter.

Marmeladen fungerar visserligen bra på morgontoasten, men gör sig allra bäst till grönmögelost och ett glas tokajer (ajaj, där var den igen, spritromantiken!).

Château Arboarkticum 2009

Jaha, då var det dags att ikläda sig basker, tvärrandig tröja och kavla upp byxbenen till knäna. Tiden har kommit att bärga årets druvskörd och säkra förråden i vinkällaren: medan vi sjunger franska chansoner, gestikulerar vilt och röker illaluktande gaulois-cigaretter ska druvorna trampas till saft!

I år satsar vi på en frostnupen, smakintensiv och djupröd eiswein-inspirerad variant, gjord på ryska och baltiska druvor, med en gudomlig doft av italienska mandelskorpor härrörande från krossade druvkärnor. Tänk, nästan hela Europa samsas visst för ovanlighetens skull i dessa dyra droppar!

Zilga och Zukreybe i väntan på hösttrampet

Efter en hel dags fotarbete i vinkaret, under stoj och gamman, var saften trampad ur druvorna - och se! I år kommer resultatet att bli inte mindre än en (1) hela rötjut. Flaska alltså - inte tunna.

En smula skamset får vi till sist erkänna att vi faktiskt inte har trampat runt i druvbyttan. Precis som vanligt använde vår oromantiska men mycket praktiska råsaftcentrifug – men det var såklart enkom för att vädret inte lämpade sig för utomhusaktiviteter.

Vi firar Fröken Frost

Till vår stora förvåning tycks det av blogginlägg att döma fortfarande inte vara allmänt bekant att man numera kan odla persikor långt upp i Norrland. Både sorten Riga och vår egen Frost vet vi är testade och ger söt och god frukt på friland i zon 5.

En del av årets skörd

Med tanke på detta har vår lilla bortskämda fröken Amalia Frost fått ett alldeles för skyddat läge intill husväggen i Sydrabatten, en plats som med facit i hand borde ha upplåtits åt någon betydligt kinkigare exot. När vi planterade henne för prick fyra och ett halvt år sedan (grattis Amalia) hade vi dock sneglat på hur mälardalingarna spaljerar upp sina persikoträd (av mer känsliga sorter som Anna-Helena och andra) mot husväggar. Fröken Frost har emellertid inte heller uppvisat några sådana behov utan bär, om än med viss möda, sin skörd på egen hand. I år blev det ett par hundra persikor och ärligt talat behöver man inte mer frukt.

Fröken Frost - fortfarande en smula krum
efter att ha burit frukt hela sommaren

Persikorna blir utsökta men redan efter att ha ätit ett par stycken är man ganska nöjd och funderar på om det inte finns något roligare att göra med all frukt. Det är då man ånyo minns sin nya råsaftcentrifug. Kanonidé! Vi mustar alla persikorna och blandar saften med… NEJ!!! Nu får det vara nog med spritglorifiering! Det måste finnas någonting annat man kan göra med frukten?

Persikohy!

Hmm… Låt se. NU vet jag, vi blandar musten med champagne och gör Bellini* i stället. Vilket utomordentligt förslag! Ingenting som man dricker till frukost kan ju räknas som sprit, även om det innehåller en smula alkohol. Det gör förresten filmjölk också, har vi hört.

*Bellini görs egentligen på en del pureade vita persikor och två delar torrt bubbel, men om man likt oss inte tycker om fruktguck i drycker kan man lika gärna använda persikojuice, fast öka då andelen frukt till 50/50 juice/bubbel.

Och ännu en rotsak

Man kan inte komma ihåg allt.

Häromdagen råkade vi kasta ett öga på rödbetorna. Eller - det som en gång varit små delikata saftiga rödbetor men nu befanns vara en bortglömd samling griniga gråsprängda träbockar som bittert muttrade om forna tider.

"Det var bättre förr"

De gamla betorna har växt ner till markduken under pallkragen de odlas i, och HÄVER sig nu i stället långsamt uppåt, på väg ut över pallkragens kant. Du milde, ska man behöva drömma mardrömmar om hur huset invaderas av denna bittra gamla skara, krävande sin rättmättiga pensionsrätt i form av en ättiksinläggning med pepparrot???

Nä, det blir inget med det. I stället drar vi oss till minnes en liten lustig amuse vi en gång serverades på ett mycket trevligt västsvenskt etablissemang. Amusen bestod av vodkabaserade rödbetsshots i små glas - håll med om att det genast börjar låta hoppfullt igen? Vi ska nog plocka fram vår nya leksak råsaftcentrifugen och göra processen kort med gnällbetorna. Vem vet, kanske en skvätt vodka i stället för ättika i strupen förmår även de här knölarna (rödbetorna alltså, vilka trodde ni?) att sjunga en muntrare visa?

Guldkrok

Skördetid – denna besvärliga tid då man förväntas ta till vara det man odlat. Som säkert redan framskymtat är det knappast här som vårt huvudintresse för trädgård ligger. I år är det dessutom rekordmycket frukt, bär och grönsaker som borde omhändertas. För att om möjligt underlätta dessa bestyr och göra det mer lustfyllt inhandlades nyligen en råsaftcentrifug i budgetklassen. Den kom väl till pass nu i helgen när årets rekordskörd av gyllenkroks astrakan bärgades.

Gyllenkroks astrakangrenar bågnade av frukt i år

Resultatet blev inte alls oävet. Den mustade frukten fick en fin färg och doft. Smaken var också betydligt piggare än hos den äppelmust man köper i butik, men saknades det inte något? Den av arboarkticerna som har ett förflutet som bartender började genast experimentera med olika blandingredienser för att förhöja smaken ytterligare. Flera liter äppelmust och åtskilliga dyrbara destillat senare stod vinnarcocktailen Guldkrok på bordet:

Får vi fresta med en Guldkrok?

Det enkla är som vanligt det svåra och det visade sig att gyllenkroks astrakanmust bäst gifter sig med något så simpelt som en rejäl skvätt vanlig mild skotsk blended whisky och några stänk pressad citron. Nästan löjligt simpelt!

Stickelbärens stora stund

”Blott Sverige svenska krusbär har”, skaldade Jonas Love Almqvist under sin amerikanska exil i mitten på 1800-talet. Uttrycket används som bekant än idag lite skämtsamt när någon vurmar lite fånigt för något bara för att det är svenskt och det samtidigt finns lika bra eller bättre utländska alternativ.

Cravings for krusbärskräm

Det finns dock de som menar att skalden har blivit missförstådd och att de svenska stickelbären i början av förrförra seklet verkligen var någonting särdeles extra som man kunde känna ärlig saknad över. Om så var fallet kommer vi aldrig att få veta. När herrgårdarna senare under samma sekel började importera engelska krusbärsbuskar fick man mjöldaggen på köpet, vilken helt kom att slå ut de inhemska buskarna. Samtliga trädgårdskrusbär idag är av senare och mer resistenta sorter. De gamla svenska bestånd som möjligen skulle kunna finns kvar har alla förvildats och smakar idag lika illa som när stickelbäret först började odlas som medicinalväxt på 1500-talet.

Krusbär torde vara den ymnigast förekommande busken i Arboarkticum

Själva är vi ju inte så förtjusta i frukt om man inte gör vin på den först. Det har vi naturligtvis försökt även med krusbär. Resultatet blev vedervärdigt! Som vi framhöll redan i fjol, när vi yttrade oss förklenande om 2008 års äppelskörd, så brukar emellertid fruktviner tjäna avsevärt på lagring. Det erbarmliga krusbärsvinet visade dock inga sådana tendenser, varför det med tiden föll i glömska.

Nyligen återfann vi den nu sju år gamla damejeannen på vinden. Innan vi ämnade hälla ut eländet vågade dock en arboarkticerna provsmaka häxbrygden en sista gång – och – resultatet var ett smärre mirakel. Den vämjeliga vätskan hade förvandlats till ett utsökt dessertvin, starkt påminnande om söt sherry, bara betydligt godare. Den som väntar på något gott… Fast detta var det nog inte Almqvist som skaldade!

Krusbärsvin 2002 visade sig till sist vara
en riktigt charmant årgång

Skogens överskattade kråkguld

Ingen kan på fullt allvar tycka att gula kantareller är världens godaste och bästa matsvamp. Nej, kantareller plockar man främst av två skäl: för att ingen annan ska få dem och för att retas med grannen som aldrig hittar några.

I väntan på stekpannan

Besvärliga är de också (svampen, menar vi nu). När man hittar dem, ofta i den värsta fästingskogen, är de vanligtvis insnärjda i gräs och mossa, och sedan, väl hemtagna, tar fanskapet en jäkla tid att rensa. Svampuslingarna på bilden nedan tog närmare 3 timmar att få rent och då var korgen ändå bara halvfull. Riktigt goda är kantareller dessutom endast helt pinfärska. Att torka överskottet går inte – de blir sega och smaklösa, och hur väl man än förväller dem går de heller inte att frysa in utan att en viss beska blir resultatet när de tinas upp igen.

Men det finns en sak man kan göra. När du rensar kantareller: sortera ut de minsta, fastaste och vackraste exemplaren och lägg dem i en egen skål (se bilden). Koka en ättikslag enligt receptet nedan, sylta in kantarellerna i en dekorativ burk och ät dem sedan med vördnad vid högtidliga tillfällen. Detta är en klassiker till allt vilt, men blir också ett uppskattat tillbehör t.ex till färska rödbetor med chevre och akaciehonung.

Bukfylla till vänster, Extra Primo till höger

Det finns säkert hundratals recept på syltade kantareller. Det här är det vi tycker blir bäst, trots att det är löjligt enkelt, eller kanske just därför...

Koka ihop en lag av
2 dl inläggningsättika (se flaskan för proportioner)
1,5 dl strösocker
1 kanelstång
2 cm skivad färsk ingefära
3 torkade chilifrukter
4 lagerblad
5 enbär
och 6 kryddnejlikor

Förväll 2 liter små vackra kantareller i sitt eget spad tills all vätska förvunnit (använd inget matfett men salta gärna lite när svampen svettas som mest). Häll svampen i den färdiga lagen och låt det få ett uppkok. Häll upp i en väl rengjord konserveringsburk, för estetikens skull, eventuellt med några nyplockade röda lingon, om säsongen så tillåter. Håller i flera år om den förvaras i kylskåpet, men burken brukar bli tom långt tidigare. :-D

En dag i bondböneskogen

Om man vore en pilfink - vilket en vingförsedd grannfamilj i Arboarkticum är - så kunde världen just nu se ut på det här sättet:

Bondböna (Vicia fabia) - växer knappast till himlen,
men är majestätisk ändå.

Familjen pilfink, busksnårens trogna och trevliga småfåglar, bor vanligtvis i den stora pimpinellrosen intill köksträdgården, men så här under sommarsäsongen tillbringar de även mycket tid kring bönstörar och i bondböneskogen, som de tydligen utnämnt till sin privata lekplats. Vi tror att de ägnar sig åt rollspel: just nu är det Jack och bönstjälken de försöker illustrera. De tycks i alla fall ha vansinnigt roligt och det är inte utan att man blir lite avundsjuk på deras tillvaro ibland.

Själva får vi nöja oss med att skörda bondbönorna, vilket av bilden att döma bör ske ganska snart. I år odlar två sorter, den vanliga 'Express' och så 'Red Epicure', en sort som påstås ha röda bönor i de gröna baljorna. Vi får se vad vi gör av skörden av den här uråldriga delikatessen från Mellanöstern den här gången. Någon bondbönsvälling blir det i alla fall inte - bara tanken på något dylikt är vedervärdig! Men i en gräddig pastasås med färsk lök och svamp och rikligt med parmesan och svartpeppar ovanpå är de vackra grönsakerna förstås oslagbart delikata. Årets sista små majrovor kan man gott också slänga i. Som vi brukar säga: vad blir inte delikat tillsammans med svamp, parmesan och svartpeppar?

(Återstår nu bara att se om vi gör slag i saken eller om bönorna som vanligt hamnar i frysen.)

Kökslandets clown

Vi går en morgonrunda i köksträdgården och njuter av doften av daggfuktad dill och koriander. Borta är vemodet från häromdagen då sommaren nästan kändes förbi, för i pallkragar, potatisland och kring bönstörar råder fortfarande febril växtaktivitet. Den showens paradnummer ligger fortfarande framför oss, och känslan av lycklig förväntan är återställd!

Pallkragarnas okrönte pajas är tvivelsutan kålrabbin, Brassica oleracea, vars knasiga huvud i tokrolig frisyr tvingar den tväraste betraktare att dra på smilbanden. Så bra som i år har vi aldrig lyckats med kålrabbisarna. Tidigare har vi vanligen blivit besegrade av de yttre omständigheterna. I år tog vi dock i med hårdhandskarna mot vandalerna: kålbaggarna överlistade vi med hjälp av fiberduk, torkan klarade vi med ett lager barkmull ovanpå jorden och gräsklipp runt plantorna, och Rolf är utestängd från härligheten med hjälp av ett tillfälligt staket av hönsnät.

Romersk delikatess i tokrolig frisyr

Utöver att vara en fröjd för ögat är kålrabbin en oslagbar delikatess. Redan romarna visste detta, men vågade inte frossa alltför hejdlöst på grönsaken, eftersom de trodde att den kunde orsaka slöhet och aggressivitet. Romarna hade fel. Det enda kålrabbin erbjuder är njutning och harmoni. Själva äter vi den gärna i lättstekta skivor, med en klick karljohanstuvning och hyvlade parmesanflarn och nymald svartpeppar ovanpå.

Majvin och andra potenshöjare

”Rött vin och pimpinella” känner alla till, men hur många har egentligen druckit det? Äsch, det är inget att deppa över. Dagens rödviner är förmodligen tio gånger godare än på Bellmans tid, och det utan att man försökt maskera smaken med bockrotens, Pimpinella saxifraga, lätta gurktouch. Men låt oss hålla oss kvar i vinkrydderiets ädla konst ett slag. Nu är visserligen maj över, men – får vi ändå lov att bjuda på lite majvin?

Allt var INTE bättre förr...

Receptet är det enklast tänkbara. Klipp av önskad mängd blommor och späda blad från myskmadra, Gallium odoratum, och låt det dra i vitt vin över natten. Sila av och drick med välbehag och känn hur stärkande denna vårdryck verkar (?). Naturligtvis är det tyskarna som hittat på detta påfund och har de inget vin hemma häller de myskan i likör eller veteöl i stället och kallar det för majvin lika fullt. Att folk blivit ”glada och lätta till sinnet” får vi nog främst skylla på alkoholen, men möjligen har även myskmadrans dokumenterat lugnande och rogivande effekt bidragit.

Myskmadran är inte bara en underbar marktäckare i Lunden
- blommorna doftar gott också

Vill man komma i åtnjutande av den antiseptiska kumarinen i myskmadran är det dock bättre att göra som allmogen i Sverige och torka blommorna i buketter först. Dessa har sedan använts till te mot magont men framför allt nyttjats för väldoftens skull. Man har helt enkelt använt buketterna som lavendelpåsar för linneskåp och utedass. På Linnés tid såldes till och med kransar av myska på torgen för att hängas upp ovanför sängen och ge god nattsömn. Mer tveksamt är tipset om att myska i makens underkläder skulle ge ökad potens – men det kostar ju inget att försöka – åtminstone inte om man som vi har god tillgång till myskmadra i Lunden.

Körvelskogens doft

Hägg och syren i all ära, men får vi får utse årstidens favoritdoft blir det en annan. Ljumma kvällar som den här kan man från vår Utsiktsplats känna den mest utsökta lakritsarom när solen går ner. Det är den spanska körveln, Myrrhis odorata, som blommar. Nere i hagen, i förlängningen av vår Aspskog, bildar hundratals körvelplantor en egen skog. Man får väl anta att de är självsådda kvarlevor av den torpbebyggelse som försvann från platsen vid laga skiftet i början av 1800-talet.

En av hundratals lakritsdoftande körvelplantor

När äldre generationer ska beskriva den danska körvelns doft och smak brukar de vanligen börja yra om något slags snask som heter Kungen av Danmark. Vi är inte säkra att den beskrivningen funkar längre, för vem sjutton knaprar karameller idag? Men kids, tänk Pernod Ricard eller stjärnanissorbet, så får ni ett ganska bra hum vad det handlar om.

Godare än grönkål, mer spännande än spenat

Inte oväntat har en sådan växt haft en hedersplats inom den svenska taffeln. Roten, stjälken, fröna och de ytterst läckra bladen har alla tagits tillvara och avnjutits på de mest upptänkliga sätt. Det är inte för inte som Harry Martinsson kallar växten för ”naturens konditorislott med tusen tinnar och torn”.

Själva gör vi ibland grönkålssoppa på bladen eller oftare akvavit på fröna. För den som mot förmodan inte har tillgång till den mycket vanliga kryddväxten eller helt enkelt är för lat tillhandahåller Systembolaget ett utmärkt alternativ med samma kryddning i Beställningssortimentet – Möja Taffelbrännvin nr 80703. Skynda fynda, den brukar ta slut långt innan midsommar.

Vad gör man med 14 kilo jordärtskockor?

Jaha, nu är kökslandet grävt och de första vårprimörerna skördade. Vaddå, vårprimörer i april? Jajamännsann - om man nu kan kalla det så, när det handlar om palsternackor och jordärtskockor som vi för enkelhetens skull låtit ligga kvar i jorden över vintern och skördar först vid vårgrävningen.

Direkt från den norduppländska lerjorden

Nu återstår bara det år från år återkommande problemet: vad gör man egentligen med 14 kilo jordärtskockor?

Nuförtiden är vi mycket modesta med vår skockodling. Vi har lärt oss av erfarenhet. För att åstadkomma den vackra gulblommande och vindskyddande häck vi vill ha i kanten av köksträdgården behöver vi ungefär 10 sättskockor. Varje sättskocka ger minst ett drygt kilo skörd. Det visste vi inte första året, vilket gjorde att vi alltmer storögda grävde upp 60 kilo skockor på hösten. Efter det är vi bara måttligt imponerade av denna svårsmälta rotsak, som anses som en sådan exklusiv delikatess. Skocksoppa äter vi dock gärna då och då, och ungefär så här gör vi vår bästa skocksoppa:

Arboarkticums jordärtskockssoppa

400-500 gram jordärtskockor, skalade och skurna i bitar

Ungefär lika mycket blandade andra rotsaker: t ex potatis, morot, rotselleri och gärna palsternackor, allt skalat och skuret i bitar

2 gula lökar, hackade

1-2 vitlöksklyftor, hackade

ca 1 liter vatten

2 hönsbuljongtärningar

lite grönsaksfond eller kalvfond

några deciliter mjölk eller grädde

paprikapulver, chilipulver och svartpeppar

örtkryddor - t ex oregano, timjan och/eller mejram

strimlad knaperstekt bacon

och - för säkerhets skull: en halv deciliter konjak eller brandy

Fräs löken mjuk i en gryta. Lägg i rotfrukterna och häll på vattnet, buljong och fond. Koka rotfrukterna mjuka, och mixa sedan soppan slät med en stavmixer. Späd med mjölk/grädde. Koka 5-10 minuter och späd eventuellt med mer vätska för att få en lagom konsistens. Krydda efter behag - gärna rejält. Tillsätt som pricken över i en smula konjak eller brandy, och strö de knaperstekta baconstrimlorna över soppan. Servera genast med en klick creme fraiche till, gärna smaksatt med en smula paprikakrydda.

Och är det någon som känner ett brinnande behov av skockor så är det bara att komma och hämta - snart åker resten på komposten...

Rosmarinens dag

Snön har smält undan duktigt den här veckan. Inom en snar framtid kommer den här bloggen i allt större omfattning att vikas åt trädgårdens permanenta innevånare. Men än är lite tid att ge uppmärksamhet åt dem som hellre tillbringar vintern inomhus. En av dem som inte riktigt vet hur hon ska göra i framtiden är fröken Rosmarin (Rosmarinus officinalis). En vinter som den här är hon glad att hon valde att flytta in, men vintrar likt de två föregående, då det fortfarande gick att plocka gula kantareller ända fram i mellandagarna, skulle hon trivas lika bra utomhus. Vi får se vad denna väldoftade skönhet slutligen bestämmer sig för.

Fröken Rosmarin hjälper gärna till i köket

Visserligen är det bara trädgårdar i de mildaste delarna av landet som brukar kunna stoltsera med rosmariner på friland, men kylan går ju att motverka med en schysst täckning. I gengäld har vi här i Arboarkticum någonting annat eftersträvansvärt för små vedartade örter – den bedrövliga sommartorka som vi och de flesta i vår trädgård förbannar högt – fullkomligt avgudas av fröken Rosmarin och hennes bästisar. En av bästisarna är Vendela Lavendel, som är en av de få örter som frösår sig så det står härliga till i Örtagården, men mer om det en annan dag. Idag är det rosmarinens dag! Det firar vi med lite örtkryddad citronkyckling:

4 kycklingfiléer
juice av 1 citron
1/2 dl olja
1 tsk rosmarin
1 msk soja
1 tsk oregano
1/2 tsk salt

Marinera filéerna i citronjuice, olja och kryddor,
gärna över natten i kylen. Vänd påsen någon gång.
Stek köttet i ugnen 200°C i en halvtimme tills köttsaften är klar.
Rosta gärna bitar av grönsaker samtidigt under kycklingen

som kokt färskpotatis, paprika, morot och rödlök.
Gott till är även chevre, med honung och kantareller om man har…
…och det har ju vi, tack och lov, nästan jämt

Mindre känd färsk krydda

Att vi gillar kardemumma har redan framskymtat i vårt rosente-recept (se 2009-02-20). Men varför nöja sig med hela eller malda kardemummakärnor från snabbköpet? För den som likt oss har en krukad kardemummaplanta, Elettaria cardamomum, (finns numera saluförd t.o.m. hos trädgårdskedjorna) har vi idag ett simpelt kökstips:

Nyp av ett blad och använd det precis som vanlig libbsticka (Levisticum officinale) – låt det koka med i pasta- eller risvattnet. Allra bäst kanske den färska kardemummasmaken kommer till sin rätt när man lagar, bulgur, bovete, cous-cous eller quinoa, med testa även att låta några blad koka med i en mustig exotisk gryta, gärna med indiska eller nordafrikanska förtecken. Var inte orolig för plantan. Det kommer nya blad hela tiden - året om.

Även färsk kardemumma funkar finfint

Rosupproret

Att arboarkticer upplever ett visst nöje i att provocera har kanske inte undgått någon vid det här laget. Till denna typ av nöje hör till exempel att aldrig försumma ett tillfälle att påpeka hur lite vi gillar rosor - dessa taggiga och skräpiga gnällspikar.

Därför börjar det bli en smula bekymmersamt att samlartarmen i oss tvingar in ett ständigt växande antal rosenbuskar i trädgården. Vi kan skylla på att rosor är klassiska kloster- och medicinalväxter, som dessutom kan hänföras till lignosgruppen, men nog var det något av en chock att upptäcka att antalet rossorter hos oss snarare närmar sig trettio än tjugo. Nå, för att göra det bästa av den besvärliga situationen beslöt vi oss för att försöka hitta ett användningsområde för eländet.

För säker drift av en idog arboarkticer krävs stora mängder te av god kvalitet. Och faktiskt! I en teblandning gjord på kronbladen av apotekarros, mormorsros och polkagrisros kommer äntligen denna växt till sin rätt, med precis lagom ton av söt nektar och med doftassociationer till frodiga blomsterängar. Använd teet som madeleinekaka vintertid och minns med dess hjälp forna odlarsäsonger!

Några rosor visar sin bästa sida

I år ska blandningen även spetsas med bulgarisk oljeros och konditorros - men ärligt talat - det lär nog funka med vilken rosdjävel som helst...

Här är vårt recept:
En förpackning svart bas-te av god kvalitet (vi köper vårt billigt på en orientlivs i Uppsala)

En förpackning kardemummakärnor (finns i samma affär)

Lagom mycket torkade rosblad (gärna en del Rosa Mundi för den snygga färgschatteringen)

Blanda, dofta och avnjut med välbehag vintertid!

Näringsdryck för den vintertrötte

Frostnupna nypon är en sliten kliché som förekommer på alla trädgårdssajter åtminstone någon gång. Än sen då? De är ju faktiskt oanständigt tilltalande! Men vad ska man då ha nypon till, förutom att fotografera dem i midvintertid? Mäh, massor med C-vitaminer ju, säger du. Jaha, och vad är det för fel på brustabletter, säger vi.

Frostnupen kliché

Nyponsoppa är ingen riktig hit om man inte trimmar den med ett gigantiskt berg av vaniljglass, och då känns det som man lika gärna kan hoppa över den passerade fruktsåsen. Te gjort på nypon är riktigt äckligt och schysst nyponsnaps kräver enligt kännare att man använder sig av den danska vresrosarten Rosa spinosissima, och den har vi ännu inte fått tag på. Ja, faktum är att vresrosor är den enda växt i vår trädgård som vi medvetet (om än en smula överilat) låtit utrota.

Men det finns faktiskt ett användningsområde som fungerar för nypon (förutom klipulver): ½ liter urkärnade frukter, körda i mixer, är en lagom dos till en riktigt trevlig och vackert ljusorange likör:

Tillsätt en halvflaska brännvin
1 ½ dl socker
Några matskedar vatten
2 kryddnejlikor
6 hela kardemummakärnor
och ett stänk pressad citron

Låt stå i två månader, sila några gånger och smaksätt med avsvalnad sockerlag efter behag. 50/50 sockerlag/nyponsprit, ger en elegant om än väldigt söt Crème d'Églantier, men även mindre socker ger en god likör. Ytterligare lagring förbättrar smaken än mer. A votre santé!

Nyårsafton

Mint Julep är världens godaste och mest förfinade drink. Tyvärr är antalet RÄTTA receptet lika många som det finns sydstatsgeneraler i Kentucky. Det finns två tillfällen när Mint Julep smakar extra bra: Årets första sommardag när man kan slå sig ner på vita bänken i Sänkan efter en svettig arbetsdag i trädgården, och som eftermiddagens fördrink på nyårsafton. Efter all fet mat och jolmig glögg längtar man alltid efter något fräscht och mintigt.

Här är vårt RÄTTA recept, använd gärna Irish Coffee-glas eller annat glas med öra om du har:

En bottenskyla vatten,
1 tsk strösocker,och 5-6 myntablad direkt i glaset
Muddla detta.
Fyll glaset nästan ända upp med krossad is.
Fyll på med 8 cl bourbonLåt stå kallt, så att glaset bli immigt.
Just före serveringen, garnera med två citronskivoroch en myntakvist.
Toppa med några stänk Angostura Bitter,
pudra alltihop med florsockeroch stick i ett sugrör.
Voilà!


Det finns nästan alltid gröna myntor i myntalanden, så även idag

Årets Åkeröskörd

Åkejdå, vi äter visst frukt: äppelvin, plommonvin, körsbärsvin, röda vinbärsvin, maskrosvin, björkvin och annat vin.

Fin färg, men tvivelaktig kvalitet

Första adventshelgen var det dags att buteljera årets äppelvin. 32 flaskor blev det, men tyvärr kommer inte 2008 att gå till historien som något bra fruktår. Årets vin blev visserligen starkt och torrt men alla spår av bouquet och önskvärd fruktighet lyser med sin frånvaro. Det påminner mest om ett riktigt billigt österrikiskt lantvin av den modell som allt för många ungdomar gör sin entré i vuxenlivet med.

Det är märkligt att resultatet kan bli så olika varje år trots att man använder samma recept. Visserligen tjänar fruktvin verkligen på att lagras, vi har flaskor kvar från 1988 som var halvkackiga från början men som nu börjar bli riktigt bra, men årets äppelvin får nog i första hand tjäna som matlagningsvin. Det går alltid åt mängder av torra, enkla, vita viner till bouillabaisse, ostfondue och risotto i vårt hushåll.