Att döda ett träd

Det finns en särskild plats i helvetet för folk som utan verkligt bra motiv fäller fullt friska uppväxta träd. Vi hoppas verkligen att vi inte kommer att räknas till dessa nidingsverkare hädanefter, för igår lät vi bilan gå.

Det hade inte spelat så stor roll vem offret hade varit, vi hade ändå tvekat att utföra dådet. Men känslan blev knappast bättre av att den drabbade var vår största och vackraste asp – en ståtlig dam i sina bästa år, försedd med både repstege och holk. Tyvärr skulle hennes placering mellan Körsbärslunden och Åsens alla sorbusarter och tallar i förlängningen vara omöjlig. Redan nu hade det kommit indikationer om att läget var prekärt. Mycket troligt var det fru Asp som tidigt i våras, högst oväntat, tog livet av sin närmaste granne, den blott sju år gamla och ditintills fullt friska fröken Skuggmorell.

Fru Asps sista porträtt

Till slut fann vi ingen annan utväg en att låta den törstiga och skrymmande aspen få smaka på den vassa eggen, men inte känns det bra inte. Och nu står fru Asp där, ringbarkad och dödsmärkt, och tittar förebrående på oss, liksom sägandes ”gjorde jag inte allt för att vara er till lags, var jag inte den vackraste och mest välväxta av mitt slag och var jag inte alltid välkomnande för både er och era fågelvänners klätterturer?”

Ringmärkt och trolovad till döden

Inombords skär det som en kniv i hjärtat och banne mig om det inte faller en tår när vi skriver det här. Det är ett tufft jobb att vara arboarkticer och skapa en parkanläggning. Det skulle säkert vara enklare om man var mer kallhamrad och hjärtlös, men skulle resultatet verkligen bli lika bra om man inte älskade alla individer i sin trädgård?