onsdag 30 november 2011

Månadsbild 11, 2011

Då återstår bara själva upploppet. Den givna funderingen är givetvis om det
ligger snö på nästa månadsbild? Förmodligen! Att vi ännu inte fått snö den 30
november är visserligen inte unikt, men att vi så här dags inte ens haft
minusgrader dagtid eller kallare än -4 grader någon natt kan vi inte erinra
oss ha hänt tidigare. På det sättet har det varit en mycket bra höst.
Och staketet (skymtande i högerkanten) är äntligen klart!

söndag 27 november 2011

Adventsblomster

Visst har färgen på kronbladen bleknat en smula, och visst har rådjuren har gått hårt åt bergklintens och grekväddens knoppar - men blommar gör det ändå, här och var.

Vi tillönskar alla en synnerligen trevlig första advent och rekommenderar avsmakning av glöggen för att betvinga mörkret!

Adventskalender 2011

torsdag 24 november 2011

Knopptoppen 2011/2012

Jamen… ska det inte bli någon toppknoppstävling den här vintern? Joodå! Det ska det! Och nu är det dags. Reglerna är desamma som tidigare år. Gå in och rösta i marginalenkäten här intill. Det går bra att rösta en eller flera gånger fram till Lucia. Passa samtidigt på att ge dig till känna på något sätt (varför inte genom en kommentar på någon av månadens texter) så deltar du även i utlottningen av ett fint pris. Här är kandidaterna:

No 1  Magnolia loebneri 'Leonard messel'

No 2 Wilsonrabarberpoppel

No 3 Vanlig hästkastanj

No 4 Alnus sp. ?

Årets startfält är således en blandning av gamla favoriter som varit med förr och nya stjärnskott.

Magnoliastallet har inte deltagit på flera år, främst beroende på interna motsättningar om vem som varit mest lämpad att skickas fram som kandidat. I år lyckades man efter mycket hårda ordväxlingar enas om atleten Leonard Messel. Om han mot förmodan inte skulle sopa banan med de andra mindre ädla lignoserna kan man nog räkna med att teamet får en ny coach till nästa år. Om det ens finns kvar då. Från trädrotsnivå mullrar rykten om att både praktmagnoliorna och stjärnmagnolierna vill bryta sig loss från det nuvarande stallet inför kommande säsonger.

Wilsonrabarberpoppeln (Populus wilsonii) är en ung, viril nykomling som redan hänfört sin publik med fantastiska knoppar under hela försäsongen. Vi får väl se om premiärnerverna sviktar nu när det är upp till bevis i skarpt läge. Lycka till Wille, säger vi.

Pollux, vår ofta omskrivna hästkastanj från Kungliga Djurgården i Stockholm, är en veteran i toppknoppssammanhang. Normalt brukar han försöka blända juryn med sin klibbiga, svällande toppknopp (ja vad ska man annars kalla den största knoppen i mitten högst upp?). En enda gång har det räckt ända fram. Sedan har den kräsna juryn krävt nya konststycken. Därför försöker Pollux i år med en vassare men lika spektakulär sidoknopp. Vi får se om den ärrade mästaren lyckas få en efterlängtad revansch på ålderns höst.

Årets sista kandidat är en riktig outsider. Aldrig tidigare har Al-stallet vaskat fram en finalist. Nu har man lyckats med det. Ett problem i sammanhanget är bara att kandidatens identitet är höljd i dunkel. Vissa elaka tungor hävdar att han inte ens är en al, men blad och växtsätt är, som vi tidigare uppmärksammat, onekligen mycket al-lika. Att alar kan ha så här läckert matta, röda, skaftförsedda, klubbliknande knoppar finns dock inte dokumenterat från annat håll. Hybrid, bastard eller bara ovanligt klädsam byracka med okänt ursprung? - Oavsett vilket är det ingen anledning att neka kandidaten ett deltagande (även om Magnoliastallet redan lämnat in en protest där man vill se alens stamtavla). Vi ska inte sticka under stol med att vi håller en extra tumme för denna underdog i år.

måndag 21 november 2011

Kulturkrockar

De norduppländska vallonbrukens julmarknader står som spön i backen och på söndag är det visst första advent. Den första saffransexcessen har redan peakat och sju sorters glögg är redan provpimplade. Kort sagt: julstämningen är på topp! ...eller kanske inte? Den behagligt ljumma hösten har nämligen lagt lite sordin på denna då den skapat kulturkrockar mellan sommar och vinter som sällan annars äger rum.

Den lilla röda ljuslyktan som brukar lysa upp snön på farstubron är inte
helt nöjd med konkurrensen om uppmärksamheten i år.

Intill ytterdörren står fortfarande olivträdet kvar i väntan på vinterförvaring.
Vem får komma in först? Hon eller årets julgran som redan väntar just intill?

Likadant är läget för den kaukasiska bäralmen (Celtis caucasica), som
också vill vara inomhus denna vinter (i fjol strök en kompis till honom med
i kylan utomhus). I väntan på att han ska tappa bladen får han snällt sällskapa
med årets jultall utomhus, ett stort och präktigt gulbarrigt exemplar. 

På farstubron står också brödgranen Apis och gnolar obekymrat.
Han är hemskt stolt över sina två krukor med höstljung som han bevakar
nogsamt.
Blir det inte vinter snart och han får flytta in har vi hotat
med att hänga små julgranskulor på hans vassa tassar. Det är tveksamt om
Apis kommer att kunna ta det med med bevarad stolthet.

torsdag 17 november 2011

Budskap från rymden?

Arboarkticum kommer alltid att förbli en magisk plats fylld av fördolda hemligheter. Men det är sällan det övernaturliga tar sig så här konkreta uttryck. För visst måste väl det här vara en hälsning från en fjärran galax som materialiserat sig, i Norduppland av alla ställen?

-Var hälsad jordling! Titta upp mot himlen i kväll!

Och tro nu inte att det här är någon ödets nyck eller tillfälligheternas spel. Det finns massor av dem. Här är en till:

- Vi kommer i fredliga syften! Ta oss till er ledare!

Fast man undrar ju en smula varför utomjordingarna valde att använda sig av vår manchuriska valnöt Valfrid som kommunikationsmedel. Kanske är detta träd heligt på andra planeter? Kanske är det heller inte alls valnötter som växer på trädet? Kanske är det förpuppade embryon från en stjärnhop några miljoner ljusår härifrån? Kanske har de kommit för att vägleda oss? Kanske inte?

- Ursäkta men vi har kört lite fel... Är det här möjligen vägen till Andromeda?

tisdag 15 november 2011

Senapssurr

När vi nu genom vårt nya staket expanderat ägorna till det som tidigare orättfärdigt brukats som åker fick vi också en hel hoper åkerogräs med örtstatus på köpet. Det kanske mest iögonfallande av dem, åtminstone just nu, är den här förtalade nyttoväxten: åkersenap, sinapis arvensis.

Nybliven arboarkticer - nu på rätt sida staketet

Som förstås av det vetenskapliga namnet är åkersenapen en nära släkting till vanlig svart och vit senap och har också i nödfall nyttjats av den svenska allmogen på ett liknande sätt. Något verkligt gillande har växten dock aldrig vunnit. Vissa källor menar att det beror på att åkersenap inte är lika högavkastande som vanlig senap. Andra källor menar att smaken är betydligt sämre. Mer besk, men mindre skarp.


Åkersenap i full blom trots den sena årstiden

Budskapet att åkersenap skulle vara mindre välsmakande har dock inte nått den illasinnade råbocken Iddi, som redan nästlat sig in på fel sida staketet och näst intill eliminerat samtliga blommande plantor av detta slag. Senapsspäckad rådjurssadel, anyone?


Ett av Iddis många illdåd

torsdag 10 november 2011

Underträdet

Underträd är det, inte speciellt ofta längre brukade, svenska namnet på ricinbusken (Ricinus communis). Det är inte utan att man undrar på vilket sätt denna idag så vanliga offentliga utplanteringsväxt ansågs så underbar förr i tiden? Fast det är väl som vanligt det där med att extremt giftiga plantor ansetts bota de flesta upptänkliga krämpor och åkommor. För att bara nämna något exempel i mängden är ricin en av de två växter som nyttjas till så kallad munkpeppar - ett elixir för att främja avhållsamhet. (Den andra växten är kyskhetsträdet, Vitex agnus castus, som vi lär återkomma till eftersom det är en av våra favoriter.)

Själva odlar vi numera underträd...

Giftet ja, möjligen är underträdet den farligaste växten vi har i trädgården. Giftet är dödligt redan i mycket små doser och det finns inget botemedel. Säkert var detta avgörande för KGB när man valde ricin för att i värsta agentklyschiga stil ta avhoppare av daga med förgiftade paraplyspetsar.  Den vedervärdiga ricinolja som tidigare generationer tvingat i sina barn har dock inget av giftet i sig. Detta är avlägsnat vid framställningsprocessen. Den laxerande effekten härrör istället från själva oljeämnena, vilka idag oftare används som smörjolja än som tortyrliknande uppfostringsmetod.

...inte i Örtagården som tidigare, utan i nära infarten vid Nedre pinetet...

I vårt land odlas underträdet nästan alltid som ettåring. Fröna gror lätt och växer fort till ansenlig höjd om man ger dem vatten och näring, så varför ägna sig åt besvärlig övervintring? Plantan är dock flerårig och blir i rätt klimat med tiden ett stort träd och eftersom hösten varit mild överväger vi att låta våra tre små riciner komma in i värmen för att överleva vintern. Mest för att det går och för att vi är på för årstiden ovanligt bra humör.

...och detta i en trasig gammal trefoting, som vi
hittat i skogen i samband med svampplockning

måndag 7 november 2011

Godnatt jord!

Den milda hösten till trots råder det inte längre någon tvekan om att odlingssäsongen nu sjunger på sista versen. Detta bekräftas av ett litet strövtåg i höstträdgården.

Natten mellan lördag och söndag släppte plötsligt, och i våra ögon en smula omotiverat, den japanska blodlönnen (Acer palmatum artropurpureum) alla sina vackra höstlöv.

Höstglöd?

I Sänkan, brevid den vita bänken, har nästan samtliga örtartade växter lagt sig platt på marken. Det enda undantaget är jätteramsen, som fortfarande står i stram givakt.

Jätteramsen i Sänkan kämpar på.
Ormbunkarna i bakgrunden räknas till Lundens flora.

I fjol strök en av våra små kaktusar med under vintern. Knappast på grund av kylan eftersom hela gänget var täckta av snö från oktober till april, men troligen blev fukten till sist alltför besvärande. När våren väl kom såg den stackars kaktusen bara ut som grönt snor. För att förhindra detta har vi nu byggt ett litet kaktushus av några tegelpannor. Där har vi nu nattat de små taggbollarna för säsongen.

Kaktushus, till skydd från fukt och masochistiskt lagda råbockar

onsdag 2 november 2011

Hej matematik!

Den här hösten har arboarkticerna lärt sig räkna. Vi har lärt oss att räkna så långt som till... sex!

För att åstadkomma detta tog läroplanen till botaniska hjälpmedel, så på köpet har vi även lärt oss identifiera de svårskiljbara tidlösa och höstkrokus.


Ett, två, TRE ståndare! Här har vi en höstkrokus!


Examination: Ett, två, tre, fyra, fem, SEX ståndare! Och alltså en tidlösa!