Hemma hos Dennis

Dennis har länge halvt om halvt lovat oss ett personligt möte och visning av sitt ryktbara och specialdesignade hem - ett reportage med exklusiv ensamrätt för Arboarkticum.

Eftersom vi vet att många av våra läsare med spänning och fascination följer den glade gamängens framfart i vår närmaste omgivning har vi bearbetat den lille divan med silkesvantar, extra nötsponsring och dyrbara frömutor för att få honom att hålla sitt löfte.

Men ni känner ju alla Dennis karaktär: självupptagen, girig, lat och nöjeslysten. Är det inte det ena som hindrar honom från att få städningen avklarad, så är det det andra: pokerkvällar, tipsextra eller dans på Möbeln.

Häromdagen tog vi därför det hela i egna händer och begav oss till Dennis Dunge, dvs aspskogen i kanten av Åsen, för att leta upp Le Maîson de Dennis, och övertala honom själv eller hans fru om att släppa in oss för en liten pratstund.

Och inte behövde vi leta länge innan vi hittade rätt. Mitt inne i dungen, i en 4 meter hög aspstubbe, har det händiga paret inrett sitt eget lilla château, med inte mindre än FEM ingångar i olika höjd - alla perfekt murade utifrån en nötväckas storlek.

Men tror ni vi blev insläppta? Knappast. Vi kom aldrig längre än till porttelefonen, där en grinig röst pep:

- Nänä. Vi förstår nog vårt nyhetsvärde. In hit med kamera kommer ni inte med mindre än färska cashewnötter. DAGLIGEN.

Men där, kära läsare, går faktiskt gränsen för vad detta inredningsreportage skulle vara värt, så ni får nöja er med bilden på stora ingången till Dennis palats.

Arboarkticum goes papparazzi -
närmare än så här kom vi inte denna gång.

Årstidens nyttigaste ört

Libbstickan Levisticum officinale har vi redan gjort reklam för i samband med presentationen av kardemumma. Den är dock värd att återkomma till eftersom den just nu är som allra läckrast. Visserligen går bladen att använda som salladskrydda och buljongersättning året runt, men stjälkarna, som kan ätas som sparris, blir inte mer perfekta än så här. När libbstickan stuckit iväg en bra bit över två meter är stjälkarna alltför träiga för att äta, med då kan man å andra sidan glädjas över örtens frön som är utmärkta i brödbak.

Libbstickan - så här års inte helt olik en punkig rabarber

Libbstickan är inte bara oumbärlig i köket utan har även tillskrivits en rad andra egenskaper. Mycket möjligt har också roten en lugnande och aptitstimulerande verkan, säkert kan den också vara bra mot munsår och blåskatarr. Att den starka lukten skulle skrämma bort sork, vägglöss och huggorm håller vi däremot för mindre troligt, trots att vår Hugos flytt till granntomten märkligt nog faktisk sammanfaller med planterandet av våra båda libbstickor.

Direkt osannolikt är att libbstickan, planterad vid husknuten, skyddar gården från häxor och blixtnedslag och örtens påstådda afrodisiska egenskaper är också ett missförstånd från tysk botten. Det latinska Levisticum blev på tyska till Liebestöckel. Till tyskarnas försvar kan man väl avslöja att även det latinska namnet är en missuppfattning. Ligusticum borde det rätteligen heta eftersom örten härstammar från pestons hemprovins Ligurien – den italienska Rivieran.

Vilken fläder är egentligen äkta?

Nu blommar snart druvflädern Sambucus racemosa. Det är ett bra sätt att skilja den från äkta fläder, eller hyll som vissa föredrar att säga. Den senares blommor skördas som bekant inte förrän senare i sommar. Det är då semestersvenskarna frossar i fläderbärssaft med gin.

Druvfläderns äggformade blomklasar är på gång

Ett annat sätt att skilja dem åt är att vänta tills bären är mogna. Den äkta flädern får, som namnet Sambucus nigra antyder, svarta bär medan druvfläderns vådligt giftiga bär lyser röda.

Eller vänta nu! Hur är det där med giftigheten egentligen? Är det någon som verkligen testat hur giftig druvflädern är? I Centraleuropa, varifrån druvflädern importerats som prydnadsväxt, är det nämligen DEN som använts till saft, sylt, gelé och marmelad, medan man ställer sig skeptisk till hyll. Kanske är det här med giftet bara något som någon spridit ut som vill ha bären för sig själv? Betänk också att det är den äkta flädern som apoteken långt in i modern tid sålt som ett kraftigt laxerande och kräkframkallande medel.

Måhända är den äkta flädern överskattad som njutningsmedel? Kanske är det dags att ge den betydligt vackrare druvflädern upprättelse?

En doldis i lunden: blommande hasselört

Hasselörten, Asarum europeum, är en välkänd och omtyckt marktäckare - men just nu är det inte de vackra vintergröna bladen som ger oss den största aaaaahhhhh-upplevelsen. Hasselörten har nämligen precis börjat blomma.

Förmodligen har de flesta missat hasselörtens rödbruna blommor, som gömmer sig bland de tjocka bladen - men för den som gillar att kräla riktigt nära och njuta av detaljerna visar sig här en fascinerande vacker blomma. De tjocka rödbruna kronbladen är på utsidan täckta av små stickelhår och hela blomman ger nästan intryck av någon sorts köttätande växt. Vi tycker den är makalöst snygg!

Stygg snygging!

Hela hasselörten är förresten fantastisk. Bladen är vackra året om och klarar sig bra under snön. Växten härstammar från Centraleuropa, och har med stor sannolikhet kommit hit med munkar, eftersom den har en hel uppsjö medicinska effekter. Efter att ha konsulterat örtpraktikan kan vi väl sammanfatta dem så här: ÄT DEN INTE.

"Roten fint pulweriserad, gör kräkning, men groft, purgerar... För Kreatur som hafwa raseri eller kåller inblåses pulfret i näsborrarne, deraf hufwudet frias från slem, i synnerhet hos hästar"

(Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg, 1792)

Glad såsom lärkträ't

Lärken Leonardo på Åsen har en särställning bland våra lignoser – inte omöjligt är han det träd som vi har den mest personliga relationen till. Det beror delvis på att han var en av de första telningar som vi planterade, men också på grund av den remarkabla utveckling han uppvisat. Från att initialt mest ha påmint om en flaskborste har han idag, åtta år senare, förvandlats till ett ovanligt vackert och välväxt träd. Ståtlig, javisst, nästan majestätisk, men så vidare kunglig känns han inte. Så här års påminner den lyckliga Leonardo, men sin skira grönska och sina stora rosa blommor, snarare mest om en prinsesstårta. Som engelsmännen säger: Gay as a larch.

Jag är allt ett riktigt litet bakverk jag...

Booh blåser i flaskan

I morse var vi uppe i gryningen. Det är bästa tiden att lyssna på Booh, som sitter i strandbrynet med sina stora fötter framför sig och tutar i en gammal vinpava så det dånar över nejden.

Eller, riktigt så kanske det inte är. Men det är så det låter.

Även om Booh sägs övervintra hos oss numera, så är det bara tidiga vår- och sommarmorgnar han gör sig påmind. Då dånar hans tutande genom morgondimmorna så att man nästan förväntar sig att få se en här av vålnader komma ridande över slätten, blåsande i sina horn. Det sägs att tutandet kan höras upp till en halvmil bort.

Att få se Booh själv är dock få förunnat. Han dräller mest omkring i vassen - när han inte är på pokerkväll hos Max eller Rolf. I vassruggarna raglar han omkring med sina stora fötter (faktiskt fågelvärldens största, i förhållande till kroppens storlek) och försöker lokalisera tomflaskor efter de senaste fylleorgierna.

Booh är en gammal stöt med manschauvinistiska vanor. Månggifte tycker han till exempel är en kul idé. Och att ta hand om familjen, det överlämnar han till fruarna, medan han själv mest äter, rumlar, spelar poker och tutar i luren.

Hemma hos Booh: foto på mamma och
resterna efter den senaste pokerkvällen

När vi kom in igen i morse lyssnade vi på Naturmorgon, och fick tips om att P2 drar igång sin ambitiösa nysatsning P2-fågeln, en radioklassiker i nyputsad skrud, just idag. Där är naturligtvis ett original som Booh självskriven. Läs om P2-fågeln, mer om rördrommen och lyssna på hur Booh låter!

Blommig fredag: Horlätta

Vart tog våren vägen? I början av veckan var det midvinterkallt och nu plötsligt högsommar. På åkern blommar redan sommarens ogräs, flera av dem sällsynta och utrotningshotade. Vår bonde tycks glädjande nog inte bekymras av dem och verkar nästan samla på kulturhistoriskt intressanta plågoris. Bland de rara ogräs som redan blommar (cirka en månad för tidigt) finns den ettåriga sminkroten, Lithospermum arvense.

Tierpstraktens eget Lancôme

Liksom sin närmaste släkting, det mer kända stenfröet, Lithospermum officinale, har sminkroten nyttjats i folkmedicinen mot blod- och urinvägssjukdomar. Men det är knappast därför som växten främst blivit ihågkommen av allmogen. Såväl sminkrot, som de här i Norduppland mer brukade namnen horlätta och horgräs, syftar på växtens mest kända användningsområde – som Linné så målande beskrev det: ”behagsjuka flickor” nyttjar de avsköljda rödvioletta rötterna för att färga sina läppar och kinder, för att på så sätt ”locka och fängsla friares blickar”. Tror vi det, att man skulle glo om grannens dotter målade truten rödlila med ogräs...

Läs mer om Blommig fredag här: http://rosorochris.blogspot.com/2009/04/blooming-friday-off-white-sweets.html

Vad gör man med 14 kilo jordärtskockor?

Jaha, nu är kökslandet grävt och de första vårprimörerna skördade. Vaddå, vårprimörer i april? Jajamännsann - om man nu kan kalla det så, när det handlar om palsternackor och jordärtskockor som vi för enkelhetens skull låtit ligga kvar i jorden över vintern och skördar först vid vårgrävningen.

Direkt från den norduppländska lerjorden

Nu återstår bara det år från år återkommande problemet: vad gör man egentligen med 14 kilo jordärtskockor?

Nuförtiden är vi mycket modesta med vår skockodling. Vi har lärt oss av erfarenhet. För att åstadkomma den vackra gulblommande och vindskyddande häck vi vill ha i kanten av köksträdgården behöver vi ungefär 10 sättskockor. Varje sättskocka ger minst ett drygt kilo skörd. Det visste vi inte första året, vilket gjorde att vi alltmer storögda grävde upp 60 kilo skockor på hösten. Efter det är vi bara måttligt imponerade av denna svårsmälta rotsak, som anses som en sådan exklusiv delikatess. Skocksoppa äter vi dock gärna då och då, och ungefär så här gör vi vår bästa skocksoppa:

Arboarkticums jordärtskockssoppa

400-500 gram jordärtskockor, skalade och skurna i bitar

Ungefär lika mycket blandade andra rotsaker: t ex potatis, morot, rotselleri och gärna palsternackor, allt skalat och skuret i bitar

2 gula lökar, hackade

1-2 vitlöksklyftor, hackade

ca 1 liter vatten

2 hönsbuljongtärningar

lite grönsaksfond eller kalvfond

några deciliter mjölk eller grädde

paprikapulver, chilipulver och svartpeppar

örtkryddor - t ex oregano, timjan och/eller mejram

strimlad knaperstekt bacon

och - för säkerhets skull: en halv deciliter konjak eller brandy

Fräs löken mjuk i en gryta. Lägg i rotfrukterna och häll på vattnet, buljong och fond. Koka rotfrukterna mjuka, och mixa sedan soppan slät med en stavmixer. Späd med mjölk/grädde. Koka 5-10 minuter och späd eventuellt med mer vätska för att få en lagom konsistens. Krydda efter behag - gärna rejält. Tillsätt som pricken över i en smula konjak eller brandy, och strö de knaperstekta baconstrimlorna över soppan. Servera genast med en klick creme fraiche till, gärna smaksatt med en smula paprikakrydda.

Och är det någon som känner ett brinnande behov av skockor så är det bara att komma och hämta - snart åker resten på komposten...

Gapis nya penthouse

Den trogne läsaren kanske minns att vi förra helgen avsåg att plantera ut vår östgötske brödgran Gapis på mammutträdets gamla plats, i nederkant på Åsen. Så blev det också, och den glade gamängen tackade för förtroendet genom att sjunga ekivoka visor och dra fräckisar på brett Norrköpingsmål. Alla förfinade barrkompisar runtomkring tittade en smula besvärat på sin nya granne men beslöt att acceptera nykomlingen med upphöjt jämnmod.

Strax därpå blev det omslag i vädret och vi insåg att det skulle bli dags för Gapis att möta den arboarktiska nattfrosten. Barmarksfrost kanske är bra mot fästingar, men den är inte att rekommendera för ovana små exoter som inte ens sett en snöboll på bild, även om de är en smula taggiga och fula i munnen. Kort sagt, något måste göras.

Vi beslöt att bygga en temporär bostad åt den kinkige lillkillen. Byggnaden blev en smula spartansk men utsikten över slättlandskapet går det inte att klaga på. Det har Gapis inte heller gjort, men hans grannar är måttligt förtjusta sedan de varseblivit den badrumsliknande akustiken i nybygget.

Gapis i full färd med att berätta om nunnan, prästen och kotten

Kanske tack vare bygginsatsen mår Gapis i alla fall fortfarande bra, trots att det varit nattemperaturer på nedåt åtta (!) minusgrader den här veckan. Suck! Vi undrar som vanligt vart växthuseffekten tagit vägen…?

A day at the races - pionloppet

Våren är full av primadonnor som skriker på uppmärksamhet - en dag i trädgården kan lätt bli en smula spattig, där man springer från jordplätt till jordplätt för att visa alla växtvänner sin uppskattning.

Från att snön försvunnit från marken och långt in i juli hörs ett ständigt sorl från pionerna, som med kraft, energi och ett ständigt pockande på uppmärksamhet bökar upp ur marken.

Baletthoppan Paeonia potanini
- nu rödgrön, så småningom knallgula blommor.

Än är det ett tag kvar tills den första pionblomman slår ut i Arboarkticum, men vi njuter minst lika mycket av pionskottens färgsprakande skådespel. Det är svårt att säga vem som är vackrast just nu, men den dubbla dillpionen, Paeonia tenuifolia 'Rubra Plena' ligger alltid bra till. I år har hon fått konkurrens av en nyinköpt rosa dillpion, vars rufsiga skott är klargröna i stället för röda.

OK då, du är fortfarande snyggast, men konkurrensen hårdnar.

Inte nog med att pioner är sagolikt vackra och finns i enormt många skiftande sorter, färger och former - det finns även en uppsjö spännande historier kring pioner som ger dem ett än mer lysande och mytiskt skimmer. Namnet Paeonia har de fått från den grekiska guden Paeon, som var gudarnas läkare. Han gjorde sig till ovän med sin läromästare genom sin framgångsrika läkekonst, och för att klara sig från sin fiende fick han hjälp av Pluto att förvandla sig till en blomma - en pion.

Lite betting till sist: vem blommar först i år? Ska den röda dillpionen sno första plats som vanligt, eller kommer hybriden Claire de Lune göra en vass omkörning på sluttampen? Och var, i fältet bland alla vilda racerpioner, placerar sig herrgårdspionen och bergpionen?

Äckligt namn - bedårande blommor

Tänk så olika det kan vara. I fjol blommade lungörten Pulmonaria officinalis i Lunden redan i februari. I år har den slagit ut först idag.

Lungört förresten - vilket hemskt namn! Kopplingen till de knottriga andningsorganen innanför revbenen kommer sig i enlighet med signaturläran - lika botar lika - av de vitfläckiga bladen. I det gamla bondesamhället, där allt togs till vara, tedde sig nog namnet inte lika motbjudande. Men idag - försök att tänka ut något annat vackert ord med förleden lunga: lungmos, lungpaj, lungemfysem, lungcancer, lunginflamation, lungblåsor... nix det går inte! Inte ens stadsplanerarnas pladder om parker som stadens gröna lungor känns trovärdigt.

Vildformen av lungört blommar nu i Lunden

Bortsett från namnet är det dock svårt att hysa någon vämjelse mot denna vackra ört. Vi har flera olika hybrider som förgyller våren i rabatten mellan Lunden och Pinetet, men frågan är om inte den rena vilda arten på bilden ovan är den allra vackraste.

Eftersom lungörten verkar hämmande både på inflammationer och blödningar har den under lång tid och med framgång använts som läkeväxt i Sverige. I England däremot är lungörten en uppskattad grönsak. Det är frestande att påminna om att Sverige är ett föregångsland inom biomedicin medan engelsk cusine av många framhålls som den värsta i världen.

Fripassageraren

Mikael, Lundens nya skyddsande

När vi packade ur bilen häromdagen efter vår utflykt till Västmanland såg vi plötsligt en skugga snabbt som ögat lämna bilen och hukande rusa mot lunden.

Det visade sig att vi fått med oss en fripassagerare gömd bland växterna. Vi hittade honom snart i Lunden, där han klängt upp i ett träd och frustande och spottande såg ner på oss.

- Jag tänker INTE åka tillbaka till Västmanland, väste han.

- Jag gör vad som helst, men till Västmanland får ni mig inte igen.

Naturligtvis veknade våra hjärtan inför denna stackars krabat, Mikael, som uppenbarligen var än mer skeptisk till Västmanland än vi, så vi erbjöd honom en skyddad fristad i vår lummiga lund.

Nu blickar han misstänksamt ner på den som besöker Lunden, och njuter av tillvaron som en fri ande.

Underbara barr i Västmanland

Igår fick det bli en paus i vårbruket. Försommarvärmen på 20 grader från i påskas var som bortblåst. När det lagom till frukost-teet började yra snöflingor i luften fick det vara nog. Vi flydde trädgården och gjorde en bilutflykt i stället. Vi hamnade så småningom i det av oss så ofta häcklade Västmanland (se t.ex. 2009-01-29).

Men när det gäller plantskolor är Västmanland faktiskt inte alls så tokigt. Bürgers i Köping och Sala har ett barrsortiment som kan få den mest hängivna koniferofil att börja joddla. Men vår absoluta favorit är trots allt Åsby Hem & Trädgård i Hallstahammar. Det känns lite fånigt att göra reklam för dem eftersom de tydligen lär vara Västmanlands mest besökta utflyktsmål – men det bör verkligen påpekas att det ändå inte är någon turistfälla. Det tär också lite på stoltheten att medge det men sett till sortiment och priser så kan denna Västmanlands stolthet faktiskt vara landets bästa plantskola för den som inte har alltför smala specialintressen.

Vi hade dyrt och heligt svurit att ransonera inköpen eftersom ekonomin är i behov av sanering. Likväl befann vi oss ett par timmar senare på väg hem, en halv månadslön fattigare men med massor av sjungande barrväxter i bilen. Bland annat lyckades vi för första gången någonsin komma över de rena grundformerna av coloradogran och nordmansgran. Normalt hittar man numera annars bara kompaktformer anpassade för radhusträdgårdar.

Kålle och Nordman har redan planterats ut i Pinetet.

Blommig fredag: Exklusivt besök från Kina

Ibland måste man som trädgårdsentusiast få ha lite tur.

Vi skrev ju om en orkidé även förra veckan, men eftersom vi fått så oerhört fint besök i veckan ber vi om ursäkt för att vi upprepar oss och presenterar ännu en ädel dam ur detta släkte. Vi är ju inga större orkidéesamlare, men måste erkänna att det är svårt att stå emot den känsla av magi och exotism som dessa blomsterälvor utstrålar.

Svenska orkidéer finns det en hel del i skog och mark – och det går att få tag på till exempel guckusko, Cypripedium calceolus, för trädgårdsodling. Men härdiga asiatiska orkidéer är det oss veterligen inte gott om. Men här har vi en!

Raffinerad!

Pleione limprichtii är en orkidé från de sydvästra bergstrakterna i Kina. Den påstås vara härdig ungefär till zon 2 i Sverige, om man pysslar om den litegrann. Vi kan stolt proklamera att intill en varm husgrund i söderläge, jord uppblandad med lite bark och sphagnummossa, en glasskiva som täckning under vintern och med den tidigare nämnda turen (dvs Rolf glömde böka upp just den här biten av rabatten), så kan man få se denna kinesiska skönhet blomma även i zon 3-4.

Så, nu får det kanske räcka med orkidéebeskrivningar! Eller, eh, ja, åtminstone tills guckuskon börjar blomma… ;-)

Läs mer om Pleione och varifrån de fått sitt namn här: http://odla.nu/artiklar/orkide_4.shtml

Läs mer om blommande fredag här: http://rosorochris.blogspot.com/

Signal för vårens cocktailparty

Körsbärskornell Cornus mas låter kanske inte så sexigt men är en förträfflig lignos. Den är härdig långt upp i landet och ställer ytterst ringa krav på jordmån och ljusförhållanden. Vill man ha en buske planterar man den i helskugga. För att få ett upp till sex meter högt träd, sätt den i stället i full sol.

Trots alla sina förtjänster är det främst för sin honungsdoftande vårblomning på bar kvist som körsbärskornellen blivit känd. Det har gjort att trädet numera hamnat lite i skymundan av kejsarolvon och trollhasslar i takt med att dessa blivit allt mer vanliga. Det är dags att ändra på det. Visst är de båda sistnämndas blomning både tidigare och måhända mer spektakulär men körsbärkornellen har förtjänster året om och blir bara snyggare och snyggare med tiden. På ålderns höst får den en ytterst dekorativ stam som flagar på ett platanliknade sätt.

Med tanke på att den även får ätliga bär är körsbärskornellen förvånansvärt okänd. De sötsyrliga bären är vackra och gör sig bra i gelé eller marmelad. Själva föredrar vi dock att använda dem som cocktailbär. Fyll en urdiskad kryddburk med bär och täck dem med din favoritsprit. Inläggningen håller sig hur länge som helst i kylskåpet och är trevlig att nalla ur när man vill pynta sitt cocktailglas – kanske för att fira vid tillfällen som det här – när körsbärskornellen blommar som bäst. Skål!

Körsbärskonellens väldoftande vårblomning

Melodram vid köksträdgården

Arboarkticerna har semester och tillbringar veckan med vårbruket. Trädgårdsarbete må vara helande för själen, men knappast för kroppen: på blessyrtoppen just nu finns stukade fingrar, värkande ryggar och monstruösa myggbett – och att gräva potatisland i styv lera är knappast någon lisa för stela kontorsleder.

På morgnarna ger åkern utanför gärdsgården ett Serengetiliknande intryck när mängder av tranor skrider fram tillsammans med horder av gäss, svanar och rådjur. Längre fram på dagen lämnar de just vår åker – alla utom den stackars ensamma, halta tranan, som dag efter dag cirklar runt en stor sten i åkern just utanför köksträdgården. Våra egna blessyrer förbleknar snabbt när vi ser honom plågad stappla runt och försöka hitta föda. Man får hoppas att han bara stukat foten i en alltför upphetsad trandans, och snart är kurant igen. Men nog tycker man sig höra musik av Mauro Scocco och har svårt att hålla tårarna tillbaka…

"En sång för alla dom som aldrig hittar nån...?"

Zonpressarnas seger

Annandag påsk blev den stora avtäckardagen i Arboarkticum. Rabatter frilades från ris och lövhögar och alla känsliga lignoser befriades från fiberduk. Nå hur gick det då? Har några exoter av det slag arboarkticerna envisas med att odla överlevt denna ovanligt vidriga vinter?

Tyvärr för alla njugga skeptiker, som tycker det är dags att vi slutar med våra dåraktiga experiment och i stället inrättar oss i ledet och odlar mer zontypiska träd som vanlig svensk gran, tall och björk, måste vi meddela att så gott som samtliga exoter har klarat vintern utmärkt och merparten, d.v.s. de som inte drabbats av Iddis och Jösses vrede, ser dessutom piggare ut än någonsin.

Den just avtäckta dårörten (Scopolia carniolica) är visserligen
inte kinkig men får här ändå representera vår verksamhet.

Kvittenträdet, tulpanträdet, Gingko, snödroppsträdet, trumpetträden, mullbärsträden, Robocop, Tuxedo och alla de kinkiga praktlönnarna mår utmärkt. Detsamma gäller de mycket tveksamt härdiga medelhavsväxterna i örtagården. Blott en handfull individer visar tecken på att ha tagit uppenbar skada av klimatet. Men det är å andra sidan inget konstigt att mammutträd, atlasceder och kryptomeria ställt sig skeptiska till behandlingen och troligen kommer att behöva ersättas. Lite mer förvånande är att zon 3-växten hjulträd (Trochodendron araloides) ser mer än lovligt sliten ut – kanske var det ett måndagsexemplar, men det kan också handla om en dålig placering. Ingen annan växt vi försökt med har heller trivs där Hjulius nu kämpar för sitt liv.

Summa summarum måste man ändå konstatera att vintern inte blev en så tuff fiende som vi fruktade och nu fortsätter vi kampen med att flytta fram positionerna för den yttersta nordgränsen för världens exoter. Idag är det dags att plantera ut brödgranen Gapis på mammutträdets gamla plats.

Ännu mera blått!

Nej hemma i Arboarkticum har inte pulsatillan slagit ut riktigt än. Men det är blått ändå! Det är ju blåsippstider.

Den här blomman var först ut
(vinsten är evig berömmelse på Arboarkticum-bloggen).

När vi skaffade Arboarkticum fanns egentligen inte mycket i blomsterväg. Men det fanns en sipplund! I ett hörn av det som sedermera blev Lunden samsas vitsippor och blåsippor (och även en oerhörd mängd gullvivor).

Med blåsippor är det litegrann som med frösådder: man kan inspektera utvecklingen fullkomligt rubbat många gånger per dag. Blått ser så olika ut beroende på solens läge - man får ju inte MISSA nåt!!!

Morgonblått

Vi far till Blåkulla

Igår, på självaste påskafton, for vi till Blåkulla.

På Sofiebergsåsen, nära Kjula i Sörmland, finns landets kanske största bestånd av backsippor, Pulsatilla vulgaris.

- Än vågar jag inte ta av halsduken

På en sydsluttning med strålande utsikt över den torrlagda Kafjärdens öppna odlingsmarker vaknar just nu tiotusentals blåludna filurer och kisar mot solen med sitt gula öga. Eftersom nätterna fortfarande är kalla har de silkeshalsduken virad kring halsen.

Ett besök hos backsipporna måste vara ett av världens bästa botemedel mot dåligt humör. Kan någon blomma värma betraktarens hjärta bättre?!

Ännu har bara en bråkdel av alla sipporna slagit ut, så ta chansen att åka dit medan tid är - om några dagar kommer hela kullen att lysa blå! Själva åker vi hem till Arboarkticum och väntar på att våra egna pulsatillor ska slå ut.

Pulsatillor lapar sol och berättar sagor för varandra

Decibellduell

Längre söderut sägs tranorna ha brutit upp nu på sin färd mot Nordkalotten och andra häckningsplatser. Några sådana tendenser märks inte av i Arboarkticum. Här snarare ökar antalet tranor fortfarande och de blir allt mer närgångna. Eftersom trädgården är omgiven av åkrar på tre sidor blir det en hel del högljutt skrikande just nu, alldeles inpå knuten.

En som inte alls gillar olåten är gråspetten Dorian och hans hustru Doris, som bor i vår aspskog. Dorian är van att själv vara den som låter högst och mest, varför han högljutt protesterar varje gång tranorna börjar trumpeta. Vore man inte lika toleranta som vi skulle man nog kunna uppfatta detta ställningskrig som en smula enerverande.

A Picture of Dorian Grey

Även om vi är glada för att Dorian och Doris trivs så bra hos oss känns det lite kluvet. Enligt fågelböckerna påträffas nämligen svenska gråspettar vanligen i den norrländska tajgan och dit vill vi som bekant inte räknas. Ja faktum är att gråspettar är så ovanliga i våra trakter att fågelskådare söderifrån brukar vallfärda just till Arboarkticum för att få kryssa dem. Står det någon iklädd grön Fjällrävenjacka, toppluva, pilotglasögon och tubkikare på vår väg när vi kommer hem från jobbet kan man nästan slå sig i backen på att det är någon som kommit för att spana på Dorian. Dorian själv har ingenting mot detta, tvärtom. Det här är en kille som gillar att sola sig i stjärnglansen. Det är nästan så att vi funderar på att sätta upp en postlåda för Dorians förväntade beundrarpost.

Blommande fredag: Orkidéfönstrets röda drottning

Det är väl synd och skam att presentera en inomhusblomma när våren ståtar med blåsippor, julrosor och lökväxter av alla slag. Men det är ju inte vårt fel att vår kanske vackraste orkidé passar på att briljera just nu den också!

Rödare än rödast och glittrande som siden, med det raffinerade gula gapet – kan en blomma vara ståtligare?

Mini-Cattleya i sin bästa sidenstass

Precis innan Orchidéhuset på Tegnérgatan i Stockholm slog igen sin butik för ett par år sedan inhandlade vi denna så kallade Mini-Cattleya. Orchidéhuset var en tröst och en fristad för blomstertörstande arboarkticer under många långa vintrar. Vi saknar butiken enormt! Ingenstans fanns roligare, kunnigare och trevligare personal och kvaliteten på orkideerna vi fick med oss därifrån var oslagbar. Orchidéhuset finns visserligen numera som postorderfirma på nätet, men det är ju inte riktigt samma sak.

Cattleyor anses ett snäpp besvärligare än till exempel de vanliga brukorkideerna, Phalaenopsis, men vår slutsats, efter att ha daltat med vattning och näring och temperaturer och vi vet inte allt, är att framgång med Cattleya handlar i princip om en enda sak: ljus. Sedan vi placerade våra Cattleyor i ett ljust söderfönster med en smula tillskottsljus under vintern så blommar de hänförande varje år.

På Orchidéhuset fick man alltid noggranna angivelser om hybridnamn och härstamning på växterna – viktiga saker för tabellbitare som oss. Därför är det en smula förvånande att den här bara fått heta Mini-Cattleya. Vi skulle gärna veta mer om vilka Cattleyor som ligger bakom den här lyckade hybriden – kanske kan någon hjälpa oss?!

Läs mer om blommande fredag här: http://rosorochris.blogspot.com/

Z som i zhopping

Med mycket blandade känslor har vi gjort årets första besök på Zetas, den välsorterade handelsträdgården i Kungens Kurva söder om Stockholm. En del av de blandade känslorna före besöket bestod av skräck inför nästa veckas kontoutdrag: på få ställen genom åren har vi saboterat vår privatekonomi så effektivt och så lustfyllt.

Och vi konstaterar att några spår av finanskris och kundbrist finns inte här. Det är dyrt. Dyrare än förra året. Faktiskt riktigt larvigt ibland. Vår föresats var egentligen att ersätta barrträd som den onde Iddi förstört för oss, men alltså... 700 spänn för en liten nutkacypress? Nä vet ni vad. (Vi noterar också att i princip allt vi fått uppätet är markerat som rådjurssäkert i Zetas katalog.)

En snabb och ovetenskaplig besökarstudie de senaste åren tyder också på att stället mer och mer inriktar sig på den köpstarka målgruppen Dyra Trädgårdsdesignfirman AB. Det intrycket brukar förstärkas i kassan, där expediterna allt som oftast tittar konstigt först på vår shoppingvagn och sen på oss och säger "Ähhhhh.... vad är det här? Säljer vi såna?"

Nå, men shoppade vi något då?! Jomen självklart. Trots våra invändningar. Fortfarande går det att hitta spännande saker som passar även vår plånbok eller som bara rakt av är oemotståndliga. Dessutom får man väl erkänna att Zetas faktiskt har ett imponerande sortiment av till exempel magnolior.

En liten kanadensisk fläder fick följa med hem, liksom en knalligt gul skruvpil med fantastisk karaktär (varför har vi inte sett dem förr?). En till magnolia behövdes till sydrabatten, med resultatet att flickmagnolian 'Randy' lades i inköpskorgen. Gruppen flickmagnolior med sorter som 'Susan' och 'Jane' har för övrigt fått sitt namn efter de åtta sekreterarna på förädlingsavdelningen där de togs fram på sextiotalet - charmigt och tidstypiskt!

Och så var det då den lille oemotståndlige. I ett hörn stod lille Goldilocks ensam och kråmade sig och längtade efter beundrare. Inte kunde vi lämna Zetas utan honom?

Goldilocks - japansk gulgrönbarrig silvertall i miniformat.
Dessutom flest etiketter på hela Zetas.

Nu får vi se om det blir något mer besök på Zetas före höstrean. För vi minns fortfarande med rysningar av välbehag förra årets utförsäljning av barr...

Bättre sent än aldrig

Sven, vi har ju glömt bort Sven!

För snart en månad sedan (2009-03-11) gjorde vi en cliffhanger och utlovade bilder på hasselblomning. Nu har Sven blommat i gott och väl en vecka, men när vårvärmen slog till blev det så mycket annat att hänföras av i trädgården att vi helt enkelt glömde bort honom. Förlåt oss Sven, det ska inte hända igen.

Här har du sent omsider ditt rättmätiga idolporträtt:

Fåfänge Sven har alltid drömt om att bli modell

Kan du nu återgälda vänligheten med att blomma lite tidigare nästa år, gärna mycket tidigare, TACK!

Harmoniske Hugo

Häromdagen hasade Hugo huggorm fram för första gången för säsongen, och poserade villigt för kameran medan han låg och pressade i solen.

Snart redo för Beach 2009

Hugo bor nuförtiden inte i Arboarkticum, utan på den angränsande granntomten. En gång i tiden bodde Hugo hos oss. Han var en god, sorkjagande granne och det var verkligen inte vi som körde bort honom. Det var i stället Daniel, som fattat tycke för vår tomt. Daniel är snok, och bra mycket större än Hugo. Egentligen en trevlig kille även han, men eftersom Hugo ändå redan sneglat på rishögen på granntomten delade de upp reviret broderligt. Hugo tycker dessutom att det är så lustigt att skrämma folket som bor på granntomten, och som inte alls förstått vilken soft och harmonisk kille han egentligen är.

I gammal folktro betyder en snok tur och ger skydd åt gården - den matades ibland till och med med mjölk. Huggormen däremot ansågs som ondskefull och olycksbringande. Det är naturligtvis rent förtal, men lite roande är det förstås hur dessa två typer delat upp tomterna emellan sig. ;-)

Moderna trädgårdsmysterier 6: Piongrodd i raketfart?

Det är hög tid att tala om pioner.

Arboarkticer älskar pioner. Förvånande, kanske många tycker, som fått intryck av att vi bara håller på med omöjliga exoter och flikbladiga, trikolorfärgade avarter... För att försvara vår image litegrann får man ju erkänna att ovanliga pioner, gärna vildarter och primärhybrider, står allra högst i kurs, men även vanliga doftpioner har sin plats - fastän de flesta bara är... vackra! Men det är de ju å andra sidan från första sekund de visar sina gristrynen i vårsolen.

Här är det doftpionen fru Christina
(Paeonia lactiflora 'Christina'), som showar

Vi hyser även en faibless för att dra upp pioner från frö. Och det är här trädgårdsmysteriet kommer in i bilden. Alla (nåja) vet ju att det tar två år innan man ser något livstecken ovan jord efter att man sått ett pionfrö. Det första året bildas roten, och år två skjuter skottet upp.

Kan då någon förklara hur denna lilla raring, P. Delavayi var lutea, kan se ut så här, endast ett år efter sådd???

Lutea 'express'?

Denna buskpion ska för övrigt enligt vissa böcker endast kunna blomma i mycket milt klimat. Det tror vi inte ett dugg på. Men den som lever får se, om sisådär sju-åtta år.

Melankolisk Jösse

Jösse har inte varit sig riktigt lik på sistone. Efter att hela vintern ha varit Iddi ytterst behjälplig i slakten av trädgårdens dyrgripar, sitter han numera oftast helt stilla intill gärdsgården i Köksträdgården och tittar ut över åkern.

Det är ovanligt tomt i Jösses blick

Den annars så illvillige gnagaren verkar nästan mild till sinnet och tycks i stum beundran, om än en smula apatiskt, betrakta säsongens sedvanliga skådespel – trandansen – som pågått en god stund nu.

Utsikt från Arboarkticum just nu - modern balett

Men att Jösse plötsligt skulle ha utvecklat någon slags ornitologisk ådra känns inte riktigt trovärdigt för oss som känner den gemene ringbarkarens sanna natur. Här är det något som inte stämmer. Det var DÅ vi gjorde upptäckten: nu vet vi vad Lo-Lo gjorde i Körsbärslunden för en månad sedan. Här ertappade hon Jessica på bar gärning med att nedgöra myntor. Hämnden blev snabb och effektiv. På Utsiktsplaten strax intill har kattan smörjt kråset med stor aptit.

Aber kadaver, snipp snapp snut - så, var den haren slut!

Tack Lo-Lo för ett väl utfört arbete. Och Jösse, sorry gamle gosse, men det ser ut som om det är dags att ge sig ut på köttmarknaden igen…

Våren exploderar

Idag är alla trädgårdsbloggar i landet fulla av våreufori. Det är 20 grader i Arboarkticum, sånglärkan drillar, nyckelpigan är oerhört upptagen, nässelfjärilarna kopulerar, krokusarna flämtar i vårsolen och vi har inte tid att sitta här...

- Jag är vansinnigt upptagen

Förresten, vi bjuder på en bild till:

Omelett!!! Familjefoto på Iris reticulata -
inklusive den fula ankungen...

Blommande fredag: Världens sötaste!

Sötflockeln - Stevia rebaudiana

Just nu blommar dessa raringar för fullt i Arboakticum. Säg är de inte söta? Men så handlar det också om världens sötaste växt - sötflockeln Stevia rebaudiana. En halv tesked pulvriserade söflockelblad ersätter hela 2 dl vanligt strösocker. Till skillnad från aspartam och andra konstiga sötningsmedel känner man heller inte till några oönskade bieffekter. Därför är det mycket märkligt att läskindustrin först helt nyligen fått upp ögonen för glykosiden stevioid, men nu uppger till och med Coca-Cola att man ämnar söta sitt light-blask med denna.

Indianerna i norra Sydamerika använde plantan som sötning och medicin redan när Ottar Vendelkråka lades i hög i Norduppland för 1.500 år sedan. Att det var lite si och så med dåtidens medicin är allmänt bekant, men i det här fallet tycks läkarvetenskapen ge de forna medicinmännen rätt. Sötflockel har visat sig ha en gynnsam effekt mot såväl högt blodtryck, hjärtbesvär och hudåkommor som svamp och acne. Vissa menar även att stevoid motverkar suget efter sprit, tobak, fet mat och andra sötsaker.

Själva behåller vi gärna våra laster och är generellt dåliga på att använda våra örter. Men vi beundrar dem gärna när de blommar!

Mer om blommande fredag hittar du här: http://rosorochris.blogspot.com/search/label/Blooming%20Friday

Gallringsångest

Hur intensivt vi än propagerar för survival of the fittest i frösådderna får man väl erkänna att den metoden inte riktigt passar ettåringarna. Så nu börjas det.

GALLRINGEN.

Det är dags att stävja ångesten och åkalla den mörka, mordiska sidan. Intet ont anande sträcker sig de små liven mot den hand som fött dem: då, snabbt, fram med pincetten och hugg huvudet av dem...

Aster 'Red Stripe', först ut i stupstocken.

Kinkig antarkticer

Det är inte bara i frölådorna som det börjar grönska nu. Även flertaler lignoser i vinterförvaringen på övervåningen börjar spira. Piggast av dem alla, och mest otålig att komma ut i vårvädret, är lite otippat en av våra absoluta favoriter - Sydboken Pingu.

Det hörs ju nästan på namnet, Nothofagus antarktica, att han är en filur som är som klippt och skuren för Arboarkticum. Men icke! Det är långt ifrån någon självklarhet att Pingu kommer att uppskatta vårt bistra klimat. Alla tillförlitliga uppgifter gör nämligen gällande att sydboken bara är härdig till zon 1 (2), vilket är en smula förvånande eftersom den härstammar från det nog så kalla Eldslandet. Dessutom är sydboken kinkig med vind och skulle föredra att jorden var surare än vår styva lera. Förhoppningsvis är Pingu bättre kallad än de flesta av sina artfränder att bryta ny mark i norr. Han är trots allt uppdriven från svenskt frö och skolad i Halland hos Lindhults Plantskola.

Pingu - tidigast utslagen av alla

Ett förbaskat tjusigt träd är det likafullt vars blad, just som namnet antyder, påminner om bokens, bara betydligt mindre. Just nu när Pingu håller på att slå ut som bäst sprider sig en aromatisk väldoft av kanel och tvål på övervåningen. Suck, varför måste alla våra favoritträd vara så kinkiga med zonen?