Haren Räser ja (se gårdagens text), det är bara en av alla illasinnade gnagare som terroriserar Arboarkticum. Men om vi håller oss till hararna denna gång så finns det ändå en hel del att dryfta. Jösse heter vår vanliga hare och Jessica heter hans fru. Under våren gömmer de harungar lite varstans i trädgården – särskilt i Örtlanden, i en klippskreva på Åsen och i Sydrabatten. Både Jösse och hans inavlade familj har en egenhet, som förresten tycks gälla fler av våra fyrbenta grannar – de förefaller hörselskadade. Så länge de har ryggen vänd mot en kan man hojta, klappa händerna eller på annat sätt väsnas hur som helst, utan att det bekommer dem. Först om de ertappas öga mot öga, och man börjar veva hotfullt med armarna, flyr de för livet, ofta med ett spenatblad eller en blomma i munnen.
100 % ren och skär ondska
Sommaren 2004, när både föräldrar Hare och deras barnaskock lämnat trädgården och flyttat ut på åkern, glömdes tydligen en telning kvar. Kanske hade familjen räknat bort Räser, som han hette, i tron att Herman Ormvråk eller någon av de andra rovfåglarna tagit honom. Räser hade i alla fall stora tydliga märken efter klor på ryggen, så han var lätt att känna igen. Eftersom resten av familjen dragit, tog han sig en egen hemvisst under den vita Toyotan som brukade stå på parkeringen nedanför Åsen. Där tillbringade han hela sommaren, med undantag för de räder i raketfart hann företog för att göra det som illasinnade djur som harar är bäst lämpade för: att enbart för sitt höga nöjes skull bita ihjäl intet ont anande smålignoser. Det var många utöver Pollux som denna sommar fick smaka på den damp-skadade harungens destruktiva beteende. Särskilt fann han en tjusning i att ringbarka trädpioner, dvärgsyrener och fläderbuskar av olika slag. Plötsligt en dag i slutet på sommaren var Räser plötsligt försvunnen. Men det är en helt annan historia. Harstek – Anyone?
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar