fredag 31 juli 2009

Blommig fredag: De smås dag

Grannast och störst – det tycks vara grenen framför alla i år. Vi tar tillfället i akt och ägnar i stället blommande fredag den här sista julidagen åt de två välförtjänta vinnarna i knatteloppet.

Hostorna blommar i lunden. Massiva, kompakta och med allt större blad. Men funkiafavoriten framför alla är alls inte den största eller mest praktfulla, utan i stället det här rara lilla musörat.


Hosta 'Blue Mouse Ears', blott 20 cm, är
trädgårdens enda accepterade gnagare

Gömd under Leonard, dvs magnolia x loebneri ’Leonard Messel’ vinkar vår andra vinnarminsting med sin lilla blomborste. Det är dvärgrutan, Thalictrum kiusianum , som nyligen omplanterad tackar för omtanken. Dvärgrutan införskaffades förra året, och var faktiskt åtminstone till omfånget en smula större då – just nu är bladverket inte mycket större än en tändsticksask. I våras upptäckte vi dock att vi lyckats plantera den rakt ovanpå en rejäl krokusrugge, med svåra slagsmål och visst blodvite som följd. Nu har kombattanterna särats och den lilla rutan tycks lyckligtvis ha gott läkkött.


Liten, men med försedd med rejäla knytnävar

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

torsdag 30 juli 2009

Grattis Helena och Elin!

När den sköna Helena rövades bort från Troja grät hon och där tårarna föll spirade den imposanta växten helenion fram, berättar myten. Namnet blev med tiden förvanskat till alant, vilket av allmogen tolkades som Åland – och det är alltså så Inula helenium fått sitt svenska namn ålandsrot. För att hedra dagens namnsdagbarn ska vi ägna lite tid åt denna.


En namnsdagsblomma

Alanten är ett riktigt universalmedel men det är bara den banandoftande roten som används. Trots att den innehåller nära 45 procent inulin är smaken bitter. Kanderad går den dock att äta som godis, något som också påstås skänka behaglig andedräkt. Att detta snask skulle vara beroendeframkallande verkar dock inte sannolikt men faktum är att historieskrivaren Plinius den äldre berättar att romerska kejsarinnan Julia Augusta inte kunde leva utan en daglig dos skivad kanderad helenium.

Själva följer vi hellre den nordiska seden att krydda brännvin med ålandsrot och det blir inte alls tokigt. Gissningsvis tänkte de medeltida munkarna i samma banor för utöver att använda roten mot de sedvanliga åkommorna, pest och inälvsmask, spelade alanten även en viktig roll i framställningen av vissa viner.


Ålandsroten har onekligen fått en hedersplats i Örtagården

Ålandsroten brukar beskrivas som vår mest storväxta krissla och är verkligen imponerande med sina dryga två meter i höjd, men faktum är att det finns en ännu större underart. Denna jättelika växt som kan bli upp till tre meter hög har logiskt fått namnet gotlandsrot. I väntan på att någon ska upptäcka den megasuperstora underarten grönlandsrot blommar de båda andra just nu i Arborkticum och är faktiskt det första som möter en örtagårdsbesökare som kommer färdandes på vägen norrifrån.

onsdag 29 juli 2009

Månklättraren

I sommarskymningens glesnande ljus är månfrörankans blad som allra vackrast.


- Det går kanske inte fort, men till månen ska jag.

Vi har alltid haft speciell känsla för växter som klänger och klättrar, och den amerikanska månfrörankan, Menispermum canadense, är en av våra favoriter. Månfröranka! Kan ett namn låta mer sagolikt!

Månfrörankan är inte omöjlig att få tag på i handeln, men den är av någon anledning inte heller alldeles vanlig. Ännu en gång undrar man varför?

Förutom den amerikanska månfrörankan finns det en asiatisk variant, Menispermum daurica. De båda är ganska lika, och båda är mycket härdiga. Månfröranka är tvåkönad, och honplantorna påstås få vindruvslika bär om de små blommorna blir befruktade. Månne är detta förklaringen (återigen!?) till att den är ovanlig i trädgårdar - plantan är nämligen giftig.

Vår månfröranka är ursprungligen en liten, liten rotbit från en plats där just den biten inte längre behövdes. Från början vårdade vi den lilla telningen i kruka, men sedan flera år tillbaka är den utplanterad i Lunden, där den klättrar uppför ett gammalt plommonträd, och varje år orkar en smula närmare månen.

tisdag 28 juli 2009

Skogens överskattade kråkguld

Ingen kan på fullt allvar tycka att gula kantareller är världens godaste och bästa matsvamp. Nej, kantareller plockar man främst av två skäl: för att ingen annan ska få dem och för att retas med grannen som aldrig hittar några.


I väntan på stekpannan

Besvärliga är de också (svampen, menar vi nu). När man hittar dem, ofta i den värsta fästingskogen, är de vanligtvis insnärjda i gräs och mossa, och sedan, väl hemtagna, tar fanskapet en jäkla tid att rensa. Svampuslingarna på bilden nedan tog närmare 3 timmar att få rent och då var korgen ändå bara halvfull. Riktigt goda är kantareller dessutom endast helt pinfärska. Att torka överskottet går inte – de blir sega och smaklösa, och hur väl man än förväller dem går de heller inte att frysa in utan att en viss beska blir resultatet när de tinas upp igen.

Men det finns en sak man kan göra. När du rensar kantareller: sortera ut de minsta, fastaste och vackraste exemplaren och lägg dem i en egen skål (se bilden). Koka en ättikslag enligt receptet nedan, sylta in kantarellerna i en dekorativ burk och ät dem sedan med vördnad vid högtidliga tillfällen. Detta är en klassiker till allt vilt, men blir också ett uppskattat tillbehör t.ex till färska rödbetor med chevre och akaciehonung.


Bukfylla till vänster, Extra Primo till höger

Det finns säkert hundratals recept på syltade kantareller. Det här är det vi tycker blir bäst, trots att det är löjligt enkelt, eller kanske just därför...

Koka ihop en lag av
2 dl inläggningsättika (se flaskan för proportioner)
1,5 dl strösocker
1 kanelstång
2 cm skivad färsk ingefära
3 torkade chilifrukter
4 lagerblad
5 enbär
och 6 kryddnejlikor

Förväll 2 liter små vackra kantareller i sitt eget spad tills all vätska förvunnit (använd inget matfett men salta gärna lite när svampen svettas som mest). Häll svampen i den färdiga lagen och låt det få ett uppkok. Häll upp i en väl rengjord konserveringsburk, för estetikens skull, eventuellt med några nyplockade röda lingon, om säsongen så tillåter. Håller i flera år om den förvaras i kylskåpet, men burken brukar bli tom långt tidigare. :-D

måndag 27 juli 2009

Goda grannar: Teddy och Freddy

Härom morgonen noterade vi ett krafsande läte som tycktes härröra från det krönta måttet ovanpå hörnskåpet i köket. Nå, inget ovanligt med det: eftersom Arboarkticum är tämligen lantligt beläget är vi vid det här laget vana vid att allehanda sexbenta grannar av misstag eller av nyfikenhet kommer på oväntat besök och sedan gastar på hjälp då de råkar i trubbel.


Jaha, vem är det som klantat sig den här gången då?

Dock ackompanjerades krafsandet denna gång av knappt hörbara pip. Hm. Inte piper väl varken tordyvlar eller griniga humlor? Faktiskt infann sig en smula - men bara en smula! - obehag, innan en hjältemodig arboarkticer mycket rådigt lyfte ner måttet för att avslöja besökaren.

Och! Obehagskänslan förbyttes omedelbart i lyckligt förtjusta tillrop från alla tvåbenta närvarande, när det visade sig att gästen inte bara bestod av en, utan två, förtjusande småkillar från andra sidan innerväggen som fridfullt snusade på botten av kannan:


Shhhh, vi sover!

Då och då gäspade någon av dem, och pep lite fridfullt i sömnen, och att äventyret hade kunnat sluta illa om de inte hade blivit upptäckta tycktes de lyckligt omedvetna om. Att ta sig upp ur det krönta måttet med dess glatta väggar hade inte alls varit någon barnlek för en ung läderlapp! Men på ungdomars vis räknade de naturligtvis kallt med att någon vuxen skulle komma till undsättning.

Nå, som de ansvarsfulla grannar vi är, lyfte vi försiktigt ut kannan och klättrade upp på taket i ett skuggigt hörn. Efter att ha lyft på en takpanna i ytterkanten tippades de båda (nu sömnigt plirandes upp på oss) busfröna ut. Innan takpannann sattes tillbaka och de båda vännerna somnade om, tätt kurandes intill varandra, hann de pipa att de hette Teddy och Freddy och precis lärt sig flyga.

Att fladdermöss är fridlysta och ska behandlas med största vördnad hoppas vi att alla är medvetna om - det sägs att en fladdermusflock kan äta en myggvolym motsvarande ett badkar (hur man nu har mätt det) på en enda natt. Vår trakt är lyckligt försedd med ovanligt många fladdermusarter, varav flera dessutom engagerat sig i lokalpolitiken.

Att döma av storlek och utseende är Teddy och Freddy antingen av arten nordisk fladdermus, Eptesicus nilsonni, eller gråskimlig fladdermus, Vespertilio murinus. Vi lägger en slant på det sista alternativet, eftersom det är en av få fladdermusarter vars läten är hörbara för människan - och vi har uppfattat Teddy och Freddy och deras släktingar som relativt pratsamma.

söndag 26 juli 2009

Ståndsmässig nyttoväxt - men ingen hästkur

Många känner naturligtvis igen spirståndset, Ligularia przewalskii, på bilden till vänster. Det är en riktigt gammal trädgårdsväxt som var populär i svenska rabatter redan för 100 år sedan. Faktiskt anses den så genuin att kulturarvsivrarna i POM (Programmet för Odlad Mångfald) nyligen gått ut i ett upprop där man efterlyser odlingar där spirståndset kan ha stått sedan före 1940.

Själva tycker vi kanske inte att den här gula flaskborsten är så mycket att yvas över, men eftersom ståndssläktet (Ligularia) har använts medicinskt på flera sätt så var vi ju tvungna att ha åtminstone någon representant i Örtagården.

Sedan vi lärt oss att det vanliga vilda ståndset, L. jacobaea, även används till örtte och växtfärgning har vi numera fallit till föga och även släppt in detta gula ogräs i trädgården.

Men stånds är inte så harmlöst som det ser ut. Medan vi kan brygga Jacobste på det är det rent livsfarligt för betande boskap. Bara i England påstås att tusen hästar om året stryker med efter att ha käkat stånds. Hur det är i Sverige, som är ett av världens hästtätaste länder och där örtkunskapen samtidigt är ytterligt begränsad, törs vi inte ens tänka på, men försäkringsbolaget Agria är i alla fall oroade.

Som en ödets ironi är spirståndset ovan uppkallat efter den ryske forskningsresanden Nikolaj Przjevalskij, som annars är mest berömd för att vara den som i sista stund räddade världens sista urhäst, den mongoliska vildhästen, från total utrotning. Törs vi gissa att han inte gav den stånds att beta?


Parkstånds - en tredje sort - blommar nu i
skog och mark, liksom i Arboarkticum

lördag 25 juli 2009

Hotet från skogen

Ni minns kanske att vi häromdagen skroderade över hur mycket vi ämnar slita i vår trädgård, nu när semestern står för dörren. Det har dock uppenbarat sig ett hot mot planerna. Detta hot stavas: S V A M P.

Kan ni gissa vad det allra första var vi planterade i Arboarkticum?

- Kan det ha varit en märklig barrväxt gissar kanske någon?
- Någon spännande perenn??
- Ett exotiskt träd kanske???

Nä! Ingetdera! Det allra första vi petade ner i den arboarktiska myllan var ett torvblock.

Huh? Vaddå gräva ner torvblock, undrar ni??

Men det här var inget vanligt torvblock, utan en postorderinköpt jordklump, späckad med svampmycel. Närmare bestämt mycel till stolt fjällskivling, även känd som skogens drottning – det vill säga den mest majestätiska av alla våra svenska matsvampar (karljohan får faktiskt ursäkta). Under några år i början av 2000-talet såldes sådana block från svampforskningsstationen Funginova.


Intill husknuten 2003
Eftersom vi nu avslöjat att svampen kom före både träden och blommorna på vår prioriteringslista, förstår ni säkert att vårt intresse för svampplockning närmast är att likna vid besatthet. Efter några snabba rekognosceringssturer i våra uppländska svampskogar måste man ju erkänna en viss oro över hur vi ska lyckas hålla denna besatthet någorlunda i schack ett år som detta.

Och fjällskivlingarna då, hur gick det? Jodå, i tre år kunde vi skörda dussintals fjällskivlingar inpå husknuten – det är ungefär så länge som ett block ger skörd. Första året fick vi nästan tårar i ögonen av lycka när svampen dök upp. Denna sentimentala reaktion inför stolt fjällskivling har bedövats kraftigt under åren, då vi upptäckt att hagar och skogsbackar i just denna del av Uppland ofta ståtar med tröttsamt många fjällskivlingar som kan plockas i princip direkt från bilen.


Försten ut på svampsafarin 2009 - fler lär följa efter

fredag 24 juli 2009

Blommig fredag: Svartkummin

Till följd av kylan och stressen under försäsongen blev det ingen frösådd av ettåringar i Örtagården detta år. Den bedårande jungfrun i det gröna, Nigella damascena, känner förstås alla till. Eftersom de giftiga fröna, inlagda i vinäger, påstås vara bra mot fräknar (eller hur?) är den normalt ett måste i samlingarna, men så blev det alltså inte i år.


Fröpåsen förblev oöppnad i år

Nu visade det sig att det inte gjorde så mycket. Den nära släktingen svartkummin, Nigella sativa, har nämligen, lite sensationellt, självsått sig i rikliga mängder i ett av örtlanden. Och ska sanningen fram så är denna blomma nästan ännu mer bedårande. Visserligen är de båda blommorna snarlika, men i de avseenden växterna skiljer sig är det vanligen till jungfruns nackdel, ändå är det hon som är mest känd av de båda – det är synd.


Självsådda svartkummin i Örtland 6

Det vilda svartkumminet, med sina enkla ljust, ljust, blåa skira kronblad är väl så vacker som den domesticerade jungfrun, som numera går att få i alla möjliga färgställningar och former. Dessutom är svartkummin betydligt mer användbart. Till exempel är det inte alls lika giftigt utan är tvärtom en av världens viktigaste kryddväxter, som till och med vi förstått att skörda och använda. Jämte gurkmeja och bockhornsklöver torde svartkummin vara den mest oumbärliga kryddan i alla äkta curryrecept. Jämfört med jungfrun har svartkummin också betydligt fler och mer trovärdiga användningsområden som medicinalväxt. Till exempel är ett tips för den som tappat luktsinnet att hetta upp och sniffa på de kamferdoftande spiskumminfröna.


Månne oskyldigt blå, men definitivt ingen jungfru

Sist men inte minst har ju svartkummin haft den goda smaken att på egen hand föröka sig i vårt arktiska klimat, trots att den faktiskt bara växer vild vid Medelhavet och i Orienten. Plötsligt blir JUNGFRUN i det gröna ett mycket mer begripligt namn på den veka och frigida släktingen.


Här är det svartkummin på gång till nästa år också, eller..?

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

torsdag 23 juli 2009

Lata dagar i trädgården?

En samvetsfråga så här i högsommartid: är det någon som känner igen sig i den markerade texten ovan? Den är klippt från julitipsen på Odla.nu, och vi förundras ännu en gång över den bild av trädgårdsliv som svenska medier förmedlar.

I ärlighetens namn ska man väl erkänna att Odla.nu inte på något sätt är värst. "Lata dagar i trädgården" brukar vara en återkommande rubrik i kvällspressens livsstilsbilagor framåt semestertider. Och visst kom det till och med en bok häromåret med titeln "Latmansträdgården"?

Att intressera sig för växter och trädgårdsarbete är naturligtvis inget måste - men om man ser sin tomt som en krigsskådeplats där njutningen endast infinner sig när allt är "klart" (detta märkliga ord i trädgårdssammanhang), dvs gräset tuktat och ogräsfienderna nedkämpade, kan man kanske fråga sig varför man överhuvudtaget har en trädgård. Plats för studsmattan kanske???

Njuter gör vi när vi arbetar i vår trädgård. Den ständigt pågående verksamheten där är vad som ger året karaktär och struktur. Det betyder inte att vi inte stannar upp och går en runda i makligt tempo på kvällen för att se både detaljer och helheter - men den njutningen blir desto större med vetskapen om hur givande - och avslappnande! - dagens arbetsinsats varit.

Vi har snart semester. Då ska vi njuta av rogivande långa arbetspass i vår trädgård.

onsdag 22 juli 2009

En hyllning till örtagårdens verkliga proletariat

Den som kan sin svenska historia förstår att namnet rallarros knappast är uråldrigt. Att det ändå blivit så pass förhärskande hos gemene man kan inte enbart förklaras med den käcka alliterationen. Troligare är att det av praktiska skäl behövdes en rikslikare när folkbildningen kommit igång på allvar, ungefär samtidigt som järnvägsbyggandet. Få växter har nämligen lika många lokala och dialektala namn som denna, närmare 100 stycken finns nedtecknade.

En stor andel av namnen, särskilt i norr, har annars koppling till den vita växtsaften, som man i enlighet med signaturläran trodde kunde öka mjölkproduktionen hos både djur och människor. Och eftersom rallarrosen är vätskedrivande så stämmer det ju faktiskt. Den har även använts medicinskt på flera andra sätt.


Efter ett hektiskt liv, hack i häl på rallarna,
kan rallarrosen äntligen vila ut i Örtagården

Rallarrosen, Epilobium angustifolium, är alltså en ört och få andra sådana kan visa upp ett lika imponerande CV. Den rostade och malda roten har använts till kaffesurrogat och nödbrödsmjöl, de späda bladen har ätits som spenat och de unga vårskotten smakar precis som sparris – prova gärna, två minuter i lättsaltat vatten och lite smält smör är allt som behövs. Vidare smakar de torkade och jästa bladen nästan som riktigt kinesiskt te och växten har av det skälet tidigare odlats kommersiellt i stor skala i trakten av S:t Petersburg. Hela skogar höggs ner för att ge plats åt örten.

Även i Sverige har odling bedrivits men då i syfte att använda de ulliga fröhåren som bomullsersättning. Det gick dock inget vidare, varför försöken snart upphörde. Däremot går det fortfarande att hitta gamla allmogekuddar som är stoppade med rallarros-ull. Hur charmigt som helst! Det var heller inte ovanligt förr i tiden att nyttja de tvinnade fröhåren som ljusvekar.


Vissa rallarrosor, som denna vita variant, har numera genomgått
en klassresa och vill hellre bli kallade mjölkört. Klassförräderi?

Trots rallarrosens enastående meritförteckning undrar folk ibland varför vi odlar ogräs bland de ädla örterna i Örtagården! Skäms på er, dumma människor! Det var ju örter som denna som byggde det här landet!

tisdag 21 juli 2009

En dag i bondböneskogen

Om man vore en pilfink - vilket en vingförsedd grannfamilj i Arboarkticum är - så kunde världen just nu se ut på det här sättet:


Bondböna (Vicia fabia) - växer knappast till himlen,
men är majestätisk ändå.

Familjen pilfink, busksnårens trogna och trevliga småfåglar, bor vanligtvis i den stora pimpinellrosen intill köksträdgården, men så här under sommarsäsongen tillbringar de även mycket tid kring bönstörar och i bondböneskogen, som de tydligen utnämnt till sin privata lekplats. Vi tror att de ägnar sig åt rollspel: just nu är det Jack och bönstjälken de försöker illustrera. De tycks i alla fall ha vansinnigt roligt och det är inte utan att man blir lite avundsjuk på deras tillvaro ibland.

Själva får vi nöja oss med att skörda bondbönorna, vilket av bilden att döma bör ske ganska snart. I år odlar två sorter, den vanliga 'Express' och så 'Red Epicure', en sort som påstås ha röda bönor i de gröna baljorna. Vi får se vad vi gör av skörden av den här uråldriga delikatessen från Mellanöstern den här gången. Någon bondbönsvälling blir det i alla fall inte - bara tanken på något dylikt är vedervärdig! Men i en gräddig pastasås med färsk lök och svamp och rikligt med parmesan och svartpeppar ovanpå är de vackra grönsakerna förstås oslagbart delikata. Årets sista små majrovor kan man gott också slänga i. Som vi brukar säga: vad blir inte delikat tillsammans med svamp, parmesan och svartpeppar?

(Återstår nu bara att se om vi gör slag i saken eller om bönorna som vanligt hamnar i frysen.)

måndag 20 juli 2009

Paddock gör sig fin

För den som studerat vår hemsida och läst på om trädgårdens olika delar är begreppet Mormors grav ingen nyhet. Det är den ellipsformade planteringen, mitt på den forna gräsmatta, som lite missvisande går under namnet Pelousen. Mitt i Mormors grav har någon (förmodligen Dennis) planterat det ekollon som idag har utvecklats till vår största ek, och som lystrar till namnet Paddock (efter den kände schlagertextförfattaren).


Eken Paddock i Mormors grav har gjort sig sommarfin

Så här lagom till semestern har Paddock gjort sig extra fin. Alldeles på egen hand har han anlagt en dekorativ krans av grekisk vädd. Dessutom har han, årstiden till ära, lagt sig till med ansenlig samling galläpplen, som han stolt visar upp. Paddock är naturligtvis medveten om att detta även renderar honom en hedersplats på Örtlistan. Redan de gamla grekerna kunde ju konsten att färga skinn med ekens galler. Senare civilisationer har förstått att utvinna läkemedel ur dem och i vissa kulturer är det inte ovanligt att barn äter gallsteklarnas färggranna barnkamrar som godis. Yammi?


Eken Paddock och hans tappra galler

söndag 19 juli 2009

Linnés kaukasiska styvdotter

I juli är svenska trädgårdar (och trädgårdsbloggar!) fulla av stjärnflocka, Astrantia Major, och varför inte simma medströms för en gångs skull? De flesta perenner har både förespråkare och belackare men växten med det lite fåniga tillnamnet Linnés döttrar har vi aldrig hört ett ont ord om.


I var mans trädgård

Stjärnflockan är alltså knappast någon doldis som behöver uppmärksammas eller marknadsföras mer - möjligen kan man tillägga att den även hör hemma i örtagården, eftersom roten och jordstammen ansetts ha aptitstimulerande och urindrivande egenskaper (finns det någon ört som inte har det???). Låt oss därför lämna Astrantia major, dvs den stora stjärnflockan, och gå vidare till den något mindre kända släktingen Astrantia maxima - den JÄTTESTORA stjärnflockan.

Så heter den naturligtvis inte egentligen, utan går under det mycket tristare namnet kaukasisk stjärnflocka i försäljningssammanhang. När vi skulle anförskaffa ett exemplar för ett antal år sedan var det av någon anledning näst intill omöjligt. Om den överhuvudtaget fanns uppskriven i någon plantskolas listor var den alltid slut, eller hade överhuvudtaget aldrig levererats. Inte konstigt att vi började inbilla oss att detta var en mycket exklusiv liten fröken som det skulle krävas mycket dalt och pyssel med för att den skulle trivas.

Det var fel.


Jättestor och jättefin

Att den här näst intill invasiva matronan ska vara så svår att få tag på får nog betraktas som näst intill obegripligt - och vi lägger den till listan över lämpliga odlingsalternativ för den växtförsäljare som vill ha tips på lättförtjänta slantar.

Det behöver ju lyckligtvis vi inte bry oss om, utan vi odlar den för kronbladens supersnygga gröna baksidor och den välstoppade ståndarkudden. Dessutom är den mycket tjusig som eternell, för den som gillar att mumifiera sina växter.

lördag 18 juli 2009

Överskattade besöksträdgårdar 5: Träslottet i Arbrå

Hälsingland kan vara landets fattigaste landskap vad det gäller besöksvärda parker. Därför är det med sorg i hjärtat som vi måste slakta en av de få som påstås vara detta. Enda anledningen till att Träslottet i Arbrå nämns i dessa sammanhang torde nämligen vara just att det är så ont om andra intresseväckande objekt i trakten. Ingen kan på fullt allvar tycka att denna halvdassiga och illa skötta skogpromenad bakom lekplatsen ens är värd en omväg.


Knappast något slott, ej heller någon trädgård värd namnet

”Träslottets trädgårdar är skapade för att inspirera och visa, till exempel vilka växter som klarar ett nordligt klimat, hur man kan planera sin radhusträdgård, en skolträdgård eller göra om trädgården så att även den som har ont i ryggen eller sitter i rullstol kan sköta den. Miljövänligt och ekologiskt är viktiga begrepp”, heter det på hemsidan. Lovvärt men trist – även om man skulle lyckas med uppgiften – och det gör man inte.


Så här fint kan det vara i Arbrå, enligt Träslottets hemsida

Men lite välvilja och god fantasi kan man möjligen tänka sig att det en gång i tiden fanns en idé för hur detta skulle locka besökare och förmedla någon slags intresse, men det måste vara åtskilliga kapsejsade skötselplaner sedan. Måste ni prompt fara åt Hälsingland, besök Herrgårdsparken i Kilafors i stället, där finns åtminstone några träd med en intressant historia.

fredag 17 juli 2009

Blommig fredag: Lent och vasst

I vår torra släntrabatt blommar just nu två vänner som gör oss extra glada, av olika skäl: en gammal och en ny bekantskap.

Vår edelweiss, Leontopodium alpinum, har vid det här laget ganska många år på nacken, men också en alldeles speciell förmåga att leka kurragömma. Det hela är faktiskt näst intill ett trädgårdsmysterium. På vår och försommar letar och letar vi, men den är inte där. Och så plötsligt finns den där igen till vår stora glädje – och blommar med sina otroligt speciella, pälslena blommor, som inte liknar något annat.


Buh! Här är jag!

Edelweissen är inte bara Schweiz nationalblomma, utan brukar också räknas som en ört, i bemärkelsen användbar i något praktiskt eller medicinskt syfte. Frågan är bara till vad – örtpraktikorna brukar ha med den, men verkar mest ha tagit för givet att något som ser så märkligt ut säkert måste ha någon form av användning – kanske magisk? – utan att ge några närmare besked. Kanske någon läsare vet?

I år har vår edelweiss fått en ny granne. När den här plantan dök upp i år kunde vi faktiskt inte begripa riktigt vad det var – men så plötsligt kom minnet tillbaka. Det är en mini-martorn, en Eryngium planum, med namnet Blue Hobbit (och nej, det är faktiskt inte vi som döpt den). Vi frösådde den förra året, och planterade ut den med mycket små förhoppningar om att den skulle överleva vintersäsongen. Fröerna hade inhandlats från engelska Plants of Distinction, och växten beskrevs visserligen som "frosty hardy perennial" – men på PoD kan de nog inte ens föreställa sig vad en norduppländsk vinter kan innebära...


Blue Hobbit: "Thriving in hot sunny climates and well named too"
- enligt PoD. Trivseln tycks god även i arboarktiskt klimat.

Kontrasten mellan de här två nya bästisarna - den lena vita edelweisstjärnan och den vassa blå hobbiten med sina spetsiga kronblad - skapar en iögonfallande bild som nog kan få vilken trädgårdsskeptisk surpuppa som helst att dra på smilbanden!

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

torsdag 16 juli 2009

Moderna trädgårdsmysterier 9: Det giftiga bocktörnet

Den taggiga busken bocktörne, Lycium barbarum, blommar nu för fullt. Vi har många dragväxter i Arboarkticum men frågan är om inte bocktörnens lilarosa blommor är nummer ett om humlor och bin själva får välja. Detta verkar dock inte många känna till. Nej faktiskt brukar det bara vara två egenskaper som är allmänt bekanta om denna, numera naturaliserade, kinesiska immigrant: att det är en ovanligt salthärdig häckväxt och att hela växten, inklusive de dekorativa röda bären, är oerhört giftiga, fullt i paritet med släktingen belladonna.


Humlans favoriträtt nummer ett

Både det vetenskapliga lycium och det engelska wolfberries syftar på hur bären tidigare använts till att förgifta ovälkomna ulvar, så det här med växtens farlighet verkar logiskt. Problemet är bara att asiater har ätit de söta och goda bären i tusentals år utan att ha tagit skada och numera finns de så kallade gojibären också att köpa i svenska hälsokostbutiker.


Jättegoda, och säkert helt ofarliga, torkade gojibär

Det hela är inget annat än ett mysterium, men eftersom giftcentralen fortfarande aldrig fått in några rapporterade förgiftningsfall av gojibär, samtidigt som antalet recept på internet med denna ingrediens bara blir fler, så föreslår vi att alla felaktiga floror skyndsamt skrivs om.

onsdag 15 juli 2009

Och nu något om brunetter

Häromdagen uttryckte vi vår veliga skepsis till färgen gult. Nu är det dags att fundera över den stackars förtalade färgen brunt.

I färgernas märkliga statusvärld bedöms brunt för det mesta som något trist och smutsigt – kanske till och med som en avsaknad av egentlig färg. I trädgården förknippar man snarare brunt med blöta höstlöv, eller möjligen höstens och vårens nakna mylla. Mer sällan tänker man på brunt i samband med sköna blomster.

Men visst finns det även sköna och spännande blomsterbrunetter! Just nu blommar två sådana i Arboarkticum. Den första är brunklematis, Clematis fusca. Fusca betyder enligt litteraturen just brun, eller brunaktig, och det är onekligen precis den hårfärg klängväxten ifråga har iklätt sig. Och en mer säregen och skön brunett får man leta efter, där hon slingrar sina lianer nästan två meter upp utmed ett knotigt plommonträd i Lunden, och daggdropparna i pälsen på de yttre kronbladen glittrar.


Exotisk brunett

I gräsmattan utanför lunden hittar vi nästa rara kastanjetonade dam. Brunörten, Prunella vulgaris, breder ut sig i täta mattor i gräset, som dessutom doftar underbart då man går på dem. Prunella betyder ”falnande kol” och är egentligen en förvanskning av ordet Brunella. Det här är den vilda formen, som invaderat vår gräsmatta alldeles på egen hand. Nu kan man visserligen anmärka att själva blommorna är klart lila, men blommornas höljen är bruna, och pryder växten långt efter att blommorna fallit.


Vild brunett

Eftersom brunörten dessutom är en ört som använts till allt från hals- och magbesvär till skoputsningsmedel odlar vi den även i Örtagården. Där har vi placerat trädgårdsvarianten, som inte bara har tjusig hårfärg, utan även långa, skulpturala spiror, som pryder vilken rabatt som helst.



Tam brunett (med snygga spiror)

Lite avslutande kuriosa: I anglosaxiska länder kan man uppenbarligen heta Prunella i förnamn. Basil Fawltys riviga (dock blonda) hustru Sybil i Fawlty Towers spelas av skådespelerskan Mrs Prunella Scales. Ganska tjusigt som förnamn, eller hur? Att på svenska kalla någon ”Fru Brunört” har väl inte riktigt samma klang tyvärr...

tisdag 14 juli 2009

Rolf - Lost & Found

Det har varit ett fasligt tjat om våra animaliska grannar på sistone. Aldrig har det väl varit så välfrekventerat av pälsfluff och fjäderbollar i trädgården som just nu. Under stundom ger Arborkticum av idag intrycket av ett smärre cocktailparty när harar, rådjur, rävar och fasaner, för att bara nämna några, minglar runt i stora horder bland pallkragar och nyplanteringar.

Men är det inte någon som saknas? Var är Rolf? Han har inte gett ett enda livstecken ifrån sig på över en månad. Det är inte utan att man blir en smula orolig för den gamle slarverns välbefinnande.

Vi behövde inte gruvas länge. Rolf är bra på att skapa uppmärksamhet och han gjorde oss inte besvikna den här gången heller. När han till sist gav sig till känna var det med besked, vilket till och med gav genklang i den internationella pressen. Rolf hade helt enkelt åkt på sin årliga Tysklandssemester och tyvärr tagit med sig sina dåliga seder hemifrån:

måndag 13 juli 2009

Kontrollanten


Tillsynsmannen har synpunkter på gräsklippningen

I skymningen kommer Arboarkticums tillsynsman. Han tillhör en ädel släkt med stolta traditioner som har bott på platsen i generationer.

Hans farbror Max Fox känner vi sedan länge, och är vad vi kan kalla rävbaron på orten. Max palats är beläget öster om oss, halvvägs mot sjön. Trots att detta palais i storlek är att betrakta som en riktig skrytkåk, har det nu uppenbarligen blivit för trångt för att hysa alla släktingar. Eller så har familjen helt enkelt blivit osams – vad vet man?

Helt uppenbart är i alla fall att ny mark brutits, och att delar av familjen Fox flyttat söderut. Flera hundra meter faktiskt. Därifrån kilar familjens trädgårdsintresserade minsting varje kväll iväg till Arboarkticum för att säkerställa att ingen rör hans krusbär förrän de nått perfekt mognad och han själv kan sätta gaddarna i dem. För släkttycket är det ingen tvekan om: Lill-Max är precis lika förtjust i bär som sin äldre släkting.

Hur han lyckats bortmanövrera sin farbror från härligheterna förstår vi dock inte, särskilt inte ett år som detta, då våra bär för första gången på många, många år glänser friska, trinda och gröna och helt utan den sedvanliga mjöldaggen. Och under tiden Lill-Max ivrigt väntar på att delikatesserna ska mogna passar han på att kontrollera den övriga skötseln av trädgården, alltmedan han retar smaklökarna med en eller annan sork. Inte undra på att vi avgudar denna lilla fluffiga krabat.

söndag 12 juli 2009

Jättemycket jättenattljus

Den märkliga företeelse som kallas regn och som vanligen förekommer mycket sparsamt i Arboarkticum, har satt sin prägel på den här märkliga odlingssommaren. Det gör att många växter mår bättre än någonsin, medan andra protesterar våldsamt eller redan har lämnat in av blotta chocken. Aldrig får man vara riktigt nöjd.

På grund av den torka som är normaltillståndet här, särskilt på försäsongen, har vi, som tidigare påpekats, vanligen mycket lite problem med att örter självsår sig där de inte ska vara. Årets ymniga regnande har dock ändrat även på detta och vissa imperialistiskt lagda nyttoväxter har sett sin chans och fullkomligt invaderat vissa odlingsbäddar. En av dessa är jättenattljuset, Oenothera glazioviana, som utnämnt hela Örtland fyra till sitt erövrade territorium.


Överkommendant Glaziov leder sina trupper i fält

Hm… jättenattljusolja… är inte det sånt som klimakterietanterna på trakten är som tokiga i? Jovisst är det det. Man kanske skulle passa på att pressa lite Omega 6 ur de otaliga plantorna och omvandla till hudvårdsmedel och kosttillskott? Men, nix, det ska vi INTE. Namnet till trots är det nämligen inte alls jättenattljus som används till jättenattljusolja utan gulltrav, dvs vanligt nattljus, Oenothera biennis, och av det har vi bara en enda blommande planta. Som sagt – aldrig får man vara riktigt nöjd.


Det vanliga nattljuset tror mer på
kvalitet än kvantitet

lördag 11 juli 2009

Skrattar bäst som skrattar sist

Halloj. Jag är snigel här. Rätt klipsk också faktiskt, om jag får säga det själv.

Läste ni också det makalöst korkade inlägget häromdagen där arboarkticerna utropade sig till segrare i kålrabbitävlingen?

Hahaha! Maken till självgod dumhet har man väl knappast sett va??? Skräna och skryta över att man överlistat väder, skalbaggar och Rolf – men överhuvudtaget inte ta med MIG i beräkningarna??? Man häpnar.

Men nu har jag visat var skåpet ska stå. Det var knappast ens en kamp. Tvåbeningarna vände ryggen till, och jag fick jobba ifred. Mitt värv är nu fullgjort och det är JAG som står överst på prispallen och tar emot era stående ovationer.


Snopet är bara förnamnet

fredag 10 juli 2009

Blommig fredag: Gudhemsros

Engelsk ros, jungfruros, albaros – kärt barn hos många, inte minst hos engelsmännen själva som älskar sina vita rosor. Innan England fick namn efter de invaderande anglerna, kallades den största brittiska ön för Albion av antika romare och greker. Det är ett urgammalt indoeuropeiskt ord för vit och vanligen menas att det är Dovers vita klippor – det första som möter en sjöfarare söderifrån – som gett upphov till namnet. Det finns dock en alternativ teori som menar att det var mångfalden vita doftande rosor som gav ön namnet. Ty den engelska rosen är bevisligen mycket gammal, men det troligaste är ändå att det var romarna själva som planterade in den.


Gudhemsrosen är misstänkt lik rosen i ätten Yorks släktvapen

Med tanke på allt detta är det lite tragikomiskt att den ursprungliga engelska vita rosen numera är utrotad. Det gick för den som för så många andra urtyper när vi människor börja avla och korsa fram nya favoriter. Man vet dock från gamla beskrivningar hur den engelska rosen såg ut. Det var en lågväxande, grådaggig buske med ovanligt rikblommande, stora, skira, kritvita rosor med en intensiv äppeldoft.


Äppeldoftande Gudhemsros med uppvaktande beundrare

Som av en händelse påträffades för inte så länge sedan en bortglömd ros i Västergötland vars egenskaper stämmer som hand i handsken med beskrivningen ovan. Rosen har fått namnet Gudhemsros efter klosterruinen där den hittades och där den möjligen kan ha planterats in redan på 1100-talet! Tänk om den engelska rosen inte alls är försvunnen – tänk om den genom tillfälligheternas spel råkat överleva på Skaraslätten? Tanken svindlar!

Läs fler bidrag till Blommig fredag hos Katarina på Roses and Stuff.

torsdag 9 juli 2009

Läbbig strandsticka

Om man vill bli framgångsrik försäljare gäller det att hitta bra namn på sina varor. Det är väl därför som den gamla hederliga mjölmållan numera bara säljs under namnet quinoa, vårbrodden får heta vaniljgräs och ogräset oxknä säljs som medicinalväxt under det mer exotiskt klingande Niu Xi.



Försök inte! Strandloka heter det

Kanske var det vetskapen om detta som fick Tirups örtagård i Skåne att plocka in den, utmed hela den svenska kusten vilt växande strandlokan, Levisticum scothicum, i sitt sortiment under namnet Skotsk libbsticka? Att sedan Derome perenner i Halland gjorde om spexet och denna gång kallade växten för isländsk libbsticka är nästan en ännu större bedrift.


Stjälk av strandloka - går att använda som kvanne
- men varför skulle man?

Nåväl, ingen skugga ska falla på strandlokan eller strandstickan som den också kallats. Den är på flera sätt en riktigt läcker växt. Men lite skamsen känner man sig allt när man inser att man lika gärna kunde ha gått ner på strandängen och hämtat hur många som helst, helt gratis. Skälen att skörda växten är emellertid få: eftersom den ser ut som en lågväxt korsning mellan libbsticka och kvanne har den också använts ungefär som dessa grönsaker. En måhända avgörande skillnad är dock att strandlokans smak lär vara vidrig, så varför inte använda kvanne och libbsticka i stället och låta strandlokan vara ögonfägnad i örtlandet?

onsdag 8 juli 2009

Fyra nyanser av gult

Med risk för att bli lynchade måste vi erkänna att hos oss har sällan det gula stått särskilt högt i kurs. Just därför är det intressant och roligt att tvingas erkänna att vi kanske måste se över våra fördomar - för just nu är är det faktiskt gult som står för både de intensivaste och de ljuvaste trädgårdskänslorna. Vi passar på att ta en morgonpromenad i solen innan regnet kommer:

Vid ingången på framsidan klänger en klematis på en spaljé. Förutom att vara vänlig nog att växa hyggligt, trots att den i princip är planterad i dräneringsgrus, matchar de ljusgula blommorna den faluröda väggen så här snyggt:


Clematis chinensiis Love Child

Mittemot, i framsidesrabatten (eller konnässörsrabatten, som vi kallar den då vi är på storvulet humör) lyser något ljust, ljust svavelgult. Vi böjer oss ned och upptäcker den vansinnigt snygga och raffinerade fjällvallmon, Papaver radicatum, som för en gångs skull har vänligheten att blomma medan vi är hemma. Den är annars vanligen för blyg (eller retsam?) för att vilja visa upp sig, och brukar passa på att slå ut när vi vänder ryggen till.


Retsam fjällvallmo, Papaver radicatum

Alldeles intill den väna fjällvallmon reser sig en nästan groteskt färgglad glassbakelse till doftpion. Kronbladen är visserligen inte gula, utan mättat rosa, men i mitten skriker en uppkäftig klargul rufs på uppmärksamhet. Pionen heter Nymphe, och sällan har väl ett namn passat så illa till en blommas skrikigt karamellfärgade karaktär - men vi gillar den!


E104? Paeonia lactiflora 'Nymphe'

Till sist beger vi oss mot lekstugan, som även den är faluröd och liksom bostadshuset har begåvats med en gulblommande klängväxt. Den här gången drar det gula åt både aprikost och vitt, men de näpna runda knopparna är i det gulaste gult. Minsann, är det inte en ros - för jodå, trots vårt gnäll finns det ett antal rosor i Arboarkticum. Det här är Goldfinch, en någorlunda taggfri klängros som vi får erkänna har en hel del kvaliteter, trots att den är både gul och ros...


Multiflorarosen Goldfinch

Goldfinch betyder för övrigt steglits, och där känner vi kanske inte riktigt att vi är med i associationsbanorna...

Efter denna visuella orgie i gult fortsätter vi på samma tema och går in och knaprar på några saffransskorpor till förmiddagsteet.

tisdag 7 juli 2009

En ovanligt vanlig nyttoväxt

Desmeros – låter inte det som någon som ligger på sjunde plats på grektoppen (om det nu finns någon sådan)? Alternativt kan det väl vara något obehagligt som man drabbas av efter att ha ätit på en mindre nogräknad grekisk restaurang. Båda gissningarna är emellertid fel. Desman är det gamla lågtyska namnet för mysk och desmeros är följaktligen det gamla svenska namnet på myskmalva, Malva moschata.


Vit myskmalva i Örtland 2

Det finns en uppsjö malvor som alla platsar i Örtagården. Allihop har nämligen hög halt av slemämnen som verkar lindrande mot hosta, eksem och sköra slemhinnor. De allra flesta är ljusrosa och tämligen snarlika, för att inte säga omöjliga att hålla isär för alla med mindre än en disputerad doktorsavhandling i ämnet Malvaceae-släktet. Dessutom blir de snabbt risiga efter blomningen, så alla utom nyss nämnda doktor torde hålla med om att de faktiskt också är rätt trista och fasansfullt gemena.


Allmän tråkmalva - precis överallt

Bland annat av det skälet har vi valt att inte aktivt samla på malvor i trädgården. De rosenmalvor (M. alcea) som redan fanns här när vi kom låter vi hållas och får självså sig i stort sett som de behagar. Någon gång brukar vi också odla mauretansk jättemalva som ettåring, men i övrigt anser vi att man bara behöver två sorter: rödvalvan (M. sylvestris), dvs den äkta kattosten som kan ätas (mer om den en annan gång) och den väldoftande myskmalvan. För att få lite kontrast till alla rosa tråkmalvor har vi dock valt att endast odla den vita formen av den senare, den gör sig dessutom bra i Lunden och vid den Vita bänken i den skuggiga delen av Sänkan.


Gott om slemämnen, men i alla fall vit och väldoftande