Alla mår bra

Vi vet att det är alldeles för tidigt att ropa hej, men vintern så här långt har verkligen varit dräglig. Visst! Det blygsamma snödjupet har inte utgjort något isolerande skydd och -23,9 hade vi en morgon för några veckor sedan, men ändå. Under förutsättning att vintern nu verkligen är över - peppar peppar... - har vi aldrig tidigare upplevt en så kort vinter. Den kom inte förrän en bra bit in i januari och tycks nu vara över innan februari ens är till ända - ...ta i trä!

Den äkta flädern vädrar vårluft

Men vintern har varit dräglig på fler sätt. Hittills har vi inte hittat en enda nedbetad eller sönderstampad växt. Helt unikt! Kanske beror det på vårt nya staket, kanske på ovanligt omsorgsfullt innätande. Kanske beror det på god grannsämja med våra duktiga rävkompisar, kanske på att den snöfattiga vintern erbjudit godare grödor annorstädes än exoterna i vår trädgård. Den mest troliga orsaken är dock de två föregående fimbulvintrarna som tydligen tärt hårt på rådjursbeståndet. En normal vinterdag förr i tiden kunde vi se så många som 25 rådjur samtidigt ute på åkern. Denna vinter har vi sällan sett något rådjur alls och de tycks aldrig, av spåren att döma, ha tagit sig in i trädgården.

Frilandsopuntian fröken Freiberg är lite morgontrött, men tycks i övrigt må bra

Till och med den gulbrokiga druvidegranen (zon 1-växt)
har klarat vintern med bravur, helt utan något extra skydd.
I fjol blev hon nästan tillintetgjord av rovgiriga rådjurskäftar.
(OK, vi vet att bilden inte blev något vidare, men det bjuder vi på idag)

Detta sammantaget gör att vi nog aldrig haft en bättre känsla i kroppen inför någon odlingssäsong. Hein? Var tog de vanligtvis så cyniska arboarkticerna vägen? Lugn, kära läsare. De är nog tillbaka snabbare än ni hade önskat.

Vadå vinterbuske?

Vinterbuske, Abeliophyllum distichum, heter en forsythiasläkting med vita doftande blommor som påstås blomma tidigt om våren. Med andra ord, återigen samma märkliga logik som att midsommarblomstret blommar vid Valborg och snöbollsbusken mitt i sommaren.

Så vidare värst mycket mer vet vi faktiskt inte om växten. Till exempel har vi ingen aning om den är härdig. Vi utgick som vanligt  från att så inte var fallet och köpte därför ett exemplar i fjol för att testa. Någon prydnad har busken näppeligen varit så här långt. Gles och tanig tappade den alla blad tidigt i somras och sedan dess har vi  inte ägnat den en tanke - förrän nu då. De där smutsbruna små bollarna som vi trodde var torra kvarsittande fröställningar från i fjol tycks nämligen vara klasar av blomknoppar, knoppar som faktiskt gör sig väldigt bra mot snön.

Det våras för vinterbusken

De här bilderna togs dock i helgen. Nu ser inte gräsmattan ut så här längre. Den är grönare än en grogg på Ålandsbåten. Annorlunda uttryckt - nu är det tidig vår! Upp till bevis nu då och blomma vackert så kanske vi omvärderar dig ditt skrälle!

Vadå? Jag skrälle? Nä, vänta ni bara.

Naturmorgon

Brrr, var kom snön ifrån? Så räv jag är tycker jag det här känns onödigt. Det blir kallt om tassen!

Och därinne i det jättestora röda grytet sitter de tvåbenta kossorna och glufsar i sig frukost i värmen. Och här står jag och trampar för att hålla hungern borta!

- Mutter.

Fåglarna tänker de minsann på. Titta på alla godsaker däruppe i trädet! Men mat till Räven? Nähä, det dög minsann inte. Annat var det förr. Jag minns en höstdag när jag hittade en hel flintastek på komposten. Det var tider det (även om jag hade en del synpunkter på bäst-före-datumet).

- Mutter mutter.

Det minsta man kunnat begära var väl att de åtminstone hissat flaggan! Det är faktiskt min födelsedag idag!!! 

- Skandal.

Men titta där i snön! Jag visste väl att det skulle finnas en liten godsak just till mig! Kossorna har bestämt slängt ut en liten husmus till sin favoriträv! Härligt, jag tror bestämt att den är hängmörad!

- Dagen är räddad!!!



(Och inomhus vid frukostbordet sitter de tvåbenta kossorna och konstaterar att Naturmorgon på lördagar i sina bästa stunder visserligen kan vara ett kul radioprogram, men att livesändningen från trädgården håller högre kvalitet.)

Playa de las Arboarkticas

Dripp. Dropp. DRIPP! DROPP!

Vilket underbart ljud som når våra trumhinnor! Det droppar från taken!

Och genast är badsäsongen ett faktum.

!!!

Nej, inte är det vi som tar oss ett dopp i en isvak i den närbelägna sjön. Men herr och fru blåmes, nyförälskade och blinda för närgångna papparazzi-arboarkticer, plaskar lyckligt i den lilla pölen nedanför stuprännan vid vedboden.

- Gyttjebad är bra för hyn har vi hört

Vad kan man mer begära för att smälta vinterisen inombords? Kanske åsynen av den förtjusande lilla gråsiskan som somnat på en vissnad flox-gren i årets allra första vår(-lika) solstrålar?

- Zzzzzzzz

Tjohej, vintern lär visst komma åter innan det är dags för vår på riktigt, men efter dagens vårväder har vi fått kraft nog att uthärda ännu några kalla veckor.

Att förlora sig i en flora

Arboarkticerna brukar under stundom tipsa om kuriös litteratur. Tyvärr är denna oftast i princip omöjlig att uppbringa (utom på lika kuriösa antikvariat), då arboarkticernas smak har mer gemensamt med de litterära ideal som gick i graven ungefär samtidigt med Ernst Rolf än med mer moderna alster. Nu har vi en god nyhet för alla som tröttnat på våra vanligtvis hopplösa boktips. Idag ska vi göra reklam för en publikation som bara har något år på nacken och som i allra högsta grad fortfararande finns till försäljning.

Vad är då haken, för det måste det väl ändå finnas någon sådan när vi är i farten? Jodå, möjligen är det så att denna bok ändå inte intresserar merparten av våra läsare, ety den är en smula provinsiell. Men för dem av er som likt vi älskar växter och har någon slags koppling till Östra Svealand måste denna framställning vara något av en plaskblöt dröm. Ja, just nu funderar vi i termerna av att detta måste vara den bästa bok vi någonsin läst och vi har slagits om den ända sedan vi köpte den i julklapp till oss själva.

Vad vi talar om är förstås den fantastiska forskargärningen Upplands flora från 2010. Under tio år har ett drygt 60-tal inventerare dammsugit varenda kartbladskvadrant av Sveriges yngsta landskap i jakt på skatter från Floras rike. På nästan 900 sidor presenteras Upplands nära 2000 vilda växter med vackra bilder och detaljerade beskrivningar och utbredningskartor. Kan det bli bättre?

Köp, köp, köp!!!

Ja, det kan det faktisk. Åtminstone om man är arboarkticer och brukar skämta om att traktens flora måste skrivas om efter alla rymlingar som numera smitit ut från vår trädgård. Högst sannolikt har vi nämligen blivit sannspådda. I Upplands flora beskrivs ett flertal sådana växter som vi på goda grunder antar har oss att tacka för sin existens, då de beskrivs ha sin nordligaste utbredning exakt på den plats där vi spänt upp våra bopålar. Plötsligt känner man för ett ögonblick historiens vingslag och uppfylls av en känsla av att faktiskt ha åstadkommit någonting i detta jordeliv. Nåja, den känslan går säkert över inom kort, men denna bok kommer vi nog alltid att älska.

En oumbärlig guldgruva för växtintreserade upplänningar