Hackning pågår

Attans också!!!

Vi fick nyss ett upplysande mejl från vårt webbhotell om att vår hemsida har blivit hackad och att den därför tagits ur drift! En snabb kontroll ger vid handen att det stämmer. Ingenting förutom själva startsidan går längre att besöka.

Samtidigt som det nästan känns lite smickrande att någon valt att hacka just vår lilla anspråkslösa och betydelselösa domän i cyberrymden är det naturligtvis också en smula irriterande. För trots mot vad många tror är det knappast bloggen vi lägger ner någon större omsorg på. Det är listorna på hemsidan som är det som uppdateras flitigast och noggrannast. Bloggen är bara till för att om möjligt hjälpa läsare att hitta hem till oss. Det går väl så där måste villigt erkännas. Redan innan hackningen hade bloggen besökts av nästan 20 gånger fler enskilda besökare än vad hemsidan förmått.

Vi ger dock inte upp så lätt utan ska, när vi får lite mer tid, försöka få hemsidan på banan igen. I väntan på detta visar vi en liten pausbild på vad som samtidigt pågår i trädgården. Voilà, får vi lov att presentera den just påbörjade sista etappen på nya stora PK-parti?

PK-parti i tillblivelse

PK står i detta fall för trädgårdsgurun Peter Korn, ety det är i enlighet med hans lära som stenpartiet fyllts med två traktorsläp 0-8-grus och ingenting annat. Att anpassa anläggningen bättre till våra regnfattiga nordupplänska förhållanden, genom att göra den till en blötbädd, är dock vårt eget påhitt. Likaså att, i likhet med vårt succéprojekt Klippträdgården, täcka hela ytan med största möjliga antal stora stenar - både för att utjämna klimatet och för att bättre bevara fukten.

PK-partiet är primärt tänkt för de lite mer fuktkrävande örter som nu och på sikt är på väg att evakueras från vår knastertorra Örtagård. Det första vi kommer att plantera nu i helgen, när bygget beräknas stå klart, blir dock vårt nyinköpta kinesiska vitbäriga körsbär, Prunus tomentosa 'Snövit'. Exakt detsamma som alla trädgårdsbloggare redan målande beskrivit hur de inhandlat av den finska plantskolan Blomqvist på Nordiska trädgårdar i Älvsjö. Jodå, vi var också där, men tyckte kanske inte att det annars var så mycket att skriva om i år.

Go Jul!

Gröna gräsmattor, +6 grader och duggregn!

Det blev då en välsignad jul, sa arboarkticerna och fick någonting religiöst i blicken, ty det här utspelade sig på den tiden då man firade julen till åminnelse av vintersolståndet.

Nu har det vänt! Bara cirka hundra dagar återstår att uthärda 

innan det är vår igen. Och med en vinter som den här ska det nog gå bra.

En skön och förhoppningsvis grön jul tillönskas alla trädgårdsvänner och andra läsare!

Äntligen hände det...

Äntligen blev det den där drömsommaren som man aldrig trodde att man skulle få uppleva. Myggfritt men ändå lagoma mängder regn och högsommarvärme. Och trots den värsta vintern i mannaminne (och längre än så) betedde sig trädgården äntligen som vi ville. Allting växte sig stort och blommade:

Frilandsfuchsiorna vi planterade i höstas växte sig jättelika

och har blommat galet hela sommaren

 

Äntligen har det tolv år gamla skottet av sörmländskt

vildvin förstått att det är en klätterväxt och inte en

svagväxande marktäckare

 

Äntligen har arbetet kommit igång med att förvandla den fula gropen på

Pelousen till ett nytt stenparti med våtbädd

 

Äntligen blev fjällexpeditionen till Härjedalen av - en upplevelse med mersmak.

Här en närgången ljungpipare på Hamrafjället.

 

Äntligen levde Köksträdgården upp till våra högt ställda förväntningar...

 

...och äntligen landade tefatsmänniskorna i vår trädgård. Eller vad är

det här? Det är i alla fall ingenting vi har sått!?

Jamen faktiskt, det växer ju!

Den naturkatastrof, de svaga kallar vinter, hägrar. Den här bilden är en nyttig påminnelse om hur eländet såg ut för nästan exakt sju år sedan:

Isch! Snart på en gräsmatta nära oss. Men vi är beredda.

Konjaken är bunkrad och dubbdäcken är på.

Än så länge ser det dock ut så här på ungefär samma plats:

Vad var det som hände?

Även utan det vita gucket på marken måste vi medge att bilderna ter sig tämligen olika. Titta till exempel på jättepilen till höger eller den sorgligt misskötta Örtagården mitt på bilden. Attans! Det verkar trots allt som att saker växer upp även i Arboarkticum. Varför har vi aldrig noterat det tidigare?

Bonusbild på årets sista (?) fjäril bland de i år ratade vindruvorna

Växtstöd

Arboarkticerna plöjer ner en smärre förmögenhet i påsjord varje år. Uj så oekonomiskt, men ack så praktiskt. Andra varor som vi ofta lider brist på, men inte sällan är för snåla för att prioritera inköp av, är störar och stora bambupinnar. Då får man istället ta vad man har till hands för att stödja upp rangliga träd och skydda småttingar som annars skulle kunna bli mat för åkgräsklipparen.

Hassel med svart tryffelmycel,
övervakad av gammal rullgardin

Gingko biloba, uppstagad av skidstav

Kaukasisk bäralm på gammalt hyllkonsollfäste

Fjärilsranka från Kangding på uttjänt julgran

och golfklubba till stöd för manchurisk katalpa

Arboarkticerna bygger en torvmosse

Men hur gick det med det hålrotsangripna Örtland 2? Bytte vi ut jorden och planterade tillbaka de evakuerade örterna? Njaej, så blev det inte riktigt. Huvudorsaken är att vi inte längre litar på den täckduk som finns till försäljning i handeln. Vår erfarenhet är att ogräs (särskilt knölklocka) ändå alltid lyckas ta sig in i pallkragar och andra planteringarna på sikt. Däremot tror vi inte att ens hålroten klarar av att forcera dubbel UV-säker och vattentät markduk i plast.

Samtidigt har vi under flera år sörjt att vi inte med någon större framgång kunnat odla de många nyttoväxter som pors, skvattram, kalmus, strandklo och kabbeleka med flera, vilka kräver betydligt fuktigare odlingsbäddar än vad vi har kunnat erbjuda. Därför slog vi nu två flugor på smällen och skapade vår första våtbädd – eller rättare sagt, eftersom vi inte använde någon annan fyllning än nio balar torvströ från Granngården, så har vi skapat oss en egen torvmosse.

Så här gjorde vi enligt vår egen inte särskilt renläriga metod:

Vi grävde oss ner till hyfsat steril nivå - ungefär där växtrötterna upphörde

Hela bädden lutar svagt och ganska nära markytan i den lägre ändan

ordnade vi en avrinning med hjälp av en överbliven bit stuprör, en herrsocka

i akryl och en liten stenkammare av trasigt tegel vi hittade i marken.

Sedan lade vi tillbaka grässvålen vi tillfälligt tog bort.

På med dubbel markduk (det hade nog räckt med en).

Gör ett så litet hål som möjligt och pressa över avrinningsröret.

I med riven torvströ (gärna grov sådan)

Klipp bort överflödig plast och fyll på vatten

Ordna några trevliga kant- och trampstenar och plantera fuktighetståliga

surjordsväxter. Tandrötterna, dvärkbjörkarna och några andra växter på bilden

har bara lånats in som statister. Dessa ska få flytta in i den stora riktiga

våtbädd som vi planerar att bygga på Pelousen i höst.

66666...

...exakt så många unika läsare hade besökt vår blogg när vi tittade in för 10 sekunder sedan. Jo, det är faktiskt sant och vi hade ingen aning om detta innan vi tittade på Bloggers statistik (nu för 15 sekunder sedan).

Här hade vi egentligen tänkt skriva en typiskt arboarktiskt svårmodig och cynisk text om att känna sig utanför och motvalls, om att bryta mot konventioner, om att vara missförstådd av sina släktingar och att anses kufisk och konstig av sina kollegor. Kort sagt, att alltid vara avvikande utan att egentligen sträva efter det.

Hellre död än röd. Till och med blodhasseln kverulerar

Men just nu känns detta inte riktigt trovärdigt. Med så många läsare kan vi ju inte vara helt missanpassade. Vi har just nu lite svårt att tro att detta bara är något slags Camilla Henemark-syndrom, något som gör att läsare tar sig in här bara för att kunna skratta åt den pågående freakshowen i Norduppland. Så kul är vi inte. Dessutom har vi på senare tid träffat så många underbara trädgårdsmänniskor att vi har svårt att känna oss missförstådda. Det är inte vi som är utanför. Det är alla de stackare som inte förstår att uppskatta den magiska förtrollningen som kommer med trädgårdens alla växter.

Det första som möter en nymornad arboarkticer en junimorgon.

Utsikt från ytterdörren.

På tal om underbara trädgårdsmänniskor. Vi hade egentligen tänkt styra sommarens svenska semestertur till Gotland. Idag hörde dock en av er 66666 av sig till oss för att prata polska magnolior, och trots att hon inte har en aning om vilka vi är undrade hon vidare om vi inte ville låna en stuga i Byxelkrok, så vi kunde åka till Öland istället. Tre frågor till er läsare: Är inte trädgårdsmänniskor helt fantastiska så säg? Och inte kan vi väl på allvar nappa på detta gentila erbjudande? Hur skulle ni göra?

De stora frågorna

Medan den nya bonden gör vårfint på åkern utanför staketet sliter sig arboarkticerna sig halft ihjäl innanför detsamma. Det är mycket plikter och tvång så här års - men det blir ju fint sedan, får man väl hoppas. Örtland har rensats, Köksträdgården har börjat iordningställas, årets första gräsklippning är genomförd (fast bara på den soliga Baksidan) och det nya stenpartiet har redan expanderats rejält. Det blev nämligen en hel del sand och grus kvar när inhyrde Hasse var klar. Detta behövde bara kompletterats med fem stora balar torvströ från Granngården i Tierp, samt några präktiga flyttblock förstås.

Vårbruk både utanför och innanför staketet

Det nya stenpartiet har redan expanderats

Årets första gräsklippning avklarad - kanske den enda man längtar till?

Men inne i arboarkticernas hjärnor pågår verksamhet av annat slag. Just nu brottas vi på olika sätt med vår existens. I förra veckan kontaktades vi av en känd trädgårdstidning som ville göra ett reportage från just vår trädgård. Trots att vi blev mycket smickrade (för att inte tala om förvånade) över erbjudandet svarade vi efter mycket vånda nej till detta. Huvudskälet var att vi var tvungna att medverka själva med namn och bild och då fick det vara.

Så långt det är möjligt vill vi även fortsättningsvis existera endast i virtuellt tillstånd vad det anbelangar en bredare allmänhet. Av samma skäl håller vi på att slå ur hågen våra tidigare långt framskridna planer på att delta i någon av sommarens öppen trädgårdsevent (mest troligt Tusen trädgårdar). Hur tänkte vi då? undrar vi nu. Visst kan vi röja vår identitet, men då måste vi ju döda er sedan. Arboarkticer gör sig  bäst på trädgårdbloggen och trädgårdsbloggar gör sig bäst på nätet. Allt annat är dömt att misslyckas.

Extra stenknäck

Så är vi äntligen igång på allvar! Norra Europas fulaste och sämsta experimentplantering - den arboarktiska Vallen - är nu ett tragiskt minne blott. I stället breder här nu ut sig embryot till vad som ska bli vårt nya stenparti.

Just nu mest ett hål i marken och en fasligt massa sten

Under flera år har vi samlat på oss stora stenar som vi fått upp ur jorden när vi planterat. Dessa ligger nu sorterade och upptravade i väntan på att få komma till användning. Först ska dock ett cirka 18 kvm stort område grävas ut till ungefär en halvmeters djup varpå en införskaffad markduk ska vecklas ut. Sedan läggs hästgödsel i botten innan stenarna varvas med en blandning av lika delar sättsand, torv och 0,8-grus.

Och så från andra hållet, lite närmare

För ovanlighetens skull har vi denna gång insett att detta skulle vara en alltför mastig uppgift att hinna och orka med själva. Via anslagstavlan på den lokala Ica-butiken har vi därför engagerat den frilansande trädgårdanläggaren Hasse för att ge oss en extra hand. 20 timmar får han på sig. Vi får se hur det går. Det känns jättemärkligt att ha en främmande människa körandes skottkärra i trädgården. Vi som knappt låter våra vänner eller släktingar komma hit. 

Borta på vinden

Vi har erkänt det tidigare så det är väl lika bra att stå fast vid den bittra sanningen - Arboarkticerna fuskar! En hel hoper av våra kinkigare växter slipper övervintra utomhus i den bistra zon 4-kylan. Det gäller framför allt lite mindre lignoser som vi inte riktigt tycker är mogna att flytta ut från hemmets trygga vrå ännu. Några andra av växterna, som olivträd, nerium och bougainvillea, lär det väl aldrig bli aktuellt att plantera ut pemanent (såvida vi inte köper en trevlig liten herrgård med skyddat läge i zon 0 inom kort (nä skulle inte tro det va?)).

Inomhusövervintringen säsongen 2011/2012

I år så fuskar vi mer än vanligt! Normalt nöjer vi oss med att tränga vi ihop alla ljuskrävande växter i två bokhyllor framför det enda fönstret i övervåningens ouppvärmda del. Nu har vi i stället monterat upp två starka lysrörsarmaturer i taket som gör att flertalet växter i stället kan övervintra betydligt mindre trångt och betydligt ljusare på något av de två extrabord vi satt upp i lampljuset. Fram tills nu har det normalt strukit med fler växter inomhus varje vinter än det gjort utomhus trots klimatet och de elaka skadedjuren. Det är den trenden vi hoppas sätta stopp för på det här lite ohederliga sättet.

Tänt vare här!

Och visst märks det att växterna förstår att uppskatta de nya arrangemanget. Det är ett liv och ett kiv av sällan skådat slag. Rena karnevalsyran eller åtminstone orangeristämningen råder. De enda dubierna vi har är hur det ska gå för några av växterna som vi antar skulle må bäst av att sova så här dags. Det finns väl en uppenbar risk att de blir gnälliga och kinkiga i vår i stället när det är dags att masa sig ut i trädgården igen.

"...rumba i engelska parken... lalalaa...'

Kulturkrockar

De norduppländska vallonbrukens julmarknader står som spön i backen och på söndag är det visst första advent. Den första saffransexcessen har redan peakat och sju sorters glögg är redan provpimplade. Kort sagt: julstämningen är på topp! ...eller kanske inte? Den behagligt ljumma hösten har nämligen lagt lite sordin på denna då den skapat kulturkrockar mellan sommar och vinter som sällan annars äger rum.

Den lilla röda ljuslyktan som brukar lysa upp snön på farstubron är inte
helt nöjd med konkurrensen om uppmärksamheten i år.

Intill ytterdörren står fortfarande olivträdet kvar i väntan på vinterförvaring.
Vem får komma in först? Hon eller årets julgran som redan väntar just intill?

Likadant är läget för den kaukasiska bäralmen (Celtis caucasica), som
också vill vara inomhus denna vinter (i fjol strök en kompis till honom med
i kylan utomhus). I väntan på att han ska tappa bladen får han snällt sällskapa
med årets jultall utomhus, ett stort och präktigt gulbarrigt exemplar. 

På farstubron står också brödgranen Apis och gnolar obekymrat.
Han är hemskt stolt över sina två krukor med höstljung som han bevakar
nogsamt. Blir det inte vinter snart och han får flytta in har vi hotat

med att hänga små julgranskulor på hans vassa tassar. Det är tveksamt om
Apis kommer att kunna ta det med med bevarad stolthet.

Griniga gröna tomater

Alla växter har inte förstått att utnyttja årets ovanligt långa, torra och varma sommar lika bra som yuccapalmen i gårdagens text. Tomaterna till exemel.

Massor med tomater...

Visserligen har vi aldrig någonsin fått lika många tomater. Det fullkomligt dräller av dem i stora klasar. Och visserligen har vi aldrig fått så stora och vackra tomater som i år. Men vad hjälper det?

...och rekordstora.

Inte en enda av de mångtaliga, granna och gigantiska frukterna har den gynsamma sommaren till trots haft lust att mogna. Tomaterna lyser fortfarande i september grönare än gräsmattan. Vad kan vi ha gjort för att förtjäna detta??

Västgötskt husmorstips

Det har varit en konstig sommar med alldeles för stort fokus på dålig grannsämja och friska träd som plötsligt dör. Fortfarande tyder dock ingenting på att de senaste dunkfynden kan knytas till något sabotage. Kanske är det, som en av våra läsare var inne på, bara frågan om ett fånigt hot. Avlägsnandet av träd är likväl temat för dagen. Igår var det nämligen Hans-dagen och enligt en folklig uppfattning från Västergötland är det just den 29 augusti som man ska fälla aspar för att slippa telningar.

Nere i det hörn vid infarten som vi sällan visar, i den ännu så länge oröjda delen av Nedre pinetet, växte fram till igår fyra hyfsat stora aspar. Efter flera års misslyckanden med att ringbarka bort dessa aspar var vi beredda att testa denna västsvenska visdom. Tidpunkten var också ovanligt väl vald medan träden fortfarande kunde falla ut på den obrukade åkern, innan det nya staketet slutgiltigt är på plats.

Ett sällan visat ovårdat hörn av Nedre pinetet (Lunden i bakgrunden)

Närmare titt på högstubben mitt på förra bilden

Annan högstubbe sedd från andra hållet (med Skogen i bakgrunden)

Nu är de bångstyriga asparna alltså väck och kvar är i stället bara tre högstubbar, tänkta att kläs in i vildvin och murgröna. Om husmorsknepet verkligen fungerar återstår dock att se. Nu ska här röjas och göras plats för ännu fler konstiga granar som försurar och fördunklar tillvaron för alla som hatar träd.

X-sti flygare/nassenaldag

Då var årets lägsta ledighet utanför sommarsemestern till ända. Sex långa dagar och ett strålande (om än väl torrt) väder skulle borga för ett verkligt nappatag med vår eftersatta trädgård. Så blev det nu inte riktigt. Redan på onsdagskvällen, bara en timme in på ledigheten, lyckades en av arboarkticerna med konststycket att sabba en hornhinna på en elak kvist. Pang! Där gick tre dagar åt helsike med brännande smärta, blindhet och besök på S:t Eriks ögonakut i Stockholm som följd. Trevlig helg!

Nåja, lite hann vi få uträttat i alla fall - utöver ett fasligt ogräsrensande och sedvanligt vattnande:

Äntligen fick vi lite fason på Lunden igen
efter Barbros grisliga attack i höstas

Köksträdgården är äntligen färdigbrukad för våren.
Pallkragarna blir allt fler, gräsmattan allt mindre.

De plågsamma växtförsöken på norra Europas sämsta växtplats - Vallen - är över.
Nu anläggs här i stället ett nytt stenparti för växter som verkligen vill ha det magert.

Snart försvinner gärdsgården. Virket till vårt nya Zorn-staket har införskaffats.
Den gamla vedboden är också snart ett minne blott. I vecka 29 kommer den nya.

Ännu en vår i sikte

Nu går tulpantiden mot sitt skälvande upplösningskapitel, och man vet inte riktigt om slutet är lyckligt eller olyckligt.

Tulipa ssp. '?'

Javisst, nu väntar den ljuva sommartid! Men att våren så obönhörligt är över är alltid kluvet - det går för fort.

Som alltid finns bot för melankolin! Ikväll gör vi i ordning lökbeställningen till Botanicus, för att i höst kunna se framtiden an, trots de nordanvindar och mörker som väntar runt kröken. För en växtälskare finns alltid en kommande säsong att längta till!

Survival of the loony

Äntligen har vi fått ut de sista (?) frösådderna på stratifiering! Det är i senaste laget, eftersom tre veckors kyla är absoluta minimum för de mest lättgrodda perennerna, och de flesta behöver betydligt längre tid än så. Men i kvällspressen meddelas idag att amerikanska meteorologer hävdar att vintern på våra gudsförgätna breddgrader ska vara till i maj, så det ordnar sig kanske. Hurra (?).

Arboarkticer samlar som bekant på det mesta i växtväg, men för vissa arter ger det extra tillfredsställelse att få kryssa för en ny variant i listorna. Check! Done! Got ya! Catch them all!! I år fanns till exempel Paeonia intermedia, centralasiatisk pion, i sortimentet hos Konnässörsklubben – det vill säga Göteborgs botaniska trädgårds medlemsklubb.

Konnässörsklubben tillhandahåller på ett förnämligt vis korta beskrivningar av arten på påsen, och just beskrivningen av Paeonia intermedia fick oss att ännu en gång fundera över samlandets psykologi och nörderi.

”En sällsynt pion som förväxlats med P. anomala
men har ett helt annat rotsystem”

”Ett helt annat rotsystem”. Jaha! Mhhh! Minsann!!! Detta rotsystem får oss alltså att betala 50 kr påsen plus frakt och invänta groning i cirka två år, för att sedan lyckligt kunna pricka av Paeonia intermedia i listorna? För den sibiriska pionen, Paeonia anomala har vi ju såklart sedan länge.

Varför utsätter vi oss för detta? Vad är det som låter denna samlandets gen fortleva genom årtusendena? ”Survival of the fittest” har vi alla lärt oss, men ärligt talat: hur överlägsen är man egentligen, när man ligger där på knä och rafsar i rabatten, för att bevisa för omgivningen att ens centralasiatiska pion faktiskt har ett ”helt annat rotsystem” än den hart när identiska sibiriska pionen intill???

Jamen dö då, för f*n

Redan sommaren 2009 beskrev vi i en sentimental och lätt patetisk text våndorna av att döda ett träd. Det var fru Asp, vår största och vackraste asp, som fått smaka på det kalla stålet. Eftersom hon växte på helt fel plats och dessutom hade börjat suga musten ur sina nyplanterade grannar i Körsbärslunden hade vi sett oss nödgade att ringbarka den gamla primadonnan.

Länge tyckte vi att hon blängde förebrående på oss medan hon, allt mattare, erfor hur livet rann ur henne. En god stund var det därför också förenat med obehag bara att vistas på platsen så länge den sargade damen ännu var vid medvetande.

Den sedan länge ringbarkade fru Asp...

När följande vår så kom och fru Asp slutgiltigt skulle falla för motorsågen gjorde vi nästa fasanfulla upptäckt. Aspeländet hade återvänt från de döda och spirade som om ingenting hade hänt – och detta trots att absolut ingen som helst kontakt längre kan finnas mellan trädets topp och rot! All bark och bast är verkligen minutiöst avlägsnad på en nära 30 cm bred ring runt hela stammen.

Som om inte detta skulle räcka sågade vi sent i höstas dessutom ett flera cm djupt spår i den redan helt nakna stammen. Denna gång skulle väl den sega zombietanten ändå inte kunna fortsätta plåga oss?

Nu när Fru Asps andra vinter som avrättad snart är till ända är det bara att konstatera att det återigen är vi som fått bita i gräset. Det helt omöjliga har hänt igen. DEN ODÖDA ASPEN spirar ånyo och har redan fällt ut flera av sina ondskefulla ulliga hartassar.

...går igen, igen!

Några funderingar bara. Vad livnär sig den otäcka gengångerskan av? Dålig karma från aboarkticer med dåligt samvete? Och vad ska vi göra den här gången? Silverkulor eller en påle genom hjärtat?

Dripp dropp

Vi vaknade mitt i natten av ett märkligt ljud.

Dripp.

Dripp dripp.

Dropp.

I vårt dimmiga medvetandes sömndruckna, knappt halvvakna töcken reagerade vi på vintervis: ett märkligt ljud är förmodligen något att bli bekymrad över. Storm? En plog som kört fast därute på vägen? Ett rådjur som skriker ut sin svultna olycka i de förtvivlade försöken att forcera det halvmeterhöga snötäcket?

Men så plötsligt vaknade minnet, och påminde oss hur ljudet av vattendroppar på ett fönsterbleck låter. Och aldrig har väl våra trumhinnor njutit så av att lyssna till hur smältande snö långsamt, långsamt slog ner bara några decimeter från oss, som inatt, efter så många, långa veckors fångenskap i köldgradernas våld.

Och till det ljuvliga lätet av smältande snö somnade vi lugnt och lyckligt om igen och drömde om sprakande färgprakt i en värld där plusgraderna återtagit herraväldet.

I en dröm ...