Tur i spel

Men våren innebär inte bara ett evigt stångande mot elementen i form av kladdig norduppländsk lera och stängda mälardalska plantskolor. Våren rymmer även tillfällen att ta del av alla dessa föreläsningar och trädgårdskurser som ges av olika intresseorganisationer så här års. Den gångna veckan har vi redan bevistat inte mindre än fyra sådana evenemang runt om i Mellansverige och ytterligare fyra väntar runt hörnet.

En av veckans höjdpunkter blev trädgårdsgurun Larz Danielssons gästföreläsning hos Trädgårdsamatörerna i Uppsala, en organisation vars tillställningar vi faktiskt aldrig deltagit i tidigare, trots en geografisk närhet. Och frågan är väl om vi kommer att vara välkomna tillbaka efter vad som sedan inträffade?

Trädgårdsguru

Även om Larz Danielsson är en måttligt intressant föreläsare (han ägnar sig mest åt att visa blombilder med fel färg och rapa upp vetenskapliga namn, ursprungsområde och blomningstid i ett rasande tempo) är han en mycket sympatisk hedersknyffel som vi gärna köper intressanta växter av. Tyvärr tillät inte klimatet i Hammarstrand att han denna gång kunde få med sig något av allt det vi hade förbeställt från Spezialplant. I stället fick vi hålla tillgodo med ytterligare en av alla dessa krypenar med gula årsskott (i detta fall Juniperus communis 'Spotty Speader') till det facila priset av 150 kronor. Som sagt, plantjunkies med cold turkey kan man kränga på nästan vad som helst.

Så DÄR kul krypen

Men kvällen blev ändå ovanligt lyckad - om man är arboarkticer. Eftersom man som sådan är måttligt intresserad av spel och dobbel tycker man mest det är plågsamt med alla dessa, mer eller mindre obligatiska, lotterier, som föreningar som STA och andra erbjuder. Denna gång spelade dock fru Fortuna ett spratt med alla som vet vilken otur arboarticer brukar ha i spel. Hela sex av de tio lotter vi kände oss tvingade att köpa resulterade nämligen i verkligt fina priser. Det var inte utan att en illa dold missundsamhet syntes i Uppsabornas anleten när vi som utsocknes i en strid ström norpade åt oss antika trädgårdsböcker (med vackra bilder) samt storväxta exemplar av kaktus, yucca och klockmalva. Tvivelsutan var dock juvelen i prissamlingen denna:

Förstapris...

...med förklarande handskriven lapp

Någon gång för för ungefär fem år sedan har alltså en uppländsk trädgårdsamatör petat ner en nektarinkärna i en en kruka. När denna sedan grott har personen i fråga ägnat flera år av omvårdad för att driva upp denna till ett stort fruktträd som vi kunde komma över genom att motvilligt köpa en femkronorlott. Samtidigt som våra tacksamma tankar går till trädgårdsamatören i Funbo känner vi att vi kanske inte borde utmana ödet att åka till Uppsala igen på ett tag, och definitivt aldrigt mer köpa lotter. Vår kvot av tur i spel är nu definitivt uppfylld för en mycket lång tid framöver.

Att förlora sig i en flora

Arboarkticerna brukar under stundom tipsa om kuriös litteratur. Tyvärr är denna oftast i princip omöjlig att uppbringa (utom på lika kuriösa antikvariat), då arboarkticernas smak har mer gemensamt med de litterära ideal som gick i graven ungefär samtidigt med Ernst Rolf än med mer moderna alster. Nu har vi en god nyhet för alla som tröttnat på våra vanligtvis hopplösa boktips. Idag ska vi göra reklam för en publikation som bara har något år på nacken och som i allra högsta grad fortfararande finns till försäljning.

Vad är då haken, för det måste det väl ändå finnas någon sådan när vi är i farten? Jodå, möjligen är det så att denna bok ändå inte intresserar merparten av våra läsare, ety den är en smula provinsiell. Men för dem av er som likt vi älskar växter och har någon slags koppling till Östra Svealand måste denna framställning vara något av en plaskblöt dröm. Ja, just nu funderar vi i termerna av att detta måste vara den bästa bok vi någonsin läst och vi har slagits om den ända sedan vi köpte den i julklapp till oss själva.

Vad vi talar om är förstås den fantastiska forskargärningen Upplands flora från 2010. Under tio år har ett drygt 60-tal inventerare dammsugit varenda kartbladskvadrant av Sveriges yngsta landskap i jakt på skatter från Floras rike. På nästan 900 sidor presenteras Upplands nära 2000 vilda växter med vackra bilder och detaljerade beskrivningar och utbredningskartor. Kan det bli bättre?

Köp, köp, köp!!!

Ja, det kan det faktisk. Åtminstone om man är arboarkticer och brukar skämta om att traktens flora måste skrivas om efter alla rymlingar som numera smitit ut från vår trädgård. Högst sannolikt har vi nämligen blivit sannspådda. I Upplands flora beskrivs ett flertal sådana växter som vi på goda grunder antar har oss att tacka för sin existens, då de beskrivs ha sin nordligaste utbredning exakt på den plats där vi spänt upp våra bopålar. Plötsligt känner man för ett ögonblick historiens vingslag och uppfylls av en känsla av att faktiskt ha åstadkommit någonting i detta jordeliv. Nåja, den känslan går säkert över inom kort, men denna bok kommer vi nog alltid att älska.

En oumbärlig guldgruva för växtintreserade upplänningar

Julklapparnas julklapp

Vissa arboarkticer har uppenbarligen, mot alla naturlagar, varit otroligt snälla under 2011. Ni anar inte vad som låg under granen i år...

Här är presenten som gör att vi inte förstår hur vi överhuvudtaget har kunnat existera tidigare - än mindre kalla oss trädgårdsnördar: En Gardening Box från brittiska Moleskine!

Vad döljer sig i detta vackra omslag månntro..?

Flås, detta börjar se mycket lovande ut!

Vackert inbundna häften?
Det står Gardening Pockets på den ena! Nu dånar vi snart!

Och det är precis vad det är! Ett fröarkiv med tillhörande fröpåsar
(här får nog bara våra allra mest exklusiva fröskatter förvaras).

Den andra volymen är en anteckningsbok - en Gardening diary,
med förtryckta kapitel för Plants, Design, Visits, Garden Log etc.
Blimey, this is adorable!

Och sist i häftet plats för egna kapitel
- med förtryckta klistermärken att fästa på flikarna.
Den lyckliga ägaren är övertygad om att denna tingest är
förutsättningen för ett lyckat trädgårdsår 2012.

Är någon en liten smula avundsjuk, så säg? :-)

Ingen björntjänst av Byggtjänst

Det slog oss just att det var länge sedan vi tipsade om någonting läsvärt. De som bara känner oss flyktigt kanske tror att vi uteslutande förkovrar oss i Nordisk Familjebok och inbundna mellankrigsårgångar av Hemmets Vecko-Tidning. Så är det nu inte riktigt. Utöver Din Del Tierp-Östhammar kan vi utan vidare erinra oss minst en handfull modernare boktitlar i vår ägo.

En av dem, och kanske den vi bläddrar i mest frekvent (t.ex. betydligt oftare än Din Del Tierp-Östhammar) är den svenska uppslagsboken Lövträd och Buskar från 1983.

Magnus Opus à la Alnarpslektor Gunnar Nilsson

–Jaha, det låter ju piggt och fräscht, tänker ni nu.

Men faktum är att detta verk, som lite otippat är utgivet av Svensk Byggtjänst, måste ha varit rejält före sin tid. Fortfarande, så här nära 30 år efter utgivningen, är det inte många lövbärande lignoser, vilka går att odla i vårt land, som boken utelämnar i sin alfabetiskt ordnade presentation på nära 300 sidor. Och boken inte bara nämner dem och alla dess viktigaste egenskaper, merparten av dem finns också återgivna genom utsökta illustrationer.

 

Parthenocissus, Phellodendron och Philadelphus

Vi menar verkligen allvar när vi påstår att det här är en bok som borde finnas i alla trädgårdsinnehavares hem. Tyvärr är den hart när omöjlig att få tag på, och när den sällsynt dyker upp på något antikvariat betingar den också höga priser. Men det kan inte hjälpas – skulle ni någon gång springa på ett exemplar – köp det! Ni kommer inte att ångra er.

Nu vänder det!

Visserligen är dagen bara elva sekunder längre än igår
- men ändå...

Riktningen är onekligen den rätta. Livet återvänder!

Välkommen tillbaka kära livgivande eldklot!

GOD JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR

tillönskas alla läsare av växter, djur och människor i Arboarkticum!

Ett e-brev betyder så mycket

Bara tio arbetsdagar kvar i år och massor av rapporter som ska förfärdigas. Arboarkticerna har inte bara klimatet emot sig så här års. Men mitt upp i allt elände fick vi plötsligt ett mejl som det är svårt att inte dra på smilbanden åt. Normalt brukar vi aldrig publicera sådant som läsare mejlar oss i stället för att delge oss som kommentarer, men den här gången känner vi att vi måste göra ett undantag:

”Hej,

jag måste bara skriva till er för ingenting gör mig på så gott humör, som när jag läser era omdömen om icke besöksvärda trädgårdar. Tänk, om flera ville/vågade göra detsamma, knappast någon som gör det. Efter att ha genomlidit senaste litterära skapelsen av Lars Krantz om Wijs trädgårdar har jag bara ett önskemål: låt denna nordfjellska minimalism vara ett avslutat kapitel, låt oss göra trädgårdar där växter, inga gamla resväskor spelar huvudrollen! /…/ Snälla, fortsätt med era trädgårdsbesök och skriv om dem. Vem vet, kanske det blir någon ändring. /…/”

Värmande ord, inte sant? Särskilt om man vet att författaren är en av landets verkliga trädgårdsgurus och som förestår en av landets förmodligen vackraste och mest intressanta trädgårdar – Sparlösa trädgård, mitt på Västgötaslätten. Tyvärr har vi själva ännu aldrig, trots flera försök, lyckats ta oss dit när de har öppet. Nu känner vi att vi har ytterligare en anledning!

Sparlösa i vinterskrud (bild lånad från trädgårdens hemsida)

Den stora glädjen med vintergrönt... (?)

Om det är någon som undrar vad arboarkticer gör på hösten, så kommer här en ledtråd:

Visst är det härligt med vintergröna växter?

Större delen av ledig helgtid under oktober och november ägnas åt ett intensivt omlindande, klippande, knytande och tråcklande av fiberduk och hönsnät.



Så här kommer Arboarkticum se ut under alla vintermånader så länge inget viltstängsel runt tomten finns på plats. Och tills dess skär vi tänder av avundsjuka när vi ser böcker som den relativt nyutkomna boken Vintergröna växter basunera ut sitt muntra budskap om grönska i snölandskapet.

Jomen tjenare. Jomenvisst. Vi har provat den biten. Vi ser fortfarande i våra mardrömmar hur odjuren festade loss på sisådär 10.000 riksdalers värde exotiska barrträd den där natten för två år sedan. Så - tills vi får ändan ur och inhägnat hela tomtgräns är det nät och fiberduk som gäller runt ALLA buskar och småträd.

Så hur gör ni? Får ni ha era favoriter i fred, och hur har ni i så fall burit er åt?

Ullung-do revisited

Arboarkticernas hjälte och inspiratör, Sten Ridderlöf, han med det egna arboretet Lassas hagar på Svartlöga, som vi besökte i somras, har just kommit hem från sin senaste insamlingsexpedition till Korea. Där har han bland annat rest i fotspåren av en annan av våra idoler, Tor G Nitzelius, och dennes forskargärning på den märkliga ön Ullung-do. Självklart kunde inte arboarkticerna försitta ett tillfälle att ta del av Stens reseskildring så fort tillfälle gavs. Därför var det ett självklart val att närvara när Sten i veckan gästade Eskilstuna för en premiärföreläsning hos Trädgårdsamatörerna i Södermanland.

Sten Ridderlöf in action

Typiskt sydkoreansk landskap

Underart av Quercus mongolica

Från Ullung-do kommer naturligtvis den numera så självskrivna, men likväl så uppskattade, ulllungrönnen, Sorbus dodong. Men eftersom den bergiga och isolerade ön har ett klimat som på många sätt påminner om vårt eget är det mycket troligt att vi i framtiden kommer att få se fler endemiska växter härifrån i våra trädgårdar. T.ex. har lönnen Acer takesimense med sina otroliga höstfärger redan testats i svår sträng svensk kyla med stor framgång. Den har visat sig betydligt bättre än den nära släktingen manchurisk solfjäderslönn, Acer pseudosieboldianum, som många inklusive vi själva envisas med att försöka odla med skralt resultat.

Karta över Ullung-do

Acer takesimense - endemisk lönn på Ullung-do

För den som själv inte har möjlighet att ta del av Sten Ridderlöfs föreläsningar när sådana gives rekommenderas att åtminstone läsa Tor G Nitzelius enastående biografi ”Träd i när och fjärran – Äventyr och fynd på botaniska färder” från 1983. Ett verkligt landmärke inom den svenska botaniska litteraturen.

Trevlig knöl? Hmmm...

Vi fick oss tillsänt ett klipp från Dagens Nyheter, från en uppmärksam och sunt skeptisk läsare som mindes vår recension av årets lågvattenmärke i potatislandet, den lungmosliknande skotska Highland Burgundy Red. Artikeln beskriver en nyhet på potatismarknaden, en potatisarnas "superhjälte" med täcknamnet "Purple Majesty".

Låter inte detta klart skumt? En potatis med lila fruktkött, som dessutom marknadsförs i Skottland? Läs artikeln här nedan, som visserligen innehåller en del intressanta fakta, men framför allt får oss rynka pannan av djup misstänksamhet och fasa inför tanken på att detta skulle kunna vara en släkting till lungmospotatisen, som någon ovanligt framgångsrik marknadsförare satt klorna i!

Inte för vi skulle rata superhjälteknölen om vi skulle få  möjlighet att lägga vantarna på några sättpotatisar. Erfarenheten säger oss att när arboarkticer köper sättpotatis är det marknadskrafterna som styr, inte förnuftet.

************

Ur gårdagens nätupplaga av Dagens Nyheter:

En trevlig knöl

Den presenteras som en riktig superhjälte – en näringsrikare, godare och hälsosammare knöl än vad världen tidigare skådat. Potatisen som presenteras i Skottland och börjar säljas på onsdagen är lila till färgen och heter ”The purple majesty”.

Vad sägs om lila chips till fredagskvällen, eller purpurfärgad mos till strömmingen? Ja, det kan i alla fall bli fallet om potatissorten ”The purple majesty” slår rot hos världens potatisodlare.

Företaget, som odlat fram 400 ton i Skottland för kommersiell försäljning i första hand i Storbritannien, utlovar i alla fall en kartoffel som inte bara skyddar mot hjärtinfarkt, utan som också kan revolutionera måltiderna. Och inte minst sätta lite färg på nationalrätten ”fish & chips”.

Hemligheten med potatisen är egentligen inte särskilt ny, utan handlar om den blåvioletta färg, som kommer från färgpigmentet malvidin, som ska fungera på samma sätt som antioxidanter. Och, enligt företaget innehåller den lila lilla rotfrukten upp till tio gånger mer hälsosamma antioxidanter jämfört med den vanliga vita släktingen. Färgämnet är också känt sedan tidigare och har sin motsvarighet i den svenska potatissorten ”blå Kongo”.

För Storbritannien har den nya rotfrukten blivit en het potatis och Gillian Kynoch, tidigare minister i skotska regeringen, som nu är chef för potatisföretaget framhöll under onsdagen att potatisen är lika mångsidig som den vanliga potatisen, skriver skotska tidningen The Herald.

– Det är fråga om en riktig superhjälte, en näringsrik liten smällare som dessutom smakar som en delikatess, säger Gillian Kynoch.

Det eftertraktade blåvioletta färgämnet finns för övrigt inte bara i potatis, utan finns också i blå druvor, blåbär och rödkål.

Potatisen har urprungligen tagits fram i USA, men den första odlingen och försäljningen sker i Storbritannien.

Vita jättar på svampens dag

Söndagen 5 september är det inte bara Tjejmilen och bakluckeloppis i Sikhjälma, det är också Svampens dag. Detta tog vi, trots vårt omvittnade svampintresse, föga notis om. Vi plockade tillräckligt med svamp redan i fredags och har som bekant gott om svamp i förråden ändå. Vi tänkte i stället ägna denna gudomligt ljumma sensommardag åt att i god tid höststäda i trädgården. Exempelvis skulle äntligen den där halvdöda krusbärsbusken i Sänkan bort. Det var DÅ den mykologiska almanackan protesterade högljutt och ledde oss in i svampfållan igen. I gräsmattan under den borttagna busken uppenbarade sig plötsligt en hel hoper stora vita, illaluktande, trattskivlingar.

Vita trattskivlivlingar i dagen när krusbärsbusken försvann

Vi fattade nästan omedelbart vad det handlade om men konfronterade för säkerhets skull vår bästa och mest uppdaterade svampguide - Icaförlagets Svampar till husbehov från 1951.

Här en verklig kunskapskälla till skillnad från
allt recent trams som man ger ut nuförtiden...

Jodå, det var som vi trodde. Vi hade fått storstilat besök av den famösa jättetrattskivlingen eller "Jättetratten" som den rätteligen borde kallas i enlighet med vår hypermoderna svampguide. Enligt densamma är jättetratten en ätlig och god svamp. Någon som är sugen på lite stuvad jättetratt??? Jasså inte det!

...eller ska vi snarare kalla den för "Svampbok för daredevils"

Dennis i onåd

Vår extremt bortskämda, halvtama nötväcka Dennis är i onåd.

För den som lyckats missa det, är Dennis något av Arboarkticums egen trädgårdstomte. Ständigt närvarande, ständigt pipande, gnällande och skrikande - och i en evig, våldsam fejd med (nästan) alla andra fåglar som är dumma nog att tro att de ska få en del av fågelbordets delikatesser.

Vi har ju för länge sedan förstått att Dennis även är trädgårdsintresserad. Han planterar gärna solrosor i våra krukor och rabatter, och eftersom hans sorglösa natur knappast har utrymme för varken samvete eller laglydighet så odlar han även gärna hampa - helst i blickfånget rakt utanför vårt köksfönster. Vi har tolererat alla dessa later. Han är ju ändå vår närmaste granne, och sådana bör man hålla sig väl med, har vi hört.

Men nu har det gått för långt!

Dennis har ingen vidare humor

I senaste nyhetsbrevet från den eminenta tidskriften Natur & Trädgård, hittar vi en alarmerande rapport om Dennis senaste odlingar! I Varning för malörtsambrosian får vi inte bara svaret på vad det är för vacker växt som Dennis introducerat hos oss i år (stiligt samplanterad med hampa och lin), utan blir även varse att den förbaskade fågeluschlingen tänkt spela oss ett grymt spratt! Malörtsambrosia från fågelfröblandningar har visat sig vara extremt allergiframkallande, och bör avlägsnas omedelbart, för att undvika att alla i närheten boende drabbas av svårartad nyssjuka!

Så tyvärr Dennis, vi upptäckte ditt spratt i tid och kommer förhoppningsvis INTE att roa dig framöver med lustiga nysattacker.

Vi rekommenderar alla läsare att ta del av artikeln och, såvida även ni har lustigpettrar som Dennis i trädgården, även nogsamt undersöka rabatterna under fågelbordet.

"Lönnen blommar"

Gröngulgrönt

" ...när lönnens blommor slår ut i mitten av maj är vinterns alla bekymmer glömda.

Bara färgen gör mig på gott humör. Lönnens blommor är gröngula och de späda bladen är gulgröna, just så, inte tvärtom. På håll bildar blandningen av dessa två nyanser en tredje, så vacker att språket saknar ord för dess beskrivning. Grönskan djupnar, som alla vet, framåt sommaren, och lönnblomningen är själva startpunkten, då allt är som ljusast och ljuvligast. En vecka bara, kanske två, sedan slår alskogen ut sitt gravallvar. Jag önskar så innerligt att alla visste. "Lönnen blommar". Längre meddelande än så skulle då inte behövas på telefonsvararen. "

Ur Flugfällan, av Fredrik Sjöberg

Det är nu som lönnen blommar. Det är nu det är som ljusast och ljuvligast. Vi uppmanar alla att byta meddelande på telefonsvararen och bege sig UT! Och sedan, när alskogens gravallvar slagit ut, kan man gå in igen och läsa Flugfällan - inte i huvudsak en bok om botanik, utan om insekter, samt samlandets psykologi och mekanismer.

Upprop för folkhälsan

Ivrigt bloggläsande har många goda effekter. Socialstyrelsen bör snarast, för folkhälsans skull, rekommendera ett minsta intag av 6-8 trädgårdsbloggar per person och dag.

I helgen fick vi till exempel hjälp med vår undertryckta längtan efter blomster inomhus. När solen vräker värme över trädgården och miljoner projekt skriker efter uppmärksamhet är det lätt att glömma vikten av fägring även inomhus. Tack till de alldeles utmärkta bloggarna Cesars trädgård och Trädgårdslandet (som vi verkligen hoppas att ingen har missat) för tipsen till de första späda vårbuketterna, som definitivt bidragit till den arboarktiska vårhälsan. Aklejblad och ljuvligt doftande, krukade luktvioler förgyllde kvällarna när den vinterstela kroppen vägrade se åt fler lövhögar.

Arboarktiska härmapor gör som Trädgårdslandet och fyller buketten med aklejblad

Änglar finns!

Det kom ett brev.

Ett alldeles fantastiskt brev, från Finland. Det kom från en makalös människa som studerat våra listor på hemsidan och kommit fram till att det nog allt saknades ett och annat, särskilt i Lunden.

Nån där uppe måste gilla oss...

Brevet innehöll sex egenhändigt tillverkade bedårande små fröpåsar med ytterst fullödig information om insamling, såråd och växtsätt, delgiven med den mest utsökta handstil:

Aralia continentalis coll. Mustila

Codonopsis viridiflora

Elmera racemosa

Aconitum ’Rumilus’

Aconitum spp.

Syringa reflexa coll. Hangö

Tack snälla Maj-Britt!

Vi är rörda till tårar av din godhet och omtanke.

Vi menar det – verkligen!!!

Tänk att det finns läsare som du där ute!

Varifrån få vi det?

Som många av er säkert vet har tidningen Allers en egen välbesökt trädgårdsblogg http://allerstradgard.se/. Inte alldeles jättekul om ni frågar oss, men för all del... Det är prydligt och välskrivet, men inte är det som förr inte. Med vemod plockar vi ner en liten pärla från de dammigare delarna av biblioteket: ”Allers 34:de handbok . Varifrån få vi det?”.

Jaa, varifrån fick de allt?

I denna vittra lilla skrift från 1927 får läsaren lära sig allt om de viktigaste kulturväxternas ursprung och nytta. Det här utspelade sig nämligen på den tiden då Allers ännu bedrev verklig folkbildning för de bredare samhällsskikten. Hör här bara:

”De flesta av oss dricka ju te, och detsamma gör man
överallt i det övriga Europa, även om drycken är
mera omtyckt i somliga länder än i andra.”

”Kineser äro småbrukare. /…/ Varje man har sitt lilla

jordstycke, där han odlar sitt ris, sitt vete och sitt te”.

”Som bekant ha alla civiliserade länder,

och även vårt land, en betydande chokladindustri.”

”Liksom många andra kulturväxter härstammar tobaken

från Nya Världen, och redan Columbus upptäckte den.”

”Negrerna odla helt och hållet andra sädesslag än övriga folk.

Deras viktigaste sädesslag är nämligen negerhirs.”

Se här, några käcka brasilianska pojkar som skördar den dyrbara kaffebönan

Det är naturligtvis lätt att raljera över ett nattståndet tidsdokument som detta, men det var inte vår avsikt. Tvärtom är det bara att erkänna vilken klok och kunnig man (får man anta) författaren är som av omsorg för sina medmänniskor ger så oumbärliga semestertips som detta:

”Om en vit man vill resa i de verkligt tropiska trakterna /…/

måste han vara försedd med ett husapotek. /…/

Bland de läkemedel han måste medföra är inget så viktigt

som det berömda kinin.”

Ja, skål och tack för tipset då. Huruvida man måste ha drinkpinne eller parasoll till sin Gin & Tonic förtäljer dock inte skriften. Bäst att bredsovla!

Årets mossigaste boktips

Häromdagen, när vi dammsög en gammal dammig bokhandlares hylla för trädgårdslitteratur, föll våra ögon på ett bortglömt och oansenligt litet häfte:

Lavar och mossor – 52 vanliga arter. 32 sidor beskrivningar och färgfoton av Sveriges vanligast förekommande dito hade stått i denna hylla och inväntat vår ankomst ända sedan anno dazumal 1984. Någon kanske tycker att titeln låter nördig och rentav, hahaha, en smula mossig? Det kan vara svårt att motsäga – men detta var ändock precis vad vi letat efter.

Ännu en kioskvältare till det arboarktiska biblioteket!

Framför allt lavar frodas i Arboarkticum, och såsom de hängivna tabellbitare vi utger oss för att vara, har vi förgäves sökt efter vettiga källor och artnycklar på nätet. Vi har inte heller känt oss riktigt mogna för volymen Lavar – en fälthandbok, på sisådär 450 sidor, vilket är den skrift man vanligtvis råkar på i ämnet.

Häftet inhandlades på stört, trots en viss oro för att expediten antingen skulle hånskratta och peka finger åt oss inför butikens övriga kunder, eller möjligen fråga om vi verkligen menade allvar med intentionerna att köpa detta hopplöst svårsålda bokexemplar. Men inköpet avlöpte utan incidenter, och bingo! I avsnittet Skogsbrynet hittade vi namnet på den lav som gäckat oss mest. Filtlav heter den vackra formation som täcker den stora stenen i Lavrabatten. Att laven som delar sten med filtlaven befanns vara en trattlav och återfanns i avsnittet Tallskogen, trots att det är minst 600 meter till närmaste vuxna tall, orkar vi inte hänga upp oss på – vi är så glada över att ha lyckats med artbestämningen att vi inte tänker gnälla över slika petitesser.

Filtlaven - icke längre incognito i Arboarkticum

Att glänsa utan glättat papper

En god bok är ett effektivt liniment för den fantasi som börjat få en smula träningsvärk av att så länge behövt kämpa mot vinterverkligheten.

I hyllan står allehanda trädgårdsböcker som fyndats under årens lopp på loppisar och antikvariat. Och det slår oss hur oerhört mycket genren förändrats de senaste decennierna.

Naturligtvis är dagens fotomöjligheter en revolution för den som är intresserad av växtlitteratur. Men ack! Arboarkticer älskar text. Mycket text, och välskriven text. Och de vackra glansiga bilderna på det tjocka, glättade papperet i dagens trädgårdslitteratur tycks alldeles för ofta ha tagit udden av ambitionen att måla med ord. Avsikten med den nutida litteraturen verkar vara att den ska konsumeras snabbt, som receptet på en lyckad kakmix.

Handboken Trädgårdens vackraste blommor är skriven på femtiotalet av Tor Nitzelius, en av Sveriges genom tiderna främsta botaniker och alldeles i särklass med sina kunskaper om buskar och träd. En skribent av yppersta klass var han uppenbarligen också, för vi förlorar oss totalt i den näst intill illustrationsfria volymen (trots att titelbladet har undertexten 100 perenna växter i färg kan det inledande planschavsnittet snarast beskrivas som lite gulligt).

Godispåse in disguise

Men texten! Vi läser den som en spänningsroman, eller som en gottepåse full av språkliga karameller. När den gode Tor till exempel beskriver klippträdgårdarnas företräden går han nästan i spinn av smittande upphetsning:

Oavsett om man är slättbo, och därför nödsakad att med smak och naturkänsla söka bygga upp en klippträdgård efter naturligt mönster, eller såsom upplänningen kanske äger en bergstomt, kan man såsom växtälskare skatta sig lycklig över de rika möjligheter denna terrängtyp bjuder i ett omväxlande och i överflödande rikt blommande växtmaterial. /…/ Från hela den tempererade zonens bergstrakter, från Europas alper, från Balkan och Kaukasus, från Himalayas nyupptäckta paradis, ja även från den nordamerikanska kontinentens berg och fjäll komma sådana klippträdgårdsväxter, vilkas beskrivning och lovsjungande skulle tarva tjocka band. /…/ Klippträdgårdsväxterna par préférence äro de talrika arterna och formerna av stenbräckesläktet (Saxifraga). En bergsträdgård, antingen den är naturlig eller anlagd, är knappast tänkbar utan åtminstone någon av de matt-, tuv-, eller rosettbildande stenbräckorna…

Så långt är vi med. Stenbräckor! Jajjamänn! Spänningen stiger! Och så till den rafflande upplösningen:

Det vore alltför frestande att närmare ingå på stenbräckearternas rikblommande mångfald, men då flertalet i högre eller mindre grad fordra speciella förutsättningar i jordförhållanden och läge sakna de intresse för genomsnittsodlaren.

Men TOR DÅ! Det var väl ändå inte snällt! Men just detta exempel är kanske mer humoristiskt än talande för innehållet i boken i allmänhet: en smittande entusiasm, målande bilder av blommande trädgårdar (trots avsaknad av illustrationer) och enorma kunskaper om växthistoria, fyndplatser och odlingsrekommendationer är vad som förmedlas, och det med ett alldeles ljuvligt njutbart och lite gammaldags språk.

Boken börjar också bli ett historiskt monument. Man kan fantisera om (och hoppas på!) att de på femtiotalet nyplanterade vildpionerna i Bergianska trädgården som herr Nitzelius berättar om, är desamma som arboarkticerna hälsar på varje försommar.

Veckans trädgårds-tv

”Missa inte den inspirerande serien som är ett måste för alla som vill satsa grönt!” basunerar SVT ut på sin hemsida. Förhärdade av tidigare besvikelser rörande de engelska trädgårdsserier kanalen köpt in på sistone var det dock med en stor portion tvivel som vi bänkade oss framför dumburken inför fredagens premiär.

Programidén – trädgårdsgurun Hannah Genders hjälper stjärnkocken Mike Robinson att anlägga en ekologisk trädgård intill lantkrogen i Midlands – låter väl så där, men faktum är att vi tycker det funkar hyfsat. För att ge ett kort sammanfattat utlåtande känns det som om programmet så här långt faktiskt har något att förmedla och klarar av att stå på egna ben. Det yttersta beviset för att programmet faktiskt berörde på något plan var den starka abstinens det utlöste efter att själv få påta i jorden.

Ovanligt smickrande bild på Hannah Genders

Veckans bästa tv-inslag med trädgårdsanknytning sändes dock i SVT redan i tisdags. I en kvartslång Vinterkaramell från Minnenas television fick tittarna åter stifta bekantskap med hur en ytterst tidtypisk Ernst-Hugo Järegård i pilotglasögon idkade högläsning i en Ulf Schenkmanis-produktion från tidigt 1970-tal – ”Timjan, hägg och körsbärsblom”. På sitt oefterhärmliga sätt deklamerade denna gigant och oöverträffade geni "Trädgårdsälskarens vinter" ur den tjeckiske författaren Karel Ĉapeks underbara bok ”Ett år med min trädgård” (1934).

Diabolisk gigant deklamerar Ĉapek

Tyvärr har SVT fortfarande inte fattat att man borde lägga ut detta magnifika inslag på SVT Play så ni som missade det får hålla tillgodo med att läsa boken själva. Förvisso inte det sämsta – gör det!

Grattis Norduppland!

Det är bara att konstatera att vårt eminenta husorgan, Annonsbladet Norra Uppland, ännu en gång lyckats förmedla en svåröverträffad stämningsbild från denna, av armod präglade, landsända. Frågan är bara vilka jordkuleboende invånare man vänder sig till i annonsen denna gång, nu när Rolf redan gått och lagt sig definitivt?

Nä, man kanske skulle skaffa sig ett riktigt tak över huvudet i år?

"Den vår de svage kallar höst"

Sedan flera veckor står en aurikel i Lavrabatten och deklamerar Karlfeldt för allt vad tygeln håller.

"Nu är den stolta vår utsprungen, den vår de svaga kalla höst"

Omärkt av mörker, kyla och drypande fukt har denna brutalt tuffa, normalt vårblommande perenn, bestämt sig för att det är det här vädret, detta dunkel och denna årstid som är vad som inspirerar en litterärt lagt liten aurikel att blomma så underskönt i den skumma decemberdagern. Vem vet, kanske när vår aurikel rentav drömmar om ett eget nobelt pris, just en Nobeldag som idag?

Läs gärna hela den dikt av Karlfeldt som vår lilla aurikel så envetet sjunger för oss här.