Långt ifrån allt om trädgård

I detta inlägg hade arboarkticerna egentligen tänkt skriva om en av sina största tallar, tillika en av sina absoluta favoritditon, Banks tall, Pinus banksiana, och dess märkliga kottar, vilka ibland växer direkt på stammen, som om vore det nån slags larvig lärk.

 Bankskotte 1...

 ...och bankskotte 2

Men så noterade vi att vi det senaste dygnet haft mer än dubbelt så många besökare på hemsidan som hur det brukar se ut så här års. Vi insåg ganska snart vad det handlade om. 

Arboarkticer är skygga varelser som ogillar allt för mycket uppmärksamhet. Därför är det ganska sällan de släpper in någon förutom den allra närmsta nördkretsen i sin trädgård. Antingen bröt man mot den regeln i helgen eller också håller nördkretsen långsamt på att utökas, ty i söndags gästades samlarträdgården av nya gäster. Två yttersta höviska, belevade och kunniga damer, ända från Uppsala, hedrade oss med sin närvaro - ett besök som verkligen gav mersmak. Jättekul! 

Den ökande trafiken på hemsidan hänger med stor sannolikhet samman med att en av dessa damer senare på dagen skrev ett inlägg om besöket på ett forum som heter Allt om trädgård, och vilket vi själva normalt inte begagnar oss av.  http://www.alltomtradgard.se/forum/tradgard/tradgardsforum/harligt-inspirerande-besok-pa-arboarkticum-211400. Av kommentarerna från läsarkretsen där förstod vi att det önskades bilder på vår klippträdgård och den exotiska baksidessamlingen. Då damerna själva gick bet på dessa punkter vill vi räcka en hjälpande hand.

 Så här ser klippträdgården ut just nu i väntan på ytterligare expansion

 Och så här ser baksidan ut just nu. Två olika kejsarträd i förgrunden,

äkta valnöt, kastanj, tulpanträd och några mindre katalpor i bakgrunden.

 Och så nestorn i sällskapet; Satchmo, vår C. bignonioides,

i år med en tillväxt på nästan 3,5 meter

Fast de här grejerna känns det som vi skriver om jämt ju. Själva gläds vi just nu mer över att vår enda slånbärsbuske, planterad för cirka tio år sedan, äntligen har börjat ge frukt. Voila! Just igår hittade vi det första och hittills enda slånbäret. Hämta ginen! Här vankas likör!

Något skral men dock likörkrydda

Arboarkticerna anlägger en viltstig

Arboarkticerna fick nyligen, lite otippat, ärva en stor kartong rådjursskallar av en nära släkting. Vad göra med en sådan gåva? De handlingskraftiga trädgårdsmänniskorna stod heller inte denna gång handfallna.

En av många

 

Vi spikade helt enkelt upp de femtiotalet skallarna på träd längs den lilla skogsstigen vi håller öppen genom Dennis aspskog, och skapade på detta sett en effektfull viltstig.

Flera av många

 

Nu återstår bara att hoppas att den illasinnade råbocken Iddi ska tycka att viltstigen är lika avskräckande som vi finner den nekromantiskt attraktiv.

Växtverk

Nämen...?
Hur gick det här till?
Först händer ingenting, sen händer ingenting...
Sedan har det plötsligt gått nästan tolv år - då plötsligt står det bara där.

Som en skänk från ovan

 

 

Vi har i det längsta dragit oss för att skaffa ett växthus eftersom vi bara är i trädgården på helger, men till sist gick det inte att stå emot. Kompromissen blir att vi inte odlar så mycket inne i själva huset. Ett vitt blåregn är det enda som får en permanent plantering i en odlingsbädd, annars blir det bara krukor i vårt nya uterum, som invigdes högtidligt med bubbel i lördags kväll.

Olvongåtans lösning

Redan tidigt i vår blogghistorik, för fyra år sedan, noterade vi med häpnad att inga djur visar något som helst intresse för olvonets vackra bär - och det är väl ändå rimligen det som är meningen för fortplantningens skull (olvonets alltså). Nu har vi äntligen funnit på ett sätt att dra nytta av detta fenomen. Olvonbären får helt enkelt bli russinen i kakan i årets adventskrans. Vanligen brukar kransen plundras tämligen omgående. Till och med konstgjorda plasttranbär och flugsvampar i pressat papper brukar normalt bli offer för tjuvaktiga småfåglar. Det ska bli intressant att se om årets krans med vidtagna åtgärder får vara i fred.

Äntligen har vi förstått till vilken nytta olvonets bär är.

Tjuvstart för årets adventskrans - nu kan vintern få komma

Knopptoppen avgjord!

Jovisst blev det favoriten Leonard Messel som sopade hem Knopptoppen 2011/2012. En djuplodande segerintervju kommer inom kort på en blogg nära er. Men nu ska vi i stället koncentrera oss på de tappra som hjälpte till att kora en mästare i år. Eftersom ni var så få gör vi det lite roligare än att bara lotta ut priset till en av er. Vi kör lite tärningsdueller i stället. Regler är enkla. Försten till två segrar (lika slag går om) går vidare till nästa nivå. Förloraren får komma igen nästa år i stället.

Lotten har fått avgöra vem som möter vem:

1. Annika Christensen

2. Anna-Karin, Landet Krokus

3. Madame C

4. Nilla|utanpunkt

5. Hans i Brännberg

6. Helens trädgård

7. Eva

8.Mimmi

---



Okej då kör vi!

Dags för kvartsfinal 1 mellan Annika Christensen och Anna-Karin, Landet Krokus.

6-1, 2-5, 6-3

Annika till semifinal 1

Kvartsfinal 2 mellan Madame C och Nilla|utanpunkt.

5-1, 3-6, 1-1, 1-1, 6-4

Jämnt och hårt men småländsk sisu slog brittisk charm den här gången.

Madame C till semifinal 1

Dags att vända blickarna mot den nedre planhalvan.

Först ut ett norrländskt lokalderby:

Kvartsfinal 3 mellan Hans i Brännberg och Helens Trädgård.

1-4, 1-6

Snabb seger till Piteå!

Helens Trädgård till semifinal 2

Dags för dagens sista kvartsfinal,

två damer som kallar sig Eva och Mimmi.

1-3, 4-2, 4-4, 6-1

Eva till semifinal 2

---

Då är det redan dags för semifinal 1,

mellan Annika Christensen och Madame C.

4-5, 1-4

Näe Annika, tyvärr gick det inte den här gången heller :-(

Madame C till final!

Dags för semifinal 2,

mellan Helens Trädgård och Eva.

3-2, 4-4, 4-5, 2-1

Eva vann en rafflande duell igen och går till final.

---

Tatta-taaaa!!!

Finaldags.

Till vänster Madame C, till höger Eva.

1-1, 4-4, 1-6, 1-5!!!

Grattis Eva!

Nu återstår bara att ta reda på vem du egentligen är. Den enda Eva vi känner till som brukar läsa vår blogg är Eva, som driver plantskolan Odlargädjen utanför Eskilstuna. Är det du som varit inne och röstat på Knopptoppen? Du kan väl höra av dig och bekräfta. Svara här eller skriv till kontakt@arboarkticum.se så ska du se att tomten nog ska klara av att leverera ett arboarktiskt vinpaket ända hem till en brevlåda nära dig.

Dammiga prispavor på väg

Återigen stort grattis till Eva och tack även till alla andra som deltagit i omröstningen och orkat läsa ända hit!

Viktigt meddelande!

I morgon är det redan Lucia. Det betyder också att det är sista dagen att rösta på årets Toppknopp. Intresset för tävlingen har väl inte varit sådär överväldigande i år. Endast elva röster har inkommit (av vilka en är vi själva), och alla av dessa har inte ens gett sig till känna. Synd, tycker vi, eftersom det står ett tungt paket här och väntar på att bli utlottat. Aldrig har det varit lättare att vinna Arboarkticernas erkänt fina Toppknoppspris!  Så sätt fart nu!

Mika-El says

Straffarbete?

En taktlös besökare har klantigt upplyst oss om att vårt nya zornstaket ger associationer till fängelsestängsel.

View through a fence

Och visst måste vi medge att det för närvarande känns lite som ett straffarbete att vika höstens vackraste tid till att slava med det här byggprojektet. Men nöden har ingen lag. Innan vintern kommer måste vi göra vad kan för att få slitgörat gjort. Annars kommer vi att ha korsdrag av råbockar här.

 

Sisyfosarbete i stekande sol

Men varför varnade ingen oss för hur jobbigt det skulle vara att dunka jordankare i styv lerjord eller hamra sextumsspikar genom fjädrande stör och regel? En av arboarkticerna kan nu addera smärtande tennisarmbåge till sina redan klena handleder.

Så där ja - en av 66 sektioner färdig.

Och då återstår fortfarande 40 sektioner, d.v.s. 80 meter eller 400 gärdsgårdsstörar att hamra. Ännu fler återstår att måla, knappa två löpkilometer närmare bestämt. Det mesta tyder nog på att vi tagit oss vatten över huvudet och får kalla på extern hjälp den här gången.

För att inte tala om hur tröstlöst det är att måla - de här störarana vid
ingången till Nedre pinetet lär knappast få färg i år.

Hotande silverfynd

Knappt hade färgen på den nya vedboden torkat förrän vi tog oss an nästa stora byggprojekt – att färdigställa det 130 meter långa zornstaketet vi redan berättat om. När vi kommit knappt halvvägs med stolphamrandet började det trilskas. Ett jordankare vägrade att se sig nedslaget på grund av en stor underjordisk sten. Det blev bara att ta fram spaden för att gräva upp ankaret igen. Då gjorde vi samtidigt ett fynd som fyllde oss med skräckblandad förtjusning.

Eftersom vi bor på en plats som varit bebodd i tusentals år händer det ganska ofta att vi får små hälsningar från svunna tider när vi sätter spaden i marken. Vanligen handlar det om diverse järnskrot som vi hänger upp i grenarna i plommonlunden. Någonting som liknar detta har vi dock aldrig stött på tidigare.

Fyndet, som synes, i hyfsat naturlig storlek

Ganska snabbt insåg vi att det förmodat antika föremålet var av silver och bar spår av förgyllning. Lika upprymda som vi blev, lika oroliga blev vi över vad länsantikvarien skulle vilja göra med vår trädgård och vårt nya staket nu när vi troligen grävt oss ner i ett gravfält.

Ornerad perfekt välvd ram av silver...

Det var därför med viss bävan vi tog kontakt med den arkeologiska expertisen i Uppsala i morse. Det lugnande beskedet vi fick därifrån var dock att fyndet troligen rör sig om ett skospänne från 1700-talet och således inte klassas som något fornfynd. Dubbelbingo! Vi får alltså inte bara behålla det förgyllda silverfyndet. Vi slipper dessutom andra än vi själva och sorkarna som gräver hål i rabatterna.

...fortfarande med spår av förgyllning

Den stora funderingen nu är istället vem som klampat omkring på vår leråker för 300 år sedan och var så förmögen att han inte ens bemödade sig med att ta upp sitt tappade ädla skospänne?

Sågbocken

Under ymnigt överinseende av den här snickeriintresserade insekten, av oss betitlad som sågbock, är sommarens mest akuta byggprojekt, den nya vedboden, nu nästan i hamn. Återstår gör bara hängrännor, dropplister etc. Och så en schysst exotrabatt intill söderväggen förstås.

Vår frekvente gäst sågbocken Alf

I begynnelsen var inte mycket...

...sedan blev det lite mer...

...och så var det nästan färdigt! Målat i de traditionella lokala färgerna.

Notera hur vi återigen lyckats freda vårt stolta silverkungsljus, som blommat konstant i över en månad nu. Vi kommer onekligen att sakna honom när han slutligen lämnar in. Men tänk ändå vad han fick uppleva under den här tiden! Ja faktiskt blev det ju han som slutligen bestämde var boden skulle få stå. En värdig avslutning efter nio års väntan på att blomma. Självklart ska vi ta tillvara på fröna!

Rent hus

Vi har nog varit en smula stygga mot vår gamla vedbod. Den har ju trots allt tjänstgjort oss väl, mer än dubbelt så länge som vi trodde när vi kom i besittning av det gistna skjulet. Vårt taskighet har bland annat tagit sig sådana uttryck att det till och med visade sig vara svårt att hitta några arkivbilder på hur boden såg ut. Det här var det enda i den vägen vi kunde uppbåda och nu blir det inte fler bilder ety nu är hela rasket rivet.

Tja... inte mycket till bodbild, men ändå. Det var den enda vi hittade.
En väl maskerad arboarkticer föreläser om blad för några gästande ungdomar.

Idag ser platsen ut så här i stället...

...efter att vi fällt taket...

...och alla bärande stolpar och panel.

Notera gärna hur försiktiga vi var hela tiden

med silverkungsljuset vi berättat om tidigare.

Vid sådana här tillfällen är det onekligen bra att ha en
ruinerad jordkällare där man kan lägga all bråte i väntan på
att såga upp den till vinterns kaminmat.

Staketstart i raketfart

Då är sommarens första stora byggprojekt igång. Vår gamla gärdsgård, till största delen nedmonterad och inhandlad för en spottstyver på en bondgård i Sörmland, får nu sägas ha gjort sitt efter nio år i norduppländsk lera. Vi har helt enkelt tröttnat på att staga upp det gamla skrället som ruttnar nedtill hur väl vi än tjärar det. Riktigt all är dock inte sagan ännu. En stor del av störarna och slanorna kommer nämligen att reinkarneras till byggmateriel åt vårt nya zornstaket, som nu är påbörjats.

Eftersom vi redan tidigare har försökt förklara hur ett sådant staket ser ut väljer vi i stället att visa en bild den här gången. Just denna faluröda hybrid mellan staket och gärdsgård är ingen mindre än den som kringärdar självaste Zorngården i Mora.

Zornsstaketet runt Zorngården i Mora

Att projektet kom att bli av just i år är en slump, men en osedvanligt lyckad sådan. Eftersom åkern utanför gärdsgården ligger i träda i år, av skäl som vi redan berört, passar vi samtidigt på att flytta fram våra positioner. Innan gärdsgården uppfördes har nämligen bonden på arrendet år efter år genat i hörnen så att åtskilliga meter av vår tomt försvunnit. Denna mark återtar vi nu - och gissa om det behövs. Kampen om kvadratmetrarna i Arboarkticum slåss både vi och våra allt för många växter om. 

Arboarkticum växer med många sköna rättmätiga meter

Helvetesmaskinen

Så har då det arboarktiska hushållet fått tillökning igen. Ännu en bensinhungrig tank att mätta. Möt Jörgen!

En av arboarkticernas chefer sa att vi skulle ha honom och att det kostade 300 kronor så då vågade vi inte säga nej. Jörgen lär vara en så kallad jordfräs, men exakt vad har man en sådan till? Seriöst alltså. Är inte det en så där helvetesmaskin som bara dödar daggmask och gör otäcka ogräsrötter till tusentals nya ogräsrötter. Är det någon som har någon erfarenhet av slika tingestar? Kan man ha någon glädje av dem också eller dricker de bara bensin och ställer till djävulskap?

Jörgen jordfräs - men... vad har man en så till egentligen???

En epok går mot sitt slut

För flera ägare sedan, på den tiden då det ännu inte fanns någon trädgård att tala om i Arboarkticum, bodde här en trädgårdsmästardotter. Kvar från hennes tid finns dock inte mycket botaniskt att se, men vad vi förstår är det hon som planterat vår stora pil, vårtbjörken vi tappar sav ifrån, gråpäronträdet Bosse, krikonträdet Ina och den stora pimpinellrosen. Dessutom antar vi att det var hon som ställvis planterade hiskeligt taggiga vresrosbuskage, vilka en av våra första åtgärder som nyblivna husägare för snart tio år sedan var att skyndsamt eliminera.

Nej, någon riktigt passionerad trädgårdsmänniska tycks inte trädgårdsmästardottern ha varit (men det är väl så där med skomakarens barn o.s.v.). Att hon hyste en uttalad erkänsla för platsen kan man dock inte ta miste på, även om den skiljer sig en smula från vår egen. Kvar från hennes hand finns författat en litet sirligt kompendium betitlat ”Torpet under vildaplarna” – ett begrepp som vi inte riktigt köper.

Redan vid epitetet torp studsar vi till. Oavsett om det som avses är de äldre betydelserna underordnat eller ensligt beläget boställe eller den mer nutida definitionen ”litet lantligt hus” tycker vi att vår stolta parstuga förtjänar ett mer hedervärt omdöme. Den andra delen av titeln blir också alltmer verklighetsfrämmande. Redan när vi kom hit 2001 var två av de tre höga vildaplar som stått på Gårdsplanen borta och den enda kvarvarande blir allt mindre trädlik för varje år som går. Efter helgens frisering återstår snart bara en fyra meter hög stubbe med skatparet Kevin och Jeanettes misslyckade boprojekt på toppen.

De återstående resterna av den sista vildapeln.
Ursprungligen var den högre än den nio meter höga flaggstången.

Den absolut enda anledningen till att trädresterna över huvud taget får stå kvar är dess funktion som gårdsplanens fågelmatningsstation. Riktigt vilket träd som kommer att få axla den sysslan när vildapeln snart pensioneras helt, är inte riktigt klart i nuläget. De närmsta grannarna, olika valnötsträd, bokar och en jättetuja, växer för långsamt och är fortfarande alldeles för små för att komma i fråga och den tänkta efterträdaren mannaasken Manfred har högst oväntat frusit tillbaka nästan helt i vinter och kommer inom kort att flyttas till en mindre framträdande plats.

Arboarktiskt fågelfokus! Både skatbo och fågelmatning

Tänk att vi som har så många träd och så ont om plats fortfarande har utrymme för att skaffa ett vårdträd till tomtens mest hedervärda läge, mitt på Gårdsplanen! Det är inte utan att det känns lite lyxigt! Men vad ska vi välja för träd? Hm…

Pausbild

Här:

Snöööööö

Där:

Inte snö!

Nu åker vi!

Kräldjursanstalten

Just nu är det dystert i Arboarkticum. Det är äcklig snö och massor av minusgrader överallt utom inomhus. Men det är väl bara en tidsfråga innan eländet kommer dit också, känns det som.

När vi hasar runt här i nutiden känns trädgårdslivet väldigt avlägset. Vi har gjort gemensam sak med många av våra växter och pressat ihop oss tätt i skumrasket inomhus i hopp om överlevnad. Vissa av oss stryker alltid med – det är ofrånkomligt. Hittills har det alltid varit växter, men den här gången känns det ovanligt tungt för alla inblandade.

I detta kompakta limbo kan den mest triviala notering bli ett halmstrå för att orka gå vidare. Till exempel varseblev vi först nu vilket trevligt gäng artificiella trädgårdsamfibier som beslutat sig för att övervintra i salsvärmen.

Fyra kräldjur på övervintring inomhus

Överst i mitten en keramikgroda tillverkad av en av våra norduppländska favoritkonstnärer, Annika Danielsson Almén. Till vänster en replik av en romartida trädgårdsgroda i brons inhandlad på British Museum. Till höger en vanlig svensk nutida sådan, inhandlad på en av våra favoritbutiker, Brunnsvikens Trädgård i Solna. Nederst en gjutjärnödla från Madeira, dit vi för övrigt bokat en ny resa - bara för att överleva!

True colours

De här bilderna är inte bara oskarpa och fula. Motiven är också av ett slag som Sköna Hem aldrig skulle våga visa. Välkomna till verkligheten en svinkall söndag i oktober!

Ruttna äpplen på den döende vildapeln

Kvarglömd, frostdödad bananplanta i Örtland 6

Visitkort från en höstmosig Max

Sommarsemestern 2010 fortsätter

Så här dags har väl alla anständiga människor återvänt till sina arbetsplatser efter sin rättmätiga sommarledighet. Nu kan inte arboarkticerna berömma sig för att vara särskilt anständiga, ja frågan är om vi ens är att betrakta som mänskliga? Kanske är det just därför vi bestämt oss för att fortsätta semestra ett tag till – ja kanske hela hösten! Vi ska bara åka till våra respektive kontor i stan lite då och då för att jobba lite i veckorna. Fast bara för att vi vill det naturligtvis – egentligen har vi fortfarande semester – åtminstone hela veckändorna.

Väg ut, på väg hem till stan för att variera tillvaron
med lite jobb under vår fortsatta semester

Egentligen passade det ganska bra att vi var tvungna att lämna landsstället och åka till stan nu i morse. Sist vi var där glömde vi nämligen kvar vårt bredbandsmodem. Det är bland annat därför det varit lite tyst från Arboarkticum i blogosfären den senaste tiden. En annan anledning är att vi varit en hel del på resande fot och när vi väl varit hemma ägnat oss åt ett flertal tidsödande projekt.

Dessa utflykter, projekt och nya inköp kommer ett bra tag framöver att utgöra tyngdpunkten i bloggeriet om vi får gissa. I väntan på nästa inlägg får ni ägna er åt dessa idolporträtt på boningshuset ur olika vinklar. Vilken tur att vi fortfarande har semester och får åka dit igen redan på fredag! ;-D

Framsidan...

...Baksidan...

...och östgaveln, sedd från Köksträdgården

Midsommar 2010

Acklimatiserad Calcelolaria falklandica -
kanske vågar den till och med smaka sillen i år...

Den söta falklandstoffeln och en hoper glada arboarkticer önskar alla trevliga bloggläsare en riktigt trevlig midsommar. Må solen skina ikapp på er varhelst i landet ni befinner er!

Vyer vi aldrig visat

Arboarkticerna vill ogärna prata om sig själva, var de bor, vilka de är eller ens hur många de är. Milt sagt håller de hårt på sin integritet. Löjligt hårt, tycker nog många andra bloggare. Idag tänkte vi släppa lite på denna stenhårda linje och samtidigt visa några vyer som vi hittills alltid undvikit.

Till exempel har vi som bekant, titt och tätt, bildreportage från Örtagården, men fram tills nu har vi alltid nogsamt sett till att den gistna gamla gungan som dinglar därintill inte fått komma med på bild.

En fram tills nu väl förborgad hemlighet

Likaså har vi aldrig tidigare visat någon bild på hydroforhuset nedanför Åsen, exakt på tomtgränsen mot grannen. Det kanske vi borde låtit bli idag också om det inte vore för att de gula torpardagliljorna blommat så löftesrikt och ihärdigt.

Vi har ingen aning om vem som planterat dem, arla i urtid,
men så här års är de de onekligen en prydnad i vilken bukett som helst.

Det var länge sedan någon gungade på gungan men liljorna kom väl till pass när buketten skulle bindas. I lördags tog den yngsta av arboarkticerna studenten med toppbetyg. Vi övriga uttrycker på detta vis vår stolthet och säger ett stort grattis!!!