lördag 22 december 2012

Här och där

Nu är vi här: 



Snart är vi där: 



GOD JUL!


lördag 1 december 2012

Konsten av skrämma ölänningar

För den som följt den här bloggen kan det inte ha undgått att arboarkticerna inte är helt nöjda med hur allt fagert tal om en hägrande växthuseffekt utfallit. Tvärtom är vi mycket måttligt imponerade av den skrala effekt våra desperata koldioxidutsläpp haft för att göra det norduppländska klimatet mer uthärdligt. Nu är det redan dags igen för den årliga naturkatastrof mindre initierade kallar vinter. De senaste två dygnen har det dråsat ner dryga tre decimeter läbbig snö över en ständigt lika oförberedd trädgård. För en gångs skull välkomnar vi dock det isiga lappmöglet som en frälsare. Vi ska förklara.

Inte vårt favoritföre, men okej då... Just nu välkommet.

Redan om ett par nätter hotar väderleksprogneserna med temperaturer på nedåt -30 minusgrader - i sådana fall det kallaste vi upplevt här. Men möjligen kan det här annars ganska onödiga snötäcket hjälpa till att isolera  de mest lågväxta och dåligt avmognade exoterna. Vi har därför ägnat en stor del av dagen åt att skotta över cedrar, ambraträd och doftbuskar.

Mitt i allt detta anlände årets sista växtinköp medelst kurir: ett stycket kaukasisk guldbjörk (Betula medwedewii) och ett nytt kanelträd (Sassafras albidum) från Ölandsboel i Byxelkrok. De stackars öländska lignoserna undrade nog var de hamnat när vi satte ner dem i en snödriva i väntan på förfärdigad snöskottning.

Sassafrasbusken och guldbjörken som tjattrat hela bilresan till Norduppland 
tystnade fullkomligt till följd av vinterchocken

Det är ingen överdrift att påstå att de båda ölänningarna hade väntat sig en annan och mer ömsint mottagningskommitte. Men kanske ska de tacka sin lyckliga stjärna att de inte anlände redan för en vecka sedan. I sådana fall hade de förmodligen planterats ut på friland och alltså mycket troligt fått möta den hägrande svinkylan tämligen omgående. Nu har vi ju inget annat val än att låta de båda ömfotingarna få övervintra inomhus. Sannolikt har ödet på detta sätt sparat dem livhanken - temporärt!

 
En förfärad sassafras vinkar ett måhända sista farväl

torsdag 22 november 2012

Klöveralmens regenttid

Det är lite synd om klöveralmen, Ptelea trifoliata. Det är egentligen en urtrevlig liten exot som förtjänar att finnas i alla trädgårdar. Det är bara det att vi har så många urtrevliga små exoter att vår klöveralm sällan får den uppmärksamhet som hon förtjänar. Kanske är hon också lite för okomplicerad och lättodlad. Dessutom sitter hon planterad i ett kvarter där flera av våra verkliga favoritträd bor. Kanske är det den konkurrensen som gjort att vi hittills inte bemödat oss med att förära henne ett eget blogginlägg.

Det svenska namnet klöveralm är i vanlig ordning missvisande. Denna nordamerikanska lignos är faktiskt närmare släkt med citrusträden än almarna. Det är bara fröställningarna som är lite almlika. När klöveralmen blommar rikligt vid midsommartid (åtminstone i Arboarkticum) doftar det gott men blommorna är annars inte häppnadsväckande vackra och bladverket är heller inte särskilt spektakulärt. Det är i stället nu - sent i november - som klöveralmen utmärker sig som mest på det estetiska planet. När bladen fallit av sitter de grällt gula bladskaften kvar ännu en tid och blir en härlig kontrast till de mörkbruna kvistarna. Vilket annat träd kan matcha detta så här års?

Sent i november är klöveralmen, tack vare sina grälla bladskaft...


...troligen trädgårdens mest uppseendeväckande växt.

torsdag 15 november 2012

Olvongåtans lösning

Redan tidigt i vår blogghistorik, för fyra år sedan, noterade vi med häpnad att inga djur visar något som helst intresse för olvonets vackra bär - och det är väl ändå rimligen det som är meningen för fortplantningens skull (olvonets alltså). Nu har vi äntligen funnit på ett sätt att dra nytta av detta fenomen. Olvonbären får helt enkelt bli russinen i kakan i årets adventskrans. Vanligen brukar kransen plundras tämligen omgående. Till och med konstgjorda plasttranbär och flugsvampar i pressat papper brukar normalt bli offer för tjuvaktiga småfåglar. Det ska bli intressant att se om årets krans med vidtagna åtgärder får vara i fred.

Äntligen har vi förstått till vilken nytta olvonets bär är.
Tjuvstart för årets adventskrans - nu kan vintern få komma

tisdag 6 november 2012

Flikar, barr och en ulltott

Trots våra varningar - än är inte vintern riktigt här. Somligt är fortfarande sommargrönt och annat har kommit i jorden först nu. Årets förmodligen sist planterade träd (peppar,peppar, man vet aldrig helt säkert) blev den här finflikigt pilbladiga dvärgboken kallad Mercedes:

Fagus sylvatica 'Mercedes' - årets sista plantering?


Mercedes har dock nästan helt bytt om till sin bruna höstpyjamas...

Några staketsektioner längre bort ut mot samma åker återfinns en annan flikbladig skönhet - en sorglös klibbal, Alnus glutinosa 'Imperialis', som av någon anledning alltid får en på bra humör. Trots detta och trots att den är relativt vanlig i handeln, hör man sällan talas om denna sympatiska karaktär. Det tycks vara något av ett alproblem. Varför gillar inte folk alar? Vi älskar alar!


...medan festprissen klibbalen Imperialis inte har några som helst planer
på att gå och lägga sig för säsongen.

Något vi har dålig erfarenhet av är däremot cedrar. Trots löften om förbättrad härdighet (det har bland annat talats om zon 3 (4) för varieteten 'Karl Fuchs', vilket visade sig vara rent nys) och ganska många försök har vi aldrig fått någon ceder att överleva den arboarktiska vintern. Nu gör vi ännu ett förmodat fruklöst försök med en annan himalajaceder, denna gång en dvärgform kallad 'Mini mini'. I en skyddad sydhörna mot vedboden, bakom ett läande trädgårdsbord ska lillkillen få bo i väntan på varmare och ljusare tider. Vi får väl se om vi ses till våren igen?


Cedrus deodara 'Mini mini' fortfarande lyckligt ovetande om tjogvisa minusgrader


Nä, då är det bättre med lärkar, tycker vi. Här har vi aldrig misslyckats och de är faktskt både roligare och läckrare än cedrar om du frågar oss. Här har vi en sort som vi aldrig visat på bild förut, men som börjar bli en av våra favoriter. Vi talar om den östsibiriska ussurilärken, Larix gmelinii 'Olginensis', kanske mer känd som S:t Olgas lärk. Vi köpte henne som en pyttelitenplanta för knappt fem år sedan men nu börjar hon bli stora damen och har fått riktigt mycket personlighet och karaktär, helt olik de andra stora lärkarna i grannskapet.


Ussutilärken (S:t Olgas lärk) numera vår fjärde största lärk,
och den nästa i tur att blomma till våren hoppas vi


Och till sist måste vi visa det här som vi faktiskt inte vet vad det är. Uppe på Åsen hade vi en gång en ståtlig ullungrönn som ringbarkades av alla gnagande odjur i världen (vår nya ullungrönn på Pelousen har klarat sig bättre). Det som kom upp från ympunderlaget i fjol när ullungrönnen väl var nedkämpad tog vi för givet var en vanlig simpel skogsrönn. Det trodde vi ännu i somras, eftersom bladverket inte på något sätt var iögonfallande. Men nu när nästa års knoppar utvecklats tror vi inte det längre. Så här ulliga och luddiga lovikkavantar är det inte många växter i trädgården som kan matcha och definitivt ingen rönn vi hittills sett - vad det är förblir dock fortfarande en gåta. Vi får se om framtida bär kan ge oss någon ledtråd.


Ullig ymprönn av okänd sort

tisdag 30 oktober 2012

Toppknoppen avgjord

Normalt brukar Arboarkticum varje senhöst arrangera en omröstning bland läsarna rörande trädgårdens läckraste knopp. Men i år blir det ingen Toppknoppstävling. Eller rättare sagt – tävlingen är redan avgjord.

Förklaringen är delvis tragisk. Som redan rapporterats ägnar arboarkticerna just nu all ledig tid (d.v.s. helgernas få ljusa timmar) åt att näta in alla gnagarbegärliga vedartade växter. I samband med detta förolyckades oväntat vår stiliga rabarberpoppel (Populus wilsonii). En lätt knäck räckte för att stammen skulle brytas rakt av vid ympstället. I ett fåfängt försök att rota stammen har vi kört ner den i en kruka med vår bästa jord men troligen kommer väl Wilson aldrig mer att öppna sina fantastiskt svulstiga knoppar – vilka emellertid fortfarande ser ut just som på bilderna nedan.

För att hedra Wilson, som aldrig tidigare vunnit knopptoppstävlingen trots ett par goda försök, låter den enhälliga arboarktiska juryn honom avgå med segern i år. Kanske kan utmärkelsen få honom att orka överleva vintern igenom. Nu kan vi inte göra mer än att hoppas!


Segrare i Toppknoppen 2012/2013...


...blir vår...


Rabarberpoppel - Populus wilsonii

onsdag 24 oktober 2012

Jamen faktiskt, det växer ju!

Den naturkatastrof, de svaga kallar vinter, hägrar. Den här bilden är en nyttig påminnelse om hur eländet såg ut för nästan exakt sju år sedan:

Isch! Snart på en gräsmatta nära oss. Men vi är beredda.
Konjaken är bunkrad och dubbdäcken är på.

Än så länge ser det dock ut så här på ungefär samma plats:

Vad var det som hände?

Även utan det vita gucket på marken måste vi medge att bilderna ter sig tämligen olika. Titta till exempel på jättepilen till höger eller den sorgligt misskötta Örtagården mitt på bilden. Attans! Det verkar trots allt som att saker växer upp även i Arboarkticum. Varför har vi aldrig noterat det tidigare?

Bonusbild på årets sista (?) fjäril bland de i år ratade vindruvorna

tisdag 16 oktober 2012

Fruktsamt felköp

Så har då frosten anlänt även till Arboarkticum. Strax före soluppgången på fredagsmorgonen dippade termometern till -2,6 grader. Nu är det varmt igen, till och med rejält varmt, för årstiden. Med vad hjälper det, köldknäppen fick ohjälpligt alla löv i Aspskogen att släppa taget och vips! var hela marken gul. Fast vad gör väl det? Det är ju nästan magisk vackert.

De gula aspbladen har fallit likt höstlöv, medan undervegetationen 
av främst lönn, rönn, hägg, alm och oxel ännu har sina i behåll

På krönet av Åsen inte långt därifrån sitter årets främsta felköp planterat. Den flikbladiga rönnen (Sorbus aucuparia 'Laciniata') var inte hälften som flikbladig som vi hoppades. I själva verket är det bara själva lancetterna som vid en direkt jämförelse med en vanlig rönn framstår som en liten smula smalare. Fast just nu är det svårt att känna besvikelse över det stackars trädet. Trots sin ungdomlighet och späda konstitution erbjuder hon ett färgsprakande skådespel i form av en sällsynt riklig fruktsättning. Aldrig tidigare har en så liten rönn gett så mycket frukt, så tidigt.

Trots sin litenhet bär vår flikbladiga rönn frukt i en aldrig anad omfattning

tisdag 9 oktober 2012

Jättelönnar

Det blev ingen brittsommar i år. Men Birgittadagen i söndags kunde i alla fall erbjuda en av årets finaste höstdagar. Då passade vi på att inleda säsongens verkliga sisyfosarbete - att näta in alla gnag- och fejattraktiva träd och buskar. En nätt liten syssla med beräknad tidsåtgång på sisådär åtta veckor, lite beroende på vädret. Det är onekligen lättare att likt nu kunna knåpa hönsnät utan lovikkavantar.

Två av de träd som aldrig ens hann bli av med sina nätburar i år är våra båda jättelönnar, planterade på krönet av sandåsen. Så vidare värst jätte är de förstås inte och kommer nog aldrig heller att bli. Särskilt vår oregonlönn, Acer macrophyllum, har under åren varit lite gnällig över zonen. I år har han dock för första gången antagit ett riktigt anständigt utseende, även om vi inte tycker att löven är så jättelika som det vetenskapliga namnet antyder.

Vår jättelönn är kanske inte jättelik men har nu åtminstone hunnit bli 1,5 m hög

Lite bättre går det för vår östkaukasiska jättelönn, Acer veluntinum var. Vanvolxemii. Visserligen hade vi hört att denna art skulle vara hyfsat härdig men att han klarade förra vintern helt utan köldskador kom som en angenäm överraskning. Bladen på denna kaukasier är verkligen urläckra med sina intensivt bordeauxröda undersidor året runt. Men inte heller dessa blad imponerar med sin storlek om vi får säga vår mening.

 Läckert röda bladundersidor effektfullt skuggade av hönsnät

Men varför jaga gigantiska lönnlöv utomlands när vi har gott om den varan hemma i Aspskogen? Det här exemplaret av alldeles vanlig skogslönn är mer än dubbelt så stort som något av jättelönnarnas löv ovan. Jo, det är en enkrona på bilden också, men Carl Gustaf får allt finna sig i att vara en dvärg i det här sällskapet.

Vanligt skogslönnslöv med nästan 30 cm i diameter

onsdag 3 oktober 2012

Kakträdet

Katsuran (Cercidiphyllum japonicum) behöver väl ingen närmare presentation nu för tiden. När vi skaffade vår "Kattis" för snart tio år sedan, för den hisnande summan av 595:-, var hon emellertid den dyraste växt vi köpt och vi tyckte att hon var jätteexklusiv och undrade SÅ om hon skulle klara våra kyliga vindar och annat elände i zon 4. Ur det avseendet hade vi aldrig behövt oroa oss. Den vanliga småbladiga katsuran klarar ledigt zon 5 och finns idag planterad i gatumiljöer på minsta småort. Vi har till och med sett katsuror i Östervåla - en vardaglighetsbarometer som heter duga.

Kattis i höstskrud 2012

Sedan gick det som vanligt i Arboakticum, något odjur med horn eller vassa tänder, i detta fall både och eftersom det handlar om råbocken Iddi, kom tämligen omgående och släppte loss sin vrede på det enstammiga prydnadsträdet. Iddi ringbarkade Kattis ungefär från 2 cm ovanför marken och uppåt. Inte förrän nu, alltså snart tio år senare har den stackars katsuran nått sin ursprungliga höjd igen och denna gång som ett flerstammigt buskträd. Det sistnämnda stör oss måttligt eftersom det snarare är för löven än för växtsättet man vill ha katsuran i sin trädgård. Just nu är bladfärgen som mest brokig.

Brokigt lövverk i hela skalan från skirt grönt till djuprött

Det man annars oftast hör tala om i samband med katsuror är deras påstådda pepparkaksdoft som lär ska frambringas ur de vissnande löven på hösten. Vi vill med bestämdhet hävda att detta är trams! Svenskt trams dessutom. Ingen annanstans än här tycks man känna doften av de påstådda julkryddorna, vilka ju som bekant är välkända och uppskattade även utomlands. Snarare beskriver andra nationaliteter den milda, men förvisso angenäma, doften som sockervadd eller liknande. Att svenskarna fått pepparkakor på hjärnan gissar vi snarare har med de typiska hjärtformade bladen att göra. Ytterligare en indikation på detta är att katsuran först introducerades i Sverige under namnet kakträd. Fast det har nog alla utom de omoderna trädgårdsböckerna på antikvariaten glömt bort.

Kakträd gör skäl för namnet

tisdag 25 september 2012

Fem i tolv-rapport från höstblom och kejsare

Vi vet att det finns läsare som tycker bäst om när vi skriver om våra mest kinkiga vänner och deras väl och ve. Den här gången tänkte vi glädja dessa lektörer med en mycket kort rapport från en av våra exotiska grannskap, så här just innan frosten obönhörligt kommer att slå till.

Hela sommaren har vi väntat otåligt på att vår trädrossling (eller surved som den också kallas), Oxydendrum arboreum, ska veckla ut sina många blomklasar. Och faktiskt! Nu i helgen kunde man för första gången skåda några få utfällda liljekonvaljliknande klockor.

Åtminstone två små survedsklockor hann slå ut innan frosten kom

Men då hade blötan och det svala klimatet redan förfulat de få kvarsittande löven gravt, så den omvittnade vackra höstfärgen fick vi aldrig uppleva. Vi räknar kallt med att trädrosslingen inte kommer att klara vintern, dels för att den enligt de flesta pålitliga källor är en zon 1(2)-växt, dels för att den är en extrem surjordsväxt och likt förbenat kommit att få bo i vår kalkleriga gräsmatta. Men vi har ju blivit glatt överraskade förr och om hon trots allt överlever lovar vi att flytta henne till surtorget i Lunden i vår.

Möjligen hinner fler slå ut, spännande, spännande

En till som blommar besinningslöst strax intill är den här praktkatalpan (zon 1) som vi ju visade för inte alls länge sedan. Men eftersom han (Satchmo kallad) nu blommat oavbrutet sedan i juli och det ju är oktober nästa vecka tyckte vi att han förtjänade att vara med på bild igen. För alla som hörde av sig senast och ville ha frön måste vi dock tyvärr meddela att det inte tycks bli några fröbaljor den här gången heller. Vi beklagar.

Satchmo fortsätter oförtrutet att tuta i väldoftande trumpeter

Ännu ett litet stycke bort är i alla fall någon som tagit notis om att höstdagjämningen faktskt har passerat. Den här östtyska kejsareken, Quercus dendata, som vi kommit i besittning av tack vare Larz Danielsson, håller som bäst på att snida om till sin orangeröda höstpyjamas. Riktigt hur härdig den här klonen är vet nog ingen, men vanliga kejsarekar brukar sällan bli långlivade i sämre zon än 2. Vi hoppas verkligen den klarar sig. De gigantiska ekbladen är verkligen magnifika.

Rodnande östtysk kaiser

Och när vi ändå är inne på kejsare måste vi naturligtvis säga något kort om våra kejsarträd, alltså Paulowia. Den vanliga ludna sorten tomtentosa har redan redan tappat alla blad och gått och lagt sig. Kanske beror det på den usla proviniensen Madeira, där vi emellertid samlade in fröerna på hög höjd. Efter att ha tillbringat vintern utomhus i krukor har de dock vuxit på sig bra ända tills nu. Annorlunda är det med den vitblommande sorten fargesii. Den är utplanterad först nu i somras men tycks så här långt inte alls störas av det avtagande dagsljuset och de allt kyligare morgnarna. Tyvärr tror vi det är en huvudlös taktik. En lite lagom avmognad tycker vi borde vara mer klädsamt. Hmm... här blir det nog till att hämta en filt till vintern.

Paulownia fargesii helt obekyrad om elementen omkring - så här långt


måndag 17 september 2012

Moderna trädgårdsmysterier - varför duger inte frukten?

Trädgården dignar värre än någonsin under frukt och bär av alla de slag. Märkligt! Vi märkte aldrig av någon särskilt rik blomning under den sena nattfrosten i våras. Ännu märkligare, ja rent av ett mysterium, är varför den myckna frukten får sitta kvar orörd på träden. Vi har ju som bekant gott om djur av allehanda slag i grannskapet. Är det inte just detta de är till för - att äta upp frukt och bär???

Prunus cerasus 'Ostheimer', helt ointressant tycker fåglar och andra djur

Själva ids vi som bekant inte. Eller som vi brukar säga - "Frukt är bäst på bio" och "Vi äter inte våra vänner"! Men att de lata djuren inte gör sin plikt har vi svårare att ta. Och våra båda gräsklippare Klippo och Mr Rider är direkt skitsura över all fruktig bråte i gräsmattan. Djävla djur! Nu drar vi in på utfodringen vid matningen.

tisdag 11 september 2012

Katrin och Coyotemyrorna

Vi har drabbats av lite dåligt samvete. Tolv gånger ifjol presenterade vi en månadsbild tagen från en sten på Ängen in mot Pelousen. Inte en enda gång nämnde vi då med en stavelse den tappra väktaren som skymtar i förgrunden på alla bilder. Fy på oss! Bot och bättring, NU!

Längst fram på välbekant vy

Här på tomtgränsen står hon och välkomnar alla som anländer Arboarkticum över Ängen från söder (det är väl mest älgar, vildsvin och fasaner som kommer den vägen, men ändå). Vi syftar förstås på vårt vackra coyotevide (Salix exigua) eller präriepil som hon också kallas. Det är en lite missförstådd sälg (vilken sälg är inte det) som med tiden blir en tät flikbladig och gudomligt silverglänsande halvstor buske som är betydligt mer härdig än vad de flesta tror. Anledningen är att någon i importens begynnelse felaktigt direktöversatt den amerikanska zon 3 till svensk dito. Och svensk zon 3 (tänk typ Mälardalen) är någonting helt annat än den amerikanska motsvarigheten som närmast hittas i Alaska och uschligare delar av Grönland.

Läckert silverflikig

Namnet coyotevide lär härstamma från att prärievargar gärna gömmer sig i de täta videbuskagen. Några sådana kan vi tyvärr inte ståta med men vårt exemplar har som substitut samlat på sig gott om ullöss. Följden har blivit att stackmyrorna i grannskapet fullkomligt älskar videt. Det är skönt med förstående grannar tycker vi och efterlyser mer av den varan.

Coyotevidets egen renhållningspatrull

Och på tal om viden - kan ni tänka er - just idag damp det ner ett supertrevligt brev i postlådan. Det kom från en av våra absoluta favoritbloggare Hans i Svanå Trädgård, som noterat vår vurm för släktet salix. För den som mot förmodan inte redan upptäckt hans mycket läsvärda blogg från en jätteintressant trädgård i Norrbottens inland uppmanar vi alla att göra så.


Paketet innehöll också en lite häpen och förvirrad, men annars mycket välmående stickling, av det superhärdiga och sällsynt dekorativa korgvidet Katrin, som dessutom har en spännande historia. Läs mer här!

Vars jer jä? Här jer som eljest!

Tack snälla Hans! Vi ska se över vad vi har ägorna som kan klara vintrarna i zon 7. Törs du pröva en coyotepilstickling månne? Fast du kanske har nog av salixar nu? Vi återkommer i ärendet.

Katrins knallgula stam och knoppar lovar gott inför våren


onsdag 5 september 2012

Gibbosum goes bananas

En gång i tiden samlade en arboarkticer på vildpelargoner. Eftersom en annan arboarkticer samtidigt samlade på medicinalväxter framstod den så kallade giktpelargonen, Pelargonium gibbosum som en självklar kandidat att införskaffa till de gemensamma samlingarna. De sådda fröerna grodde och blev till en av de fulaste pelargoner vi någonsin sett. Det var först då vi insåg att den groteska blomman inte alls fått sitt namn efter något medicinskt användningsområde utan för att den likt andra giktdrabbade har uppsvällda leder.

En av giktpelargonens uppsvällda leder

Typiskt nog är den sällsynt fula giktpelargonen en av de få som överlevt när merparten av den forna samlingen allt mer sjangserat. I snart ett decennium har den stått och skämts i gästrumsfönstret och inte gjort mycket väsen av sig, förrän nu!


Giktpelargonen blommar för första gången...

Enligt hörsägen skulle giktpelagoner dofta banan när de blommar. Men det påstås ju också att katsuror doftar pepparkaka (icke) och att nejlikrot luktar kryddnejlika (knappast va), så det där med bananen hade vi tagit med en stor nypa salt. Det hade vi inte behövt göra. Just nu fullkomligt stinker hela huset banan till följd av de blekgula små blommorna i gästrummet. Och just banan är det absolut värsta en av oss vet, densamma som tidigare samlade på vildpelargoner. Bingo!


...och plötsligt stinker hela huset banan

tisdag 28 augusti 2012

Klöver i busken


Släktet Lespedeza – buskklöver – är sällan något man springer på i svenska plantskolor. Synd tycker vi, som blivit riktigt förtjusta i den färggranna lilla ärtbusken som blommar just nu.


Manchurisk buskklöver (Lespedeza bicolor 'Yakushima')

Sanningen att säga så har Lespedezan alltid varit missförstådd. Det började redan med att botanikern Michaux uppkallade den efter den spanske guvernören i Florida år 1790. Problemet var bara att denne inte alls hette Lespedeza utan Céspedes. Om han läspade framgår inte av historien (asch den var billig).

Färgglad liten buske

I Nordamerika har växten ganska låg status då den lätt blir till ett invasivt ogräs som kan tänka sig att växa på vilken skräpmark som helst. Fast det torde knappast bli något problem i vårt klimat då vi får vara glada om den alls klarar vintern. Enligt zonindelningen borde det inte gå men har den bara förstånd att hålla sig lika lågväxt som nu kanhända den räddas av snötäcket. Utöver den manchuriska buskklövern (L. bicolor) på bilderna ovan har vi även en japansk dito (L. buergeri), som faktiskt påstås vara något mer härdig. Denna har dock ännu inte behagat visa någon blomning.

torsdag 23 augusti 2012

Pedro kommer ut

I Arboarkticums linda, när siktet snarare var inställt på att samla all världens nyttoväxter än all världens träd, handlade vi ofta av den utmärkta plantskolan Albrunna Perenner på södra Öland. När vi vid ett tillfälle besökte denna köpte vi emellertid en liten vildinsamlad pyreneisk ek, som föreståndaren Lars Henell köpt in av en trädgårdamatör från Norrköping.

Åren har gått och Pedro, som vi kallar honom, har satt rejäl fart på sistone och börjar nu utmanövrera det parkolvon, den gudhemsros och den kanadensiska fläder som han samplanterats med för att få ett rejält skydd. Fram till nyligen har vi mest varit lyckliga, och en smula förvånade, över att denna förmodat kinkiga exot klarat sig så bra i vår kalla norduppländska lera.

Pedro har vuxit till sig enormt de sista två åren

Men i takt med att Pedro vuxit har vi också haft en känsla av att det är något som inte stämmer och för en tid sedan tog vi för första gången reda på hur en pyreneisk ek (Quercus pyrenaica) verkligen ska se ut. Den har ganska typiska ekblad som inte alls ser ut som Pedros.

Så här ser Pedros blad ut... hmm, bekant på något sätt

Däremot har Pedro vissa likheter med vår kaliforniska korkek Kirk, både i fråga om lövform och de tydliga korklister som börjar synas på stammen och tjockare grenar. Men inte kunde det väl vara så att vi kommit i besittning av en okänd superhärdig berglevande spansk korkek? För ett ögonblick svindlade tanken, men sedan sansade vi oss tämligen omgående och kom på varför Pedro kändes så bekant. Bara ett tiotal meter från Pedro står vår stiliga korkalm Tim, som vi skrivit om många gånger.... och jodå Pedro är definitivt också en korkalm om än inte helt identisk med Tim, som är ett ympat kultivar.


Korkalmen Tim (efter demomregissören Burton med samma förnamn)

Vid vårt besök på Albrunna Perenner nu i somras skrattade Lars Henell gott åt historien och bekräftade att vi hade rätt. Det hade även uppdagats för honom ganska nyligen att Pedro och hans syskon var korkalmar (om än vildinsamlade).

Trots att det numera blivit ganska trångt i Arboarkticum och att vi normalt inte tillåter att flera exemplar av samma trädart ockuperar vårt dyrbara utrymme har vi beslutat oss för att behålla Pedro - för inte kan man väl göra sig av med ett träd med en sådan historia? Däremot får den flerstammiga kanaljen nog finna sig att bli något friserad. En stam med en rejäl rotbit har vi redan krukat. Kanske kan den få bli pris i någon läsartävling i framtiden.

söndag 19 augusti 2012

Sommarsummering

Hur hinner ni? är den vanligaste frågan som arboarkticerna ständigt får höra.

Svaret är som för de flesta andra att det gör vi naturligtvis inte alls.

Idag på sommarsemesterns sista dag sitter vi en smula dystra och sörjer att det är elva månader kvar till nästa gång. Rätt slitna och förbaskat myggbitna försöker vi muntra upp oss med vad vi faktiskt ändå åstadkommit denna sommar - i stället för det vi kanske borde ha gjort. Efter fjolårets myckna snickrande hade vi i år lovat oss att satsa på trädgården i stället. Så blev det förvisso.

Sommarens förmodligen tyngsta projekt (bokstavligen) blev att ersätta den gamla misskötta Surslänten intill infarten med en splitterny klippträdgård. All usel jord, rötter, stenar, grästorv och annat ogräs rensades bort innan ny fin jord, en extra tät markduk och åtskilliga ton stora stenar påfördes. Växterna som sedan återplanterades är dock i princip desamma som tidigare, det vill säga en osalig blandning av svårplacerade barr- och lövväxter, som merparten har det gemensamt att de dessutom är lite griniga över de norduppländska vintrarna. Förhoppningsvis kanske de knorrar lite mindre nu när de blivit så ompysslade.

En ny drygt 30 kvm stor klippträdgård börjar ta form

Detaljstudie av nästan färdigt hörn

Den östliga papegojbusken (Parrotiopsis jaquemontana) frös tillbaka rejält i
vintras. Förhoppningsvis ska den nya stensättningen passa galoscherna bättre.

Efter långa förberedelser stod också den nya skuggrabatten intill den stora stenen på Vallen klar för några dagar sedan. Många av rariteterna som införskaffats hit under årets lopp hade börjat misströsta över sin krukade tillvaro. Förhoppningsvis kommer de igen till nästa år och belönar oss med praktfulla bladutspring, sensuella knoppar och överdådig blomning.


Tillskurna torvblock har varvats med stora stenar för att skapa en ram.
Grästorven inuti har ersatts av ett lager dagstidningar och ny mullig jord.


En titt från andra hållet avslöjar att vår självsådda skogsalm Alma numera
faktiskt står med fötterna i själva skuggrabatten. På den stora stenen bor
från och med i år huvuddelen av Arboarktiums palmsamling...

...inte sällan i lite improviserade krukor.

Utöver dessa båda större nya anläggningar har ytterligare ett tiotal mindre sådana skapats lite varstans i trädgården. Vanligen handlar det dock bara om förtätningar där lägre buskar och perenner planterats runt stora stenar eller träd som nu blivit tillräckligt stora för att få sällskap.

En nyhet utan egentliga planteringar är den här nya stenrundeln intill
flaggstången. Tack vare denna behöver vi inte längre flytta alla dessa
krukor varje gång gräset ska klippas. Tänk att det skulle ta så många år
att komma på detta.

Om vädret tillåter börjar vi nästa vecka med höstens första stora projekt - att fördjupa och jordförbättra den långa exotplanteringen längs boningshusets sydvägg. Flera nyinförskaffade exotiska lignoser vill ha en chans att etablera sig innan vintern slår till med full kraft.