måndag 16 juli 2012

Viva España

Gulved i all ära, men det finns mer som är gult i trädgården just nu. För att inte tala om rött! Hög tid att göra ett litet gulrött collage för att hylla de värdiga EM-segrarna.

Det ovanligt digna utbudet av mullbär i år är nästan mogna.
Fast de är nästan läckrast nu när de är omoget röda.

Den rödkvistade bohuslinden (Tilia platyphyllos 'Rubra'), med nytillväxt
lika röd som det falufärgade staketet, har fått gula frukter.

Förra vintern åt en älg upp toppen på Bank's tall (Pinus banksiana) 
Det gjorde nu inte så mycket för här kommer en ny och visst är den läcker.

Mycket rött är det också i spetslönnens (Acer pictum) läckra blad och tunna grenar.

Men rödast av allt är nog de här gallerna på den
röda tysklönnen (Acer pseudoplatanus 'Atropurpureum')

Fast årets godaste rödsak är nog en annan.
Troligast årets potatisnyhet: Mayan Twilight

Har vi föresten sagt att vi skippar Madeira i vinter? Jovisst, vi har bokat en resa till den kanariska övärlden i stället. Viva España!!!

torsdag 12 juli 2012

Gulved

Men vad är det för trevligt litet träd som står och hukar mellan rönnsumaken och kaskadpilen på Pelousen? Jamen det är ju Claud-Kent, vår amerikanska gulved, Cladastris kentukea. En av våra verkliga favoriter!

Claud-Kent i centrum.

Nu ska ni inte tro att Claud-Kent, trots sin ringa höjd, sin friska gula årstillväxt, sitt sirliga bladverk och sina väldoftande wisterialiknande vita blomklasar är någon fjolla. Nix, och namnet gulved har näppeligen med Kentucky Fried Chicken att göra, vilken någon föreslagit. Nä, Claud-Kent är tvärtom sinnebilden för en nordamerikans macho, av vars benhårda gula ved man gör gevärskolvar. Just detta kommer nog aldrig att bli aktuellt för vårt ärrade träd, men han har likväl visat sig stridslysten på andra sätt och redan stått emot angrepp från både älg och råbock. För att inte tala om det norduppländska klimatet.

Stödd på käppar, men så är han också, trots sin ringa ålder,
en ärrad krigsveteran.

Fast det där man hör ibland om att gulved skulle vara krävande med jord och vinterkyla vill vi med bestämdhet avfärda som en myt. Claud-Kent är planterad direkt i vår styvaste lera på en plats där solen inte lyser många timmar under vinterhalvåret. Det här är en av de avkrokar i trädgården där snön ligger kvar allra längst och sedan efterföljs av stående vatten tills tjälen går ur jorden. Med detta fastslaget är det märkligt att inte fler längre norrut odlar detta förträffliga träd. Möjligen har man förväxlat gulveden men någon asiatisk cladastrissläkting, för de är betydligt mer kinkiga än denna inlandsamerikan.

Typiska cladastrisblad, men bara kentukean är härdig hos oss.

Visserligen är vår gulved långt ifrån så imponerande som de två stora träd som växer i Uppsalas Botan, men då är han inte så gammal heller. På friland har han bott i fem år nu och bortsett från odjursangreppen har det bara gått bra. Gulveden tycks således växa hyfsat fort eftersom vi redan kan gå under kronan och betrakta himlen genom lövverket.

En av våra favoritvyer just nu.

måndag 9 juli 2012

Växtstöd

Arboarkticerna plöjer ner en smärre förmögenhet i påsjord varje år. Uj så oekonomiskt, men ack så praktiskt. Andra varor som vi ofta lider brist på, men inte sällan är för snåla för att prioritera inköp av, är störar och stora bambupinnar. Då får man istället ta vad man har till hands för att stödja upp rangliga träd och skydda småttingar som annars skulle kunna bli mat för åkgräsklipparen.

Hassel med svart tryffelmycel,
övervakad av gammal rullgardin

Gingko biloba, uppstagad av skidstav

Kaukasisk bäralm på gammalt hyllkonsollfäste

Fjärilsranka från Kangding på uttjänt julgran

och golfklubba till stöd för manchurisk katalpa

måndag 2 juli 2012

Rysk-kinesisk djungel

År 2010 gladdes vi så mycket över tillväxten på våra olika panax-arter att vi utopade ett araliaår - Anno araliacaea. Det får vi nog göra i år igen för aldrig tidigare har araliorna varit större och frodigare. Det här är vår favorit just nu - Eleutherococcus gracilistylus, den kinesiska fintaggiga ryska roten - en en förtjusande taggbuske som vi kom över till bra pris i Finland i fjol.

Fintaggig rysk rot

För dem som inte redan visste det är araliorna, och särskilt de taggiga typerna, en komplett djungel av sorter, arter och underarter. Till råga på allt elände har de oftast dussintals med synonyma namn som spär på förvirringen än mer. Så mycket har vi åtminstone lyckats luska ut att den fintaggiga typen är den som nyttjas mest och helst inom den kinesiska medicinen. Där har den samma användningsområden som den vanliga ryska roten (eleutherococcus senticosus) har oss oss.

Odlas av oss i väst mest för bladverket

Vad som däremot är helt obegripligt är det vetenskapliga namnet gracistylus i betydelsen fintaggig, ety den kinesiska ryska roten är inte alls lika taggig, vare sig till antalet eller sylvassheten, som sin sibiriska ryska släkting. Undrar om det kan ha varit glestaggig som botanisterna menade?

Som synes inte speciellt fintaggig