Ett nytt hot

Nä, den hägrande vintern var visst bara här och nafsade lite i lövverket innan den drog sig tillbaka igen. Fortfarande är det en lång, ljum och helt fantastiskt vacker höst. Någon hotande höststorm har vi heller inte drabbats av. Därför firar vi med att fläska på med några till av säsongens högtidsstunder.

Till exempel har klätterbenveden frukt för första gången. Läckert!

Klätterbenveden har inte alltid trivts i den styva leran. 

Men i år har den satt fart på allvar. 

Och böjer man sig fram och tittar noga har även vintergrönan dekorativa bär just nu.

Vita vintergrönebär 

Och som en av de sista lignoserna firar just nu vårt japanska nashipäron (sandpäron) kulörta triumfer i bladverket. Det är bara att slå fast att den långa, varma sommaren också var bra för trädens höstfärger. Vackrare höst än så här har vi nog inte upplevt.

Nashi brinner - sandpäron sprunget ur Ica:s fruktdisk 

Men vi är naturligtvis inte dummare än att vi förstår att allt det här också har ett slut och att råbockens egen sex månader långa häxsabbat snart är här. I år har vi valt en ny strategi för att om möjligt hålla det hornbepansrade djävulskapet stången. Till att börja med har vi förlängt staketet ända fram till lekstugan.

Ännu ej helt färdigmålat, men likväl förlängt, staket

Sedan har vi från lekstugan satt upp ett cirka 80 meter långt, tillfälligt viltstängsel fram till staketets andra ände på Vallen bakom Stenpartiet. På så sätt har vi förhoppningsvis lyckats viltsäkra i princip halva tomten, åtminstone mot lite större vilt. För att själva kunna forcera det nyrustade fortet har vi kompletterat bygget med en provisorisk grind på framsidan.

Provisorisk grind i säsongsanpassat viltstängsel

Men, men, men. Säg den glädje som varar för evigt. Det mindre viltet som inte låter sig störas av något stängsel gjorde sig snabbt påmint. Det här nya inre hotet - förmodligen vanliga husmöss - har vi veterligen inte haft några problem med ute i trädgården tidigare. Men någon gång ska väl vara den första för allting. Tyvärr var det ingen mindre än vårt stora, stolta citrontörne (Poncirus trifoliata) som fick smaka på mössens skarpa tänder. Fast om han inte överlever vintern nu har vi ju i alla fall någonting att skylla på. ;-)

Faran för skörbjugg på bygden delvis avvärjd. 

Citrontörnet nästan fullkomligt avgnagt av tusentals små muständer

Quattro stagioni

Å så kom då kylan och frosten. På lördagsmorgonen fick vi hacka bort isen från farstubron och på söndagen åkte dubbdäcken på.

 Hej och hå mitt vinterland, typ

När rabatterna ser ut som så här är det väl bara att kapitulera och inse att den föga efterlängtade vintern redan är här.

Kärleksört i vinterskrud

Men kanske ändå inte... för låter man växterna själva bestämma råder just nu fyra olika årstider. Tovsippan till exempel, tycker redan att det är vår eller försommar eller vad det heter nuförtiden när snön sent om sider försvinner.

 Visst, det är inte helt ovanligt, 

men det är långt ifrån varje oktober som tovsippan blommar

För att inte tala om vårt vintergröna try, Lonicera deflexycalyx, också känt under det isländska namnet Gultoppur. Detta tror redan, alternativt fortfarande (välj själv), att det är sommar och tänker blomma för första gången i år.

 Tibetanskt try som egentligen föredrar milda isländska vintrar framför de 

vi i Arboarkticum kan erbjuda. Men vackert är det.

Men den som vet bäst är väl förmodligen den stora häxalen Fothergilla major 'Blue Shaddow' som insisterar på att det fortfarande är höst och äntligen fått lite fägnad därefter.

Kämpa på snälla häxal, vi vill inte ha vinter än!!!

Sommarepilog

Tappra solrosor i Arboarkticum 12 oktober 2013

Föregående helg bjöd hos oss som på så många andra platser på osannlikt underbart väder och hänförande höstprakt.

Men ack så sentimentalt det kändes! En blick på väderleksprognosen för kommande vecka talade sitt tydliga språk: Sista sucken. Slut i rutan. Tack och adjö sommarsäsongen 2013.

En för oss ny höstsyssla var höststädningen av det för året nyuppförda växthuset. Vemodet blev ännu mer påtagligt av att kånka in krukor till inomhusförvaringen. Vi, liksom växterna, har älskat att vara i växthuset, men nu är det tömt på sommargästande krukväxter och möbler, och endast de tuffaste av de tuffa växterna ska modigt möta vintern i ett bubbelplasttält stående på frigolitplattor mitt på växthusgolvet.

Tänk att man kan längta så efter våren redan nu? Undrar vem som längtar mest - vi eller växterna?

Mer höstlöv

Som grädde på moset, efter den fantastiska sommaren, blev det ju verklig brittsommar i år (just nu dryga 16 grader utanför fönstret och då är det ändå bara förmiddag). Dessutom ligger vi för en gångs skull i fas med alla höstens trädgårdsmåsten. Exempelvis är redan nästan hälften av alla träd innätade. Vad mer kan man begära? Tja, kanske att man fick tillbringa ännu mer tid i trädgården - på vardagar till exempel? Om man hade fått det hade man just nu kunnat beskåda än mer av den höstfägring vi visade förra veckan.

 

Utmärkelsen för trädgårdens grällaste höstdräkt i år går tvivelsutan till den vanliga ginnalalönnen. Visserligen är den ju känd för sin höstfärg, vilken kanske är själva skälet till att många föredrar denna underart i stället för den rena, i våra ögon annars maffigare Acer tataricum, men så skrikigt metalliskt röd som i år har vi inget minne av att den brukar vara. Ett resultat av den nyss nämnda sommaren måhända?

Ilsket röd ginnalalönn

Att kalla ginnalalönnens ilskna höstfärg för smakfull är väl däremot tveksamt. Då tycker vi bättre om hur bergkörsbäret beter sig i år. Här kan man tala om ett mer sofistikerat skådespel i alla jordens färger, utan att för den skull kännas konstlat och effektsökande.

Bergkörsbäret Börje i Körsbärslunden...

...firar just ju triumfer i hela färgpaletten från djupgrönt, via brandgult

till lila, ja nästan blått.

 

Asken är ju inte känd för några höstfärger, tvärtom. Men inte heller den är opåverkad av den långa sommaren. Trots att den påstås vara det träd som gör höst först av alla (hos oss brukar det dock vara häggen av de inhemska träden) har den hittills inte gjort några som helst sådana ansatser än. Att asken, så här års, står lika grön och grann som i juli, samtidigt som balsampoplarna redan står mer än lovligt kala, tillhör verkligen inte vanligheterna.

Vår största rena ask, Uffe,...

...tror inte på allt snack om höst

Knapp frostknäpp

Idag tillåter vi oss att vara lite höstigt förutsägbara. Förra veckans kortvariga frostknäpp (-1,5 grader natten mot torsdag) har satt sina spår i trädgården, men inte värre än att det mesta ännu mår bra. Fortfarande prunkar det rejält i stenpartier och rabatter.

Fast det är klart... alla mår ju inte strålande... värst är det för kejsarträden. De lankiga bladen hänger slappt som stora, blöta kökshanddukar på tork.

Kejsarträd gillar uppenbarligen ingen som helst frost 

Men bara ett stenkast därifrån blommar kerrian och weigelan oberört som om de aldrig hade gjort annat. Båda dessa växter har dessutom det lilla roliga gemensamt att de vid olika tillfällen är inhandlade för en spottstyver på Lidl i Tierp.

 Vanlig gemen fylld Lidl-kerria...

...och dito weigela

Fast också de som påverkats av frosten kan rent av ha förskönats av den. Vi vet inte hur många gånger vi visat bilder på vår östtyska kejsarek, trots det kommer här ännu än. Hur skulle vi kunna låta bli det med en sådan höstfägring?

Tysk höst

Men frågan är om inte familjen Rhus, alltså alla sumakar, som vanligt vinner tävlingen om fagrast höstglöd. De börjar bli ganska många i trädgården nu, närmar sig säkert tiotalet olika sorter. Fortfarande står sig dock den vanliga rönnsumaken väl i konkurrensen. Eller vad säger ni om vår gamle trotjänare Viking mitt på Pelousen?

Viking rules!