lördag 31 oktober 2009

All älgona

Tänk vad tiden går. Det är redan lördagen den sista oktober, vilket i år betyder både Halloween och all helgona. Således dags igen att smycka gravarna med utskurna pumpahuvuden. Pumpor ja, sånt odlar vi ju och hade naturligtvis tänkt skriva om idag och visa upp på bilder som den här:


Umpa pumpa...

Och den här:


...happy Halloween!

Men nu blir det inte så, ety igår kväll inträffade det vi väntat på i snart ett helt år att få berätta om. Vår sällsynt goda granne Gerda kom på visit. Gerda tillhör kanske inte begåvningsreserven i trakten men hon är en otroligt vänlig själ och alltid en källa till glädje när hon väl behagar visa sig.

Länge trodde vi att denna sympatiska älgkossa i likhet med flera andra av våra fyrbenta grannar var hörselskadad. Nu vet vi bättre. Gerda är bara nyfiken och ytterst social. Det är därför hon inte räds när vi larmar och gör oss till för att skrämma iväg henne. Tvärtom kommer hon då gärna närmare för att titta vad vi är för konstiga ena som står och låter innanför gärdsgården.


På alla älgons afton är alla älgar grå - tyvärr även Gerda

Någon skada i trädgården att tala om har vi aldrig märkt av att hon åstadkommit – med ett undantag. Första vintern blev hon lite väl nyfiken på lärken Leonardo och nafsade honom allför kärleksfullt i kalufsen. Men det gick ju bra för honom ändå (eller vem vet, kanske just därför) så allt är glömt och förlåtet. Kom gärna tillbaka snart igen Gerda och då helst när det är så pass ljust att man kan fotografera dig på lite närmare håll!


Också Gerda, men som ni förstår, inte igår

fredag 30 oktober 2009

Blommig fredag: Den mystiska medicinalpelargonen

En av våra vackrast blommande växter inomhus just nu är Pelargonium sidoides, en sirlig mörk skönhet från Sydafrika, som i sitt hemland går under det fantasieggande namnet Umckaloabo.


Elegant!

För några år sedan försökte en arboarkticer sig på den så populära hobbyn pelargonsamling. ALLA gillar ju pelargoner, och de verkade ju ha så roligt, de där pelargontanterna. Lättillgängliga och lättskötta skulle de ju vara också (pelargoniorna alltså).

Trots de goda föresatserna kan pelargonsamlandet i Arboarkticum snarast beskrivas "upp som en sol och ner som en pannkaka". Vi insåg helt enkelt ganska snabbt att vi inte gillar pelargoner (nästan lite provokativt va, i dessa tider av pelargonhysteri?). Kvar nu, efter några års aktiv misskötsel finns ändå ett antal plantor. Märkligt nog är det mest vildarterna som klarat, och till och med verkat uppskatta, vår försumlighet. Någon form av självplågarinstinkt tycks uppenbar!

Flera av överlevarna är spännande och annorlunda, men P. sidoides är den vackraste. Den växer långsamt med knotiga och trädlika hängande grenar och vackra gråskimrande, sammetslena blad.



Vild!

Blomningen är så långt från en prålig bondpelargon som man kan komma, med små svartskimrande blommor på långa eleganta stänglar.


Mystisk!

Och som att blommans vackra yttre inte skulle vara nog: många vilda pelargoner har använts i den traditionella medicinen i sina hemländer, och från just den här sägs man kunna tillverka ett synnerligen potent läkemedel mot infektioner i luftrör och lungor. I södra Europa och Afrika kan man köpa influensamedicinen 'Umcka' gjord på P. sidoides, och kanske har du hört talas om 'Kalobadroppar'? Även de tillverkas av den här växten.

Minsann, kanske är en pelargon på fönsterbrädan ett alternativ för den som tvekar inför årets influensavaccination!?

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

torsdag 29 oktober 2009

Tegnerlundens tyskättling och titanen

Nära Astrid Lindgren-statyn i Tegnerlunden i Stockholm växer en flikbladig ek. Det är inget märkvärdigt med det, flikbladiga träd, inte minst ekar av skilda slag, börjar bli en dussinvara. Just denna ek – Quercus robur ’Pectinata’ känner vi dock lite speciellt för. För drygt hundra år sedan planterades den här i de då toppmoderna bostadskvarteren på Norrmalm, ett stenkast från Strindbergs Blå tornet.


Quercus robur ’Pectinata’ i Tegnerlunden
(Tack för bildlånet Trädgårdsakademin.se)

Strindberg har snart varit död i 100 år, men eken frodas och har under denna tid hunnit bli cirka sju meter hög. Den har således inte alls lika kraftig tillväxt som en vanlig skogsek. Men som sig bör är det naturligtvis bladverket som är det mest iögonfallande. Ekens djupt flikiga grågröna blad är nästan fransiga och därtill lätt vrida i en dramatisk gest. Det är inte utan man undrar lite om titanen August faktiskt hämtade inspiration till sina senare sinnesjuka dramer just här.

Moderträdet till Pectinatan påträffades i Tyskland 1864 men eftersom vi aldrig fått fram några uppgifter huruvida denna hybrid är fertil eller inte var vi ju tvungna att försöka fröföröka själva. Efter att under några års tid ha samlat in de fåtaliga ekollon som eken i Tegnerlunden presterat, och försökt att få dem att gro, vill vi nu deklarera att denna ek tycks lika fruktbar som en friterad frukostfralla i frysen – icke ett liv!


… och så vår egen titan

Efter att vi insett detta gav vi upp och köpte en drygt meterhög ympad stickling i stället och det har vi inte ångrat. Se en så grann ek, och titta han har redan vackra ollon! Vad han heter? Ågust förstås och visst känner man riktigt hur inspirationen rinner till – ångest, vånda, inferno! Pass upp Horace och Peter! Den här gången ska väl akademin ändå inte missa verklig genialitet?

onsdag 28 oktober 2009

Konst och konsumtion i höstrabatten

Olika växter avslöjar talande personlighetsskillnader genom de strategier de valt för att nå fram till vår uppmärksamhet genom hösttrötthetens tjocka dimma.

Somliga är konsumtionsinriktade och handlar nya kläder i mustiga höstfärger, som de sedan oblygt tigger komplimanger för:


Den ungerska blåsippan har varit till Gudrun Sjödén
och köpt höstkappa och accessoarer
.

Andra vurmar för kulturen och skapar skulpturala konstverk av sig själva – gärna provokativt klädda i säck och aska:


Snokörten tror mer på det hållbara kretsloppet

Det är nästan så att man kan tro att växterna försöker härma oss människor. Eller är det kanske tvärtom?

tisdag 27 oktober 2009

Upplagt för rasande roligt rus

Okej för att vi gillar exoter men kaktusar och andra suckulenter är väl inte riktigt vår grej. Å andra sidan blir ju ingen örtagård komplett utan taklökar, aloe vera och agave så några verkligt rabiata motståndare är vi ju inte.

Eftersom medlemmarna i Musse Pigg-kaktussläktet Opuntia både är hallucinogena som attan och värdväxter åt, den för kosmetikbranschen så viktiga, kochenillsköldlusen skulle det ju vara lite halvkul om man skulle lyckas med en sådan i rabatten. Tja, varför inte göra ett försök? Men nog är det allt bra befogat att ånyo ta en våra famösa plantpinnar till heders:


Liten kaktus, stor plantpinne, talande text

Av den mindre skylten på bilden framgår att vi fått tag på en prärieopuntia (även kallad sköropuntia) O. fragilis ’Freiberg’ och att den är rödblommande och vinterhärdig. Just det där sista bör man nog ta en stor nypa salt, åtminstone om man, som vi, envisas med att vistas i zon 4. Men faktum är att just denna varietet enligt tyska uppgifter ska vara den mest köldtåliga kaktus man kan uppbringa. Om det är torrt ska 20 minusgrader kunna funka, påstås det. Torkan brukar inte vara några problem men angående temperaturen kan vi förstås inte ge några garantier.


Vår nyfunne vän förbereder sig för den arboarktiska polarnatten

Någon skyddstäckning blir det likväl inte tal om. Det vore snarast monstruöst festligt om den illasinnade Iddi bestämde sig för att provsmaka vår nye giftige lille vän. Uthärdar Iddi mot förmodan taggarna lär han ju i alla stupa som en klubbad gnu under inverkan av det kraftiga psykedeliska ruset. Fun fun fun!

måndag 26 oktober 2009

Höstprimörer

Det finns fortfarande små ljusglimtar i det kladdiga grå-brun-svart-grälla höstvädret. Förutom nöjet att fortfarande hitta enstaka perenner som förmodligen går på psykofarmaka och fortsätter avfyra det ena stela leendet efter det andra, så kan man, om man varit en smula förutseende, skörda primörer i grönsakslandet en bra bit in på senhösten och till och med vintern. Och det gäller inte bara mandelmannska zonfjantar, utan även oss vindpinade arboarkticer i det karga Norduppland.

I slutet av juli och början av augusti, när delar av sommarskörden redan är bärgad, sår vi alltid en ny omgång spenat, mangold, vintersallad och gärna lite asiatiska bladgrönsaker i några av våra odlingskragar. Kanske inte det mest exotiska man kan ha i sin köksträdgård, men det är trevligt att trotsa kyla och mörker och kila ut med pannlampa och handskar en kulen oktoberkväll för att skörda egenodlat till middagen.


Späda frostnupna spenatblad - delikat till ankleverpaté!

Även grönsakskonnässören Jösse har dock förstått sig på charmen med höstskörd. Han har uppenbarligen en pannlampa han också, och häromnatten knaprade han i sig vartenda levande blad i vinterpallkragarna.


Väl bekomme, Jösse. Hade kanske du också hade en
burk ankleverpaté som behövde sällskap av en smula mangold?

söndag 25 oktober 2009

Moderna trädgårdsmysterier 10: Osynlig inbrytning

Ganska nyligen berättade vi om vår brådmogna lilla guldhassel Andrew. Naturligtvis har även vår stora vanliga hassel Sven intill gärdsgården hunnit få sina dekorativa hanhängen.


På gång, laddad och tänd
– Tomas Ledin hade inte gjort det bättre

Likt de flesta andra fruktbärande träd och buskar i trädgården har Sven varit flitig i sitt nötproducerande i år. I vanlig ordning blev det dock inte särskilt många nötter kvar till oss när väl Dennis, nötskrikan Edit och husmössen hade bunkrat upp sina vinterförråd. Den handfull nötter som fanns kvar var emellertid riktiga praktexemplar – förtrollande vackra:


Som en dröm – Östen Warnerbring hade inte gjort det bättre

Men… – vid en närmare kontroll har det nu visat sig att varenda nöt som Dennis och kompani generöst efterskänkt till oss är tom. Dessa nötter ser ut, och väger precis lika mycket, som vanliga hasselnötter så hur hamstringsligan förstått att rata just dessa nötter är ett mysterium. Om det förhåller sig så att även Dennis nötter faktiskt är tomma återstår ändå mysteriet hur någon eller något lyckats, helt utan yttre åverkan, ta sig in i alla nötter och kalasa upp kärnan. Är det de där sabla extra-terrestrialerna som varit framme igen? Suck…


Som i en SF-film – Steven Spielberg hade inte kunnat göra det bättre

lördag 24 oktober 2009

Hotell Pimpinell

Intill köksträdgården växer vår än så länge allra största buske. Märkligt nog råkar det vara en ros – släktet som vi så gärna rackar ner på. Det är närmare bestämt en pimpinellros, en Rosa pimpinellifolia, och just den här pimpinellen har en historia som ger den existensberättigande flera gånger om.


Rackarns snygg även den 24 oktober

Den stora busken fanns på sin plats i september för åtta år sedan, då vi kom till Arboarkticum. Redan då var det en rejäl planta, och eftersom hösten 2001 var varm och solig remonterade den som bäst just då med vita honungsdoftande blomsterskyar – som en välkomsthälsning till oss, kan man ju lite sentimentalt hävda.



Huvudentré till Hotell Pimpinell

Flera år senare fick vi veta att den planterats på sin plats i slutet av åttiotalet av en tidigare fastighetsägare. Det har berättats för oss att rosen ursprungligen är ett skott från denna persons mors födelsehem i Stora Tuna i Dalarna, och hade följt sin ägare genom livet i olika trädgårdar och till och med flera säsonger som balkongros i en hink.

På senare år har det täta snåret fått en ny uppgift: det tjänar som bostad åt Arboarkticums bofasta flock sammetsbruna pilfinkar. Därinne i snåret tillbringar pilfinkarna stor del av sin tid, året om, och den som arbetar i köksträdgården får åtnjuta deras sociala förmåga och konversationskonst. De har för övrigt döpt om sitt hemmafort till Hotell Pimpinell - eller, populärt kallat, Pippinellet.

För att spinna vidare på det sentimentala, som inte ligger långt bort en urbota grå höstdag som den här, delar vi med oss av pimpinellens juniblomning för på dagen fyra månader sedan.



24 juni - bara åtta månader kvar till nästa gång då...

fredag 23 oktober 2009

Blommig fredag: Madagaskars sköna läkeros

Det är hög tid att ge lite välförtjänt rampljus åt rosenskönan, Catharanthus roseus. För de flesta är väl detta främst en trevlig krukväxt. Lättskött är den också. Bara man bemödar sig med att toppa den någon gång om året betalar den tacksamt för friseringen med ett buskigt tätt växtsätt och en riklig blomning, vanligen i rosa, men även djupröda och vita varianter förekommer.


Rosenskönans sista dag i det fria för i år

Trots att den härrör från så tropiska platser som Madagaskar och Indien går det faktisk att odla rosensköna på friland i väl skyddade lägen i Sydsverige, men för de allra flesta av oss är det nog hög tid nu att ta in den igen för säsongen.


Rosenskönan har påstått undergörande medicinska egenskaper...

Men det är inte främst rosenskönans estetiska kvaliteter som gör att vi idag vill slå ett extra slag för den. Nej, det här kan faktiskt vara den viktigaste medicinalväxten mänskligheten hittills upptäckt. Alkaloider från denna växt har visat sig kunna bota två av de mest dödliga cancerformerna och gör det idag möjligt för 80 procent av alla barn med leukemi att bli friska. Dessutom är te bryggt på rosensköna en av det mest effektiva boten som finns mot vissa typer av diabetes. Slå det ni, vitlök, chisandra och alla ni andra!


...vilka har visat sig hålla för en närmare vetenskaplig granskning

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

torsdag 22 oktober 2009

Påsörer

Det finns många olika goda anledningar att besöka Göteborgs botaniska trädgård.

En av de bättre är den nödvändiga shoppingen. Vi har nämligen kommit på oss själva med att vara Påsörer. Det duger icke – vi betonar ICKE! - med smutsgrå kuvert (uttalas kuvärtt!) eller anskrämliga plastpåsar för årets insamlade fröskatt. Det skall vara, och därmed basta, de förtjusande oblekta påsar som endast kan inhandlas i shoppen i Botans entré.


Passande kuvärtt!

Låt oss nu bara hålla tummarna för att det icke påbörjas något sorts postordertrams även för dessa små papperstingestar (fröer från Gbg:s Botan inhandlas ju som ni säkert vet via Konnässörsklubbens utmärkta katalog). Det skulle ju ge oss en anledning mindre att besöka vår favorit bland svenska botaniska trädgårdar.

onsdag 21 oktober 2009

Fruktstund

Arboarkticerna är som vi ofta bedyrat inga fruktälskare, men just så här års finns det faktiskt ett antal frostnupna bär som till och med vi kan fördra.

Rönnbär är naturligtvis en sådan sort som kräver en rejäl köldknäpp för att riktigt komma till sin rätt. När väl detta är avklarat duger bären med fördel till det mesta. Själva gör vi dock främst en trevlig viltgelé och en pikant halloweensnaps, båda lika utpräglat orangea.


Kall vinter på gång?

En mindre känd fruktbuske, som förvisso tycks ha ökat i popularitet de senaste åren, är den amerikanska svartaronian. Hit till trakten har dock fortfarande inte ryktet om de frostbehandlade bärens förträfflighet spritt sig, varför vi ännu får ha dem ifred från Kolis och hans kompisar. Aroniabären blir efter köldbehandlingen riktig god saft och nästan ännu bättre frukostsylt till scones och clotted cream.


Inte bara goda och nyttiga, en fröjd för ögat också

Lite mer överraskande är kanske att det är först nu som vi föredrar att kalasa på våra smultron. Av någon anledning, om det är smultronsorten eller oss det är fel på vet vi inte, så smakar våra smultron absolut ingenting förrän strax innan permafrosten lägrar sig. Då plockar vi så många smultron vi hittar och lägger dem i en tom halvflaska. Denna fylles därpå till brädden med batavia-arrak (numera bara i beställningssortimentet). Behöver vi berätta att denna gudomliga smultronpunsch är en uppskattad gåbortpresent?


Arboarkiskt smulton – nu bättre än någonsin

tisdag 20 oktober 2009

Barrkrubbans minsting

Nu när löven faller överallt kan vi inte låta bli att känna en viss irritation. Ska det verkligen vara nödvändigt för lövträden att stå där avlövade och trista näst intill ett helt halvår?? Är det inte bara ett utslag av ren och skär lättja? För att stävja stingsligheten tar vi oss gärna en tur bland våra olika avdelningar av barrträd. Inte minst Minipinetet är under hösten en ständig källa till stolthet hos oss arboarktiska adoptivföräldrar - där lyser frodig barrgrönska i alla tänkbara nyanser, året om (det är bara den uppstammade dvärglärken som inte riktigt är med på noterna och skulle behöva tas i örat).

Allra minst i samlingen minibarr är lilla Picea abies ’Dagö’: en tuff båtflykting från vår baltiska granne Estland.


Dagö - en ball balt

Dagö är en så kallad häxkvast, det vill säga ett biologiskt fenomen som ibland uppträder på träd, ofta barrträd, där en del av växten plötsligt får en tätare, långsamväxande dvärgform. Häxkvastarna kan sedan förökas med sticklingar och ympning, och behåller förhoppningsvis sin dvärgväxt (man kan behöva tukta dem en smula när de kommer upp i tonåren).

Dagö har bott hos oss i snart 1,5 år, och på den tiden har tillväxten varit ungefär 4 millimeter. Så alla ni som klagar över platsbrist i trädgården: Dagö har en uppsjö bryllingar och kusiner som inget hellre vill än att få älskas just för sin litenhet.


Någonstans vid pilen, icke skönjbar i denna skala,
lattjar Dagö bland sina av lättja omärkta minipolare.

måndag 19 oktober 2009

Baden baden bland bladen

Natten mellan lördag och söndag är det dags att ställa tillbaka trädgårdsmöblerna igen… eller hur var det nu? Går det inte lika bra att göra det innan man går och lägger sig? Själva tycker vi som sagt att utemöblemang mest är någonting besvärligt som ska kånkas omkring så fort det vankas gräsklippning. Kanske har tidigare ägare haft en liknande uppfattning. Sin baden baden tycks man åtminstone inte ha använt under en lång tid. Ja, man glömde till och med bort att ta in den för vintern, och sedan var det klippt.


Naturen ger och naturen tar

Av detta kan vi lära två saker: riktiga trädgårdextremister har inte tid att sitta slöa i trädgårdsmöbler och besökare i vår övernaturliga Skog bör inte heller såsa alltför mycket. Den som blir stående alltför länge vid samma träd riskerar att bli fast för livet.


”Ack den som ändå var gjord av järn – och kunde rosta sig härifrån”

söndag 18 oktober 2009

Space Oddity

Vilddjur, rymdgubbar och gengångare i trädgården - man kunde tycka att det skulle räcka, och att inomhusmiljön skulle få vara en trygg zon, fredad från yttre hot.

Så är icke fallet. Vi är nämligen buggade. På en undanskymd del av fönsterbrädan har någon placerat en intergalaktisk radiosändare:


"Can you hear me Major Tom?"

lördag 17 oktober 2009

Oxå ett träd (fast ganska litet)

Namnet oxbär är underligt. Varför skulle oxar vara förknippade just med detta torktåliga ris? Bären utövar åtminstone ingen lockelse på nötboskap, vad man noterat. Den bästa gissningen till namnets uppkomst är i stället att bären liknar de hos oxeln, Sorbus intermedia, vilkens etymologi i sin tur förlorar sig långt bak i historiens dimmiga dunkel. Det vetenskapliga namnet Cotoneaster är heller inte ointressant. Hur många känner till att det ordagrant betyder vildkvitten? Alltså en låtsad vild form av vårt favoritträd Cydonia oblonga.


Rött oxbär – Cotoneaster integerrimus

Kanske är det därför vi inte kan låta bli att gilla denna triviala häckväxt en smula. En annan orsak är förstås dess anspråkslösa krav på ståndsort och det faktum att den faktiskt är ganska läcker, åtminstone om man som vi använder den som uppstammad solitär. Med sina minityrblad och grenetage är friväxande oxbär ibland inte helt olik en blandning av sydbok och formklippt pagodträd. Lägg därtill den fantastiska höstfärgen och de dekorativa skenfrukterna.


De vackra bären är svagt giftiga och smakar illa, men ett avkok på
barken sägs vara bra mot vägglöss och engelska sjukan. Bingo!!!

Men att gå så långt som att hävda att vi samlar på oxbär vill vi inte. Hittar vi någon trevlig sort billigt på en växtmarknad så får den kanske följa med hem, men de 261 arter som släktet har kommer vi aldrig att försöka förvärva. Inte heller de 13 sorter som är vildväxande i Sverige känns helt oumbärliga, möjligen då de fyra som räknas som verkligt inhemska: rött oxbär, svart oxbär, det öländska alvaroxbäret samt skånskt oxbär. Den sistnämnda av dessa, C. kullensis, har vi fortfarande inte i samlingen. Vem blir först att donera bär från en sådan buske till oss och på så vis bli odödlig genom att få en lignos i Arboarkticum uppkallad efter sig?

fredag 16 oktober 2009

Blommig fredag: Höstjoddel

Den här ganska oblommiga höstfredagen är det dags att dela ut årets alpina tapperhetsmedaljer.

För trots bitande kyla och vedervärdigt morgonslask finns det blomster som håller fanan högt och trotsar väder, vind och mörker - man tror knappt det är sant när man ser dem! Och det är inte ens de sista bedagade, urblekta och i olika stadier av upplösning, sensommarblommorna vi pratar om, utan två alldeles sprillans nyutslagna galningar till blomsteralpinister.

Båda härstammar nämligen från bergiga vindpinade trakter, men tycker uppenbarligen att kylslagna vindpinade Upplandsslätter är precis lika trivsamma.

På framsidan blommar fortfarande den bedårande alpvallmon, som nästintill fått oss att göra avbön inför vår förutsägbara antipati mot gult – inte minst idag, när den är genomskinligt självlysande av frost och väta:


"The hills are alive..."

När den brister ut i sina muntra joddelarior svarar, från andra sidan av trädgården, det minst lika självlysande polarblågullet, som vi fått som frösådd planta av en god vän (tack igen, L!). Polarblågullet har blommat mest hela sommaren, och fortsätter glatt som om inget har hänt. Notera de sorglösa pollenkornen som det fortfarande frikostigt delar med sig av till en oförstående och förtorkad omgivning.


"...with the sound of music!"

Kanske borde man upphöja alpvallmon och polarblågullet till förebilder, eftersom de (till skillnad från oss) fortsätter se framtiden an med tillförsikt trots att hösten sveper in oss alltmer i sin bedövande matta av mörker - men de tappra blomstrens dagar är trots allt ändå räknade, så vi nöjer oss med att njuta av dem den lilla stund de fortfarande orkar lysa upp oktoberskumrasket.

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

torsdag 15 oktober 2009

Härliga höst

Hösten är verkligen en underskattad tid på året. Om man tänker rätt på saken är det egentligen den bästa årstiden av alla. Luften är hög och klar och löftesrik, fylld med aromatiska dofter av mogna frukter, färgsprakande löv och fuktig mylla. Nu är det slut med stress och jäkt och måsten. Äntligen är tiden inne för kontemplation, varma stickade tröjor, god konjak framför brasan och att sortera ljusa minnen i själens vackraste förvaringsburkar med nostalgiska lockmotiv. Växtligheten dör inte, den bara stannar upp för en stund för att ge oss tid att komma ikapp. Samtidigt ligger där hela odlingssäsongen framför en som ett oskrivet ark. Nu mer än någonsin har man chansen att få drömma och planera inför nästa fantastiska trädgårdsår…
Blablabla, yada yada und so weiter i all evinnerlighet… AMEN!

Det var någonting sånt här vi hade velat skriva och visa bilder som den här:


Solens strålar silar in på bladguldet på skogsstigen på Åsen

…och den här:


Den vingade benveden brinner som aldrig annars under året

…och den här:


Morgonens frost nafsar de vackra bladen
hos Kashmirrönnen

Men så kom den då – den första snön. Delar av det fördömda lappmöglet ligger för övrigt fortfarande kvar och allt annat är bara murr och slask och förbannad märgbitande kyla. I helsike att vi tänker skriva något jolmigt puttinuttigt pjåsk om den här vidriga tiden på den här gudsförgätna platsen. Nu dj*lar drar vi upp bopålarna och flyttar söderut. Livet är för kort för att spilla på det här. Fjärde budet, far åt fanders! Här ska banne mig inte hedras några förfäder! Det är ERT dj*vla FEL att vi bor i ett land där nattfrost är vardagsmat nio månader om året och solen lyser med sin frånvaro i sex. Där här är f*n är inte mänskligt – vi är för i helv*te inga myskoxar heller!!! *#¤5%***!!!§§§§&&#¤…

onsdag 14 oktober 2009

Delad glädje

Det är då för härligt att vara omgiven av omtänksamma grannar! Man delar med sig en smula av det överflöd man själv har i skafferiet – och rätt vad det är får man trettondubbelt tillbaka av vännen nästgårds.

Se här vilken festlig överraskning Dennis planerat för att glädja oss under de mörka vintermånaderna: inte mindre än 13 solrosplantor har just visat trynet i den Celia Smedley-fuchsia vi nyligen tog in för vinterförvaring:


Han är för rar, våran Dennis ;-\

tisdag 13 oktober 2009

Tord tar sig ton - igen!

Minns ni episoden då högre makter drev gäck med den korkade Tord? Nu är det dags igen. Denna gång har man dock uppgraderat spexet. I stället för dygdiga fasanhönor har den högre makten nu placerat ett helt gäng små, skälmska, och för Tord helt oemotståndliga, rapphönor i hägnet på åkerholmen.


Psst... sockerpullan

Som vanligt cirklar Tord runt runt kring buren, utan att hitta någon ingång. För att dölja sin frustration försöker han lugna sig med den trevliga lilla visa han inspirerats till av sin idol och meningsfrände i kvinnofrågor, den kraxande kajan Anders, kassör i den lokala bollklubben: ”Tuppen Tord är en stor charmör. Han gör hönorna på gott humör /.../ shagga shagga shagga”, skrålar Tord med gäll och bångstyrig stämma. För en gångs skull har den fåniga fasanen rätt – han väcker verkligen stor munterhet i hönsgården. Pullorna garvar nästan näbben av sig när Tord tar ton.


Kassör Anders,
här med klubbkamraten Maud,
överinser spektaklet på åkerholmen

Till råga på allt har de rappa hönorna till skillnad från Tord verkligen hittat en liten öppning i hägnet, där de tidvis turas om att ta sig in och ut i ett evigt stafettlopp, för att låta sig jagas av den allt tröttare och hesare Tord. Rapphönorna har faktiskt aldrig haft så roligt, Tord har faktiskt aldrig framstått så hopplös och i diket ett kort stycke därifrån sitter som vanligt Max och ser roat på och slickar sig om munnen.

måndag 12 oktober 2009

Kära knäppskallar

Det finns tydligen, bland växterna precis som bland människorna, knäppskallar som vägrar göra som alla andra, men är lika glada ändå.

En av våra stormhattar vägrade följa sina släktingars invanda mönster och blomma i juli. ”Varför ska jag blomma just i juli?” Frågade sig den filosoferande stormhatten. ”Jag som är stormhatt älskar ju höstens vilda vindar kring kinderna, regnets smatter och de klara färgerna på lönnarna runt omkring mig”.

Så just den här stormhatten knep ihop knopparna hela sommaren, medan hans grannar kråmade sig i det svettiga solgasset.


Vi har för oss att det var någon som nyligen
såg Star Wars-gubbar i trädgården...

Lagom till att höstens stora skådelspel startade slog han ut sina blåvita mössor, och nu står han där i ensam prakt – mer än lovligt frostbiten, men stolt och unik!

Eftersom det finns arboarkticer som fyller tämligen jämna år just idag kan man inte låta bli att undra om inte avsikten bakom det fördröjda skådespelet också kan ha varit att få skina lite extra just den 12:e oktober. ;-)

söndag 11 oktober 2009

Fjodor

Jaja, vi vet att det varit mycket träd på sistone, men vi vill ändå pressa in åtminstone ett till innan han tappar barren för säsongen. Den vi åsyftar är lärken Fjodor:

Visste du föresten att lärken är ett inhemskt träd i Norden? Nähä, säger du, det vet man väl att lärken planterades in från Centraleuropa på 1780-talet. Jo förvisso, den vanliga lärken, Larix decidua, är inplanterad – ett sådant träd som vår Leonardo (till vilken vi ofta refererar). Men Fjodor är en sibirisk lärk, Larix sibirica, och just denna art tror forskarna numera kan ha invandrat för egen maskin före den senaste istiden. Det är i alla fall så man tolkat de fynd av sibirisk lärk som man gjort på den smala landstunga längs den norska nordkusten, som höll sig isfri under hela perioden.


Mjuka, långa, gosiga barr och små näpna kottar

Annars är inte skillnaderna mellan dessa båda lärkar så avgrundsdjup. Fjodor har aningen längre barr och gulgröna* honkottar på våren, då Leonardo som bekant ser ut som en prinsesstårta med sina rosaröda marsipanrosor. Numera är Fjodors artfränder, tack vare skogsindustrin, också vanligare i odling än vad Leonardos släktingar är eftersom de anses mer rötbeständiga. Allra vanligast i odling är dock en hybridform mellan den vanliga och den sibiriska lärken. Det ska bli intressant att på sikt se vilka hybridformer som kommer att dyka upp på Åsen hos oss, där redan nio olika lärkarter tampas om utrymmet.

* (se dock även text 2010-05-04)

lördag 10 oktober 2009

Arboarkticerna söker en skatt

Det finns tillfällen då arboarkticerna lämnar trädgården och vandrar på köpingens gator som vanliga tierpsbor.

Det sker dock inte ofta och det är evinnerliga tider sedan detta inträffade en fredagskväll. Men ett mystiskt meddelande via de uppländska djungeltrummorna, ända från landskapets sydligaste delar, till vår vilda avkrok i norr, hade tillkännagivit att skatter fanns att hämta för den oförvägne trädgårdsbloggare som vågade sitt liv, sitt rykte och all sin framtida heder med ett besök på Postens Företagscenter, Centralgatan 3, i Tierp.

Efter noggrann riskkalkylering och konsekvensbedömning nåddes beslutspunkten och ett enigt ja: vi satte allt på ett kort – och begav oss mot köpingen. Det här är historien om ett framgångrikt, men inte riskfritt, uppdrag.

Klockan 17.30 fredag kväll angjordes P-platsen utanför Hemköp. Orten sjöd som vanligt av liv:


Centrumhets!

Något anspända smög vi utefter husväggarna och nådde efter några kvarter den hotfulla, avsides belägna, gavel intill macken, där Postens Företagscenter har sitt säte. Lättade, efter att ha klarat hela Centralgatan utan att ha blivit stoppade, igenkända eller antastade i vimlet, slappnade vi av något och vågade oss på att plocka fram dokumentationskameran:


Postens Företagscenter, Centralgatan 3, Tierp. Grattis Tierp.

Mikrosekunden efter att detta foto knäppts, materialiserades dock ur tomma intet föreståndarinnan för Postens Företagscenter, Tierp, och stormade ut genom ytterdörren. ”Vad GÖR NI!???” skrek den upprörda statstjänstemannakvinnan alltmedan hon argsint bligade på kameran och på oss, som nu insåg att vi missat grovt i vår planering, och översett det mest uppenbara: att förklä oss till Tierpsbor! Skräckslagna inför det lokala yrvädret försökte vi rädda situationen genom att förklara att vi, trots vårt tvivelaktiga kontorsyttre, hade Lösenordet som skulle göra oss till rättmättiga ägare av Skatten.

Att vi till syvende och sist, efter långdragna överläggningar med det statliga (privatiserade) tjänstemannabiträdet, fick med oss vår dyrgrip kan bara tillskrivas de diplomatiska egenskaper vi tillkämpat oss på våra många andra farliga uppdrag bland den vilda ursprungsbefolkningen.


Skatten!

Vem är då den anonyma avsändaren till dessa dyrgripar? Våra misstankar riktas mot en viss Diana-Marit på de öppna, burgna Enköpingsslätterna, där klimatet, tempot och uppfinningsrikedomen är en annan än på dessa gudsförgätna breddgrader. Om du kan läsa det här - tack du, o givmilda välgörare!

fredag 9 oktober 2009

Blommig fredag: Innepremiär

Efter förra veckans isande höstfrost har de senaste dagarna känts mer acceptabla med tidvis mer brittsommarlikt ljumma vindar. Men detta ändrar inte mycket. Det är bara att konstatera att hortensiorna utanför salsfönstret sjunger på sista versen och att örtlandens tappra stjärnor och klockor börjar se bra luggslitna ut. Måhända kan det fortfarande dyka upp någon enstaka potentiell fredagsblomma ytterligare utomhus i år, men idag kan vi helt enkelt inte låta bli att begå premiär för inomhussäsongen. Skälet ser ni här:


Romantisk och frikostigt utsmyckad som ett verk av Giuseppe Verdi

Doritaenopsis Aida, som hon heter, är egentligen ingen märkvärdig orkidé. Det är en vanlig småblommig sort vars främsta merit annars brukar sägas vara att hon gärna ger förgreningar och keikis. Det sistnämnda kan vi intyga. Vi har redan tagit tillvara på två småsyskon till henne. Men som Aida blommar just nu har hon aldrig förut mäktat. Måhända är hemligheten alla operaarior som Dennis sjungit för henne hela sommaren.


Frivol som en faraodotter

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.