tisdag 29 januari 2013

Moderna trädgårdsmysterier - Vinterfåglar inpå knuten, eller...?

Som vanligt den sista helgen i januari var det återigen dags att räkna och inrapportera alla välgödda och otacksamma småfåglar som vi året runt försörjer med talgbollar, jordnötter samt solros- och hampafrön motsvarande BNP i en liten bananrepublik.

Jaha, bara att börja räkna då. Men var är alla?

Tyvärr har vi aldrig tidigare lyckats med detta uppdrag, att räkna fåglarna alltså, och orsaken har varit densamma som den kom att bli i år. En enda helg om året lyser den vanligtvis så ymniga flocken av näbbförsedda dunbollar helt med sin frånvaro. Gissa vilken helg?

Inte här heller!

Det är ingenting annat än ett modernt trädgårdsmysterium vart fåglarna tar vägen just denna helg. Och ett möjligen ännu större mysterium är hur fåglarna kan veta att det just är denna helg som de alltid ska hålla sig undan. Lyssnar de också på Naturmorgon på en egen radio? Förmodligen sitter de små reptilättlingarna i trädkronorna runt huset och skrattar så de får ont i magen.

Och inte heller här. Jaja, skam den som ger sig. Vi försöker väl nästa år igen.

Nästa helg vet vi av erfarenhet att det kommer att vara knökat av stenknäckar, bergfinkar och siskor igen. Djäkla tråkfåglar! C'est la vie!

onsdag 23 januari 2013

Svinbra - det funkar ju!

Det 140 meter långa faluröda staketet utmed infarten och åkern var en följetång här på bloggen för ett och ett halvt år sedan. Även om det kostade på i form av tennisarmbågar och annan ohälsa är vi själva tämligen nöjda med slutresultatets estetiska kvaliteter. Inte minst mot den vita snön.

De 18 sista metrarna staket intill infarten

Men nu kan vi äntligen även slå fast att det funkar och fyller sitt huvudsakliga syfte - att hålla ute oönskade gäster. Den snöiga åkern utanför är fullkomligt uppbökad av våldsamma vildsvinstrynen, men innanför staketet råder fortfarande friden.

Vanlingtvis är det suggan Barbro med kultingar som gör ovälkomna besök,
men denna gång är det tydligen galten Sven. Hela åkersträckan utanför staketet
är uppbökad, men småträden just innanför har alla klarat sig helskinnade.

Eller nåja, alla otäcka kretur räds inte nybyggnationen. Monsterharen Jösse kan så klart ta sig igenom spjälorna och råboken Iddi tar sig helt enkelt in från andra hållet, där det inte finns något staket. Sedan sätter han sina rovgiriga käftar och vassa horn därhelst de icke skall vara.

Iddi har demonstrerat sin ondskefulla vrede på ett fullkomligt oskyldigt gullregn
 
I sanningens namn måste vi dock medge att kapsejsade hönsnätsburar till följd av för mycket och för tung snö hittills varit  ett betydligt större problem än elaka odjur denna vinter. Åtskilliga är de lignoser som blivit amputerade eller på annat sätt återlåtna. Men än så är det långt till vår varför Iddi och hans anhang säkert hinner revangera sig och åter ta upp kampen med vädrets makter om att vara trädgårdens största skadeverkare.

tisdag 15 januari 2013

Aldrig mera Span-igen del 2

Även den andra semesterveckan, tillbringad på norra Teneriffa, kantades av ohälsa med inläggning på sjukhus som uppskruvat crescendo. I detta fall en annan arboarctiker och en privatklinik i den annars ofta lovordade Orotavadalen. Det innebar nu ingen avgörande skillnad för det oönskade tillskottet tristess jämfört med La Palma-veckan.
 
Även sjukhusincidenten förutan måste vi tyvärr påstå att regionen inte levde upp till våra ändå ganska modesta förväntningar. Det mest sevärda som trakten har att erbjuda är den storslagna siluetten av Spaniens högsta berg (även fullt synlig från vår hotellbalkong) – den drygt 3700 meter höga och snöklädda vulkanen Teide, dit vi nu tyvärr inte fick möjlighet att ta oss ända upp till toppen som det egentligen var planerat.
Teides topp måste medges besitta en besynnerlig magi

Annars var här glest mellan sevärdheterna. Särskilt de båda highlightade städerna Orotava och Puerto de la Cruz är som helhet inte värda en resa i våra ögon. Den förstnämnda av dessa orter är trots sin berömda vinproduktion rent av obegriplig som sevärdhet, den andra, starkt präglad av sina många stora hotellgetton, är i princip bara obehaglig och ointressant.

Båda städerna ståtar med var sin Botanisk trädgård som dock inte tillhör de bättre vi sett. Att researrangörer är av en avvikande uppfattning särskilt gällande den Botaniska trädgården i Puerto de la Cruz framgick dock tydligt av det massiva besökstrycket av tyska och ryska turister. Om turisterna verkligen delade researrangörernas entusiasm gick dock inte att avläsa.

Det mest fotograferade partiet av den Botaniska trädgården i Puerto de la Cruz
- en imponerande dunge fönsterfikusar

Puerto de la Cruz har dock ett besöksmål som måste framhållas som mycket sevärt. Bara ett stenkast från massturismens resorter ligger den lite bortglömda trädgården Sitio Litre, marknadsförd som orkidépark och vallfärdsort för Agatha Cristie-fans. I själva verket är detta en helgjuten, mycket välskött och charmig besöksträdgård med många sevärda växter, en mycket bra stämning och ett alldeles förträffligt engelskt tehus i ett av de gamla redskapsskjulen. Rekommenderas varmt!

Orkidéavdelningen i den även i övrigt mycket sevärda Sitio Litre

Den då redan kapsejsade semesterresan fick i alla fall en anständig avslutning med tre dagar på lyxhotell i Teneriffas huvudstad, som för enkelhetens skull heter Santa Cruz. Gissningsvis är spanjorer lika bra på ortnamnsgivning som svenskar är på tv-underhållning. Santa Cruz visade sig dock inte bara vara en riktig stad med bra shopping och utmärkta restauranger. Stadens stora, nyrenoverade, stadspark visade sig bli en av våra bästa upplevelser på hela den två veckor långa vistelsen.

En av flera kuktussamlingar i Stadsparken i Santa Cruz

Nu skulle det sitta bra med lite semester också! Vem vet, kanske blir det Madeira redan till påsk som plåster på såren?

söndag 13 januari 2013

Aldrig mera Span-igen del 1


Den minnesgode läsaren kan måhända erinra sig hur arboarkticerna redan i somras flaggade för att man denna vinter minsann ämnade försaka sitt älskade Madeira för att ge ett par Kanarieöar en chans. Vi har nu med en viss oro i kroppen varit borta från våra törstiga växter på övervintringen i tre veckor. Det längsta vi någonsin varit ifrån dem. Det bästa vi har att säga efter denna långa tid är att alla växter tycks ha tagit vår frånvaro med upphöjt jämnmod. Ingen har dukat under av törst. Alla verkar må bra.

Det är tyvärr mer än vad man kan säga att vi gjort under motsvarande tid då vi fått se mer av kanariska sjukhus än dess växtlighet. Redan på planet ner insjuknade den första arboarkticern i svåra magsmärtor och allt som hör detta till. På den vägen fortsatte i princip hela den första semesterveckan på ön La Palma vilken kulminerade i en tre dagar lång inläggning på öns Centralsjukhus med dropp och intravenös antibiotika. Vi ska inte plåga våra läsare med alltför ingående detaljskildringar från detta men för den som saknar den ofta framförda erfarenheten av att ha suttit i ett turkiskt fängelse kan vi nu hinta om ett fullgott alternativ – den la palmatiska sjukvården. Enough said!

La Palma anses av de flesta vara den vackraste av de kanariska öarna och är även en av de minst exploaterade. Att detta också hade en baksida, om något oförutsett, likt akut sjukdom, skulle inträffa, hade vi tyvärr valt att blunda för. I stället hade vi uteslutande lyssnat på locktoner om fridfullt paradis, världens brantaste ö (över 2500 m höga berg trots att ön bara är några få mil lång) och en av världens största vulkankratrar tillika en av Spaniens största och mest sevärda nationalparker.

 La Palma påminner till det yttre mer om Madeira än någon av de andra
Kanarieöarna. I teorin skulle den till och med vara mer sevärd än Madeira
eftersom den är ännu brantare, mindre exploaterad och har mer vulkaniska
och arkeologiska sevärdheter. I praktiken är dock sevärdheterna inte så bra 
som man hoppades och det är i allmänhet  för svårt att ta sig ut i naturen, 
i synnerhet på egen hand...

...och skulle man lyckas med det är lederna  betydligt tristare än Madeiras 
levador. De endemiska växterna är annars ungefär de samma. Här en av 
La Palmas berömda lagerskogar.

Det blev nu inte mycket vi fick se av denna grannlåt, men låt oss uttrycka oss så här: Av allt vi ändå fick uppleva anser vi att La Palma i minst nio av tio avseenden är underlägset Madeira för den som vill ha en helgjuten semester med växtfokus. Det är helt enkelt för svårt att klara sig här på egen hand, åtminstone om man inte är en fena på kanarisk spanska, vilket är det enda språk som talas här (inte ens läkarna behärskar något annat). Därför blir man likväl hänvisad till den måttligt utbyggda turismen, i regi av tyskar och holländare, och vilken är fruktansvärt ointressant och påfrestande. Vidare saknas det anständiga städer med acceptabla restauranger, affärer och inte minst sevärda parker. Till det yttre påminner La Palma annars mycket om Madeira men framstår i alla avseenden som mer bonnigt och mindre välfungerande, så varför åka till La Palma igen när vi redan hittat något som är så mycket bättre?