söndag 31 maj 2009

Den unge Werthers lidelse?

Den unga solfjäderstallen Werther, som följde med oss hem från Hornbach häromsistens har till vår stora besvikelse visat sig vara av tvivelaktig karaktär. Visserligen finns ingen Lotte att svärma för i Arboarkticum, men trots detta måste vi uttrycka en viss förvåning över den unge mannens lättsinnighet.

Nyss fann vi honom nämligen förnöjt nojsandes med inte mindre än två stycken lättfotade nattfjärilar i famnen.


Lap dancers "Sturm und Drang"

Vilken sorts flyn det rör sig om har vi ingen aning om, men vi vet att vi har läsare med god kunskap på området och som kanske kan upplysa oss (och Werther)?


Werther avnjuter avancerade kittelkonster

Om vi ska försöka se positivt på uppdagandet av tallens sanna karaktär så verkar det åtminstone inte som att vi behöver vara oroliga för att Werther ska skjuta sig en kula för pannan i olycklig kärleksdesperation.

lördag 30 maj 2009

Lundfavorit och världskändis

Får vi lov att presentera en av våra lundfavoriter? Känns den igen? Jaså, inte det? Kanske beror det på att den inte blommar än, fast nja, det hade nog inte hjälpt. Blommorna är så anspråkslösa, men det är faktiskt för dessa som denna ört är världsberömd.


Möte i Lunden för fem minuter sedan...

Vi talar förstås om skogsbingeln, Merculialis perennis, den växt som Linné lät stå som modell för hela sitt sexualsystem. Eftersom skogsbingeln är tvåbyggare, med hon- och hanblommor på skilda plantor, blev det hela en pedagogisk succé och resten är ju, som vi brukar säga, historia.


...men så här är de flesta mer vana att se den.

Visserligen är örten kraftigt avförande, och sådant gillade ju folk förr i tiden (det här var innan man kunde se skit på TV4), men det är snarare den nära släktingen grenbingeln, M. annua, som nyttjats för detta ändamål. Däremot har skogsbingelns rötade rötter använts för att få fram blå färg, eller om den kokats, karmosinröd. Själva har vi dock bara planterat in den för att den är så himla trevlig. Man blir alltid lika glad när den först dyker upp på försommaren, samtidigt med ramslöken, och ännu gladare blir man när den bekräftar att den trivs och sprider sig.

fredag 29 maj 2009

Blommig fredag: Årets Garbo

I veckan slog vår guckusko ut och det gick ett sus av beundran genom trädgården.


Strax öppnar jag mitt öga och betraktar dig...

Trillium, pioner och sippor suckar hänfört och säger:

- Ack den som hade den förmågan att trollbinda. Vilken grace. Vilken skönhet. Vilken mystik.


- Nej jag ger inga intervjuer...

Och guckuskon bara fladdrar försiktigt med sina långa ögonfransar och tar emot sina beundrares kindpussar – sval, ouppnåelig och alldeles alldeles underbar.

Läs fler bidrag till Blommig fredag här: Roses and Stuff

torsdag 28 maj 2009

Wir fahren nach Hornbach

Ännu en tysk byggmarknad – Hornbach – har etablerat sig i storstadsregionenerna de senaste åren. Som vanligt skickar man ut komplett ointressanta reklamblad som visar att de minsann säljer växter och trädgårdsprylar. Hurra! Ännu ett Bauhaus… Gud så spännande. Not!


Tyska deviser känns alltid lite... ja ni vet

Här kunde den här historien ha tagit slut, om det inte varit för en tråd på någon av Odla.nu:s trädgårdsforum i höstas. Här tipsade någon initierad i förbigående om att man just då på Hornbach i Fittja kunde köpa trumpetträd för halva priset (tror att det var 125:-). Här började plötsligt väderkornet att känna vittring. Visserligen har vi nog med trumpetträd, men dessa brukar inte vara stapelvaror på byggmarknader. Var det här ett annorlunda ställe trots allt? Kunde de ha fler intressanta exoter?

Eftersom vi sällan har ärenden till Fittja (i Botkyrka, söder om Stockholm), dröjde det ända tills måndagens löning innan vi beslöt oss för att utforska saken på egen hand. Resultatet blev nästan en chock och vi befann oss snart dreglande bland meterhöga himalajacedrar (Cedrus deodora) och pråliga parasolltallar (Sciadopitys verticillata), allt till nästan löjligt låga priser. Frågan är dock vilka fler än vi som varseblir de här fynden då varken personal eller informationsskyltar tipsar om dem. Risken är stor att den vanlige radhusägaren bara bligar misstänksamt mot dessa "konstiga granbuskar" på sin jakt efter färdigpaketerade Brabanthäckar och Ingrid Bergman-rosor.


Werther und Deodor
- Alte Kameraden aus Hornbach

Det är lätt att dra paralleller till det mer kända och lika förtalade Lidl – utmärkt kvalitet, låga priser men usel kunskap om den svenska marknaden. När ska tyskarna lära sig av vi inte är som dem? Inte tillräckligt många av oss i alla fall. Ach, nein!

onsdag 27 maj 2009

Vi vilar hos barren

Körbärsblomster som far i vinden, maskrosor som skriker ut sin närvaro, påträngande syrener som pockar på uppmärksamhet... Trädgårdar, parker och natur är nu så fulla av färg, form och doft att det är lätt att bli överväldigad. Egentligen törs man ju inte ens antyda det följande, men eftersom vi redan anklagats för att vara revoltbenägna vågar vi språnget och säger:

Man blir nästan mätt på blomster. Blasé.

(Vi bedyrar dock att detta är en hastigt övergående åkomma).

För att mildra denna stressade färgyrsel vilar vi oss idag hos våra barr: våra lugna, sansade, vackra och välartade barr. Ett av våra senaste inköp till Minipinetet, det vill säga det stentorg där vi har vår samling minibarrträd, är krypenen Limeglow. Försäljaren på växtmarknaden i Türi lovade att Limeglow skulle växa långsamt och med lite ansning helt säkert hålla sig under halvmetern i höjd. Vi håller tummarna och hotar som vanligt den lilla plantan med att det blir utflytt till det betydligt mer utsatta stora Pinetet om han bryter mot storleksrestriktionerna.


När de andra barrbarnen i Minipinetet tycker att Limeglow
är för barnslig kallar de honom ”infantilt barr”.

Krypenen, Juniperus horizontalis, härstammar från Nordamerika, och har oftast den sortens enebarr som kallas ’adulta’ – dvs fjällika, och inte de nållika barr som vi ser på våra svenska enar. Just det skiljer för övrigt den svenska enen från alla andra enar i världen: endast den svenska har enbart juvenila barr hela sin levnad, medan andra enesläkten oftast har juvenila barr i ungdomen för att sedan få den adulta sorten. Fast ska man vara ärlig: så vidare svensk är inte den svenska enen, det är världens mest spridda träd alla kategorier och finns nästan överallt, åtminstone på norra halvklotet.

tisdag 26 maj 2009

Körvelskogens doft

Hägg och syren i all ära, men får vi får utse årstidens favoritdoft blir det en annan. Ljumma kvällar som den här kan man från vår Utsiktsplats känna den mest utsökta lakritsarom när solen går ner. Det är den spanska körveln, Myrrhis odorata, som blommar. Nere i hagen, i förlängningen av vår Aspskog, bildar hundratals körvelplantor en egen skog. Man får väl anta att de är självsådda kvarlevor av den torpbebyggelse som försvann från platsen vid laga skiftet i början av 1800-talet.


En av hundratals lakritsdoftande körvelplantor


När äldre generationer ska beskriva den danska körvelns doft och smak brukar de vanligen börja yra om något slags snask som heter Kungen av Danmark. Vi är inte säkra att den beskrivningen funkar längre, för vem sjutton knaprar karameller idag? Men kids, tänk Pernod Ricard eller stjärnanissorbet, så får ni ett ganska bra hum vad det handlar om.


Godare än grönkål, mer spännande än spenat

Inte oväntat har en sådan växt haft en hedersplats inom den svenska taffeln. Roten, stjälken, fröna och de ytterst läckra bladen har alla tagits tillvara och avnjutits på de mest upptänkliga sätt. Det är inte för inte som Harry Martinsson kallar växten för ”naturens konditorislott med tusen tinnar och torn”.

Själva gör vi ibland grönkålssoppa på bladen eller oftare akvavit på fröna. För den som mot förmodan inte har tillgång till den mycket vanliga kryddväxten eller helt enkelt är för lat tillhandahåller Systembolaget ett utmärkt alternativ med samma kryddning i Beställningssortimentet – Möja Taffelbrännvin nr 80703. Skynda fynda, den brukar ta slut långt innan midsommar.

måndag 25 maj 2009

Moderna tider vid fågelbordet?

Det verkar skralt med familjebildningen hos våra grannar Dennis och Denise i år. Så här dags på senvåren är paret vanligen strängt upptaget med att fixa mellis och skjutsa sina osnutna telningar fram och tillbaka till fotbollsträning och minimeckarklubben. Däremellan brukar trädgården vara nedlusad av små nötväcksvandaler med samma enerverande röstresurser och överdrivna behov av bekräftelse som sina föräldrar.

I år har vi dock inte sett röken av fågelsmåttingar med det omisskänliga delfinutseendet. I övrigt är allt som vanligt - både Dennis och Denise är, liksom alla vårar, strängt upptagna med att glatt pilla ner solrosfrön i alla byttor och rabatter. Månne har de i år bestämt sig för att enbart satsa på sitt trädgårdsintresse???

För den som undrar om det är svårt att se skillnad på Dennis och Denise kommer här en kort lektion:

Dennis


Ska jag äta eller prata???

Ständigt pipande och skränande, uppblåst, hungrig och spattig. Något större och framför allt klumpigare än sin fru. Är aldrig så lycklig som när han lyckats slå en grönfink på käften.

Denise


Jag tror att jag är snyggast från det här hållet

Försöker verka en smula mer kvinnligt diskret, och är också möjligen en aning mindre våldsbenägen. Framför allt mer kokett i både utseende, röstresurser och rörelsemönster.

För den som är så hugad man kan även anmärka att helt modernt är inte paret, eftersom de uppenbarligen i mångt och mycket följer traditionella könsroller - men vi vill i alla fall, om det är till tröst för någon, poängtera att även Denise gärna ger folk däng när andan faller på. Även sin man.

söndag 24 maj 2009

Rosa stänglar i försommartid

Våra inhemska vårblommor är påfallande ofta gula. Det finns säkert någon bra förklaring till detta, vilken vi inte känner till. Nu är dock försommaren här och alltfler blommor i andra kulörter tar över stafettpinnen.

En av de första ut är den naturaliserade stora ormroten, Bistorta officinalis, med sina imponerande stora rosa stänglar. Som det vetenskapliga namnet antyder handlar det om en välomvittnad medicinalväxt. Växten har på kontinenten varit uppskattad för sin egenskap att läka sår, hämma infektioner och stilla lös mage. Naturligtvis har växten även används mot ormbett (troligen med skralt resultat), eftersom man tyckte att växtens krypande jordstam påminde om hur en orm vrider sig.


Den stora ormrotens rosa stänglar blommar redan
I Norden tycks inte detta ha uppmärksammats på samma sätt utan det är i första hand växtens dekorativa värde som åtråtts. Det är påtagligt att det är från slotts- och herrgårdsparkerna som den stora ormroten spritt sig och inte från klosterträdgårdarna.

Men även den vanliga ormroten, Bistorta vivipara, med sin nordliga utbredning, kan med rätta kallas för nyttoväxt. Det alternativa namnet brödgräs säger egentligen allt. Ormroten har faktiskt den högsta uppmätta kolhydrathalten av samtliga våra vilda växter och de goda bladen är rika på C-vitamin. Än dröjer det dock en liten tid innan den blommar, och detsamma gäller de båda utländska släktingarna bergormrot och blodormrot, B. affinis och B. amplexicaulis, som numera är vanliga marktäckare i våra trädgårdar. Det gör inget, den stora ormroten är onekligen en fullgod ersättning, åtminstone i det avseendet.

Ett välkommet avbrott i allt gult

lördag 23 maj 2009

Rafflande i korta pionloppet

Med regndroppar i bladrufset har våra pioner idag på morgonen gjort upp om titeln i årets korta sprintrace för vildarter. Det blev en rafflande final!

Den dubbla dillpionen, Paeonia tenuifolia ’Rubra Plena’, som hela tiden varit storfavorit har förmodligen försummat träningen på grund av sitt ständiga kråmande och behov av att befinna sig i rampljusets fotoblixtar, och fann sig snöpligt omsprungen på mållinjen av inte mindre än TVÅ konkurrenter.

Tävlingsreglerna är enkla: första plats går till den pion som först av alla visar ståndarknapparna. Och första platsen i år går till:

Paeonia officinalis, bergpionen!



The Winner Takes it All!

På andra plats hittar vi, trots sin ungdom, den väna enkla dillpionen, som trots höga odds inte var många minuter efter segraren.


Årets rookie

Rubra Plena är grymt besviken och tycks fast besluten att inte visa några ståndarknappar alls, efter denna nesa. Kronbladen är hårt tillknutna i den sura nunan.


Årets surpuppa

Efter denna rafflande idrottshögtid är det snart dags för primärhybridernas medeldistanslopp där Claire de Lune förväntas flämta Paeonia hybrida 'Bergius' i nacken. Säsongen avslutas med luktpionernas maraton, som pågår från juni till slutet av juli. Vad gjorde man utan alla dessa spännande sportevenemang!

fredag 22 maj 2009

Blommig fredag: Den magiska kuddnävan

Våren är kort och angrips nu från två håll. Sida vid sida med vårkragen blommar både julrosor och midsommarblomster. Det sistnämnda namnet är lite missvisande för det var länge sedan blomningen skedde som rikligast vid Johanneshögtiden. Kanske har fallet aldrig varit så. Måhända är detta smeknamn på skogsnävan (Geranium sylvaticum) i stället en återspegling av hur oumbärlig blomman ansetts för majandet av midsommarstången?


Skogsnäva, kuddnäva, midsommarblomster

Ett indicium i den riktningen är blommans starka ställning i folkloren. Detta trots att den faktiskt aldrig, till skillnad från flera andra nävor, nyttjats för något egentligt medicinsk bruk. Visserligen har man försökt kurera den som inte är ”glad” med en smörgås med skogsnäva på, men då ska man veta att ”glad” hade en helt annan betydelse förr i tiden: skogsnävans förtjänster är nämligen av ett helt annat slag - här är det älskogsmagi som eftertraktas!

Vissa menar till och med att skogsnävan hållits för helig i äldsta tid, och det var i sådana fall länge sedan. Pollenfossil visar att denna vackra blomma var en av de absolut första som invandrade till vårt land, ja faktiskt redan innan inlandsisen helt hade smält undan. Kanske lyste blomman mer kärleksröd då, för så fungerar det idag: ju närmare kylan i norr man kommer, ju rödare blommar midsommarblomstret. Hos oss i Arboakticum är den som synes snarare blå än röd.


Bleu, bleu, L'amour est bleu

Hos oss går blomman dessutom under ytterligare ett alternativt namn – kuddnäva, inspirerat av plantans påtagligt bulliga form. Vår kuddnäva har på alldeles egen hand invandrat till Köksträdgården och slagit sig ner mitt på gräsmattan, mittemellan två mullbärsträd. En så driftig och försigkommen planta flyttar man inte gärna på, så gräsklipparen får snällt ta en omväg.

Läs gärna om fler blommiga fredagar här: http://rosorochris.blogspot.com/

torsdag 21 maj 2009

Svarte Petter

Idag är det visserligen Kristi Himmelsfärdsdag, men i Arboarkticum firar vi i stället Svarte Petter.


Svarte Petter på sin högtidsdag

Svarte Petter är en av pionförädlaren Herman Krupkes mästerverk. Det är den svartaste av alla mörka doftpioner, och behåller sin mörka bladfärg ända till blomningen. Blommorna är rosa, enkla och skålformade, men det är inte dem vi firar idag, utan att plantan med sina blad kanske är dagens vackraste blickfång.

Som accessoar i år har Svarte Petter fått sällskap av en skruvpil med knallgul bark. Läckert!


Usel bild - Petter med gult pynt:
skruvpil (och maskrosor...)

onsdag 20 maj 2009

Bänken i Sänkan

När vi köpte tomten 2001 stod det en kvarglömd vitmålad träbänk intill ett syrenbuskage. Buskaget är borttaget, men bänken finns kvar. Vi flyttade den till det som skulle komma att gå under beteckningen Sänkan. Där har den stått sedan dess, året runt, utsatt för väder och vind och aldrig ommålad eller bättrad på annat sätt. Trots all dess sjavighet och skavanker är det nästan den enda bänk vi någonsin sitter på.


Sänkbänken är nött och ful men har något. Är det själ det kallas?

På andra platser i trädgården har vi placerat ut inte mindre än fyra mer piffade möbelgrupper med stolar, bänkar och bord. Men dessa kommer nästan aldrig till användning. Hur skulle man hinna sitta när man har ett trädgårdsliv att leva? Vi tycker möbelgrupperna mest är ett besvär varje gång det är dags att klippa gräset.

Men den gistna bänken i Sänkan behöver aldrig flyttas. Den bara står där i trädgårdens kanske vackraste del och väntar på oss den gången vi unnar oss att sluta trädgårdspasset lite tidigare för att sippa en Mint Julep. Långsamt, långsamt försöker vi lära oss att detta också är en del av trädgårdslivet.

tisdag 19 maj 2009

Får inte en liten blomma vara sorgsen?

Just nu blommar den sköna sorgklockan, Uvularia grandiflora, i den halvskuggiga delen av den rabatt vi lite pretentiöst kallar Konnässörsrabatten.

Sorgklockan skriker aldrig ut sin skönhet, men för den som lutar sig fram och kikar ner på de blekt svavelgula klockorna som liksom aldrig fullt slår ut, utan sorgset och raffinerat försiktigt fladdrar i vårvinden, brukar det vara klippt – och behovet av en resa till närmaste välsorterade plantskola blir akut.


"När ni vänt er om gråter jag ibland en skvätt..."

Vi har alltid tyckt att sorgklockans skönhet förstärkts av det vackra namnet. Varför den heter så verkar det råda delade meningar om - vissa påstår att det beror på att vårskotten är så mörka, men vi tror snarare att det handlar om klockans melankoliska, bleka och hängande blommor.

Men! Nu läser vi att Uvularia grandiflora fått ett nytt svenskt namn! I årets försäljningslistor kallas den plötsligt guldrams!

Är inte det här symptomatiskt – och irriterande? Allt ska vara så muntert och klämmigt och hejsan hoppsan. Inte kan man väl tro att någon vill köpa växter med så trista namn som sorgklocka? Så vad gör man, jo, helt sonika byter till något muntrare! På köpet till ett namn som bara skapar förvirring (inte är sorgklockan släkt med varken den riktiga ramsen, Polygonatum, eller med ramslöken heller för den delen).

Nä, för oss kommer det här alltid att vara sorgklocka och inget annat, och sällan har väl ett namn passat sin ägare så bra.

måndag 18 maj 2009

Vår äldsta exot firar norskt

Rönnar har ofta fantastiska höstfärger ackompanjerat av mer eller mindre grälla bärklasar. Men frågan är om vår lekstugerönn Tant Ronnie ändå inte är till sin största fördel just efter avklarad lövsprickning? Så här såg hon ut igår, på självaste syttende maj.


Komposition med tant Ronnie den 17 maj
- Grieg kunde inte ha gjort det bättre

Med lite perspektiv har vi insett att denna lavskäggiga gamla dam faktiskt är det intressantaste trädet i trädgården som planterats före vår tid. Tant Ronnie är nämligen inte riktigt svensk, ety hon är en praktrönn, Sorbus decora, en av de två inhemska nordamerikanska rönnsorterna, även kallad northern mountain ash eller dog berry. Detta tog ett bra tag för oss att inse. Visserligen varseblev vi tidigt att hon hade ett skirare lövverk och rödare bär än andra rönnar i trädgården, men att hon faktiskt var en exot funderade vi aldrig på. Nu vet vi bättre och ser på henne med blidare ögon.


Samma tant, lite närmare

Någon typisk norsk rönn är annars inte bekant för oss. Däremot finns det flera andra medlemmar av släktet som härrör från andra sidan Kölen. Mest norsk av dem alla torde, lite märkligt med tanke på namnet, vara finnoxeln, Sorbus hybrida, men mer om den en annan dag.

söndag 17 maj 2009

Barnomsorgen i Övre Mälardalen

”Gråbollar” kallar vi de opersonliga horder av grönfinkar och gulsparvar som med imbecill blick hänger runt fågelbordet och ger ett trist och korkat intryck (inte alls utstrålande samma intellektuella briljans som till exempel Dennis, vår egen lilla tipsextra-fantast).

I morse hade några av grönfinkarna uppenbarligen tröttnat på sina mesiga ungar och dumpat dem här - kanske med förhoppningen om att någon vänlig pippi utsänd av samhället skulle se till att den fortsatta uppfostringen togs omhand av någon behjärtansvärd kommunal institution.

De korkade unga dunbollarna visade snabbt att de inte hade några som helst begrepp om hyfs och etikett för en gråboll, och vi fann oss under morgonpromenaden i trädgården omgivna av syskonparet Bob och Bibbi Gråboll, som enfaldigt men ganska rart hoppade efter oss, entonigt pipande någon sorts obegriplig rappakalja, och glatt poserande framför kameran.


Bob Grönfink, potentiell värsting

Trots att vi inte gillar Bobs och Bibbis familj något vidare var det inte utan att vi blev en smula oroliga över hur det skulle gå för syskonparet framgent – det var mer än uppenbart att de knappast var mentalt rustade för att möta Arboarkticums alla faror. Men eftersom det är söndag och solsken fick även den här sagan ett lyckligt slut: när vi nästa gång kikade ut genom köksfönstret satt räddningen i form av den käcke Sten Knäck på gräsmattan med alla dunbollar omkring sig, redan i full färd med att lära ut vikten av en rak och reslig hållning, samt trevliga marschmelodier att gnola på.

Med den utbildningen är vi inte längre oroliga för de smås öden.

lördag 16 maj 2009

Tur och retur Türi

Så, hemma från Estland igen.
Nå, hur var det på växtmarknaden i Türi då?

Det är tyvärr bara att konstatera att det blev något av en besvikelse. Visst är det billigt fortfarande – många saker mycket billigare än i Sverige. Men i takt med att de kommersiella plantskolorna tar över mer och mer blir också utbudet alltmer standardiserat. Visserligen ser det estniska standardsortimentet annorlunda ut än det svenska (mer barrväxter och klematis, t.ex.) men det är svårt att hitta något som man inte kan hitta hemma också. Slutsats: en tur till Türi är bara motiverad om man kan handla så mycket att den dryga resekostnaden blir intjänad. Den bedriften lyckades vi dock med.

Totalt blev det fyra Ikea-kassar med småbarr, yuccapalmer, pioner och primulor. Det blev ett fasligt stoj och nojs bland alla småplantorna när de packades samman. Vi blev helt enkelt tvungna att även rekrytera en sträng barnflicka som kunde hålla lite ordning i klassen under resan. Uppdraget gick till 2,5 meter höga blodlönnen Küllikki (Acer platanoides ’Royal Red’) som med en ängels tålamod och effektiv disciplin rodde uppgiften i hamn.


Fröken Küllikki övervakar Class of '09

Väl tillbaka i Stockholm igen åkte vi direkt från Värtahamnen till Bergianska trädgården, där vi hade snokat reda på att STA:s Stockholmskrets skulle ha plantbytardag. Vad vi inte visste var att den famöse Larz Danielsson från Ragunda i Jämtland skulle finnas på plats. Således kunde vi fortsätta att fylla Ikea-kassar med extrema barrträd, flikbladig kastanj och en vild kompaktform av dillpion, insamlad av Danielsson själv på Krimhalvön. Man kan därför säga att inköpsresan, tack vare detta, även fick en touch av exklusivitet som Türi enkom kanske inte kunde erbjuda.

Slutet gott, allting gott. Och Küllikki har redan beslutat sig för att stanna kvar i Sverige, där hon erbjudits en plats nära Minipinetet i Arboarkticum.

fredag 15 maj 2009

Blommig fredag: Här dansar älvorna

Idag är arboarkticerna på utflykt till växtmarknaden i Türi i Estland. Som pausbild medan vi är borta bjuder vi på den här fantastiska ängen där tusen och åter tusen skira blommor just nu sprider ett ljusrosa skimmer. Vi är alldeles säkra på att vi funnit ängen där älvorna dansar om våren!


Nån som har lust att räkna?

Efter idogt konsulterande av floran tror vi att växten är ängsbräsma, Cardamine pratensis, det vill säga en nära släkting till läkeväxten tandrot. Den som vet säkert besked får gärna bekräfta!


Den skira skönheten på nära håll

Eftersom vi förblir nätlösa medan vi är i Estland är vi inte anmälda Blooming Friday hos Roses and Stuff idag - men läs gärna veckans bidrag här: http://rosorochris.blogspot.com/search/label/Blooming%20Friday!

torsdag 14 maj 2009

Goda grannar: Familjen Vråk

Alla grannar som hjälper oss att eliminera möss och sork betraktar vi som goda grannar. Dit hör definitivt ett par av våra allra närmaste nabor - ormvråksparet Herman och Karin. Ormvråken, Buteo buteo, lär vara landets vanligaste rovfågel och behöver väl ingen närmare presentation.


Termiksurfaren Herman Ormvråk

Så länge som vi bott här (sedan 2001) har makarna Vråk troget häckat varje vår i en ganska anspråkslös hägg, just utanför trädgården. Där brukar de varje år föda upp en ansenlig kull småvråkar på sådant som vi betraktar som odjur och gärna avvarar.

Trots namnet ormvråk tycks det ganska sällan vara någon av Hugos eller Daniels släktingar som får sätta livet till för denna annars ganska goda sak. Om det för en gångs skull har regnat träffar man däremot ofta på Herman i kurvan på vår bilväg, ganska oblygt letandes daggmask.

Utöver familjeliv och kosthållning tycks makarna Vråk ha få fritidsintressen. Både Herman och Karin är dock duktiga segelflygare, som gärna showar i luftrummet ovanför Arboarkticum. Båda makarna besitter likaså en välutvecklad fallenhet för ljudimitationer, med jämrande vildkatt som specialitet.

onsdag 13 maj 2009

Gotiskt trädgårdstips

Se här vilka spännande trädgårdstips man kan få när man strosar på kyrkogården! Visst är det snyggt med klätterhortensian som slingrar sina lianer kring det ärrade stenkorset ??

Hett på nästa års trädgårdsmässa?

Under romantiken anlade ju gärna de tillräckligt bemedlade gotiska ruiner i sina privata parker. Kanske är detta en intressant fortsättning på det temat för vår postmoderna värld? Minsann, ett helt royalty-fritt tips från oss till någon hugad entrepenör som vill komplettera sitt sortiment av trädgårdstomtar...

tisdag 12 maj 2009

Prosit! Tack!

Se här kommer ju bröderna Veratrum, en käck trio grabbar som är något av det dödligaste som trädgården har att erbjuda. På rad i Lunden i Arboarkticum, stretar just nu dessa kaxiga nysrötter uppåt i sin strävan att vara störst, bäst och vackrast.


Bröderna Nysrot, från vänster: Vit, Jätte & Svart

Nysroten kallas även prustrot men eftersom det också är ett gammalt namn på julros så lägger vi det åt sidan. Trots att båda namnen klingar bonnigt helsvenska växer ingen av dem vilt i vårt land. I Finland och nordligaste Norge lär dock den vita nysroten Veratrum album finnas, även om den är vanligare i Ostasien samt Central- och Östeuropa. I det sistnämnda området påträffas även den svarta nysroten V. nigrum, som kanske blivit den vanligaste i klosterträdgårdarna.

Den tredje killen i gänget, jättenysroten V. californicum, är i nuläget misstänkt lik de båda andra men kommer från den amerikanska Västkusten. En fjärde brorsa, grön nysrot V. viridi, växer i stället på den amerikanska Östkusten, men har ännu inte funnit vägen till vår samling.

Detta var en kort presentation av de fyra mest kända medlemmarna i denna familj. Totalt är de ett 20-tal bröder, alla lika giftiga, och därför naturligtvis upptagna i allehanda farmakopéer. Strax efter att man uppfunnit pilbågen tycks man också världen över ha gjort upptäckten att man kan förgifta pilarna med nysrotens växtsaft. Se där ett tips för våra lata rådjursjägare.

måndag 11 maj 2009

Något om att sätta potatis

Det är något hederligt gammaldags över att sätta potatis. Kanske finns det ändå en gnutta arv kvar i blodet från förfäder på andra svenska odlingsslätter, som slitit med raka djupa fåror, och med skepsis spanat upp mot himlen som aldrig släpper det där efterlängtade regnet.

I helgen var det dags att våga sätta ut knölarna som vi haft på förgroning i några veckor. I år odlar vi fem sorter:

Princess. Verkar rättså trist. Den köpte vi bara för att allt annat var slut just då.
Sparris. En gammal trotjänare. Eftersom mandelpotatis inte blir bra i Norduppland blir det i stället sparrispotatis till surströmmingen.
Chérie. Den bästa vardagspotatisen. Pålitlig och vacker med sitt röda skal. Brukar vara extremt högavkastande.
Amandine. Den godaste potatisen alla kategorier. Märkligt enkel och trevlig att ha att göra med.
Osprey. Ny för oss - skotsk sort som påstås vara utmärkt som bakpotatis.

Det finns många myter om hur potatis ska hanteras för att förgroningen ska ge bästa resultat i form av fina rötter. Man ska ha sättpotatisen i äggkartonger, i barkmull, spreja med vatten dagligen, placera i väster- eller österfönster och vända kartongen regelbundet. Och så vidare.

Vi vet såklart att det mesta av det där bara är trams. Potatis ska förgros på varsin gåsdunstoppad sidenkudde. Var dag ska de erbjudas möjlighet till vänlig och givande konversation, gärna av kulturellt slag. Vätska ges i lagom mängd i form av förstklassig svensk vodka. Då blir resultatet så här bra när det är dags att försiktigt be knölen om lov att få stoppa om den med lite norduppländsk lerhaltig mull.


Hanteras varsamt

söndag 10 maj 2009

Vampires of the Day

Våren är, som vi alla vet, underbar. I år har dock glädjebägaren smolkats en smula i Arboarkticum på grund av den mångfald hemska, stora och våldsamt kliande myggbett som drabbat arboarkticerna. Det hela är lite märkligt eftersom angreppen pågått i över en månad nu, alltså sedan långt innan några förmodade större populationer av mygg skulle ha vaknat. På grund av regnskuggan och den omvittnade torkan på platsen brukar mygg normalt heller inte vara några större problem här.

Trots det påtagliga beviset för angreppen har vi inte sett eller hört några svärmar av potentiella blodsugare. Förrän igår. Mitt under författandet av gårdagens text uppenbarade sig plötsligt inomhus, mitt på ljusa dagen och helt ljudlöst en mygga i miniformat, som slog sig ner på författarens underarm.


Varken vitlök eller solljus tycks bita på de här monstren

Det känns som om man har hört talas om sådana här myggor. Är det inte sådana som de har på andra sidan Östersjön, i Ryssland och Baltikum? Har de kommit hit nu? Är det rent av vi själva som fått dem med oss från någon av våra frekventa resor till Estland? På torsdag är det dags igen för den stora växtmarknaden i Türi. Den här gången ska vi verkligen hålla ögonen öppna så vi inte får med oss några oönskade fripassagerare.

lördag 9 maj 2009

Unga fröken Almas stora dag

Idag flaggar vi i Arboarkticum, och det är inte enbart för att det är EU-dagen. Just idag är det nämligen exakt fem år sedan vi första gången blev presenterade för Alma. Fröken Alma är trädgårdens enda vanliga alm, Ulmus glabra, tillika ett att våra få, på egen hand, till Arboarkticum invandrade träd.


Alma uppvaktad på femårsdagen
med penséer och ett nytt gnagskydd

Alma valde att etablera sig intill ett stort flyttblock på krönet av Vallen och torde därför vara ett av de träd som våra sommargrannar helst såge blev till flisved snarast, ety det på sikt kommer att inverka menligt på deras önskade vy över leråkern. Det blir naturligtvis ingenting med det! Ett så vackert och välartat träd som av egen fri vilja har den goda smaken att välja vår trädgård som uppehållsort, trots alla faror och umbäranden det innebär, måste hedras stort.

Alma har uthärdat den usla och påvra jorden på vallen och utstått bitangrepp och fejning från alla upptänkliga odjur med ändå blivit så här stor och välväxt på bara fem år. Det tackar vi för. Grattis på din stora dag Alma och hoppas att du trots alla hot om almsjuka stannar hos oss i många hundra år!

fredag 8 maj 2009

Blommig fredag: Prinsessan Månört

Man kan älska sina växter av många skäl – för deras skönhet, för någon speciellt fascinerande liten detalj, för en spännande historia, eller kanske för att man själv kanske dragit upp dem från frö. Och så finns det växterna som man älskar för att de är förknippade med ett varmt minne.

Alpklockan, Soldanella alpina, är en blomma som kombinerar mycket av det ovanstående.


Prinsessan Månört ska strax på bal...

Just nu, och lång lång tid framöver, ända tills hård höstfrost tar den, blommar den i slänten under Magnolia loebneri ’Leonard Messel’. Färgen på blommorna är den blåaste blå man kan tänka sig, och kronbladen med den lätt utställda spetskjolen gör oss alldeles säkra på att vi här har att göra med en blåblodig prinsessa. På engelska heter alpklockan blue moonwort, blå månört. Alpklocka är inget dumt namn det heller, men frågan är om vi ändå inte hädanefter kommer kalla våra soldanellor för månörter.

När blommorna till slut ger upp finns den vackra bladrosetten kvar hela vintern och påminner om små hasselörter i miniformat. Ursprungligen kommer växten, som namnet antyder, från centrala Europas alptrakter, men den har funnit sig utmärkt väl tillrätta även i den norduppländska slättbygden.



...och alla småsessorna är också där.

Blomman är inte alldeles lätt att få tag på hos plantskolorna, men fröer brukar cirkulera hos Trädgårdsamatörerna och på Tradera. Våra egna plantor köpte vi av en oerhört rar dam på marknaden under Trädgårdsamatörernas riksmöte i Uppsalas botaniska trädgård för några år sedan. Vi glömmer aldrig hennes storsinthet då hon vid samma tillfälle (helt emot reglerna) ställde undan och reserverade ett praktfullt pimpernötsträd åt oss. Det vårdar vi också ömt, men det är en helt annan historia...

Mer om Blommig fredag hittar du här: http://rosorochris.blogspot.com/

torsdag 7 maj 2009

Pestskråpet blommar

Många är bekanta med pestskråpet Petasites hybridus. Det är inte så märkligt eftersom växtens enorma blad är de största över huvud taget i vår vilda flora. Färre vet hur den spektakulära blomman ser ut som kommer upp ur jorden innan bladen ger sig till känna. Just nu blommar den i Lunden i Arboarkticum.


Lite oväntat är det jättelika pest-
skråpet nära släkt med hästhoven

Pestskråpet härstammar ursprungligen från Centraleuropa och påstås slentrianmässigt vara inplanterad i vårt land av munkarna på 1300-talet som bot mot Digerdöden. Roten kokad i vin påstods ha en pesthämmande effekt. Någon sådant bruk finns dock inte belagt i Sverige och mer talar för att Pestskråpet planterats in i landet som foderväxt. Sant är dock att roten stinker som pesten och att örten haft en viss medicinsk användning i andra sammanhang, i senare tid, bland annat som omslag på sår. Linné uppmärksammade att både människor och djur använde bladen som paraply.

onsdag 6 maj 2009

Moderna trädgårdsmysterier 7: Den försvunne horndjävulen - eller, varifrån kommer alla tulpaner?

För alla som minns den onde Iddis framfarter i Arboarkticum denna vinter torde det stå klart att vår trädgård knappast är en plats där man lägger krut och kosing på att odla tulpanrariteter. Vi vet av bitter erfarenhet, som så många andra, att tulpaner är det första som ryker när Iddi går sin vårrunda.

Ibland har vi ändå försökt trotsa naturlagarna och pliktskyldigt pillat ner lite lökar på hösten. Någon gång har en enstaka lök faktiskt glömts kvar av både sorkar och horndjur och till och med blommat, till vår larvigt sentimentala glädje.

En ynka glädjespridare -08

Men denna vår är Arboarkticum fullt av tulpaner! Inte en stjälk har en skråma, och vi tittar oss förundrat omkring och undrar var alla dessa tulpaner kommer ifrån. Till och med blast som inte orkat visa några tecken på blomning på åratal (förmodligen av ren leda över att ständigt ändå bli uppätna) visar plötsligt upp sina granna blommor. Det hela är mycket märkligt.


Nya kompisar -09

Fick Iddi möjligen svårartat tarmvred efter att ha satt i sig våra idegranar i vintras, eller är han helt enkelt bara tillfälligt upptagen med att mobilisera hela släkten inför ett nära förestående storståtligt tulpankalas?

tisdag 5 maj 2009

Freakshow i Körsbärslunden

Får vi lov att presentera vårt förmodligen fulaste träd? Det här är bigarråträdet Fröken Fryksås – en sällsynt rabiat ragata som vägrar att uppföra sig som folk. Till hennes försvar skall sägas att hon var ett freak redan när vi hittade henne som ett sista ratat exemplar av sin sort på en plantskola i Älvkarleby för åtta år sedan.


Förvånansvärt vårfin Fröken Fryksås

Sedan dess har hon dock bara blivit besvärligare. Först torkade toppen, sedan dog den ena av två huvudgrenar. Nu har vi sedan några år tillbaka tvingat upp den andra huvudgrenen till att bli en ny topp med följden att sidogrenarna skjuter ut vertikalt som något slags tokigt tak. Det hela ger ett besynnerligt intryck – men det går inte att förneka att resultatet givit karaktär och till och med en slags egensinnig charm.

Eftersom Fröken Fryksås haft fullt upp bara med att överleva har hon aldrig belönat oss särskilt rikligt med blommor och sötkörsbär. I år inträffade dock det märkliga att hon blommade som det värsta parkträd och detta redan som nummer fem av alla prunussorter i Arboarkticum (se söndagens text). Nu vet vi inte vad vi ska tro. Har den knepiga kullan kommit på bättre tankar på ålderns höst, eller är det helt enkelt fråga om dödsrosslingar?

måndag 4 maj 2009

Hänryckningens tid

Så här mysigt kan små gulliga liljebaggar ha det en vårkväll i maj...


O, hur härligt majsol ler...

...sekunderna innan de glupska odjuren kläms ihjäl av en skoningslös arboarkticer på kvällsrunda i trädgården. :-D

söndag 3 maj 2009

Otippad seger i vårblomnings-DM

I helgen avgjordes det traditionella Prunus-racet på Åsparken i Arboarkticum. Länge såg förhandsfavoriten Hägg Prunus padus ut att ta hem titeln som vanligt. En smula överraskande blev dock fjolårsvinnaren upphunnen, och till och med omsprungen på upploppet, av inte mindre än tre medtävlande. Efter en rafflande slutstrid, blev nu i stället Bergkörsbär Prunus sargentii först i mål. Strax därefter kom den evige tvåan och utmanaren, Persikoträdet Fröken Frost Prunus persica, slagen i mål med endast med en halvtimme.


En lycklig segrare strax efter målgång

Också debutanten Fågelbär Prunus avium visade prov på stark sisu och pressade sig, just före målgång, förbi Hägg, som för första gången på många år hamnade utanför prispallen. Häggen var dock stor i nederlaget och gratulerade sina övermän, men förnekade samtidigt att detta rörde sig om något permanent tronskifte. Än är det för tidigt att räkna ut Hägg, som har en lång och imponerande segersvit att falla tillbaka på i dessa sammanhang. Mycket väl kan den gamle mästaren komma tillbaka redan nästa år och sätta ungtupparna på plats.

Till sist ett tragiskt besked. Allt tyder på att en av tävlingens veteraner Skuggmorellen Prunus cerasus under tävlingens gång ådragit sig så svåra skador att hon kommer att tvingas avsluta sin karriär, allt för tidigt. Det ska bli spännande att se om Ätkörsbären kan få fram någon ersättare till nästa års race eller om den vakanta platsen i stället går till något annat stall. Det ryktas redan nu i kulisserna om en ung men ännu så länge oprövad supertalang – Glanshägg Prunus serotina.

lördag 2 maj 2009

Trädgårdens schackpjäser

Idag slog kungsängsliljorna, Fritillaria meleagris, ut i Arboarkticum. Bor man i Uppland är det ett måste att ha kungsängsliljor, eftersom det är Upplands landskapsblomma. Och inte oss emot - de hör till de mest raffinerade lökväxter man kan tänka sig. Blommorna är schackmönstrade i mörkt vinrött och rosa - men inte nog med det intrikata mönstret: ungefär var åttonde blomma är helt vit!


Danska soldater på inmarsch

Det sägs att det var Rudbeck d. ä. som tog hit kungsängsliljan från Holland och planterade den i Botaniska trädgården i Uppsala. Huruvida det är riktigt sant vet man väl inte, men helt säkert är att Kungsängen utanför Uppsala, som gett blomman det svenska namnet, har landets största population av blomman.

Helt säkert osann är myten om upphovet till blommans färgvariation med både röda och vita blommor: år 985 utkämpade Erik Segersäll slaget vid Fyrisvallarna mot sin brorson Styrbjörn Starke, som kom med förstärkningar från Danmark, på just Kungsängen. Första dagen var striden jämn, men då Erik lyckats få Oden på sin sida, blev det svenska övertaget för stort för den danska hären dagen därpå. Danskarna mejades ner, och för varje fallen dansk ska en röd lilja spirat, och för varje vit en svensk. Det är därför de röda blommorna än idag är åtta gånger fler än de vita.

fredag 1 maj 2009

Blommig fredag: Våradonis

Det är något konstigt med namnet Arontorpsros. Vi arboarkticer vurmar normalt för svenska poetiska namn. Vi säger hellre alpros, hästhov och sabellilja än rhododendron, tussilago och gladiolus, men Arontorpsros funkar liksom inte. Denna enastående blomma kommer aldrig att bli någonting annat än våradonis för oss.


Nix, ingen ros, men väl en Adonis
Som de flesta vet kommer namnet Arontorpsros från Karlfeldts kända dikt Vid Färjestaden – ”Vid Arontorp där blommar en ros…”. Kanske är det detta som är felet? Vi har ingenting mot Karlfeldt, tvärtom, (även om han nog inte skulle ha fått något nobelpris idag), men hans myntade begrepp var bara avsett som en litterär omskrivning, inte någon direkt beskrivning. Har man ingen egen relation till den öländska byn tillför namnet liksom inget.

Nåväl, en rasande läcker växt är det likväl, kanske vår allra vackraste inhemska vårblomma. Vild växer den bara på Öland och Gotland, men i vår kalkiga jord i Norduppland tycks den också trivas och blommar just nu för fullt.


Och här kommer ännu en...
Som den mest storvuxna svenska representanten för ranunkelväxterna har våradonisen samma medicinska egenskaper som släktet i stort. Men vem skulle komma på tanken att offra en av dessa fantastiska blomknoppar för detta ändamål när det går lika bra med en vanlig smörblomma?

Läs mer om Blommig fredag här: http://rosorochris.blogspot.com/