Toppknoppen avgjord

Normalt brukar Arboarkticum varje senhöst arrangera en omröstning bland läsarna rörande trädgårdens läckraste knopp. Men i år blir det ingen Toppknoppstävling. Eller rättare sagt – tävlingen är redan avgjord.

Förklaringen är delvis tragisk. Som redan rapporterats ägnar arboarkticerna just nu all ledig tid (d.v.s. helgernas få ljusa timmar) åt att näta in alla gnagarbegärliga vedartade växter. I samband med detta förolyckades oväntat vår stiliga rabarberpoppel (Populus wilsonii). En lätt knäck räckte för att stammen skulle brytas rakt av vid ympstället. I ett fåfängt försök att rota stammen har vi kört ner den i en kruka med vår bästa jord men troligen kommer väl Wilson aldrig mer att öppna sina fantastiskt svulstiga knoppar – vilka emellertid fortfarande ser ut just som på bilderna nedan.

För att hedra Wilson, som aldrig tidigare vunnit knopptoppstävlingen trots ett par goda försök, låter den enhälliga arboarktiska juryn honom avgå med segern i år. Kanske kan utmärkelsen få honom att orka överleva vintern igenom. Nu kan vi inte göra mer än att hoppas!

Segrare i Toppknoppen 2012/2013...

...blir vår...

Rabarberpoppel - Populus wilsonii

Jamen faktiskt, det växer ju!

Den naturkatastrof, de svaga kallar vinter, hägrar. Den här bilden är en nyttig påminnelse om hur eländet såg ut för nästan exakt sju år sedan:

Isch! Snart på en gräsmatta nära oss. Men vi är beredda.

Konjaken är bunkrad och dubbdäcken är på.

Än så länge ser det dock ut så här på ungefär samma plats:

Vad var det som hände?

Även utan det vita gucket på marken måste vi medge att bilderna ter sig tämligen olika. Titta till exempel på jättepilen till höger eller den sorgligt misskötta Örtagården mitt på bilden. Attans! Det verkar trots allt som att saker växer upp även i Arboarkticum. Varför har vi aldrig noterat det tidigare?

Bonusbild på årets sista (?) fjäril bland de i år ratade vindruvorna

Fruktsamt felköp

Så har då frosten anlänt även till Arboarkticum. Strax före soluppgången på fredagsmorgonen dippade termometern till -2,6 grader. Nu är det varmt igen, till och med rejält varmt, för årstiden. Med vad hjälper det, köldknäppen fick ohjälpligt alla löv i Aspskogen att släppa taget och vips! var hela marken gul. Fast vad gör väl det? Det är ju nästan magisk vackert.

De gula aspbladen har fallit likt höstlöv, medan undervegetationen 

av främst lönn, rönn, hägg, alm och oxel ännu har sina i behåll

På krönet av Åsen inte långt därifrån sitter årets främsta felköp planterat. Den flikbladiga rönnen (Sorbus aucuparia 'Laciniata') var inte hälften som flikbladig som vi hoppades. I själva verket är det bara själva lancetterna som vid en direkt jämförelse med en vanlig rönn framstår som en liten smula smalare. Fast just nu är det svårt att känna besvikelse över det stackars trädet. Trots sin ungdomlighet och späda konstitution erbjuder hon ett färgsprakande skådespel i form av en sällsynt riklig fruktsättning. Aldrig tidigare har en så liten rönn gett så mycket frukt, så tidigt.

Trots sin litenhet bär vår flikbladiga rönn frukt i en aldrig anad omfattning

Jättelönnar

Det blev ingen brittsommar i år. Men Birgittadagen i söndags kunde i alla fall erbjuda en av årets finaste höstdagar. Då passade vi på att inleda säsongens verkliga sisyfosarbete - att näta in alla gnag- och fejattraktiva träd och buskar. En nätt liten syssla med beräknad tidsåtgång på sisådär åtta veckor, lite beroende på vädret. Det är onekligen lättare att likt nu kunna knåpa hönsnät utan lovikkavantar.

Två av de träd som aldrig ens hann bli av med sina nätburar i år är våra båda jättelönnar, planterade på krönet av sandåsen. Så vidare värst jätte är de förstås inte och kommer nog aldrig heller att bli. Särskilt vår oregonlönn, Acer macrophyllum, har under åren varit lite gnällig över zonen. I år har han dock för första gången antagit ett riktigt anständigt utseende, även om vi inte tycker att löven är så jättelika som det vetenskapliga namnet antyder.

Vår jättelönn är kanske inte jättelik men har nu åtminstone hunnit bli 1,5 m hög

Lite bättre går det för vår östkaukasiska jättelönn, Acer veluntinum var. Vanvolxemii. Visserligen hade vi hört att denna art skulle vara hyfsat härdig men att han klarade förra vintern helt utan köldskador kom som en angenäm överraskning. Bladen på denna kaukasier är verkligen urläckra med sina intensivt bordeauxröda undersidor året runt. Men inte heller dessa blad imponerar med sin storlek om vi får säga vår mening.

 Läckert röda bladundersidor effektfullt skuggade av hönsnät

Men varför jaga gigantiska lönnlöv utomlands när vi har gott om den varan hemma i Aspskogen? Det här exemplaret av alldeles vanlig skogslönn är mer än dubbelt så stort som något av jättelönnarnas löv ovan. Jo, det är en enkrona på bilden också, men Carl Gustaf får allt finna sig i att vara en dvärg i det här sällskapet.

Vanligt skogslönnslöv med nästan 30 cm i diameter

Kakträdet

Katsuran (Cercidiphyllum japonicum) behöver väl ingen närmare presentation nu för tiden. När vi skaffade vår "Kattis" för snart tio år sedan, för den hisnande summan av 595:-, var hon emellertid den dyraste växt vi köpt och vi tyckte att hon var jätteexklusiv och undrade SÅ om hon skulle klara våra kyliga vindar och annat elände i zon 4. Ur det avseendet hade vi aldrig behövt oroa oss. Den vanliga småbladiga katsuran klarar ledigt zon 5 och finns idag planterad i gatumiljöer på minsta småort. Vi har till och med sett katsuror i Östervåla - en vardaglighetsbarometer som heter duga.

Kattis i höstskrud 2012

Sedan gick det som vanligt i Arboakticum, något odjur med horn eller vassa tänder, i detta fall både och eftersom det handlar om råbocken Iddi, kom tämligen omgående och släppte loss sin vrede på det enstammiga prydnadsträdet. Iddi ringbarkade Kattis ungefär från 2 cm ovanför marken och uppåt. Inte förrän nu, alltså snart tio år senare har den stackars katsuran nått sin ursprungliga höjd igen och denna gång som ett flerstammigt buskträd. Det sistnämnda stör oss måttligt eftersom det snarare är för löven än för växtsättet man vill ha katsuran i sin trädgård. Just nu är bladfärgen som mest brokig.

Brokigt lövverk i hela skalan från skirt grönt till djuprött

Det man annars oftast hör tala om i samband med katsuror är deras påstådda pepparkaksdoft som lär ska frambringas ur de vissnande löven på hösten. Vi vill med bestämdhet hävda att detta är trams! Svenskt trams dessutom. Ingen annanstans än här tycks man känna doften av de påstådda julkryddorna, vilka ju som bekant är välkända och uppskattade även utomlands. Snarare beskriver andra nationaliteter den milda, men förvisso angenäma, doften som sockervadd eller liknande. Att svenskarna fått pepparkakor på hjärnan gissar vi snarare har med de typiska hjärtformade bladen att göra. Ytterligare en indikation på detta är att katsuran först introducerades i Sverige under namnet kakträd. Fast det har nog alla utom de omoderna trädgårdsböckerna på antikvariaten glömt bort.

Kakträd gör skäl för namnet