Wilsons återkomst

Och kanske spillde midsommarmagin över även på andra. Ni minns kanske vår Wilson-rabarberpoppel som sent i höstas råkade knäckas i ympen och som därför utan föregående tävlingsmoment tilldelades segern i vinterns Toppknopptävling? Då lät vi ynkliga och nära nog bad till högre makter om att han skulle klara sig utan rot, trots att det föreföll utsiktslöst. Tadaa!!! Kolla in Wilson idag:

Wilson bara ruskade lite på sig och gick vidare i livet

 

De läckra knopparna höll sig faktiskt spänstiga vintern igenom men när frystorkan i våras slog till gav de upp. Detta hindrade dock inte Wilson från att skapa en ny knopp lite längre ner på stammen och det är denna som nu vecklat ut sig så här fint. Om den numera ympfria Wilson även börjat utveckla ett eget rotsystem nere i krukan har vi faktiskt inte vågat se efter än. Vi får se till hösten när det är dags för utplantering igen.

Magisk midsommar

Strålande sol, +25 grader, ljumma vindar som fläktade bort myggen lagom till den tropiska natten. Kort sagt, precis som man skulle vilja ha det på midsommarafton, men aldrig fått uppleva. Förrän i år då! Aldrig tidigare  i våra relativt långa liv har vi varit med om en midsommar som denna. 

Dagen började dessutom i en töcken av väldoft. Vår stora snöflocksbuske på Gårdsplanen blommade och en angenäm arom spred sig över nejden.

 Inte bara härdig och magnolialikt vacker...

...buskens snöflockar doftar dessutom gudomligt 

Ja, inte bara den blommade. Hela trakten, både innan och utaför staketet prunkade i solgasset. En tretimmars cykelpromenad med extravagant picknick är inte ofta vi unnar oss. Vi hade inte kunnat välja en bättre dag.

Den tio meter långa rabatten med doftpioner valde helt rätt dag att blomma 

Fast det så klart... Några riktigt bra flaskor vin hjälpte förmodligen till att göra dagen än mer magisk.

Vår nya växthusväktare Grütt kräver framburna offer i form av
tomflaskor. Här liket av en trevlig Chianti

Alla dessa val

Nä, nu får det räcka med frostskadade träd, snigelätna örter och skralt gulbrokiga blad. Det finns ju glada överraskningar också. Även om vår äkta valnöt Margrethe inte hade frusit tillbaka i våras har vår manchuriska dito Valfrid i Örtagården vuxit på sig så duktigt att han nu utan konkurrens är trädgårdens största valnöt. Och stilig är han också, eller hur?

Valfrid är ett stort träd nu

 

Vad vi inte hade noterat var att Valfrid under vintern blivit könsmogen. Eftersom vi heller inte märkte av någon blomning i våras så döm om vår förvåning när vi nyss upptäckte att han är översållad av små valnötter. Kul!!!

Julnötter i vardande

 

I sammanhanget kan det kanske också vara intressant att vi nyss i Valfrids grannskap planterat ut den manchuriska valnötens närmaste släkting, den kinesiska valnöten Juglans cathayensis. Enligt uppgift lär den vara mycket lik den manchuriska, bara betydligt sämre härdig. Kan kanske verka korkat att skaffa en sådan, men har man en samlarträdgård så har man. Nu har vi samtliga valnötter vi råkat på, inklusive en konstig hybridvalnöt från Arboretum Drafle.

Nypanterad kinesisk valnöt

Varierat variegerat

Härom sistens utlovade vi bild på vårt nyligen införskaffade gulvariegerade tulpanträd. Voila, här kommer det:

Högst  måttligt varigerat tulpanträd

Besvikna? Vi också, en smula, måste vi nog erkänna. Lite mer färgsprakande fyrverkeri hade vi nog önskat oss för pengarna. Då är ju faktiskt till och med vår gamla gulvariegerade gråal nere vid staketet mer sevärd.  Alar är som vi ofta påpekat sorgligt underskattade som prydnadsträd. Rasande trevliga bekantskaper. Fast det är ju i för sig nästan alla träd. Inte minst tulpanträd, variegerade eller ej.

Betydligt mer gulvariegerad gråal

Zzznigel

En av arboarkticerna har på eget bevåg, trots högljudda protester från övriga, för många år sedan dristat sig till att plantera in pestskråp (Petasites hybridus) i Lunden. Hittills har det gått bra. Det invasiva ogräset har hållits i schack, kanske delvis på grund av att någon okänd kanalje ständigt mumsar i sig de jättelika bladen vartefter de dyker upp.

Pestskråp i förfall

Då vi inte har något större problem med sniglar i vår kruttorra trädgård, exempelvis har vi ju inga mördarsniglar, har vi länge funderat på vem det är som är så begiven på pestskråp men som samtidigt ratar sallad och spenat och slikt som vi själva kan tänka oss att förtära. Igår tog vi för första gången en illdådare (eller välgörare, välj själv) på bar gärning. Det visade sig vara en proppmätt vinbergssnäcka som somnat bokstavligen mitt i maten.

Zzzz...zzz...zzz

Att äta eller ätas, är ju frågan. Eller att sova eller sövas kanske? Vi får väl se om vi ses igen, lagom till 14 juli. Må så gott till dess lille vän!

Var det nån som sa L'escargot?

Griniga ogröna grenar

Nu har vi tassat runt den heta gröten lite väl länge. Även om vi försöker lura oss själva med säsongens blomsterprakt och nya tjusiga byggprojekt är grundtonen dyster i Arboarkticum. Hur skulle den kunna vara annat efter den värsta vintern på över 100 år! Med tre sådana vintrar de fyra senaste åren vill vi härmed deklarera att den enda lilla knuttan tilltro vi eventuellt hade kvar till allt fagert tal om växthuseffekt numera är utraderad. Så - borta!

 

Fast egentligen var det väl inte själva vintern som var problemet den här gången utan den vederstyggliga årstid som infann sig när det egentligen borde ha varit vår. Under sex veckor i sträck under mars och april hade vi strålande sol och plusgrader på dagarna. Men vad hjälpte det när det blev nedåt 14 minusgrader på nätterna. Tack så d****a mycket. Säkert ett hundratal exotiska träd har fått tuffa frysskador när den stigande saven fick möta den obarmhärtiga nattkylan. Ja, inte bara exoter föresten. Till och med vanliga sketna svenska enar står stendött bruna i varenda hage här i trakten. Undrar vad de har för härdighet? Zon 8?

 

Till de mer oväntade tillbakafrysningarna står vår ofta visade vackra korkalm Tim för. Så här ser han ut numera:

Korkalmen Jack numera tre decimeter...

 

Korkalmar torde annars lätt vara härdiga i zon 3 eller till och med 4 och Tim har då aldrig förlorat så mycket som en kvist tidigare under sina tio år hos oss. Nu får han börja om från gräsmattenivå igen. Tur att almar växer fort. Frågan är bara vad vi gör med resten av det effektfulla trädskelettet? Att köra honom genom kompostkvarnen har vi inte hjärta till.

...i stället för fyra meter

Lika illa har det gått för två av våra andra läsarfavoriter, vår äkta valnöt Margrethe och vår ovanligt rikblommande katalpa Satchtmo. Båda dessa ganska stora träd får nu börja om långt ner på stammen. Mycket trist. Det som möjligen är bra är att vi nu är än mer säkra på att Satchmo verkligen är av det rätta virket (C. bignoniodes). De yngre hybridkatalporna just intill har alla klarat sig nästan helt utan frostskador.

 

Detsamma gäller tulpanträdet som man alltid tycks kunna lita på. Så trygga i vår förvissning om tulpanträdens goda härdighet har vi nu även införskaffat ett gulbrokigt exemplar som vi planterat i närheten av det förra. Bilder på denna inom kort.

En tröst i allt elände. Tulpanträd tycks härdigare än någon hittills trott.

Växtverk

Nämen...?
Hur gick det här till?
Först händer ingenting, sen händer ingenting...
Sedan har det plötsligt gått nästan tolv år - då plötsligt står det bara där.

Som en skänk från ovan

 

 

Vi har i det längsta dragit oss för att skaffa ett växthus eftersom vi bara är i trädgården på helger, men till sist gick det inte att stå emot. Kompromissen blir att vi inte odlar så mycket inne i själva huset. Ett vitt blåregn är det enda som får en permanent plantering i en odlingsbädd, annars blir det bara krukor i vårt nya uterum, som invigdes högtidligt med bubbel i lördags kväll.