måndag 31 maj 2010

Besynnerliga blad

Då var vi tillbaka igen! Ja, för den som undrar har vi förstås varit på vår årliga stora inköpsrunda i västerled. I år blev det extra besvärligt att få hem plantorna, fyra proppade Ikeakassar och en gigantisk plastback, men nu står de i alla fall där på gräsmattan och hoppar ivrigt i väntan på att få komma ner i den arboarktiska jorden.

Årets tema tycks i stor utsträckning ha blivit "speciella lövverk". En hel del rödbladiga, gulbladiga och vitbrokiga sådana har fått följa med hem, men också växter med iögonfallande bladform. Det slätbladiga duvträdet, Davidia invoculata vilmoriana, är ett sådant. Näsduksträd, som det ju också kallas, är en av de där klassiska lignoserna för zonknäckande svenska trädgårdar. Vi får väl se hur bra vi lyckas med det. Med den senaste vidriga vintern i färskt minne är vi en smula skeptiska.

Dags för vårt första duvträdsförsök

Kanske går det lättare med den märkliga Henrys lind, Tilia henryana, vars bladform påminner en smula om duvträdets? Tyvärr har träden fler likheter: båda kommer från samma tempererade region i Kina, varför förutsättningarna för överlevnad återigen får anses en smula fåfänga.

Jo, det är faktiskt en lind - Henrys lind

Sådan tur då att vi i alla fall lyckades få tag i ett träd med knasiga blad som påstås vara härdigt, åtminstone i zon 3, och detta trots att den bara påträffas i södra halvan i USA. Förklaringen ligger i att Marylandeken, Quercus marilandica, som den heter, klarar av höghöjdsklimat ända upp mot 1000 meter över havet. Som ni ser har denna märkliga ek blad som till formen påminner lite om dem på tulpanträdet eller gingko biloba. Undrar om detta är ett tecken på att han vill bo mellan dessa båda trädgårdsvänner?

Marylandek (Blackjack oak) påstått härdig i zon 3

torsdag 27 maj 2010

Räkneövning


En, två, många

En äppelblommas liv är knappast förfelat även om den inte blir till ett äpple - effekten av de dignande blomstergrenarna i det gamla äppelträdet utanför vår tomt är helt makalös. Man kan fråga sig hur många blommor det egentligen får plats i ett äppelträd.

Det kan man fundera på i några dagar, medan vi reser mot sydväst och lämnar datorn hemma.

onsdag 26 maj 2010

En botanisk skrattspegel

Vi tycker oss ha märkt att det finns två typer av människor: de som arbetar i sin trädgård, och de som använder den för rekreation.

Månne är det så även i växternas värld? Här är Styrketränaren (naturligtvis motsvarad av arboarkticerna själva) – som behöver töja, tänja, slita och dra för att känna sig nöjd med tillvaron och Solbadaren (låt oss säga att hon motsvaras av vår granne) – som med verklighetsfrånvänd min timme ut och timme in steker sitt skinande ansikte i solgasset.


Den fyllda tovsippan, Anemone sylvestris Pleniflora -
en trädgårdens lätting
!


Medan klockbergvallmon, Meconopsis quintuplinervia sliter,
drar, töjer och tänjer för att befria sig från skyddshöljet.


Sedär, det gick ju! Och redan ser hon sig om efter ett ogräsjärn!

tisdag 25 maj 2010

Arabra kaglabra

Vi har på sistone fått trevliga mejl från läsare, som dock tycks ha missförstått vår verksamhet. Arboarkticum är en samlarträdgård – inte en handelsträdgård! Här finns ingenting att köpa.

Samlarniten kanske kommer allra bäst till sin rätt genom alla de listor vi ständigt uppdaterar, lignoslistan, örtlistan, pionlistan, perennlistan, svamplistan, fågellistan, däggdjurslistan, kräldjurslistan o.s.v. Trots dessa desperata försök att systematisera tillvaron går vi ibland bet. För på vilken lista ska vanliga ogräs in om de aldrig tycks ha haft något användningsområde? Dagens text handlar om ett sådant ogräs – rockentrav, Arabis glabra.

Hur ska man veta att detta är ogräs?

Det må vara ett ogräs men håll med om att denna högresta tvååring från främre orienten är läcker? Med sina kala blågröna, ibland nästan lila, vridna, spetsiga blad är den en verklig prydnad för vilken trädgård som helst. Ja, det gäller förresten även på vintern när den märkliga fröstängeln sticker upp ur snön som ett trollspö som drar blickarna till sig och gör betraktaren på gott humör.

Året efter blomningen har rockentravet trollat bort sig själv för att året därpå dyka upp igen på någon helt annan plats. Vanligtvis sker detta precis som hos oss i någon torrbacke eller på ett ytterst tunt jordlager ovanpå en stenhäll, där man inte förstår hur någonting kan växa, särskilt inte något som har pålrot och blir en halvmeter högt. Magiskt – både trollkarl, utbrytarkung och ormmänniska i ett.

Den arabiske magikern i sin hela gestalt

Det allra märkligaste är dock det faktum att det alltid finns ett enda rockentrav i Arboarkticum: alltid en, aldrig flera. Och så har det varit i nio år nu – förklara det, den som kan.

måndag 24 maj 2010

Bönhörd

I köksträdgården har ogräsmattan legat nästan ogenomtränglig efter att vårgrävningen sinkats av otäcka influensor och irriterande förvärvsarbete. Eftersom det här är en osannolikt torr plats hade dessutom jordskorpan i kökslandet börjat anta konsistensen av cement, och försöken att råda bot på eländet häromdagen resulterade enkom i infantila snyftningar, ilskna muttranden och slutligen en i vredesmod kastad grep.

Men denna gång blev vi räddade! Visserligen inte av någon riddare på vit springare med trädgårdsredskap i en alert pose, men av ett regn! Ett med arboarktiska mått rejält regn strilade ner under hela söndagen, och gav 26 millimeter väta som manna från himlen. Cementen frästes sönder och idag sjönk grepar och spadar ner i myllan såsom en smörkniv i margarin, och äntligen kunde processen göras kort med revsmörblommor, nässelblast och maskrospålrötter.

30 kvadratmeter grävt köksland, ett potatisland, nio
pallkragar med ny jord och en förbaskad värk i svanken.

Efter en mörbultande heldagsinsats är vi ledbrutna men tillfreds. Som dagens sista belöning kröp vi på knä och sådde störbönor - kanske en av de största estetiska upplevelserna man kan få i sitt trädgårdsland: som fläckiga, fantasifulla små äggskal trillar de ur påsen ner med kinden emot jordfåran. Vi har bäddat ner dem försiktigt, i blandade rader, och stoppat om dem med mullig och solvarm mylla.

Rocquencourt, Sun Bright, Borlotto, Italian Gold...

Nu växer det snart i köksträdgården.

söndag 23 maj 2010

Marit

Arboarkticerna har ett kluvet förhållande till skärmtry, Lonicera involucrata. Visst, de rödgula små dubbelklockorna är bedårande så här års, men busken i sig har vi hittills varit besvikna på. Grenverket är skräpigt, fult växt och har en trist blekgrå färg. Bladen är heller inget man ägnar någon särskild tanke.

Bedårande dubbelklockor

Men allt det var innan vi mötte Marit. Lonicera involucrata ’Marit’ är en lågväxande variant, speciellt framtagen för uschligt klimat. Vi hittade henne i en plantskola i Skellefteå. Hon är betydligt spänstigare och har mycket friskare färg på både grenar och blad än vanligt skärmtry. Blommorna är dock desamma – men det gör ju inget.

Lonicera involucrata ’Marit’ mår bra
trots tomtens värsta kallhål, nedanför Vallen

lördag 22 maj 2010

Moderna trädgårdsmysterier: Berberisen bekänner färg

Förra sommaren, under en av de där plantskolerundorna när man kommer hem med saker som man samma morgon inte haft någon aning om att man var gravt beroende av att få ha i sin trädgård, gjordes ett spontaninköp av en så kallad rödvitbrokig berberis.

Riktigt vad som låg bakom inköpet minns vi som vanligt inte. Kanske låg det någon form av rättvisekänsla bakom - berberis är knappast en växt i ropet, och vi inbillade oss kanske att man borde ge växten en chans. Och i så fall var den här brokiga saken ganska trevlig som kontrast i en under försommaren ganska enhetligt bladgröntrist rabatt med jättevallmo.

Faktum är att berberisen faktiskt verkligen prydde sin plats, med sina mjukt rosavariegerade blad och mjukt fontänformade växtsätt. Tyvärr fotograferade vi den aldrig då det begav sig, för döm om vår förvåning när detta är vad som visat sig vid årets bladsprickning:

Mindre brokig än så här är svårt att vara

Vad är nu detta för dumheter? Hur kan en variegerad växt plötsligt bli enfärgad? Har grannen spelat oss ett spratt? Är bladfärgen beroende av jordkvaliteten?? Måste man säga nåt särskilt till växten???

Det mest speciella vi säger just nu till berberisen är att vi hotar den med att bli förpassad till en betydligt mindre framträdande plats, om den inte snarast kammar till sig och visar sina rätta brokiga takter.

fredag 21 maj 2010

Nosar & Näbbar Del 14: En stjärna föds

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.


Just som Strix med hes stämma skrålade:

– Tänt vare här, tag betäckning!

…så gjorde näbbmusen precis tvärtom. Redan iklädd stövlar och en röd mantel trädde han en liten hjälm på huvudet, fällde ner visiret och rusade mot den pyrande fyrverkeripjäsen. Ögonblicket just innan den lyfte hann musen gripa tag runt raketens noskon och följde med till väders. Det gick ett sorl genom publiken.

Raketen steg och steg och åskådarna följde förfärat den framrusande tingesten med blicken. Alla fasade för vad som skulle ske när pjäsen när som helst skulle explodera och sprida ut sitt stjärnstoft över natthimlen. Rolf tog till och med av sig sin vita skärmmössa, höll den mot bröstet och mumlade något som lät som en allvarsam dikt.

Men raketen exploderade aldrig. Oavsett om det berodde på ont krut, den senile Strix bristande pyroteknologi eller något annat obekant missöde, fortsatte den bara att stiga tills den bara var en ynka liten prick och snart var helt utom synhåll.

Ingen såg någonsin till den våghalsige näbbmusen igen, men han fick sin dröm uppfylld och gjorde sig verkligen ett namn. Den ganska obetydliga stjärnbild i vilken raketen tycktes försvinna döptes raskt om från Lilla björnbäret till Rymdmusen och bland sina artfränder upphöjdes rymdresenären till någon slags halvgud. Titeln Årets kälkborgare byttes också ut mot det mer imposanta Alla tiders valborgare.

Den ganska obetydliga stjärnbild i vilken raketen tycktes försvinna...

Det diktades visor om händelsen och varje år vid valborgstid berättades i fortsättningen legenden om Rymdmusen och hans häpnadsväckande bedrift. Nötväckan Dennis lanserade nöt- och fröblandningar som han kallade för Stjärngott och Rymdmusens raketmums. Ett tag funderade han också på att arrangera något framtida Meståg ut i rymden, men där blev det stopp – hustrun Denise var inte alls sugen på att släppa iväg sin, ibland så besvärlige men ack så älskvärde, make någonstans dit han kanske aldrig skulle komma tillbaka ifrån.

Fortsättning följer…

torsdag 20 maj 2010

"Lönnen blommar"

Gröngulgrönt

" ...när lönnens blommor slår ut i mitten av maj är vinterns alla bekymmer glömda.

Bara färgen gör mig på gott humör. Lönnens blommor är gröngula och de späda bladen är gulgröna, just så, inte tvärtom. På håll bildar blandningen av dessa två nyanser en tredje, så vacker att språket saknar ord för dess beskrivning. Grönskan djupnar, som alla vet, framåt sommaren, och lönnblomningen är själva startpunkten, då allt är som ljusast och ljuvligast. En vecka bara, kanske två, sedan slår alskogen ut sitt gravallvar. Jag önskar så innerligt att alla visste. "Lönnen blommar". Längre meddelande än så skulle då inte behövas på telefonsvararen. "

Ur Flugfällan, av Fredrik Sjöberg

Det är nu som lönnen blommar. Det är nu det är som ljusast och ljuvligast. Vi uppmanar alla att byta meddelande på telefonsvararen och bege sig UT! Och sedan, när alskogens gravallvar slagit ut, kan man gå in igen och läsa Flugfällan - inte i huvudsak en bok om botanik, utan om insekter, samt samlandets psykologi och mekanismer.

onsdag 19 maj 2010

Sura miner i surjordsreservatet

I ett hörn av Lundens stenhårda kalkjord har vi under flera år med nära nog obefintlig framgång försökt tvinga stackars surjordväxter att överleva. Efter att på senare år försiktigt ha börjat bättra jorden med granbarr och rhododendronjord har resultatet förbättrats avsevärt. Nu med sommaren inpå knutarna kan vi med glädje konstatera att samtliga surjordsväxter, både vintergröna och lövfällande, för första gången överlevt en hel vinter på denna plats.

Men säg den glädje som varar för evigt. Nu återstår nämligen nästa tuffa uppgift – att identifiera alla växterna. Av någon egendomlig anledning har någon av våra animaliska grannar denna vinter genomfört ett vansinnigt roligt spex och avlägsnat samtliga växtskyltar. Våra misstankar går mot ett närbeläget skatbo, men självklart dömer vi ingen ohörd. Utredningsarbete pågår.

Eftersom vi har så begränsad erfarenhet av surjordsväxter står vi nu alltså inför ett digert detektivarbete. Lika bra att börja nysta genast. Visst är väl det här en stor häxal, Fothergilla major, som för första gången beslutat sig för att blomma?

Stor häxal, eller?

tisdag 18 maj 2010

Världens vackraste lönn

Att utnämna favoriter i trädgården är oftast oerhört svårt. Som den trädgårdsmänniska man är älskar man dem ju (nästan) alla – på olika sätt. Men ibland finns det ändå någon som hjärtat klappar lite extra för. Det är inte alltid man kan förklara varför. Att utnämna världens vackraste lönn är till exempel ganska kaxigt - och egentligen fullkomligt omöjligt att motivera.

Drummondiis gröna kinder vitnar i solens sken

Av någon fördold anledning finns det en lönn som en av arboarkticerna alltid älskat mer än andra. Kärleken till denna lönn har befunnit sig farligt nära sturm-und-drang-nivåer, och det har funnits tillfällen då arboarkticern velat brista ut i hjärtslitande olycklig kärlekslyrik till denna Acer platanoides ’Drummondii”. Det smärtsamma inslaget i de poem som omvärlden lyckligtvis förskonats från, har bestått i den ofattbara orättvisan att detta träd saknats i Arboarkticum!


Goethe eller Shakespeare - det är frågan.

Så är nu lyckligtvis inte fallet längre. Vid det celebra tillfälle häromdagen som resulterade i två tryffelträd, levererades även till Arboarkticum en fyra meter hög vitbrokig skogslönn, som bäst upptagen med sitt ljuva bidrag till vårsalongen: lövsprickningen. För att inte förringa denna storslagna gåva bör man även uppmärksamma den hjälteinsats som krävdes för att uppgräva och bortforsla det cirka tjugofem ton (nästan i alla fall) tunga stenblock som vilade under jordytan på just den hedersplats som Drummondii bortklemat pekade ut som sin.

Och nu diktas icke längre om någon obesvarad lönnkärlek i Arboarkticum, utan här ljuder enkom lyckliga, glödande kärlekssonetter!

söndag 16 maj 2010

Dubbeljubileum

Denna helg är det stort celebrerande i Arboarkticum. Dels är detta du just fäst ögonen på vårt 500:e blogginlägg, dels är det just idag exakt tio år sedan två av arboarkticerna träffades för första gången IRL.

Dessa tilldragelser har högtidlighållits hela långhelgen genom inmundigandet av stora skaldjur och sällsynt ädla drycker, men vi har också ägnat oss åt det allra bästa vi vet – att utöka samlingarna i trädgården med åtråvärda träd och plantor. De tvivelsutan allra finaste nytillskotten är två hasselbuskar färdigpreparerade med svart respektive vitt tryffelmycel, som en av arboarkticerna beställt hem direkt från Italien.

Helt obegriplig italiensk instruktionsbok - men hasslarna är glada

Går allt som det är tänkt ska således den kalkiga arboarktiska lerjorden inom några år ge avkastning i form av något så exklusivt som både svart och vit norduppländsk tryffel. Måtte nu bara inte traktens besvärliga potatisgrisar sadla om och bli tryffelsvin istället.

fredag 14 maj 2010

Den som väntar

Idag blir det inget nytt avsnitt av Nosar och Näbbar, trots att det är fredag. Djuren är nämligen strängt upptagna med vårbruket och har inte tid med någon annan kreativ skapandeprocess än att fundera ut var årets hampa- och solrosfrön ska planteras. Medan spänningen stiger går det bra att läsa tidigare avsnitt här.

Även vi har tillbringat en hel del tid med att vänta. Närmare bestämt sex år. Så lång tid är det nämligen sedan vi sådde våra första pionfröer. Och nu – i år – ståtar den första av många efterföljande egensådda pionplantor för första gång med tjusiga blomknoppar. Vi är vansinnigt stolta adoptivföräldrar, och plötsligt känns sex år som en riktigt kort, eller åtminstone överkomlig, tid.

Välartad, trots tvivelaktig härkomst.

Plantan är en rosenpion, en Paeonia veitchii. Ungefär i alla fall. Vi kan inte minnas var fröerna kommer ifrån, och med tanke pioners minst sagt lättfotade karaktär så är det inte omöjligt, eller till och med sannolikt, att det är någon form av hybrid. Vi tycker att bladen är ovanligt mörka och finflikiga för att vara en rosenpion, vilket skulle styrka hybridhypotesen. Nu dånar man ju nästan av spänning att få se blommorna i utslagen storhet och glans!

En hastig titt i pioninternatet ger också förhoppningar om kommande god tillväxt:

Påläggskalvarna (överst dock frösådd vit lunddocka)

torsdag 13 maj 2010

Insikten om den olydiga löken

Många trädgårdsmänniskor som reflekterat över sin hobby har kommit fram till samma slutsats som vi. Trädgårdsarbete är inte främst att sitta under korkeken! Hänförelsen över det vackra, det sällsamma och det häpnadsväckande kan aldrig bli någonting mer än russinen i kakan. Om man inte också förstår att uppskatta själva kakan eller till och med grovdoppat på kakfatet borde man nog ägna sig åt något annat i stället.

Det som gör grovdoppat så njutbart är i mångt och mycket att man bakar det själv – att man är den som från ax till limpa bestämmer vad som ska bakas, hur det ska gräddas och vad degen ska innehålla. Annorlunda uttryckt – att vara primus motor för en kreativ process, vanligen också domptör av det lilla stycket natur som finns på den ynka jordplätt man har mage att kalla sin egen.

Eller rättare sagt – det här är vad vi också trodde tills ganska nyligen. Vi har allt för länge levt i illusionen att det är vi som väljer vad som ska växa i Lunden och var trädgårdsgångarna ska gå. NU vet vi bättre! NU vet vi vem som i själva verket bestämmer! Det är den invasiva ramslöken som den sjuka hjärnan bakom allt, och nu har lökens makt vuxit sig så stark att den inte längre räds att visa sina verkliga intensioner – att ta över fullkomligt. Och som de underdåniga och hopplösa lakejer vi är gör vi ramslöken till viljes och flyttar snällt gångarna så att expansionen kan fortsätta.

Ehh... ursäkta men de här kantstenarna? Ska de verkligen vara här?

onsdag 12 maj 2010

Arboarktisk monstershow

Nu blommar den rumänska violen, Viola jooi, igen. Utan att vi noterat knopparna står den plötsligt i full blom. Med tanke på hur länge den höll ut förra säsongen är det knappt den kan ha hunnit krypa ner i sin krypta, eller kista, eller var den nu tillbringat vintern. Att den är, om inte odödlig så i alla fall näst intill, var vi ju på det klara över redan i höstas, då vi såg den livnära sig på intet ont anande små rönnbär och döpte om den till transsylvansk vampyrviol.

Hotfullare än någonsin, efter en tupplur i kryptan

Vårt botaniska monsterkabinett har nu fått tillskott av ytterligare monstruösa individer, ety följande märkliga vidunder plötsligt blommar i sipplunden:

Arboarkticum - en plats bara för de modigaste

Uppenbarligen har vi någon gång, förmodligen för flera år sedan, köpt dessa sippknölar, slarvat bort skyltarna och så småningom också kapitalt glömt att vi någonsin skaffat dem. Men det är väl inte så lite typiskt oss att köpa en växt med namnet Anemone nemorosa ’Monstruosa’.

Sen kan det ju i och för sig också vara så att det inte alls är vi som tagit hit Monstruosan, utan vampyrviolen som bjudit in den för att få lite anständigt sällskap.

tisdag 11 maj 2010

Fjäll och björn

Det har blivit dags för ett första återbesök i Örtland 5 för att se vad som hänt sedan sist. När lökväxterna inte längre är ensamma herrar på täppan är det inte helt oväntat växter som ger associationer till nordliga bredgrader och arktiskt klimat som först av de övriga örterna gör en inbrytning i det fortfarande nymornade örtlandet. Men skenet bedrar, allt är inte vad det synes vara.

Visst fjällkåpan, alchemilla alpina, vår enda vildväxande fingerformiga daggkåpa, följer den skandiska fjällkedjan, men det gör ju att den även återfinns på Västkusten. Björnroten, Meum athamanticum, däremot finns endast sällsynt vild i Blekinge. Annars trivs den bäst i Centraleuropa.

Fjällkåpa, inte bara alkemistens favorit utan också en trevlig marktäckare

Men båda dessa örter har, trots sina olika ursprung, egenskaper som förenar dem, utöver att vara tidig och grann vårgrönska. Både är till exempel ätliga, den späda fjällkåpans blad som grönkål och björnroten, med sitt ståtliga burr värdig en brudbukett, är en kryddväxt fullt i paritet med dill och persilja. Synd bara att den numera är så svår att få tag på att man näppeligen vill äta (eller dricka) upp den när man väl kommit över den.

Båda har vidare i högre utsträckning än de flesta läkeväxter haft sin givna plats inom den kulturhistoriska kvinnomedicinen. Fjällkåpan kanske främst för sina omvittnade sammandragande egenskaper medan björnrotens betydelse blir tydlig om man känner till att namnet i själva verket är en förvanskning av det tyska Geburzwurz i betydelsen nedkomstrot. (Meum tros för övrigt ha med det grekiska ordet för barnmorska att göra).

Yrvaken björnrot rister på burret

Men kanske märkligast av allt är att båda dessa växter tillhör de verkligt få som är helgade åt varsin gud i den nordiska mytologin. Det är inte många växter som platsar i asarnas panteon vid sidan Odens ask och Tors rönn, men här har ni alltså två till: Balders björnrot och Frejas fruktbara kvinnoskål, bägge just nu till beskådande i Örtland 5 i Arboarkticum.

måndag 10 maj 2010

Vårligt vemod

Först är allt nytt, ljusgrönt, spännande och fräscht! Men så slås man plötsligt, alldeles för snabbt, av att med våren kommer ju även förgängligheten.

Pulsatilla - redan blek om nosen...

Vintertid vilar det mesta i trädgården en lång, lång, tyst sömn. Och så äntligen vaknar grönskan, och man tror att nu, nu är det bara liv, energi och evig ungdom ända fram till den mörka hösten, så avlägsen att man vägrar tro på den.

...och nunneörtens blossande kinder falnar.

Men riktigt så är det ju inte, för redan nu är det ju dags att ta adjö. Snödroppar, blåsippor och vintergäck har gått och lagt sig igen, och nu bleknar också nunneörten och backsippan. Fortfarande har säsongen knappt börjat, och det mesta återstår – men det är märkligt att bli påmind om hur rasande snabbt man får ta adjö igen.

Vilken tur att det ännu återstår så många kära återseenden.

Men nån längre stund kan man ju inte hänga läpp,
så länge som fotbladet marscherar i rabatterna.

söndag 9 maj 2010

Den äkta kastanjen kastas ut

Så här års är det ett evigt kånkande på kinkiga exoter. Eftersom vi inte äger något växthus eller annat lämpligt utrymme för avhärdning blir det helt sonika att varje frostfri morgon bära ut växter från vinterförvaringen för att senast samma kväll bära in dem igen, lätt brända av skarp vårsol och elak nordanvind.

Nu får det vara nog! Åtminstone för några de mer toleranta halvstora träden. Till dessa hör en av våra äkta kastanjer, Castanea sativa. Nu är det dags att plantera ut denna en gång för alla. Man kan faktiskt inte bo hemma hur länge som helst, även om man räknas till trädgårdens verkliga nobless!

I Arboarkticum blir även de övre kasten outcasts en vacken dag

Ja, ni kanske höjer på ögonbrynen men den äkta kastanjen är faktiskt inte så kinkig som många tycks tro. Visst föredrar den skyddade och varma sommarlägen, men vinterkyla tycks inte vara något jätteproblem och den är också verkligt anspråkslös när det gäller jordmån och nöjer sig med vilken mager skräpjord som helst. (Gud så skönt att för en gångs skull slippa alla dess gnälliga växter som kräver lucker surjord eller perfekt näringsrik väldränerad men ändå fuktighetshållande kompostjord).

Till exempel frodas fortfarande den äkta kastanjen i ett tämligen oskyddat frilandsläge i centrala Örnsköldsvik, trots att det mesta övriga i stadens misslyckade exotiska satsning, som vi berättade om i somras, har kastat in handduken. Visserligen får vi här i zon 4 nog räkna med att växten snarare blir en vacker buske än ett ståtligt träd, men det hindrar inte att vi kallt räknar med att kunna skörda egna äkta kastanjer inom en inte allt för avlägsen framtid.

Det är nästan synd att vi inte firar thanksgiving i Sverige. Det är inte mycket som spöar färskrostade kastanjer och äggtoddy framför brasan på senhösten.

lördag 8 maj 2010

Snygging eller stygging?

Vid ytterdörren står dagtid den här långbenta skönheten, iklädd sin sanslösa leopardfläckiga outfit, och försöker vänja sig vid det bistra klimatet.


Djärv klädsmak!

Den fläckiga tofsliljan, Eucomis bicolor, härstammar från Sydafrika och är således en smula skeptisk till det vi kallar vår. Under vintern fick hon bo inomhus – vi ställde oss så att säga tvivlande till hur mycket värme det egentligen var i hennes kroppsstrumpa. Så småningom, framåt sommaren, kommer hon förhoppningsvis även att kröna sin dress med en praktfull högrest blomställning. Vi får väl se hur det blir med det: tofsliljan har bara bott hos oss sedan i höstas, så det återstår att se om vi skött oss väl nog för att hon ska vilja belöna oss för sitt uppehälle.

Frågan är bara om vi vågar hysa tofsliljan inomhus i fortsättningen. Den senaste tiden har hon växt till sig på ett nästan skrämmande sätt, och har inte de små sticklingarna i tråget bredvid blivit färre??? Ibland när vi gått förbi har vi dessutom tyckt oss höra ett hest väsande. Och faktum är att vänder man på bilden ser man ju att hon har ett förfärligt gap. Förmodligen nafsar hon oss i hasorna när vi vänder ryggen till.


"Hehhhhhhhhhhh...."

fredag 7 maj 2010

Nosar & Näbbar Del 13: Sikta mot stjärnorna

Läs alla tidigare avsnitt av Nosar & Näbbar här.


Kvällen förlöpte helt enligt planerna. Korv och lotter hade gått åt, manskörens repertoar var avverkad och brasan värmde fortfarande, även om den inte brann med samma intensiva låga. På den allt svartare natthimlen tändes fler och fler stjärnor och nere på strandängen började det bli dags att avfyra Strix fyrverkeripjäs.

Många djur såg ett direkt samband mellan dessa två händelser. För varje ny raket som kattugglan skickade upp tyckte de sig se ytterligare en stjärna på himlen – en ny för varje år. Det var väldigt många stjärnor men Strix var bevisligen också mycket gammal – något han ofta själv upprepade.

Årets raket var som vanligt den största någonsin. Eftersom Strix alltid förutsatte att hans klena hälsa inte skulle tillåta honom att leva ytterligare ett år fläskade han vanligtvis på ordentligt vid raketbygget. Detta år var inget undantag, Strix hade i princip urskiljningslöst tömt hela kemilådan i pyrotekniksatsen – utan att ha en aning om vilka effekter det skulle kunna få.

För många djur var raketuppskjutningen den verkliga högtidsstunden på hela våren och särskilt de små djuren brukade trängas runt den gamla ugglan när han satte eld på stubinen.


...den gamla ugglan när han satte eld på stubinen.

I den närmaste kretsen kring raketrampen stod detta år bland annat den namnlöse näbbmus som tidigare på året vunnit den stora kälktävlingen Dennisloppet. Bland sina artfränder hade musen efter denna bedrift blivit en stor idol och tilldelats hederstiteln Årets kälkborgare. Bland de andra djuren var berömmelsen inte lika påtaglig, vilket gjort den våghalsige näbbmusen en smula putt. Vad varken Strix eller någon annan visste var att musen hade en plan för att en gång för alla göra ett starkt intryck på sin omgivning och kanske till och med skapa sig ett namn!

Fortsättning följer...

torsdag 6 maj 2010

Minipinetet – en kärleksförklaring


Alla vinkar NU!
(Det är svårt att ta en rättvisande bild - alltid är det någon som inte kan sitta still..)

Det finns en liten del av Arboarkticum som är reserverad enkom för små, små barrväxter – Minipinetet. Och sällan är väl barrväxternas enastående variation tydligare än här, bland häxkvastar, blåa former, gula former, variegerade former, dvärgformer och små skott på tillväxt. Den här stenomgärdade delen av trädgården är fylld av de mest hjärtknipande rara, gulliga, färgsprakande och gosiga barrbarn. En del, som Tsuga heterophylla, är bara här på tillfälliga koloniplatser tills de växt till sig, medan andra, som de mest extrema dvärgformerna Picea Abies ’Dagö’ (tillväxt 0,5 cm per år) och Ilex meserve ’Supermini’ (namnet säger allt) förhoppningsvis här har funnit sin lekfulla plats i tillvaron.

Pinus cembra 'Tamangur'

Många av barren i Minipinetet är tveksamt härdiga hos oss, som till exempel Ilex crenata ’Dwarf Pagoda’ och åtminstone en, Cryptomeria japonica, bör definitivt inte klara sig någon längre stund – och särskilt inte en vinter som den föregående! Ändå är humöret och hälsan hos samtliga invånare strålande bra! Vi har två förklaringar. Den ena är de små stenar som lagts över jorden i hela minipinetet, dels för att det ser trevligt ut och är praktiskt att gå på, men mest för att isolera och lagra värme. Den andra förklaringen är av mer psykosocial karaktär: gemenskapen och sammanhållningen i denna lilla barnkrubba är fantastisk!

Thuja plicata 'Whipcord'

Men skämt åsido. Det finns faktiskt få saker som kan få en surmulen arboarkticer på bättre humör än ett besök i Minipinetet. Den som suttit en stund på en av stenbumlingarna som omgärdar platsen och studerat alla färger, former, karaktärer och busstreck hos invånarna förstår vad vi menar. Det här är helt enkelt en opretentiös liten kärleksförklaring till cirka 6 kvadratmeter ljuvliga minibarr.

Här är listan på alla som hittills fått en eftertraktad plats på vår barr-kindergarten - och på kartan nedanför ser man hur vi håller rätt på dem:

1) Tsuga Canadensis 'Minuta'
2) Thuja Occidentalis 'Wansdyke Silver'
3) Abies Koreana 'Oberon'
4) Taxus Baccata 'Adpressa Aurea'
5) Tsuga Diversifolia 'Minikin'
6) Thuja Occidentalis 'Ohlendorfii'
7) Ilex meserve 'supermini'
8) Juniperus communis 'Fjellblå'
9) Thuja Plicata 'Whipcord'
10) Chamaecyparis Obtusa 'Crippsii'
11) Thujopsis dolobrata 'Nana'
12) Picea Abies 'Dagö'
13) Chamaecyparis Pisifera Filifera Nana
14) Larix kaempferi Blue Dwarf, uppstammad
15) Pseudotsuga menziesii Bíla Lhóta
16) Pinus cembra Tamangur
17) Chamaecyparis 'Fairview'
18) Juniperus horizontalis 'Limeglow'
19) Taxus cuspidata 'Amersfoort'
20) Pinus Parviflora 'Goldilocks'
21) Chamaecyparis pisifera filifera 'Aurea'
22) Cryptomeria japonica 'Gold'
23) Tsuga heterophylla
24) Picea Abies 'Emsland'
25) Ilex crenata 'Dwarf Pagoda'
26) Tsuga Canadensis 'Minima'
27) Juniperus communis 'Vladivostok'
28) Thuja occidentalis 'Elleberg'
29) Taxus baccata 'Golden Jubileum'
30) Picea sitchensis 'Silberzwerg'
31) Pinus banksiana 'Schneverdingen'
32) Picea pungens 'St Marys Broom'
33) Pinus leucodermis 'Compact Gem'
34) Picea omorika "Schneverdingen"



Vår metod för att hålla rätt på småknoddarna

onsdag 5 maj 2010

Tierpsjuryn sätter ner tassen. Och framtänderna.

På trädgårdsmässan i år utnämndes Maris Peer till årets potatis. Nu är det dags för Tierpsjuryn att säga sitt i den viktiga potatisfrågan.

På tredje och sista plats placerade sig Amandine och Highland Burgundy Red. Juryn nändes faktiskt inte ens smaka på dessa märkligt doftande utländska spektakel. ”Passar inte här” var ett omdöme som hördes i den spetsnästa jurygruppen.

"Utländskt bjäfs"

Andra plats delas av sorterna med damnamnen Chérie med Anya. Fortfarande tyckte juryn att det var onödigt tillkrånglat och modernt, men en smakbit eller två slank ändå ner. ”Det är i alla fall snygga tjejer, på sitt sätt, men omöjliga att stava till”, blev det slutgiltiga omdömet.

"Annorlunda, men inte oäven" . Notera nafs- och bitmärken.

På första plats då: TADA!!! Tierpsjuryn valde enhälligt samma potatis till vinnare som trädgårdsmässans nästan lika meriterade proffstyckare: Maris Peer är, enligt Tierpsjuryn, en oemotståndlig potatis till sommarens sill- och primörbuffé. En bit Västerbotten till hade varit kronan på verket, tyckte juryn!

"Oemotståndlig klassiker!" I princip utplånad.

Själva skär vi tänder och tänker att vi aldrig, aldrig någonsin igen, ska lägga potatis på förgroning i ett obevakat vindsutrymme utan minst ett dussin riggade musfällor runt omkring. Vi ber också att få påpeka att vi och Tierpsjuryn inte delar syn på varken sättpotatis eller något annat, överhuvudtaget, i tillvaron.

tisdag 4 maj 2010

Fjodor förundrar

Minns ni Fjodor, den sibiriska lärken, som vi skrevs om sent i höstas? Nu blommar han för fullt som försten ut bland alla lärkarna på Åsen. Men vänta nu… Vad var det vi skrev i höstas egentligen? Jo, att den sibiriska lärken inte skiljer sig så särskilt mycket från den vanliga europeiska lärken utöver att den får gulgröna och inte rosa marsipanrosor. Detta är som ni alla ser rent nys.

Fjodors honblommor just nu

Den trädbok, vi ska här inte nämna den vid namn, som tutade i oss dessa dumheter förpassades skyndsamt till skamvrån. Inga andra böcker vi nu konfronterat säger ett ljud om dessa gulgröna sibiriska lärkblommor (men den japanska lärken, Larix kaempferi, drar ibland åt det hållet), varför vi är ganska säkra på att det är Fjodor som har rätt och den onda trädboken som har fel.

Däremot insåg vi under de pågående studierna att uppgifterna om den sibiriska lärken skiljer sig stort mellan de skriftliga källorna även på andra sätt. Det hela är faktiskt något av ett litet mysterium. T.ex. hävdar vissa böcker att den sibiriska lärken, namnet till trots, inte alls tål de kalla nordiska vintrarna. Det är som ni alla ser bevisligen fel. Andra uppgifter hävdar tvärtom att denna lärk måste ha rejäla vintrar för att trivas. I det frostfria England till exempel, där den knappt tappar barren, är den förevigt dömd att förbli en ful och gles buske med missfärgade barr. Någon som vet bättre besked?

Fjodor trivs i Arboarkticum. Frågan är: Var trivs han inte?

Det skulle onekligen vara trevligt om ett så här vackert träd, för en gångs skull, skulle funka bättre i Norduppland än i södra England. Får vi be om största möjliga kosmiska rättvisa, tack!

måndag 3 maj 2010

Möt Siouxsie – en tjej med aptit på livet

Vi fick några bra förslag på vad som skymtade i bakgrunden av Månadsbilden häromdagen. ”Rymdskepp” ”trumset” eller ”vadderad utegrill”? Nähä! Där gick ni allt bet. Någon form av egensinnig norduppländsk trädgårdskonst är det inte heller, även om det naturligtvis var mångas förstahandsgissning. Nu är det är dags att avslöja vår senaste trädgårdsinvånare.

Låt oss först presentera raringen en smula närmare. Siouxsie (uttalas ”Susi”) är egentligen döpt till Susanne, men efter en svartklädd och grubblande period i tonåren klär hon sig i svart, gillar tuffa kedjor som accessoarer och har valt att stava sitt namn likadant som den kända goth-drottningen från åttiotalet.


Siouxsie without her Banshees

Trots sin tuffa framtoning är Siouxsie en känslig, konstnärlig och mysig tjej. Hon hummar och surrar gamla new wave-dängor tyst från sin plats under korkeken (OK då, syrenen) på ett högst trivsamt sätt. Om hon framstår som en smula korpulent så är det bara för att hon har kvar en smula av sin tonårsrondör – och kanske även för att hon är ganska glupsk. Och det är nu vi kommer till pudelns kärna. Siouxsie är nämligen något så osannlikt fantastiskt som en myggslukerska! Japp, tro’t om ni vill – det är knappt vi gör det själva, men detta lilla flickebarn äter faktiskt mygg – och redan denna första vecka i vår tjänst, då man väl knappast skulle ha trott att myggen vaknat, så är skörden imponerande.


I Siouxsies kräva efter ett eftermiddagssnacks

Och om någon har synpunkter på hur dekorativ den här lilla punktjejen egentligen är, så kan vi bara säga att om hon sköter sitt kall så får hon faktiskt ha precis så mycket kedjor, piercingar och tatueringar som hon vill.

söndag 2 maj 2010

Av jord är du kommen - kommen är jorden

Denna fantastiska trädgårdssöndag i strålande sol blir det inte mer text än så här. Vi har nämligen annat att ägna oss åt, ety traktens lovande traktorburna idrottsungdom har just lämpat av 40 påsar av vår mest brukade basvara. Vi ses i morgon kväll i stället. Hoppas att ni inte har lika ont i stela leder och trädgårdsryggar som vi lär ha efter denna dag.

Bara att börja skotta då...

lördag 1 maj 2010

Månadsbilden nummer 4, 2010

Våga vägra vinter!

Så fick vi då äntligen visa en månadsbild utan snö. När kylan väl släppte började det gå obegripligt fort, och nu hastar vi spattigt mellan rabatterna för att inte missa någonting i den speedade växtdokusåpan. Hur man ska hinna rensa, gräva, gödsla, planera, plantera och genomdriva nya projekt är obegripligt.

Hacquetia epipactis 'Variegata' - variegerad gullflocka – ovanlig och karaktärsfull

Den kinesiska klockvivan, Cortusa Matthiola Pekinensis,
är otålig och uppenbarligen van vid trängsel

På avstånd ser rabatten på månadsbilden fortfarande kal ut, men kryper man närmare ser man att så inte alls är fallet. Osynliga på bilden men högst närvarande för besökarens mer närgångna betraktelse är backsipporna i sin underbara djupblå vårpäls, julrosor, knallröd nunneört, gullflocka, primulor, svalört, botaniska tulpaner, vitsippor och gulsippor. Dillpionen har rekordmånga blomknoppar (6!) och är kanske som allra vackrast just nu i sitt röda krås. Och det är inte bara blommorna som gör hjärtat lätt – även vackra bladrosetter pockar på beundran och uppmärksamhet: vi väntar med spänning på att den fyllda blodörten ska slå ut, men njuter under tiden av bladens raffinerade omslag kring knoppen. Våra allra käraste blad i rabatten tillhör kanske lunddockan, Glaucidium palmatum. Just idag har de fascinerande rundade bladknopparna hävt sig upp ur jorden, och vi tröttnar aldrig på att beundra deras skulpturala hållning.

Dillpionen går under smeknamnet "Trollet"

En alien föds...

Den skarpögde kanske även anar en svartvit gestalt bortanför rabatten på månadsbilden: en gestalt som ej tycks vara av botanisk karaktär. Det är en ny familjemedlem som kommer att presenteras närmare inom kort. Kan någon möjligen gissa vad hon är för slags filur?