Mer försommar

Den tidiga försommaren tycks inte ha kommit av sig - tvärtom - den accelererar! Nästa alla inhemska träd utom ek, bok och ask har nu slagit ut och häggen kan till och med börja blomma vilken timme som helst. I april! När hände det senast på våra breddgrader?

Otålig hägg i hänryckningstider

Glädjande nog är det också många av våra exotiska vänner som, trots allt gnäll från vår sida om "hemsk vinter och elaka odjur", har klarat skivan med bravur. För flera av dem som exempelvis kinesträd, pagodträd, näsduksträd, nektarin, sandpäron och äkta kanstanj är det första försöket som omedelbart föll ut till belåtenhet.

Vår första utomhusövervintrade äkta kastanj

För silverpäronet är det också första försöket men där är vi kanske inte lika lyckigt förvånade att det gått bra. Zon tre-grejer brukar sällan vara några problem i vår zon fyra.

Silverpäronet Per Silver, som vi tidigare berättat om

Någonting vi däremot brukar ha vissa problem med är påstått härdiga aralior och rådjurssäkra rhododendron. De förra brukar likväl alltid frysa tillbaka och få komma igen från roten, de senare brukar ändå alltid slaktas av mordiska råbockar med stora hörntänder. Inget av dessa oönskade scenarior tycks ha inträffat i år.

Parkaralian, Aralia elata, har redan bladverk blottat i toppen

Våra båda djävulsklubbor, oplopanax horridus, ligger inte långt efter

Medan jättearalian, Kalopanax pictus, tar det lite lugnare, men helt klart mår bra

Denna Rhododendron brachycarpum 'Tigerstedtii' ,

ett kultivar från finska Jumala, kan faktiskt bli den första

rhododendron någonsin att blomma i Arboarkticum

En betydligt större överaskning är dock den här minipersikan som vi skrivit om förut. Eftersom den ska vara så kinkig har vi fram till nu odlat den i en kruka som vi kunnat ta in när kylan blivit för svår. I fjol fick detta resultatet att växten blommade inomhus redan i januari. I år struntade vi i det fåfänga fruktträdet. Det fick stå kvar i sin kruka utomhus hela vintern och helt utan någon täckning eller annat skydd. Det gick som ni ser bra ändå. Nu blommar trädet för fulla muggar. Kinkig? Jo pyttsan! Nu är det slut med daltandet. Nu åker minipersikan ut på friland ögona böj.

 

Väna rosa blommor, men skenet bedrar - det här är en riktig tuffing.

Men frågan är ändå inte om vår allra mest glädjande upptäckt just nu återfinns inomhus. I det skarpa ljuset har plötsligt vår fram till nu skendöda trädormbunke från Madeira plötsligt fått liv och börjat sträcka sig efter det livgivande gula klotet.

Arboarktisk trädormbunke - långt ifrån död

Två bildgåtor

Det är inte bara de exotiska träden som är sevärda så här års. Vi tycker att våra fantastiska inhemska lignoser får alldeles för lite uppmärksamhet på landets trädgårdsbloggar. Vet ni förresten vad det är för träd som har en så här gul och vacker stam?

Gul stam med flammor i orange

Nä, vi tänkte just det. Och ändå är det här, enligt vårt förmenande, vårt kanske mest underskattade inhemska prydnadsträd. Om vi kompletterar med det just pågående bladutspringet då? Ser ni nu då?

Lika läckert som någonting i konditorsdisken

Nä, vi vet. Det är inte lätt att se ändå. Men om man koncentrerar sig på honaxen i bakgrunden är det lite lättare. De här alltså:

Och här ska det bli kottar till hösten

Jomenvisst. Och hade vi visat de gula hanhängena hade det nästan blivit för lätt. Det är alltså en vanlig gråal som är så här tjusig just nu. Ja, alldeles vanligt är inte det här exemplaret förstås eftersom det är köpt på Zetas handelsträdgård som en flikbladig gråal (Alnus incana 'laciniata') - fast flikbladig var hon alltså inte, men vad gör väl det. Vi tycker om henne ändå.

Men vi tar väl en bildgåta till. Alla som vet vad det här är räcker upp en hand!

Klasar av rosa lösläppar

Nä, inte heller det är lätt att veta om man inte sett dem förut. Men om vi avslöjar att det är blommorna på de här hanhängerna så kanske det är lättare att gissa?

Fyra gråluddiga korvar med rosa inslag

Jodå, mycket riktigt. Det är ju vanlig asp som är så här sevärd just nu. Och inte vilken asp som helst utan den kusliga ringbarkade zombie-aspen som vi skrivit om vid upprepade tillfällen, eftersom den vägrar dö. Tidigare har vi benämnt trädet som Fru Asp, men det är alltså som ni nu alla ser fel. Herr Asp är det alltså. Honasparna har helt andra hängen. Just nu gör Herr Asp ett extra kusligt men ganska fascinerande intryck, helt översållad av dessa silverskimrande korvar, med den i övrigt nakna aspdungen som fond. Som taget direkt ur någon ond men vacker saga. Kanske dags att ringa Tim Burton i alla fall?

Tusen och åter tusen effektfulla hanhängen - Scarrry!

Farväl till våren

Det blev en kort vår i år. För två veckor sedan regerade fortfarande kung Bore och nu har redan försommaren slagit till på allvar. För vad ska man annars kalla det när träds och buskar blad redan är utslagna och sommarens blomster ilar mot sitt crescendo?

Inte bara hägg och hassel har slagit ut. Detsamma gäller krusbär, vinbär och många andra lignoser. Vissa av dem har vi tänkt återkomma till i veckan, men redan nu måste vi bjuda på några dagsaktuella bilder. Eller vad sägs om ullungrönnens fantastiska bladutspring?

Lönnlöst

För första gången någonsin har vi lyckats få sommarbudlejan att övervintra på fjolårsskotten. Fjärilarna väntar redan en smula otåligt på att även blommorna ska slå ut.

Restaurang Blå vingen öppnar inom kort

Pioner sticker upp precis överallt. Gissningsvis är det väl någon av arboarkticerna som samlar på slika växter. Mest aggressiva just nu förefaller det här stöddiga Krupkegänget Paeonia lactiflora ’Christina’ vara.

Älskade pion

Men eftersom vi oftast lyckas dåligt med magnolior är frågan om inte den här hybridkryddbusken Sinocalycalycanthus x raulstonii ’Hartledge Wine’ är allra läckrast just nu. Blommorna är gigantiska och mulligt bordeauxfärgade i snygg kontrast till de stora limefärgade bladen. Tänk att det går att odla sådana växter i Norduppland.

Hybridkryddbusken, som faktiskt var det sista vi köpte i höstas,
har vi hittills inte haft någon anledning att ångra

Gulligt krull

Som alltid när våren kommer så sent som i år händer allting på en gång. Fortfarande har inte snödroppar och vintergäck helt blommat över innan blåsippor och pärlhyacinter gjort entré i stora bestånd. Ja, i gynnsamma lägen syns faktiskt också enstaka gula maskrosor och till vår stora förvåning är häggens bladknoppar mer än lovligt sprickfärdiga redan nu i mitten av april.

Vår största gröna överraskning hittills i år har vi dock stött på i fjolårets nyanlagda stenparti i Sänkan. Här i ren sand satte vi, mest på kul, ut en billig krukväxt vi fått med oss från en plantbytardag – ett stycket krulltåg, Juncus effusus ’Spiralis’. Döm om vår förvåning när vi nyligen hittade vår lilla plantvän från i somras i högönsklig välmåga. Och knappt ett krulligt strå på hans huvud var krökt (?)!

Okej här är sanden... men var är stranden??? Hallå!

Till saken hör även att krulltåget inte bara är att betrakta som en krukväxt på arboarktiska breddgrader, i de delar av världen där det egentligen hör hemma är det dessutom att betrakta som en sump- eller till och med vattenväxt. Men det går tydligen lika bra med ren sand och nästan 30 minusgrader.

Ode för en bondlurk

Den hett efterlängtade våren är här. Men var det verkligen det här vi drömde om? Arboarkticum ligger insvept i daggvåta dimmor, så tjocka att man inte ens anar den gråa himlen där bakom. Allt är lerigt, kladdigt, fult och förstört. Som vi redan varit inne på har gnagarkräken varit mer än lovligt elaka mot våra växter. Nu har vi även varseblivit den tribut det tjocka snötäcket krävt främst i form av knäckta barrväxter.

Allt är kladdigt, lortigt och obehagligt, ända in i själen

Men när vi gick här och tyckte som mest synd om oss själva nåddes vi av ett fruktansvärt besked, som onekligen gav perspektiv på tillvaron. Storbonden är död! Samma bondlurk, som vi så sent som i somras satt hemma vid köksbordet hos och svor över att han kört sönder vår gärdsgård, finns inte mer. Den nyblivne småbarnsfadern dog, knall och fall, vid samma köksbord nu i veckan, inte ens 60 år fyllda. Plötsligt ter sig vår egen påstådda olycka som ett dåligt skämt som man helst inte vill knysta om.

Också den taggigaste tistel har kvaliteter värda att beundra

Socknarna i Norduppland är de största i Sverige, söder om Dalälven. Vår storbonde ägde eller arrenderade ensam mer än hälften av jordbruksmarken i vår socken, däribland all den åkermark som kringgärdar Arboarkticum. Nästan dygnet runt under årets snöfria månader såg man storbonden köra fram och tillbaka på sin traktor, brukandes sin jord, nästan helt utan medhjälpare. Därför är storbondens frånfälle inte bara en tragedi för hans lilla familj och alla som kände honom, det är något som kommer att slå mot en hel bygd. Om någon har möjlighet eller ens intresse att ta över storbondens omfattande jordbruk kommer det antagligen att ta mycket lång tid – kanske kommer det aldrig att ske. Vår bygd får nog finna sig i att ligga för fäfot under ansenlig tid framöver.

Vildhallonets kvarsittande svepblad blickar tomt ut mot åkern

Farväl bondlurk, vi kommer att sakna dig!

Månadsbild 3, 2011

Igår, den sista mars, när solen som vanligt sken över Arboarkticum,
var vitt fortfarande det dominerande intrycket av Pelousen. Dock var Åsen
och vissa större fläckar redan helt snöfria. Idag, den 1 april, när vi lägger
ut månadsbilden, regnar det och snön bokstavligen flyter bort. Så här års
skulle man behöva ha en ny månadsbild varje dag för att visa hur fort allt förändras.