För mycket av det goda?

Medan arboarkticerna glädjer sig åt nästan 100 mm regn hittills denna månad finns det de som fått nog. Merparten av alla päls- och fjäderbollar i trädgården är sura och grinigast av alla är fasanen Tord. Utöver att väcka alla med sina missnöjda primalskrik arla i svinottan varje morgon sitter han mest med slokande uppsyn och tittar anklagande på alla som inte fyller på fågelmatningen med solrosfrön.

Mycket, mycket sur fasan

Nåja, alla kan ju inte vara nöjda alltid. Vi är i alla fall mycket tillfreds med den här sommaren så här långt. Upp med hakan Tord. Nu finns det inget mer regn i sikte och metrologerna lovar dryga 20 plusgrader igen redan till helgen.

Pastoralt och folkligt

Solen strålar från en klarbå himmel och en ljum bris leker i rapsfältet. Åkerholmen på fältet gör sitt bästa för att imitera det storslagna skådespelet. Blå uppländsk vallört och gula ryssgubbar blir ett fullgott substitut. Samtidigt svämmar trädgården över av exotiska skönheter: magnifika magnolior, aromatiska kryddbuskar och påkostade pioner. Men de får ursäkta. Just idag struntar vi  idem. I år väljer vi i stället följande sju mer gemena blomster för huvudkudden.

Hundtunga

Nyponros

Rödfibbla

Potatis

Strävklint

Perenn lupin

Och kaprifol

En synnerligen angenäm midsommar

tillönskas alla läsare!

Jolstret Göran och Anitras dans

Arboarkticum är inget stort arboretum. Vi har trots allt bara 5000 kvm att bruka och merparten av våra över tusen träd och andra vedartade växter är därför antingen dvärgformer eller får finna sig i att bli det. Men vi brukar hävda att vi åtminstone har alla inhemska lignoser representerade i samlingarna.

Detta är dock inte sant. Framför allt har samlingen uppenbara brister när det gäller det stora släktet salix – alltså pilar och viden. Problemet är att redan grundformerna av alla dess inhemska representanter, cirka 25 stycken, är nästan omöjliga att skilja åt. När man sedan känner till att de kors-, trippel- och till och med kvadrupelkorsar sig hämningslöst med varandra inser man snart att det krävs ett eget DNA-labb för att få klarhet i vilka de olika buskarna är.

Förutom det ursprungliga gråvidet på Vallen och de rena arter vi kommit över i handeln har vi därför främst koncentrerat oss på de mer trädlika pilarna. På en lite fuktigare plats intill staketet har vi dock planterat jolstret Göran som också kan bli trädstor, om han väl etablerat sig i den styva leran. Men fram tills i helgen har vi faktiskt inte haft någon sälg i samlingarna. Trodde vi!

Jolstret Göran...

...med sina typiska, om än snigelätna, blad

När vi i helgen gick igenom de nedgrävda krukorna med utomhusövervintrare hittade vi något obekant som självsått sig i en kruka, egentligen ämnad för avenbokslönn. Vi är nu rätt säkra på att det är en sälg och har därför planterat ut den helt nära jolstret Göran, som nickande gillade vad han såg. Vi har därför, tills vidare könsbestämning är gjord, valt att kalla sälgen för Anitra, vilket passar bra då ordet sälg (liksom salix) tros komma från ett indoeuropeiskt ord för att kröka eller svänga, vilket ju ger associationer både till Systembolaget och Edvard Grieg. (För den som undrar över det lika märkliga ordet jolster antas det ha med ett urgermansk ord för gul att göra, jämför yellow.)

Medan Anitra har ovala, svagt vågiga sälgblad

Se så hon dansar och ler

I gullregnets månad

Mitten av juni och östra Mellansverige plågas som vanligt hårt av den skoningslösa försommartorkan? NÄ!!!! Inte i år! Ständiga småregn har välsignat oss med en ovanligt lång, behagligt sval och frodigt grön försommar. Dessutom blommar allting mycket och länge. Det prunkar nästan som Västsverige och man känner sig som förflyttad till Borås eller Ulricehamn och dessa underbara platsers avundsvärda förutsättningar för odling. Visserligen bågnar både gräset på ängen och de blomtunga syrenerna under all nederbörd men det är det sannerligen värt. Det är frapperande vilken skillnad fukt gör för växtligheten. Regn är verkligen guld värt för trädgårdsodlare i vår del av världen.

Allt regnande har fått ängsgräset att lägga sig som en lång grön stripig lugg

Och på tal om gyllene regn – vårt sydgullregn, Laburnum anagyroides, blommar i år för första gången. Visst, det är näppeligen någon raritet i våra samlingar, men det är ändå någonting speciellt med blommande träd som man själv drivit upp från frö. Sex år tog det från frösådd till blomning och detta trots en styvmoderlig plantering i riktigt usel skräpjord och våra normalt så torra somrar – men det är kanske då gullregn trivs som bäst?

Premiärblommande frösådd

Visst,iögonfallande läckra men de lockar knappast...

Vi har tidigare många gånger ondgjort oss över allt jämmer över giftiga växter i trädgården. Gullregnet är en av de växter som särskilt ofta brukar baktalas av detta skäl. Nu vill vi en gång för alla lugna alla hysteriska småbarnföräldrar. Gullregnets frön lockar knappast till förtäring! Utöver att se konstiga ut är de heller inte välsmakande. Skulle någon olydig illbatting ändå lyckas peta i sig några fröbaljor kommer vederbörande inte att dö. Hellre än att ta upp giftet ser kroppen nämligen till att göra sig av med det varför resultatet i stället blir kraftiga kroppsuttömningar i båda ändar. De är också just för denna egenskap som gullregn odlats som medicinalväxt. Vi har sagt det förut och säger det igen: Vi kommer aldrig att sluta förbryllas över hur folk i forntiden innan det fanns tv löste sina behov av att se på skit.

...till förtäring, ety de smakar skit redan i munnen.

Arboarkticerna bygger en torvmosse

Men hur gick det med det hålrotsangripna Örtland 2? Bytte vi ut jorden och planterade tillbaka de evakuerade örterna? Njaej, så blev det inte riktigt. Huvudorsaken är att vi inte längre litar på den täckduk som finns till försäljning i handeln. Vår erfarenhet är att ogräs (särskilt knölklocka) ändå alltid lyckas ta sig in i pallkragar och andra planteringarna på sikt. Däremot tror vi inte att ens hålroten klarar av att forcera dubbel UV-säker och vattentät markduk i plast.

Samtidigt har vi under flera år sörjt att vi inte med någon större framgång kunnat odla de många nyttoväxter som pors, skvattram, kalmus, strandklo och kabbeleka med flera, vilka kräver betydligt fuktigare odlingsbäddar än vad vi har kunnat erbjuda. Därför slog vi nu två flugor på smällen och skapade vår första våtbädd – eller rättare sagt, eftersom vi inte använde någon annan fyllning än nio balar torvströ från Granngården, så har vi skapat oss en egen torvmosse.

Så här gjorde vi enligt vår egen inte särskilt renläriga metod:

Vi grävde oss ner till hyfsat steril nivå - ungefär där växtrötterna upphörde

Hela bädden lutar svagt och ganska nära markytan i den lägre ändan

ordnade vi en avrinning med hjälp av en överbliven bit stuprör, en herrsocka

i akryl och en liten stenkammare av trasigt tegel vi hittade i marken.

Sedan lade vi tillbaka grässvålen vi tillfälligt tog bort.

På med dubbel markduk (det hade nog räckt med en).

Gör ett så litet hål som möjligt och pressa över avrinningsröret.

I med riven torvströ (gärna grov sådan)

Klipp bort överflödig plast och fyll på vatten

Ordna några trevliga kant- och trampstenar och plantera fuktighetståliga

surjordsväxter. Tandrötterna, dvärkbjörkarna och några andra växter på bilden

har bara lånats in som statister. Dessa ska få flytta in i den stora riktiga

våtbädd som vi planerar att bygga på Pelousen i höst.

Gröna tapeter

I juni är vårt trädgårdsrum omringat av gröna tapeter...

Här kan man sitta och fundera över inredningen, omringad av gröna tapeter...

Men grönt i all ära - men nog behövs lite moderiktiga accessoarer för att pigga upp och visa att vi hänger med?? Följ med på ett ängsligt inredningsreportage med stora och små heminredningstips! 

Vi börjar med en sirlig pose för att visa vilket säkert öga vi har för färg och form...

Modigt knallblå Meconopsis avsvimmad i en perfekt pose... 

Ljust och fräscht är ledord i dagens inredning. Vi följer naturligtvis strömmen, och vad passar bättre att illustrera med än den äkta näckrospionen, Paeonia emodi?

Så ljus och fräsch att Henrik Schyffert skulle gråta...

Men det är ju detaljerna det hänger på - vi pyntar med oväntade överraskningar för den som har ögonen med sig:

Kasperbenveden har inte bara de lustigaste höstmössorna -
utan även blomstermönster från yttre världsrymden

Blåbärsblomma - shabby chic så det förslår!

Och lite crazy måste ju varje trendnisse vara -
kanske med hjälp av Saxifragan 'Spotty Dotty'!

Men det är fortfarande nåt som saknas... var är det rustikt nordiska bland alla dessa utländska inredningsattiraljer? Kanske nåt ulligt tovat kunde ge lite trygg retrokänsla?

En liten edelweiss - som gjord av tovad fårull...

Och så var det det här med återvinning och miljötänk - det får ingen inredare idag missa. Fröer är väl ändå någon form av återvinning? 

Vintergäcksmönster med politiskt korrekt fröåtervinning.

Och för den som orkat följa med i trenderna ända hit kommer belöningen: nu släpper vi alla hämningar och ägnar oss helhjärtat åt flärd och lyx med sprakande färger, prasslande sidenkjolar och exotisk parfym!

Trädpionen Hoki på bal - en kortlivad trend i försommarträdgården...

...men dansar vackert gör hon, så länge det varar.

 Det var juni månads inredningstips det. Trender är ju kortlivade och det gäller att hänga med, så snart river vi ut möblemanget och börjar om på nytt...



Vår (in)hemska pipranka

Tänk att det finns en vildväxande pipranka i Sverige. Riktigt läcker är den också, även om den inte blir så hög och attraktivt klättrande som sina exotiska släktingar. Den giftiga hålroten, Aristolochia clematitis, eller hålört som den också kallas i äldre källor, ansågs dessutom mycket användbar i det medeltida husapoteket. Som vanligt är det ingen hejd på vilka åkommor som örten påstås bota, bland annat är den en av huvudingredienserna i så kallat pestpulver. Till de mer udda användningsområdena är värt att nämna att avkok på hålrot anses bra som avlusningsmedel för skabbiga jaktfalkar. Tja, vad mer finns att önska?

Vacker och intressant nyttoväxt...



Naturligtvis måste en så dekorativ och oumbärlig medicinalväxt ha sin givna plats i den arboarktiska Örtagården. Och jodå, som närmsta granne med den danska munkhättan har den under flera år prytt sin plats i Örtland 3. Gott så och här kunde historien ha slutat lyckligt. Men icke. Vad örtalitteraturen glömde att förtälja var att man inte ska vända ryggen till om man har oklokheten att inhysa hålrot i sina odlingar. Eller för att citera A. J. Retzius Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ (1806) "I Trägårdar är den förtretlig, och kan knapt utrotas, då den går så djupt med sine rötter."

...trivs bra i Örtagården



Och vände ryggen till var onekligen vad vi gjorde i fjol när vi snickrade hela sommaren och därmed gravt försummade underhållet av trädgårdens planteringar. Priset för detta får vi betala nu. Hålroten är tvivelsutan den ögontjänare som bäst förstått att utnyttja situationen, ety nu har den svårutrotade odågan i sin strävan efter världsherravälde inte bara brett ut sig gravt hemma i Örtland 3 utan även tagit sig under gräsgångarna och invaderat de intilliggande örtlanden. 

Väldig bra!

Alldeles för bra!

Nöden har ingen lag, Örtagården måste nu saneras gravt. På fredagen inleddes restaureringsarbetet. Vi började med det relativt lilla och behändiga Örtland 2, som just nu inte existerar. Samtliga örter, främst allium-sorter, har evakuerats och all jord måste bytas ut innan de återplanteras. Sedan väntar fler och större örtland. Får vi föreslå en namnbyte? Vad sägs om alternativet hin hålerot?

Örtland 2 bor inte här längre.

66666...

...exakt så många unika läsare hade besökt vår blogg när vi tittade in för 10 sekunder sedan. Jo, det är faktiskt sant och vi hade ingen aning om detta innan vi tittade på Bloggers statistik (nu för 15 sekunder sedan).

Här hade vi egentligen tänkt skriva en typiskt arboarktiskt svårmodig och cynisk text om att känna sig utanför och motvalls, om att bryta mot konventioner, om att vara missförstådd av sina släktingar och att anses kufisk och konstig av sina kollegor. Kort sagt, att alltid vara avvikande utan att egentligen sträva efter det.

Hellre död än röd. Till och med blodhasseln kverulerar

Men just nu känns detta inte riktigt trovärdigt. Med så många läsare kan vi ju inte vara helt missanpassade. Vi har just nu lite svårt att tro att detta bara är något slags Camilla Henemark-syndrom, något som gör att läsare tar sig in här bara för att kunna skratta åt den pågående freakshowen i Norduppland. Så kul är vi inte. Dessutom har vi på senare tid träffat så många underbara trädgårdsmänniskor att vi har svårt att känna oss missförstådda. Det är inte vi som är utanför. Det är alla de stackare som inte förstår att uppskatta den magiska förtrollningen som kommer med trädgårdens alla växter.

Det första som möter en nymornad arboarkticer en junimorgon.

Utsikt från ytterdörren.

På tal om underbara trädgårdsmänniskor. Vi hade egentligen tänkt styra sommarens svenska semestertur till Gotland. Idag hörde dock en av er 66666 av sig till oss för att prata polska magnolior, och trots att hon inte har en aning om vilka vi är undrade hon vidare om vi inte ville låna en stuga i Byxelkrok, så vi kunde åka till Öland istället. Tre frågor till er läsare: Är inte trädgårdsmänniskor helt fantastiska så säg? Och inte kan vi väl på allvar nappa på detta gentila erbjudande? Hur skulle ni göra?