Aesculus hybrida

På skolgården till Norra Latin på Norrmalm i Stockholm står en pampig hybridhästkastanj. Den har ett vackert bladverk och när den tänder sina lyktor på försommaren har de ett säreget utseende – de är tvåfärgade – både röda och gula. Det beror just på att trädet är en hybrid mellan den gulblommiga hästkastanjen Aesculus flava och den rödblommiga kastanjebusken Aesculus pavia.

Rödgula Lyktan

Naturligtvis måste vi ha ett så tjusigt träd i Arboarkticum. Därför samlades i höstas in en hel systemkasse med kastanjens tagglösa frukter, som såddes i krukor utomhus. Hybrider är lynniga. Man vet aldrig hur fertila de är och man vet aldrig riktigt säkert hur avkomman kommer att se ut. Det förstnämnda tycks inte vara något problem. Så gott som samtliga kastanjer har redan grott. Återstår att se hur de artar sig som större, men håll med om att de är läckra som små.

Rödgulgröna Monstret

Till syvende och sist återstår det största hindret – att få den kinkiga hybriden att trivas i zon 4. Det kanske är tur att det blev många småkastanjer att experimentera med...

Före upplysningens tid

En gång, för mycket länge sedan, trodde arboarkticerna fortfarande på frukt och bär. Ja, detta var som ni förstår långt innan Upplysning och Förnuft nådde den norduppländska slättavkroken.

För att bejaka den ålderdomliga vidskepligheten planterades en exklusiv och taggfri björnbärsbuske 'Black Satin' på en av Arboarkticums mest framträdande och varmt solbelysta platser. I söderläge, i hörnet intill den vintertid uppvärmda vattenledningen, skulle Black Satin återgälda folkets tillbedjan med stora och gudomligt söta bär.

Men ack! Detta var endast villfarelse! Redan första vintern frös Black Satin ner till rotknölarna, och i stället spirade den djävulska taggbuske som den skenheliga busken ympats på!

Usel frukt och djävulska taggar

Icke får arboarkticerna njuta några söta bär från taggfria buskar - i stället vankas törnen och åter törnen, och kommer det mot förmodan några bär är det endast beska och vatten i de lockande bären.

Så varen varnade för detta luftslott! Vill ni smaka björnbär, bege er i stället till Fredriksdals trädgård i Helsingborg, och vandra till det bortersta södra hörnet, där Sveriges förmodligen största björnbärssamling finns bakom täta snår.

Misteltid

Okej! Let’s face it: Vi gillar inte Västmanland. Hela landskapet känns som en onödig transportsträcka när man är på väg mot bättre destinationer. Det finns mycket få, om ens några, företeelser i Västmanland som inte överglänses av motsvarigheter i grannlandskapen. Inte utan en viss skadeglädje brukar vi under blå stunder pigga upp oss med att ögna igenom skriften med den utopiska titeln ”Sevärt i Västmanland” – en i våra ögon fullkomlig orgie i lyteskomik.

Men det finns en sak som västmanlänningarna har som de kan vara stolta över (och då menar vi denna gång inte närheten till Uppland). Vi syftar på deras landskapsblomma. Ja, inte den triviala blåsippan, som man fegt brukar gardera med ibland, utan naturligtvis misteln (Viscum album). Denna magiska halvparasit är ju inte bara rasande grann, den har ju som bekant även haft en viktig plats i den förkristna kulten över hela Europa. Tro för guds skull inte att det var jänkarna som hittade på att man ska kyssas under mistlar.

Länge trodde vi att det giftiga mistelfröet behövde passera genom tarmkanalen på en fågel för att gro. Därför har vi årligen hängt upp den uttjänta julmisteln på fågelmatningen i hopp om att Dennis eller någon annan ska ombesörja den saken åt oss. Mistelbären brukar försvinna, men hittills har vi inte noterat någon framgång i vår strategi. Det är dock svårt att säga något bestämt eftersom det tar tre år innan det syns något. Idag vet vi dock att det räcker att smeta ut fröet själv i någon lämplig grenklyka på rätt träd: apel, lind och lönn lär duga utmärkt, och försöker på så sätt öka vår vinstchans. Numera går det ju även att köpa färdigpreparerade fruktträd med mistel i till en hutlös kostnad, men är man så desperat måste man nog vara född västmanlänning.

Upplänsk mistel i Bergianska trädgården

Ögontröst i vintertristess

Vår trädgård är ganska rikt försedd med olika typer av lavar, både i träden och på stenar. Lavarna hör till de glädjeämnen som fortfarande tål att betraktas i den vintertrötta omgivningen.

En lav består av en svamp och en alg som lever i ett mer eller mindre symbiotiskt förhållande. De finns över hela jorden, i alla tänkbara miljöer. Totalt känner man till ca 13.500 arter i världen och mer än 2.000 finns i Sverige. I vår trädgård finns bland annat skägglavar och blåslavar, och särskilt vanlig är slånlaven, som märkligt nog verkar trivas på de flesta ålderstigna lignoser utom just slån.

Allra vackrast är dock en lav som vi ännu inte lyckats identifiera, men som täcker en stor sten med skålformationer i grått och svart. Lavarna har en alldeles speciell trolsk skönhet och blir ofta mycket vackra på bild (tyvärr var inte ljuset det bästa vid detta fototillfälle). Det är ganska fascinerande med en organism som lever direkt på en sten, eller hur?

Oidentifierad skållav?

Förutom skönhetsvärdet har laven haft många användningsområden för människan genom tiderna: den har använts till brödersättning, medicin, parfym, tusch och djurfoder. Just nu håller man på och skriver ett svenskt nationalverk om lavar. Det blir nog en kioskvältare, eller vad tror ni? :-)

Botanisk sensation?

Minns ni det vinterförvarade mandelträdet som oförhappandes blommade före jul (se 2008-12-17)? Förra gången det blommade, dvs i våras, penslade vi naivt trädets blommor i ett fåfängt försök att få egna mandlar. Av detta blev intet och sedan lärde vi ju oss också att mandelträd, till skillnad från de flesta andra prunusarter, inte är självfertila. Därför blev det ingen upprepning av denna lönlösa syssla när trädet nu blommade på nytt – dessutom under helt fel tid på året. Döm då om förvåning när vi nyligen varseblev ett naturens mirakel: där det tidigare satt hundratals väldoftande rosa blommor sitter nu ett stort antal sötmandlar, flera av dem redan ganska stora. Hur sjutton har det här gått till? Antalet pollinatörer inomhus i december torde vara försumbart, särskilt nu när inte heller vi själva ämnade hjälpa till, och framför allt ­– VI HAR JU FORTFARANDE BARA ETT, ICKE SJÄLVFERTILT, TRÄD!

Senast det här hände var också i juletid, men för lite drygt 2000 år sedan, och då skrev man en bok om det…

Det är nästan så man blir religiös...

Arboarkticernas känsla för träd

Det är januarimåndag och dimman ligger tät. Det enda som urskiljs i trädgården är popplarnas ärrade grå stammar som sträcker sig mot den ännu gråare himlen. Vi inleder veckan med en hyllning till alla träd.

Att träden har en särställning i både vår trädgård och i våra hjärtan kan knappast ha undgått någon läsare. Ganska säkert är det ett ämne vi ofta kommer återkomma till framöver, i beskrivningar av träd vi tidigare mött och av nya lignosbekanskaper.

Ibland kan det vara svårt att riktigt förklara den respekt, kärlek och beundran - och till och med FÖRUNDRAN - vi känner inför träd. Kan du föreställa dig en omgivning utan träd, ohyggliga tanke? De finns hela tiden omkring oss, och betraktar oss med sin tysta tålmodiga vishet. Ofta obeskrivligt starka, men ibland hjärtknipande ömtåliga. Varje träd är unikt, och visst smäller utstrålning och personlighet oftast högre än klassisk skönhet? Träd man regelbundet umgås med, till exempel de som hedrat en med att slå sig ner i ens trädgård, får man en varaktig relation till.

Och vill du ha någon som lyssnar? Go and tell it to the trees...

Vi läser just nu Peter Linders bok om träden i Alnarpsparken, och gläds åt hans reflektioner över träden han lärt känna. Peter Linder har också en känsla för träd. Vi citerar bokens inledning:
"Slutligen vill jag framföra en ursäkt till alla de träd, buskar och slingrande växter som inte kunde beredas plats i denna bok. Om ni läser detta skall ni veta att jag tycker om er också."

En skrift med stark känsla för träd

Just så är det. Vi tycker faktiskt om precis alla träd. Du kan beställa Peter Linders bok här: http://www.lindersplantskola.se/tia.htm

Fröodling i Arboarkticum – survival of the fittest

Nästan alla sårådgivare betonar vikten av att gallra bort groddar i såtråget. Det är säkert fler än vi som har svårt att släcka liv på det här sättet och kanske är det inte så nödvändigt som förstå-sig-påarna hävdar. Visst kan detta vara det bästa för att få så vackra och stora exemplar som möjligt – att satsa på att ge så få groddar som möjligt en så bra start i livet som möjligt (gärna med extra gödning). Men om syftet snarare är att få fram de mest livsdugliga plantorna, som klarar de tuffa villkoren i vår trädgård, så går ju en viktig urvalsprocess till spillo på detta vis. Våra egna empiriska försök visar nämligen att det inte alltid är det frö som gror först som automatiskt har de bästa förutsättningarna för ett långt och tåligt liv.

Om ni i likhet med oss hellre vill ha överlevare än utställningsexemplar så strunta i att gallra så mycket. Låt i stället fröna själva bestämma vem som är bäst lämpad att klara sig i konkurrensen. Efter en tid kommer någon eller några plantor ha trängt undan de övriga alldeles på egen hand – satsa på dessa i stället – utan att överdriva vill vi påstå att detta är en metod som redan utprovats naturligt i miljarder år. Kanske är det detta som är nyckeln till framgång när man liksom vi vill tänja zongränserna?

Andlig läromästare

Moderna trädgårdsmysterier 5 - Bortamatch?

Apropå fågelräkningsdagen - Vinterfåglar inpå knuten - som infaller idag: Kan någon förklara hur det kan komma sig att Dennis, som i normala fall knappast utmärker sig för något skarpsinne whatsoever, faktiskt tycks ha järnkoll på veckans dagar? Under veckans alla övriga dagar är han uppe med tuppen, men just på lördagar trillar han i bästa fall in i fågelbordsflocken framåt tiosnåret. Och ser han inte rentav en smula bakfull ut???

Dennis - världens enda nötväcka med egen filofax

Räser - the Terminator

Haren Räser ja (se gårdagens text), det är bara en av alla illasinnade gnagare som terroriserar Arboarkticum. Men om vi håller oss till hararna denna gång så finns det ändå en hel del att dryfta. Jösse heter vår vanliga hare och Jessica heter hans fru. Under våren gömmer de harungar lite varstans i trädgården – särskilt i Örtlanden, i en klippskreva på Åsen och i Sydrabatten. Både Jösse och hans inavlade familj har en egenhet, som förresten tycks gälla fler av våra fyrbenta grannar – de förefaller hörselskadade. Så länge de har ryggen vänd mot en kan man hojta, klappa händerna eller på annat sätt väsnas hur som helst, utan att det bekommer dem. Först om de ertappas öga mot öga, och man börjar veva hotfullt med armarna, flyr de för livet, ofta med ett spenatblad eller en blomma i munnen.

100 % ren och skär ondska

Sommaren 2004, när både föräldrar Hare och deras barnaskock lämnat trädgården och flyttat ut på åkern, glömdes tydligen en telning kvar. Kanske hade familjen räknat bort Räser, som han hette, i tron att Herman Ormvråk eller någon av de andra rovfåglarna tagit honom. Räser hade i alla fall stora tydliga märken efter klor på ryggen, så han var lätt att känna igen. Eftersom resten av familjen dragit, tog han sig en egen hemvisst under den vita Toyotan som brukade stå på parkeringen nedanför Åsen. Där tillbringade han hela sommaren, med undantag för de räder i raketfart hann företog för att göra det som illasinnade djur som harar är bäst lämpade för: att enbart för sitt höga nöjes skull bita ihjäl intet ont anande smålignoser. Det var många utöver Pollux som denna sommar fick smaka på den damp-skadade harungens destruktiva beteende. Särskilt fann han en tjusning i att ringbarka trädpioner, dvärgsyrener och fläderbuskar av olika slag. Plötsligt en dag i slutet på sommaren var Räser plötsligt försvunnen. Men det är en helt annan historia. Harstek – Anyone?

Sagan om Castor och Pollux

Det var en gång för länge sedan (2003 närmare bestämt) som tvillingarna Castor och Pollux först såg dagens ljus. Det var i ett dike på Kungliga Djurgården i Stockholm, inte långt från Rosendals Trädgårdar, som den här sagan börjar. Där, under en av kungens hästkastanjer, påträffades en helt vanlig kastanjenöt som grott. Helt vanlig kanske inte nöten var ändå eftersom det kom hela två skott ur den.

Kastanjen delades försiktigt och de båda plantorna planterades på var sin plats, långt från kungens palats, i det nordliga Arboarkticum. Pollux som var störst och vackrast, förärades en hedersplats intill en stor sten på Pelousen. Sen kom haren Räser och, snipp, snapp, snut, så var den sagan slut, för Pollux del vill säga.

Castor, som var lite mindre och spensligare, fick en mer undanskymd placering, närmast gärdsgården i Bokplanteringen. Och se! Där levde han lycklig i alla sina dar. I mitten av januari 2009 förärades Castor till och med utmärkelsen Arboarkticums mest svullna knopp - och han blev sååå lycklig.

And the winner is...

En gosig dinosaur

På Top Five-listan "Träd vi vill odla men som dom säger aldrig kommer att funka" hittar man näst efter Platanen (se 2008-12-05) Kryptomerian, Cryptomeria japonica. Kryptomerian är en avlägsen japansk barrsläkting till vår kära sumpcypress, och kallas också "Sugi" eller japansk ceder. Trädet har i vuxet format en alldeles andlöst vacker flagande stam som skimrar i rödbrunt. Barrverket är ljusgrönt, mjukt och lite tufsigt, och används ibland till juldekorationer - men framför allt är det trädets virke som används och är utmärkt till både vackra möbler och tåliga träkonstruktioner.

Klappa mig gärna!

Stora kryptomerior finns på flera ställen i södra Sverige, och fotot är taget i det underbara Esperöds arboretum i Kivik. Få träd har en lika ålderdomlig karaktär som kryptomerian och att stryka den mjuka stammen med handen är nästan, kan man inbilla sig, som att klappa en levande dinosaur.

Eftersom alla säger att kryptomerian är alldeles omöjlig i svalare zoner än 1-2 så var vi naturligtvis tvungna att skaffa oss en förra året (se Pinetet). Det är väl rimligt att anta att vår Cryptomeria japonica 'Monstrosa Nana' kommer att må riktigt risigt efter denna vinter, men hon är rejält skyddad under många lager fiberduk och ljudet av några japanska harakiri-ritualer har hittills inte sipprat igenom den tjocka isoleringen. Eller ve! Har hon möjligen redan stillsamt somnat in för gott?

Fransbjörkar på ingång?

Samtidigt som julgranen åkte ut var det dags för säsongens första vinterbehandlade fröer att komma in. Nu, en dryg vecka senare finns det redan små groddar i flera av fröbyttorna. Allra först ut var fransbjörkens ljusgroende små frön, insamlade under moderträdet i Serafimerparken på Kungsholmen i Stockholm. Detta var speciellt glädjande eftersom vi inte ens var helt säkra på att fransbjörkar är fertila. Den snarlika ornäsbjörken – Sveriges nationalträd – som fransbjörken ofta förväxlas med, är ju steril och får förökas på annat sätt. Nu återstår att se om fransbjörkens frön är fröäkta också. Kanske är inte avkommornas blad alls lika vackert fransiga som trädet de kommer ifrån?

Moderträdet i Serafimerparken

Bilden lånad från Trädgårdsakademins utmärkta bildarkiv: http://www.tradgardsakademin.com/arborum/tree/006/03/05.html

Näringsdryck för den vintertrötte

Frostnupna nypon är en sliten kliché som förekommer på alla trädgårdssajter åtminstone någon gång. Än sen då? De är ju faktiskt oanständigt tilltalande! Men vad ska man då ha nypon till, förutom att fotografera dem i midvintertid? Mäh, massor med C-vitaminer ju, säger du. Jaha, och vad är det för fel på brustabletter, säger vi.

Frostnupen kliché

Nyponsoppa är ingen riktig hit om man inte trimmar den med ett gigantiskt berg av vaniljglass, och då känns det som man lika gärna kan hoppa över den passerade fruktsåsen. Te gjort på nypon är riktigt äckligt och schysst nyponsnaps kräver enligt kännare att man använder sig av den danska vresrosarten Rosa spinosissima, och den har vi ännu inte fått tag på. Ja, faktum är att vresrosor är den enda växt i vår trädgård som vi medvetet (om än en smula överilat) låtit utrota.

Men det finns faktiskt ett användningsområde som fungerar för nypon (förutom klipulver): ½ liter urkärnade frukter, körda i mixer, är en lagom dos till en riktigt trevlig och vackert ljusorange likör:

Tillsätt en halvflaska brännvin
1 ½ dl socker
Några matskedar vatten
2 kryddnejlikor
6 hela kardemummakärnor
och ett stänk pressad citron

Låt stå i två månader, sila några gånger och smaksätt med avsvalnad sockerlag efter behag. 50/50 sockerlag/nyponsprit, ger en elegant om än väldigt söt Crème d'Églantier, men även mindre socker ger en god likör. Ytterligare lagring förbättrar smaken än mer. A votre santé!

Goda grannar - en beskäftig liten charmör

Vi har sällan eller aldrig träffat en fågel som så perfekt lever upp till uttrycket "en liten gynnare" som vår granne entitan. Med huvudet på sned och fjädrarna uppburrade dansar han omkring med gracila små vingslag, och navigerar diplomatiskt bort från alla dispyter kring fågelbordet - ja, man skulle kunna gå så långt som att kalla honom konflikträdd.

Det är svårt att skilja entitan från den nära släktingen talltitan, men i det här fallet råder ingen tvekan: förutom entitans avsaknad av vitt vingmärke, så konverserar vår entita med ett bildat zizitjää, till skillnad från talltitans mindre verserade zi. Dessutom är biotopen i Arboarkticum helt tydligt entite-land, med många lövträd och en parkliknande miljö, medan talltitan stryker omkring i fuktiga kärrmarker.

Entitor har under lång tid varit vanliga inslag vid de svenska fågelbordet, och hos oss är titan och hans fru högst påtagliga året om. Döm då om vår förvåning då vi nyligen fick höra att entitan är rödlistad, dvs missgynnad och sårbar enligt artdatabankens terminologi. Sedan detta proklamerats på SR:s Naturmorgon, har vi märkt en förändring i den väna titans uppförande: att han är rödlistad har helt klart stigit honom åt huvudet, och han försummar numer aldrig ett tillfälle att beskäftigt fråga sina kamrater: Hur rödlistad är du???

Förresten? Har jag sagt att jag är rödlistad???

Frågan är om denna berömmelse helt har förmörkat vettet hos denna tidigare så rara lilla dunklump. Häromdagen såg vi honom flåshurtigt steppa och göra luftkonster framför helgens fågelskådarflock som, som vanligt, parkerat med sina monsterkikare på åkern utanför Arboarkticum. Pedagogiskt försökte vi förklara för titan att de snarare spanade efter kungsörn än efter entitor, men på det örat ville titan alls icke lyssna.

Impecta

Den annars kanske mest kända fröfirman för oss amatörodlare är Impecta i Julita. Åsikterna om denna institution är dock ofta njugga och de har ibland anklagats för att ha som affärsidé att sälja för gamla fröer med dålig grobarhet. Så konspiratoriskt lagda är inte vi. Att medvetet sälja dåliga fröer skulle långsiktigt vara att skjuta sig själv i foten - postorderförsäljning bygger på nöjda kunder som återkommer - men visst har även vi våra funderingar rörande denna fröfirma ibland. Till exempel undrar vi varför vi aldrig fått våra sötflockel-frön (Stevia rebaudiana) därifrån att gro när det aldrig varit problem med frön från annat håll?

Tummad badrumslektyr

Generellt sett är vi dock ganska nöjda med Impecta. Sortimentet är stort och brett, fröportionerna är hyfsat rikliga, sett till priset, och fröpåsarna är både praktiska och snygga, vilket inte är oviktigt. Den stora invändningen mot firman är i stället densamma som gentemot nästan alla svenska fröfirmor - att vi börjar kunna deras sortiment nu och att nyheterna är för få och tråkiga. Allt oftare får vi vända oss till utlandet för att hitta nya spännande sorter - ofta också till bättre pris än här hemma. GO! Canada GO!

Botanicus lilla vårlista

Frökatalogerna hopar sig nu i drivor över vårt hem. Det mesta är redan beställt, men det finns ett litet stygn av besvikelse i årets genomgång av sortimentet. Kanske börjar vi bli blasé. Kanske har vi för märkliga favoritväxter för att ha chans att hitta så mycket nyheter. Kanske var faktiskt antalet spännande nyheter i år inte så stort.

Hur som helst, en gnagande oro över att ha tappat en smula av glöden, känslan och energin inför årets odlingssäsong började slo rot.

Men så damp den ner - Botanicus lilla vårlista 2009. Botanicus är plantskolan som specialiserat sig på ovanliga lökväxter, men som varje vår även skickar ut en alldeles förtjusande liten katalag med perenner och kruklök. Och detta lilla blad, helt utan bilder men med desto mer lockande texter, var nog för att återkalla odlingsandarna. Ja! Visst ska vi äntligen prova den härdigaste cyklamen som finns för friland! Ja! Visst måste vi ha en flikfeberrot till samlingen! Och nejnejnej, inte sjutton kan vi vara utan en nunneört som kan bli över en meter hög med ormbunkslika blad?

Vad skönt att ordningen är återställd och att det sannolikt blir ännu en vår av växtfrosserier! :-)

Corydalis scouleri - ganska frivol för att vara nunna, eller hur?

Och glöm nu inte att beställa lökkatalogen från Botanicus! Beställer du lök därifrån får även du nöjet av den lilla vårlistan nästa år.

Överskattade besöksträdgårdar 2 – Norrvikens trädgårdar

Norrvikens trädgårdar, just utanför Båstad, har uppmärksammats stort i medierna för att kommunen vill exploatera delar av området med ”bostadskomplex och hotell mm på bekostnad av utrymmen för trädgårdarnas utveckling”. Detta låter i normala fall som en beklaglig gärning men denna gång tvekar vi inte att hålla med lokalpolitikerna – asfaltera gärna hela denna överskattade tramsanläggning. Det har varit mycket väsen för ingenting, tycker vi. Kommunens satsning på ”nytt boende och nya anläggningar för turism- och fritidsaktiviteter" går som hand i handsken med hur Rudolf Abelins praktanläggning från början av 1900-talet misshandlats på senare tid.

Parken ÄR redan en DYR och FJANTIG turistfälla som numera präglas av en myckenhet töntig trädgårdskonst à la Tage Andersson och raddor med trista massperenner, mest påminnande om en kommunal parkförvaltnings skrytplantering i en mindre svensk stad med dålig smak och klent självförtroende. Det enda som är värt att se, den Japanska dalen med en räcka trevliga exoter, tror vi ändock kommer att klara sig eftersom det på denna plats är för brant för att bygga något turisthotell.

En av få top spots i Norrvikens Trädgårdar

Skulpturalt

Att olika bladtyper ger variation och prydnadsvärde är väl en självklarhet - men vad har man för glädje av det på vintern (mer än till sina drömmar)? En av oräkneliga anledningar till att träd och buskar har en särställning i vår trädgård är deras karaktär, skönhet och personlighet även under mörkaste midvintertid. Vi vill slå ett slag för korneller med lysande rött spö, kritvita björkar med flagande näver, prunus med sammetsröda skott, strimmiga lönnstammar med sidenlyster och den häftiga korkalmen, som alla förgyller vinterns trädgårdspromenader och hjälper till att hålla drömmarna levande.

Vinterkaraktärer: Korkalm (Ulmus caprinifolia), persika (Prunus persica) och glanskörsbär (Prunus serrula)

Julgranar vi minns

Tjugonda Knut - granen ska ut - men vi tjuvstartade redan igår kväll. Vår huvudgran, ofta har vi flera mindre granar också, brukar vanligen vara en nordmansgran (Abies normanniana), ja ni vet en sån där som mindre nogräknade julgransförsäljare försöker kränga som "kungsgran". Det vanliga är vidare att vår gran uppkallas efter någon av SVT:s julvärdar de gångna åren. Därav förklaringen till att 2007 års jättelika butchgran hette Lotta medan den grånade och lätt krumma granen 2002 fick heta Arne.

Säsongens gran var för omväxlings skull en vanlig sydskandinavisk Picea abies med kulturhistoriskt antikvärde. Naturligtvis fick hon heta Anne. Hon kommer inte att gå till historien som någon skönhetsdrottning och barrade förfärligt från dag ett. Därför kändes det detta år som om den tidigarelagda julgransplundringen enbart kom som en befriare.

Vi klipper alltid ner våra granar omsorgsfullt och tar tillvara på resterna. Stammen kan vissa år användas som gärdsgårdsstör, i annat fall som "blompinne" åt någon slingerväxt (inte sällan någon hundrova) i Örtagården. Grenarna är välkommen täckning till rabatterna inför den stundande midvinterkylan i februari. Dessutom tas barren tillvara i möjligaste mån för att hjälpa till med försurningen av Lunden.

När man så omsorgsfullt demonterar sin julgran kan man också få små överraskningar i form av påminnelser från djur- och växtriket utanför vardagsrummet. Några ekorrar i granen har vi aldrig påträffat men i Ernst 2005 hittade vi ett förtjusande fågelbo, troligen från lövsångare. Årets Anne hade inget lika spännande att visa upp men kunde åtminstone bjuda på en ståtlig kotte. Kanske läge att ge Konrad en försenad julklapp (se 2008-12-03 och 2008-12-09)?

Sydskandinavisk kotte

Från mörkets dunkla vrår

Det är roligt med växter som har en alldeles egen syn på livskvalitet. Vad gäller krukväxter kan likformigheten ibland kännas lite trist: ständigt dessa krav på ljus och fukt! Men här har vi en riktig rebell: ormbunken!

Krukväxtvärldens gothare?

När andra växter bedjande böjer sig mot ljuset gör ormbunken precis tvärtom. Trots att krukan är placerad en bra bit ifrån vårt allra mörkaste fönster så är det inåt rummet och inte mot fönstret som växten är som frodigast. Det hela är märkligt, men ur estetisk synvinkel ytterst praktiskt!

Vår ormbunke är en alldeles vanlig spjutbräken, en Nephrolepis exaltata. Den inköptes för längesedan, som en söt miniväxt. Den är knappast varken söt eller mini längre, utan har på sin piedestal snarare en pampig fin de siècle-karaktär. Plantan har dessutom mängder av hängande luftskott som vi ska försöka ta rätt på och plantera i egna krukor.

I trädgården har vi många andra sorters ormbunkar, som vi säkerligen får anledning att återkomma till i vår, då ormbunkarnas stora galaföreställning går av stapeln.

Kavaljerer och jungfrur

Eftersom vår egen en (Juniperus communis) Einar på Åsen fortfarande är så liten lär det dröja mycket länge innan vi kan skatta våra hushållsenbär där. Ja, eventuellt kommer så aldrig att bli fallet eftersom Einars könsidentitet är högst osäker och det endast är honplantorna som får kottar.

Det är svårt att inte bli fascinerad av detta barrträd som lär vara världens mest utbredda och som finns på alla kontinenter på norra halvklotet. Eftersom de inte blir så våldsamt höga, växer långsamt och sinsemellan kan anta ganska olika växtformer är det lätt att få personliga relationer till de olika individerna. Det är också lite speciellt hur de båda könen tycks ha olika preferenser för växtplats. Hanplantorna har ingenting emot lite tuffare tag i vindpinade lägen i hag- och ängsmark. Honorna tycks i stället föredra lite mer skyddade lägen i skogsbryn.

På slätten, inte långt utanför trädgården, ligger två små åkerholmar. Sedan vi upptäckte att det på den ena endast huserar pojk-enar och på den andra endast flick-enar har holmarna fått namnen kavaljerholmen och jungfruholmen. I helgen var det dags att åter fylla på kryddskåpet, varför vi avlade en visit hos de väna jungfrurna. Väna och väna förresten. Eftersom kottarna tar tre år på sig att utvecklas är det högst vart tredje enbär som är moget. Detta i kombination med jungfrurnas ilskna taggighet gör det hela till en riktig prövning. Jungfrur och jungfrur för den delen, hur kom kottarna dit egentligen? Tranor har vi gott om men storken har vi aldrig sett till.

När alla enbär är mogna är alla flickor trogna...

Farbror Pekka

Fågelbordet är under vintern trädgårdens största actionkälla. Det är många olika personligheter som ska samsas, vilket skapar intressant dynamik: ständigt denna Dennis, de loja Dumherrarna (2008-12-02), Konrad (2008-12-09) och så Pekka. Vår hackspett. Pekka är av arten större hackspett, Dendrocopos major, som torde vara Sveriges vanligaste hackspett. Vår Pekka är dock allt annat än vanlig.

Pekka är egentligen mycket snygg i sin röd-vit-svarta dräkt, men vi har vissa synpunkter på hans hygien. Skitigare fågel får man leta efter, men Pekka ursäktar sig med att hans yrkesverksamhet medför svårigheter med renhållningen. Pekka har nämligen bilverkstad (och samlar dessutom på navkapslar). Ja, ni fattar... Men vad gör väl egentligen en smula skit under fjädrarna när man har ett gott hjärta? Pekka är en vänlig själ som står på god fot med alla småfåglar - ja han är lite av deras godmodiga farbror - men är rivigare mot nötskrikan Edit och hennes väninnor.

Ibland dyker det upp en hackspett utan Pekkas röda nackteckning, och som är marginellt mindre skitig. Det är Pekkas hustru Pirjo (som driver skogens damfrisering).

På fågelbordet är Pekka snarare gourmand än gourmet, men han är noggrann med ritualerna: Landa i vildapeln, hoppa baklänges nedför stammen, stanna upp och utropa "heeehhhh!", noggrant välja rätt solrosfrö (dvs först kasta ner ett tjog ungefär på marken) och glufsa i sig. Efteråt hoppar han till dessertserveringen 70 cm upp på stammen, där han hackat ett litet hål som han kör in sin långa tunga i. Vi vill INTE veta vad han har där... Ibland gör han även en avstickare till talgbollarna, där han briljerar med halsbrytande balansakter.

Pekka har blivit allt mer tam under vintern, även om han just vid fotograferingstillfället var blyg och endast lät sig förevigas genom fönsterrutan.

Pekka, relativt nyduschad efter ett pass i smörjgropen

Vintergrönt ris

Harginst eller Har-ris (som är ett bättre namn eftersom det inte är en ginst utan en ärtväxt) är en något underskattad trädgårdsprydnad. Vild återfinns den främst i Danmark och på sandig jord i södra Sverige. Det har dock inte hindrat att vår frösådda buske i ett av örtlanden blivit ett riktigt praktexemplar, den styva lerjorden och kylan till trots. Det påstås visserligen i enstaka källor att harriset ska funka i upp till zon fyra, men att man då får finna sig i att det fryser ner vintertid. Detta är dock inget som drabbat vår planta. I Arboarkticum har den förblivit en vintergrön, numera manshög, buske med underbart vackert strimmig stam och en riklig vårblomning. Normalt ska harriset inte bli mer än 1 - 1,5 m högt.

I zon 4 är man tacksam för allt vintergrönt

Naturligtvis är Harris en ört. En dekokt på växten används fortfarande i södra Europa för att förhindra stora blodförluster i samband med förlossningar. I Norden har växten främst använts till kvastar och korgflätning. Efter rötning har fibrerna också använts till jutesäckar och rep - inget som direkt motiverar oss att slakta plantan. Men det det finns ett användningsområde som lockar en smula. De späda blomknopparna kan faktiskt läggas in i ättika och ätas som kapris.

Moderna trädgårdsmysterier 4: Den mumifierade murklan

I skogarna runt trädgården ges många tillfällen till svampplockning - eller svampsafari, som vi kallar det när vi kör bil på skogsvägarna och inhöstar rika skördar av stolt fjällskivling, mandelriska, karljohan och champinjoner direkt från vägkanten. Man kan sannerligen inte klaga på utbudet, men en svamp hittar vi nästan aldrig: stenmurklan. Vi har i åratal klafsat runt och letat på fjolårshyggen under våren, då björken har musöron, men med mycket klent resultat. Och ändå vet vi från säker källa att Tierpsskogarna ska vara fulla av denna vackra men omdiskuterade svamp.

Mycket kan man kalla vår trädgård, men något fjolårshygge är den helt säkert inte. Döm då om vår förvåning då detta plötsligt dök upp mitt i vår omfattande plantering av Iris Germanica för ett par år sedan:

Tyskvänlig stenmurkla?

Vad gjorde den där? Och varför bara en enda?? Är det någon som driver med oss??? Murklan har vi sparat och den framlever nu som prydnadsmumie i en glasburk i köket.

Pilen

Just där Baksidan, Örtagården, Pelousen och Vallen möts står en stor pil. Vi är fortfarande inte helt säkra på vilken sort det är, men vi känner till lite om dess historia. Det var en tidigare ägare, tillika trädgårdsmästardotter, som lät plantera pilen runt 1990. Trädet är alltså inte speciellt gammalt men har särskilt på senare år vuxit snabbt.

Pilen - en alltmer uppskattad personlighet

Från början var vi inte särskilt förtjusta i det stora trädet, som skräpar ner förfärligt och vars långa hängade grenar är till förtret för gräsklipparen Traktor. Vi var ju heller inte ensamma om att ha fördomar om släktet salix, som ju sällan nämns i termer av någons favoritträd - tvärtom varnas det ofta för att plantera pilar i närheten av vattenledningar och liknande. Planen var därför initialt att avlägsna trädet tämligen omgående. Av någon anledning blev detta inte av och det är vi mycket glada för idag.

I takt med att pilen satt fart i höjd och bredd har den nämligen även begåvats med alltmer karaktär och personlighet. Få, om ens något svenskt träd, torde ha förmågan att se så tjusigt åldrad ut så snabbt som pilen. Barken är undenbart grovt fårad och har lagt sig till med klädsamma mosspartier. Grenar har också vuxit ihop kors och tvärs på ett charmigt vis och skapar idag små fönsterrutor som särskilt Dennis förstår att uppskatta. Inte sällan har vi hittat hasselnötter och ekollon som han kilat fast här.

Pilen har helt klart genomgått en klassresa och måste idag betraktas som en av våra mest uppskattade vänner i trädgården. Nu har vi till och med planterat nya pilar på andra platser på tomten och ser med spänning och förväntan fram mot att få se dem växa upp.

Överskattade besöksträdgårdar - del 1

Många trädgårdshemsidor tipsar om trädgårdar värda ett besök. Vi tycker det är minst lika viktigt att varna för trädgårdar man bör hoppa över. Vi börjar med Wij Trädgårdar i Ockelbo, som nog är den värsta pretentiösa smörja vi lagt ögonen på i trädgårdssammanhang.

Lite oväntat hittade vi flera trevliga besöksmål i Ockelbotrakten - Bysjön med intilliggande fornlämningar och massor av kantareller, en riktigt bra antikaffär och en loppis där vi fyndade märkliga antika pepparkaksformar. Besök gärna orten - men hoppa över Wij! Den famöse Lars Krantz projekt är näst intill meningslöst: botaniskt komplett ointressant, ostrukturerat och hutlöst dyrt. Med tvekan godkänt kanske den nya rosträdgården kan få, men VARFÖR ska man köpa en ros (förutom det faktum att vi inte gillar rosor förstås) i trädgårdens butikshörna, när den är dubbelt så dyr som på vanliga plantskolor, och inte ens uppdriven i trädgården? Vi har absolut ingenting emot prylar och konst (?) i en trädgård (gärna en smula bedagade - se 2008-12-07), men i det här fallet visste vi inte om vi skulle reagera med hånskratt eller fasa. Kalla oss gärna konservativa, men det är en förolämpning mot landskapets alla träd att kalla temaparken vid ingången för "Skogens trädgård".

Hur kul är det här? Bilden hämtad från Wijs egen hemsida -
själva hittade vi inget värt att fotografera.

Kolis och russinattacken

I en näst intill fruktlös strävan efter att komma på något positivt med den ihållande kylan, kan i alla fall Kolis närvaro tjäna som lite uppmuntran. Vackra Kolis är nämligen en smula restriktiv med sina besök under vintern, och tittar bara förbi när det är som eländigast och kallast. Som nu. Orsaken till hans avoghet mot oss är något ovanlig: Russin. Vi hade nämligen läst att koltrastens oöverträffade favoritföda under kalla vintrar var rumstempererade russin. Sagt och gjort - ivrigt kastade vi ut en näve Sun Maid när han visade sig en frostig morgon för några vintrar sedan. Bah! Det skulle vi låtit bli. Russinen blev liggande ouppätna tills Konrad (se 2008-12-09), trädgårdens trogna avfallskvarn, förbarmade sig över dem. Kolis däremot, skickade klagobrev till Djurskyddsombudsmannen angående nordupplänningarnas vana att inte bara vara allmänt träiga, utan att dessutom alltsomoftast slänga russin på intet ont anande koltrastar.

Uppblåst Kolis, missnöjd med behandlingen i Tierp, poserar
på ett staket i Knivsta (skulle det vara bättre???)

Tack och adjö då, vilka ni nu är

Jaha, så kom den då, den lägsta temperaturen på över två år. Strax innan soluppgången i morse visade den digitala termometern att det varit -18,1 i Köksträdgården under natten, och det när snödjupet inte ens skulle tvinga en silverfisk att behöva sträcka på sig för att ha fortsatt fullgod utsikt. Det är nog tyvärr bara att konstatera att denna jobspost innebar slutet för många av våra mindre hårdhudade vänner. Vi får väl se framåt Valborg vilka av våra småttingar som endast har en framtid som går via magen på kompostkvarnen. Vi fruktar för ett omfattande nekrologskrivande framöver. Men sånt är livet, och ärligt talat - skulle man verkligen bli lika glad över dem som klarade sig om alla gjorde det? And where's the sportmanship in that?

Årets första bokfynd

Se här vad man kan hitta på Åkes Sakförmedling i Läby - Växternas liv från 1953, samtliga elva banden, i obläddrat skick, till priset av några pocketböcker! I en tid där populärvetenskap tolkas som SVT:s Gröna rum känns det tryggt att man fortfarande har fädernas arv att falla tillbaka på. Dåtidens böcker var inte bara vackrare, de är oftast fortfarande mer matnyttiga än de som tillhandahålls idag. Ta vad som helst av Tor Nitzelius och jämför med senare trädböcker på svenska får ni se. Kan man överse med att Wollemian (Wollemi Pine) ännu inte var upptäckt på hans tid finns det ingen anledning att vända sig till någon annan litteratur än hans. Nationalnyckel - Bah!

Såna här böcker gör man inte längre

Nyårsångest

Så här i backspegeln ter sig 2008 som ett ganska lyckat odlingsår. Sommaren blev ovanligt blöt, varför många nyplanteringar klarade sig från den traditionella torkdöden. Den efterföljande vintern har dock hittills inte infriat våra förhoppningar om att kunna dra någon nytta av växthuseffekten. Tvärtom tycks den här vintern bli betydligt kallare än de tre föregående. Med undantag av veckan före jul, då all novembersnö smälte, har det varit minusgrader dygnet runt, hela december, och nu har det börjat bli riktigt kallt, bortåt tio minusgrader ända in närmast husväggen, dit den uppstammade skärmlavendeln flyttats i ett naivt övervintringsförsök. Tiodygnsprognosen talar också om fortsatt kallt, men ingen skyddande snö i sikte. Långsamt börjar man inse att det kanske inte var någon lysande idé att välja just 2008 som det stora utplanteringsåret för små exotiska träd...

Trädgården fryser - kallt men ingen snö, bara tjockt med rimfrost

Bäddat för triangeldrama?

Apis och Gapis (se 2008-12-19) har fått en tjejkompis i nyårspresent! I blomsteraffären föll vi för de mjuka barren och den vackra gröna färgen hos den lilla australiska rumsgranen Sheila, och tog henne med oss hem. Apis och Gapis blev till sig må ni tro! Sheila är nämligen en Araucaria precis som de, men en Araucaria heterophylla från kontinenten down under.

Sheilas mjuka tassar

Sheila har ömtåliga luftrör, och ska Apis och Gapis göra henne sin kur får de hälsa på henne inomhus året om. De tycker båda att hon är ljuvligt söt, med sina symmetriskt växande grenar. Uppifrån ser hon nästan ut som en snöflinga!

Med glatt temperament hälsar Sheila sina båda beundrare med ett käckt "Aye Mates!" Frågan är bara vem hon kommer föredra? Den galante Apis med sina post-koloniala vanor, eller en händig motorman som Gapis?

Sheila dansar snöflingebalett