söndag 31 januari 2010

Månadsbilden nummer 1, 2010

Inspirerade av andra trädgårdsbloggare, som Nina Västerplana, inleder vi årets serie månadsbilder. Idén är enkel: samma plats i trädgården fotograferad sista dagen i månaden. 12 bilder som illustrerar trädgårdsåret i just vår arboarktiska del av kosmos.


En vit duk för fantasins målarpenslar

Bilden visar Sänkan, med en i fiberduk mot rådjuren invirad magnolia Leonard Messel i förgrunden. I bakgrunden syns den plommonträdsskog vi kallar Lunden, som är Arboarkticums gräns mot åkern i nordost.

När vi drömmer oss framåt i tiden ser vi plommonträdsblommor som singlar i luften som vårsnö i stället för januaris iskristaller. Inte alltför avlägsen är förhoppningsvis den tid då vintergäcken blommar i gräsmattan – och vi fantiserar om att våra vanligen dussintalet vintergäcksblommor i år ska ha spritt sig till vårgula mattor, som samsas med krokusar och pärlhyacinter - att gräsmattan i höstas blev uppbökad av den hungriga Barbro med anhang har vi helt förträngt. Efter vintergäcken följer så magnoliablom och den gamla syrenens doftande högtidsdagar i maj. Och vad vi längtar efter fagerlönnens spektakulära lövsprickning – och hoppas att den trivs på den halvskuggiga plats dit vi flyttade den i höstas. Och hur har det gått med alla nyplanteringar i Lavrabatten, bortanför magnolian? Den som har en trädgård och en smula fantasi behöver minsann aldrig, aldrig någonsin ha tråkigt!

Just nu ligger dock snön djup, och farhågan är att nästa, och (hemska tanke!), även näst-nästa, månadsbild kan komma att se ut som kopior av denna första.


Bonusbild: Dagens smått fasansfulla
arboarktiska snödjup

fredag 29 januari 2010

Hurra för vinter! Del 3

Det har kommit ännu mera snö i Arboarkticum. Riktigt mycket. Plogvallarna är numera meterhöga. Men det gör ingenting. Växterna snussar sött under det gosiga täcket, som vid det här laget måste utgöra en mycket effektiv isolering mot den ”polarkyla” som kvällstidningarna påstår är i annalkande.

Också arboarktikerna gläds, hör och häpna, åt det glatta underlaget ety de har i dagarna införskaffat ett nytt fortskaffningsmedel. Riktiga arboarktiker åker inte skidor eller skridskor men de sparkar sig gärna fram i tillvaron (under förutsättning att någon snäll bonde åker före med plogen), gärna med en termos hemgjord äppelglögg i skuffen.


Ännu icke namngiven nykomling i den arboarktiska fordonsparken

torsdag 28 januari 2010

Möt Pinocchio

Ibland kan man inte låta bli att grunna över hur växter fått sina namn.

Idag slog det oss dock hur självklart det är att just den här orkidén heter Pinocchio. Pinocchio, som är den mest fantastiska Paphiopedilum vi någonsin ägt, har nu blommat oavbrutet i drygt tre år. För varje blomma som vissnar växer nämligen denna orkidés ständigt allt längre näsa ännu några centimeter, varpå en ny blomma strax slår ut.


Möt Pinocchio - Arboarkticums mest långnästa orkidé

Men vad Pinocchio ljuger om har vi ännu inte listat ut. Kanske om vädret..?


"Ute skiner solen i den ljumma vårkvällen!"

onsdag 27 januari 2010

Svenska träd: Sällistoppen del 2

Då har det blivit dags att presentera Sveriges näst ovanligaste inhemska träd. Om förra veckans träd var en östlig art så är det här en utpräglat västlig sådan. Vi talar förstås om bohuslinden, Tilia platyphyllos.


Bohuslinden har stora hjärtformade blad

I ärlighetens namn är det en sanning med modifikation att bohuslinden är ett ovanligt träd. Bland annat eftersom svenska lindar nästan inte frösått sig alls de 2000 senaste åren (trots påstådd växthuseffekt är klimatet fortfarande inte tillräckligt gynnsamt) är de flesta lindarna i vår omgivning planterade. De allra flesta av dessa är så kallade parklindar, Tilia x vulgaris, – en hybrid mellan vår vanliga skogslind, Tilia cordata, och just bohuslind, men det finns också många rena exemplar av skogs- och bohuslind planterade. Ser man i stället enbart till det vilda beståndet är bohuslinden däremot extremt sällsynt. Idag finns trädet endast på tre platser i hela Sverige: nära Ekenäs på Sydkoster, norra Öddö utanför Strömstad samt vid Ölmevalla i nordligaste Halland. Det sistnämnda exemplaret är inte ens ett träd, bara en gammal stubbe som skjutit nya rotskott.


Vår egen bohuslind Glenn

Den mest iögonfallande skillnaden mellan bohuslinden och skogslinden är att den förra har nästan dubbelt så stora löv, ett faktum som de norska, danska och engelska namnen för bohuslind (storlind etc.) tar bättre hänsyn till. Tittare man närmare på bohuslindens blad har de ludna skaft och vita hårtofsar i nervvinklarna på undersidan. Skogslindslöven har i stället rostbruna tofsar och är generellt minde ludna, skaften helt kala.

Tyvärr är det sällan i praktiken lika lätt som i teorin att skilja lindsorterna åt. Orsaken är förstås att de vanligaste lindarna, alltså parklindarna, ser ut som precis vad de är, ett mellanting mellan de båda vildarterna. Detta stökar till artbestämningen avsevärt. Parklindarna avslöjar sig dock ofta genom sina nedåtpekande bladspetsar och genom att skjuta rotskott i högre utsträckning än de båda andra.


Efter blomningen kommer en nöt med fem tydliga åsar

För den som gillar lindblomste eller har bin kan det vara bra att känna till att bohuslinden blommar tidigt och skogslinden sent. Parklinden blommar förstås mittemellan. Skaffa en av varje, det har vi gjort, så har ni tillgång till lindblommor under nästan hela säsongen.

tisdag 26 januari 2010

Glädjen med vintergrönt

Det är ungefär nu, i slutet av januari, som man brukar börja känna sig sådär sinnesrubbat trött på vinter att det vissa stunder gör ont i magen.

Man skulle kunna hävda att det är perioder som den här som är de vintergröna växternas storhetstid: barr, mahonia, rhododendron, eldtorn – ja alla dessa fantastiska träd och buskar som på något märkligt sätt lyckas framleva i grönskande välmåga trots det bistra klimatet, och i sin storhet dessutom ger oss trädgårdssvältande stackare något att titta på.

Så skulle det kunna vara. Så är det säkert för många. Så synd bara, att just vi bor på en plats där man av nöden tvingas behandla alla träd och buskar, särskilt de vintergröna, på detta missklädsamma sätt:


Abies koreana ”Silberlocke” har gömt sina fina kottar för…

Vi kommer nämligen aldrig någonsin att glömma den fasansfulla vinterdag 2009, då vi vaknade till ett skövlat Arboarkticum. Inte heller kommer vi någonsin att tröttna på att förtala och dikta nidvisor om den djävulska roten till det onda:


…den djävulska skövlingsmaskinen Iddi.

I år är klövmarodörerna fler än någonsin, men vår nit med nät och fiberduk är också större än någonsin tidigare, och i år är det vi som vinner matchen om det vintergrönas välmåga.

I alla fall i matchen mot rådjuren. I matchen mot kylan är utgången fortfarande högst osäker. Håll gärna en tumme eller två för att epitafiet för de växtvänner som stryker med denna vintersäsong blir betydligt kortare än förra årets sorgliga lista.

söndag 24 januari 2010

Den blomstertid nu kommer

Det här är historien om en lång rad misstag. Det första är helt och hållet vårt eget. När vi i våras genomförde vår annars så lyckade barrträdsexpedition till Hornbach gjorde vi i upphetsningen också ett rejält klavertramp. Det dvärgaprikosträd vi hade för avsikt att köpa visade sig vid hemkomsten i stället vara en dvärgpersika.

Besvikelsen ledde till att det oönskade trädet näppeligen fick någon hedersplats, vilket i sin tur ledde till misstag två – att trädet så småningom helt glömdes bort. Det var därför som det stackars trädet blev kvar i sin kruka utomhus när vi själva åkte bort över jul, samtidigt som kylan och frosten våldförde sig på vårt land.

Väl tillbaka i Sverige hittade vi av en slump den till synes ihjälfrusna lilla lignosen och mest för att få bort det skräpiga missfostret ställde vi det, med kruka och allt, på en kolmörk vind över nyårs- och trettonhelgen. Avsikten var att göra oss av med liket vid första, bästa tillfälle med mer utomhusvänlig temperatur.


Bara januari och redan massor av blommor...

Lagom till tjugondag Knut, när julpyntet skulle bort, behövde vi dock komma in på vinden igen och flyttade på nytt dvärgaprikosen som stod i vägen. Denna gång blev den stående i ett hörn av biblioteket och det var där som vi ånyo fann den idag – i allra högsta grad levande, denna gång översållad med stora rosa blommor. Att blomma i januari är förvisso också ett misstag – men ett misstag som vi gärna överser med.


...och ännu fler är på gång!

Nu har vi inte längre hjärta att behandla den oönskade bortbytingen illa utan lovar att vara mer schyssta mot den i framtiden. T.ex. är vi just i färd med att plocka fram den lilla pollineringspenseln för att påskynda fruktsättningen. Det vore inte så dumt med egna minipersikor lagom till påsk!


Egen Peach Melba till påsk, månne?

lördag 23 januari 2010

En ovanligt fasansfull historia

Ond bråd död är temat denna bistra januarilördag, och den som vågar fortsätta läsningen bör beväpna sig med ett bepansrat hjärta eller en stor packe näsdukar inför det sorgedrama som nu sätts på pränt. Alltför känsliga själar bör kanske avsluta läsningen redan här.

Huvudperson i dramat är Tords änka, den redan hårt prövade fasanhöna som vi redan tidigare sänt vår varma omtanke till. Vi har lärt känna denna ensamma änka med sin blyga uppsyn och långa sorgsna ögonfransar allt bättre de senaste veckorna, när hon varje kväll i skymningen försiktigt och förfinat pickat frön under fågelbordet utanför köksfönstret. Att sorgen efter Tord fortfarande legat tung har varit hjärtskärande uppenbart. Nattetid har hon, utifrån spåren av klor och stjärtfjädrar i snön, funnit trygghet och en smula lindring från kölden under ett odlingstråg i trä vid vår husvägg. Vi hade så smått börjat fundera på att ge henne ett namn – något bara våra någorlunda bofasta eller regelbundet återkommande grannar föräras med. ”Tora” tyckte vi att den vackra hönan kunde heta, och log hon inte rentav en liten smula för första gången på länge, när vi häromkvällen försiktigt frågade vad hon tyckte om namnet?


Den sorgsna skönheten Tora sökte tryggheten i Arboarkticum…

Nu inträder dock på scenen första supporting actor i denna melodram: Örnie Bötcher. Örnie är stor, han är grym, han hungrig, och han är örn. I morse, precis när solens första skira strålar smekte Arboarkticum, gjorde Örnie en gång för alla slut på Toras sorg och lidande.

Den syn som mötte arboarkticerna efter en sällsynt sovmorgon, var blod, förödelse och död: från köksfönstrets första parkett såg vi Tora ligga huvudlös och skändad på gårdsplanen…


…men fy för den lede för att vara fasan i Arboarkticum.

...medan den skoningslöse bödeln Örnie hånfullt svingade sina monstruösa vingar och ljudlöst lyfte från marken efter förrättat värv.

torsdag 21 januari 2010

Den första Madeiragrodden

Då har redan det första av de frön vi insamlade på Madeira i julas grott. Försten ut blev en liten stenek, Quercus ilex. Tyvärr vet vi ännu inte om det är den vanliga smalbladiga sorten, som numera finns förvildad upp till England och södra Östersjökusten, eller undearten rotundifolia, som är vanligare på Iberiska halvön och i Nordafrika. Hur märkligt det än kan låta är det det senare vi hoppas på. Dels har denna undersort, även för människor, ätliga och till och med goda ekollon, dels kan den, sin sydliga utbredning till trots, mycket väl vara den härdigaste av de två, den är bara mycket sämre testad.


Måhända goda stenekollon i vardande?


Kyla ska i alla fall inte vara något problem för denna vintergröna ek, som tvärtom bruka söka sig till de svalaste och högst belägna platser den kan hitta i sitt utbredningsområde. Problemet är som vanligt våra märkliga vårar med ständiga bakslag och gassande sol i kombination med tjäle. De starkars stenekarna brukar helt enkelt bli frystorkade. Hur vi ska göra med våra stenekar får framtiden utvisa, men nog måste vi pröva åtminstone några av dem på friland?


Framtidsscenario i den Arboarktiska undervegetationen?

Som synes har steneken inte alls några i våra ögon ekliknande löv och det är också bara som ung den har blad som liknar de hos järneken (ilex – som ju inte alls är någon ek, men som fick sitt namn av Linné just för att den liknar unga stenekar). Gissningsvis är detta en anpassning för att lura betande djur att den är giftig. Det är bara att konstatera att den taktiken inte hade funkat i Arboarkticum där Iddi och hans anhang ju gärna glufsar i sig både järnek och idegranar.

onsdag 20 januari 2010

Fröställningar vi minns

Vi tillbringar ännu en vinterkväll med överlevnadsstrategi 1A: fotoarkivet.

Smådrägglande och med alltmer stegrande puls möter våra hungriga blickar färgdivor, knoppchocker och frodighetsmatronor.

Puh! För att inte alldeles duka under av hjärtklappning och längtan efter färg och liv försöker vi idag hålla oss från de allra mest krävande och utmanande blomsterbilderna. Och vad passar väl då bättre, såhär i frökatalog-tider, än att friska upp minnet av hur blommornas fröställningar såg ut, när de alldeles på riktigt mognade därute i högsommargrönskan? Några har en personlig framtoning, medan andra imponerar med sin storlek. Åter andra är vackra som konstverk. Här är dagens fröfavoriter från perennrabatten:


Vänster: blomma. Höger: fröställning.
Hur katten gjorde purpurtulkörten det där???


Stenfröet gör skäl för sitt namn


Vad gör grodan Kermit i vår rabatt???
Åhå, det är lunddockans årliga practical joke.

tisdag 19 januari 2010

Svenska träd – Sällistoppen del 1

Många inbillar sig att arboarkticerna bara vurmar för det sydländska och svårodlade. Det är en gravt felaktig uppfattning. Arboarkticerna älskar nästan alla växter och i synnerhet alla träd. Däremot måste vi nog erkänna att det sällan känns lockande att skriva om våra vanligaste inhemska skogsträd. Ärligt talat tvivlar vi också på att särskilt många av våra läsare skulle gå igång på texter om granens betydelse för svensk massatillverkning eller slybekämpning av ungbjörk. Men, vem vet? En vacker dag kanske de texterna också blir verklighet?

Den här gången, och ytterligare två tillfällen de kommande veckorna, har vi dock i stället tänkt koncentrera oss på våra tre minst vanliga, inhemska och, för egen maskin invandrade, träd. Den där sista inskjutna bisatsen var inte alldeles nödvändig eftersom alla tre träden i denna miniserie ändå är betydligt mer sällsynta än de inplanterade träd, t.ex. hästkastanj, europeisk lärk, ginnalalönn, rödek och sitkagran, som sedermera naturaliserats och numera räknas som inhemska, även de.

Först ut idag, har vi äran att få presentera. Sveriges tredje ovanligaste träd:


Vresalmen, Ulmus laevis, här förevigad i Botan i Helsingfors

Ganska säkert har lundalmen tidigare haft en betydligt större utbredning än vad den har idag. Numera återfinns den naturligt endast på ett fåtal små skyddade skogslokaler på mellersta Öland. I övriga Skandinavien saknas den helt, men den finns faktiskt, om än sparsamt, på ett flertal platser i Finland. Över huvud taget tycks vresalmen ha en östlig utbredning och saknas helt i Västeuropa med undantag för östligaste Frankrike. Vanligast är den i Centraleuropa.


Ett ovanligt rakt och högrest exemplar

För ett otränat öga är det mycket svårt att skilja på våra tre inhemska almsorter: skogsalmen, lundalmen och vresalmen. Vresalmen är dock vanligen ett lägre träd med gråare stam än de båda andra och oftast tidigare förgrenad. Den skjuter heller inte lika ofta rotskott som de båda andra. Den tydligaste skillnaden, bortsett från knoppars och frukters utseende, är emellertid vresalmens dubbelt sågtandade och mjukluddiga blad. Däremot är det, som tydligt framkommer på bilden nedan, en myt att sidonerverna på vresalmens blad nästan aldrig är gaffelformiga. Våra erfarenheter är att detta är ungefär lika vanligt hos alla almsorterna, åtminstone på yngre exemplar eller lågt sittande grenar – och det är ju ändå bara dem man kommer åt att titta på.


Som tydligt framgår har även vresalmen förgrenade sidonerver

måndag 18 januari 2010

Övervintras frostfritt

”Övervintras frostfritt” är ett mantra som ett stort antal av våra bortklemade växtvänner gnyr höstarna igenom. Och vi gnuggar våra logistikknölar och skakar fram ständigt fler vrår som tillåter att vi efterlever alla dessa högljudda och ömkliga typers alla krav på ljus och värme.

Vi gör faktiskt vårt bästa. På allvar. Så klandra oss då inte för hårt när det nu en gång blivit lite tokigt. Men inte kunde väl vi veta att det här skulle bli den kallaste januarimånaden i mannaminne (vi har ganska kort minne)? Och inte kunde väl vi ana hur urbota kallt det kan bli inomhus om man stänger dörren till ett rum med oisolerade golv och utan element?? Och kunde någon ens gissa sig till hur många grader kallare det egentligen är närmast en fönsterruta???

Men gnäll lagom, pelargon-uschling. Minns att även vi fryser om fötterna.



Tjälen lägrar sig - nu även inomhus

söndag 17 januari 2010

Rapport från vinterförvaringen

Igår prisade vi vintern och det härliga ljuset som är resultatet av den myckna snön. Idag måste vi tyvärr redan se till medaljens baksida – ljuset har redan fått flera växter i vinterförvaringen inomhus att vakna till liv alldeles för tidigt, i tron att det är vår. Kanske är det en slump men det tycks som om det särskilt är våra asiatiska vänner som nu har börjat röra på sig.

Det gäller t.ex. den indiska rönnspirean, Sorbaria tomentosa:


Fröken Indira rönnspirea är uppe långt före tuppen

Det här är, trots namnet, ingen kinkig dam utan ska utan allt för stora problem klara sig bra i zon 3-4. Anledningen till att hon står där hon gör är att hon kom i vår ägo för sent på säsongen för att hinna få en anständig plantering utomhus, och nu har hon alltså kontrat den försummelsen med att börja veckla ut sina späda blad.

Exakt detsamma gäller på samtliga punkter den japanska ostronörten, Mertensia asiatica:


En kryddig japan...

Denna asiatiska kryddgrönsak är numera allmängods i de flesta välsorterade örtagårdar. Tyvärr tycks den, likt den vanliga inhemska sorten, Mertensia maritima, (som också är god men som bör få stå ifred eftersom den är rödlistad), trivas bäst på grusiga havsstränder och tycker att det är både för lerigt och för torrt hos oss i Arboarkticum och brukar därför aldrig bli långlivad här. Vi får väl se hur vi ska plantera ostronörten den här gången. Det kändes hur som helst hemskt onödigt att börja spira redan nu! Skyll inte på oss sedan om det blir kallt och mörkt igen!


...snart på en tallrik i Arboarkticum

lördag 16 januari 2010

Hurra för vinter! Del 2 - lovsång till det ljusa mörkret

Vi kommer aldrig föredra vinter framför vår, eller kyla framför värme – men de senaste dagarnas rimfrost har klätt hela världen i sagoskrud.

Till och med i den svartaste natten lyser varenda gren på vartenda träd och buske vit. Hela naturen har liksom fått en grafisk form. Överallt: konturer.

Häromkvällen vandrade vi långt från Arboarkticum i en parkanläggning där himlen lyste sepiabrun mot den vita snön och de svarta träden. Det var obeskrivligt vackert. En förtrollad värld.



torsdag 14 januari 2010

Top opp i poptopp

Det finns som bekant redan ett flertal specialavdelningar i Arboarkticum, t.ex. potager, herbarium (i dess ursprungliga betydelse), arboretum, pinetum och, inte att förglömma, minipinetum. Men något topiarium har vi hittills inte brytt oss om att skaffa.


Topiariet i Botaniska trädgården i Funchal

Efter de överväldigande intrycken från vår Madeiraresa är vi rörande eniga om att det allt måste bli slut på denna försumlighet. Detta skall hädanefter bliva vår musik! En god start är att formklippa buxbomsbusken i Örtagården så den ser ut som Rolf.

tisdag 12 januari 2010

Den botaniska smältdegeln, del 2 – Ännu mera läderlappsgotter

Vi kom till Madeira och vi såg många underbara ting, men detta var nog det allra märkligaste:


Knappast en grön ärta

Växten stiftade vi bekantskap med på Boa Vista orkidéträdgård strax utanför Funchal. Det är dock ingen orkidé, som ni ser, men den mest overkligt färglagda blomma vi någonsin sett. Det var inte utan att man undrade om inte den förtjusande engelska ägarinnan handkolorerat de klängande blommorna med sin akvarellåda, för effektens skull.

Så var det dock inte. Jadevinet, Strangylodon macrobotrys, visade sig vara en känd sevärdhet i trädgården, vilket vi snart förstod på skyltarna som visade vägen till den spaljé där den klängde och kastade ner sina långa blommande lianer i kaskader från taket.


Leguminosae? Hm, det låter ju ätbart ändå?

Märkligt nog har jadevinet det gemensamt med Solandran vi skrev om häromdagen att den pollineras av fladdermöss! Läs den fantastiska beskrivningen av hur pollineringen går till (lånad från Kew Gardens hemsida):

The bats hang upside down to sample the jade vine’s nectar, and the plant gently brushes pollen onto the bat’s head while it drinks. The next plant the bat visits collects the pollen from the first before brushing its own pollen to be transported elsewhere.

Huruvida växten skulle gå att odla som krukväxt i det kalla Norden vet vi inte, men eftersom jadevinet hör till ärtväxterna, skulle det möjligen inte vara någon omöjlighet. Återstår alltså bara att få tag på fröer eller sticklingar, för några sådana fick vi tyvärr inte med oss hem – inte den här gången. Teddy och Freddy är mycket förgrymmade, ety de inget roligare kan föreställa sig än att gnugga kalufsen i jadevin.

måndag 11 januari 2010

Om ligistgänget The Crows

Det tragiska Tierp är intimt förknippad med kråkor. ”Så fult att kråkorna flyger på rygg för att slippa se eländet”, sägs det i ett på trakten väl rotat talesätt. Ett tag fanns det till och med upp och nervända kråkor att köpa som souvenirer i köpingen, men försäljningen upphörde när man insåg att inga turister någonsin skulle vilja sätta sin fot där.

Lite märkligt är det därför att kråkor inte är några särskilt vanliga besökare i Arboarkticum. Till exempel ser vi betydligt oftare korp än kråkor. Den gångna helgen utgjorde därvidlag ett undantag. Plötsligt på söndagsförmiddagen dök det upp stora flockar kråkor som levde bus och stojade i snön på olika platser på åkern, just utanför gärdsgården.


Christopher Crow - the leader of the pack

Vår hopplösa dampskata Konrad fann det hela så intressant att han avbröt sitt vanliga tidsfördriv – att låta sig mobbas av de hjärtlösa småfåglarna vid fågelmatningen – och flaxade ut till det tuffa svartklädda ligistgänget på åkern.

– Vad gör niii??? frågade den korkade Konrad förhoppningsfullt och fick sen duktigt med stryk, innan han återvände till tomten för att ånyo förnedras av pilfinkar och blåmesar bland fröautomater och talgboll.

När kråkorna väl tröttnat på sitt härjande och drog vidare gjorde vi själva en inspektionsrunda på åkern för att se vad som uppehållit dem. Det visade sig att kråkorna hittat ett tiotal rådjurslegor som de med stor entusiasm tagit sig an. Här hade de med stor aptit slukat allt det rådjuren lämnat bakom sig i form av pälsboende ohyra och sådant som kommit ur själva rådjursmagarna. Yammi! Vad vi tycker om rådjur är ingen direkt hemlighet, men frågan är om inte söndagens insikt fått oss att tycka att kråkor är minst lika äckliga?

söndag 10 januari 2010

De tre visa mössen

I helgens bitande tjugo-minus-dygnet-om-tjohooooo!-klimat försökte vi oss på en fotorunda i trädgården, för att se vad den har att erbjuda när den är täckt av ett isande, bitande snötäcke som gör den ogenomtränglig likt Afrikas djungler (men temperaturmässigt så långt från den liknelsen som man kan komma).

Efter hårda vedermödor pulsandes i den motvilliga snön, med kamera och otillräckliga handbeklädnader, enades vi om att mörka snöspritsade gärdsgårdsstörar mot blå skyar och vita fält gör sig ganska bra:


Spritsigt

Det finns även något fantasieggande vemodigt över cykelstället som lämnats åt sitt rostande öde i den fuktiga kölden:


Cykelsadlar med extra dunstoppning?

Och nog förstår man allvaret i småfåglarnas provianteringssituation när takskottarna lyst med sin frånvaro så länge att utskänkningsinrättningen ser ut så här?


Nä nu är det baske mig dags att ringa HSB!

Det mest intressanta blickfånget utgjorde dock de tre små skulpturer som vinden skapat kring några nedbetade gamla jätteverbenor. Vi har döpt formationerna till ”De tre visa mössen”, eftersom det var efter trettondagens rekordkyla som de visade sig första gången.


Kaspar, Melchior och Balthasar mus

I skymningsljus från köksfönstret ser de nämligen precis ut som tre små hukande gnagare med paket i tassarna (åtminstone om man smakat en smula på den Madeira man själv fraktat med sig från sydligare nejder). Månne kommer de visa mössen med löften om en mildare årstid och gåvor i form av frukter och blomster?

lördag 9 januari 2010

Veckans trädgårds-tv

”Missa inte den inspirerande serien som är ett måste för alla som vill satsa grönt!” basunerar SVT ut på sin hemsida. Förhärdade av tidigare besvikelser rörande de engelska trädgårdsserier kanalen köpt in på sistone var det dock med en stor portion tvivel som vi bänkade oss framför dumburken inför fredagens premiär.

Programidén – trädgårdsgurun Hannah Genders hjälper stjärnkocken Mike Robinson att anlägga en ekologisk trädgård intill lantkrogen i Midlands – låter väl så där, men faktum är att vi tycker det funkar hyfsat. För att ge ett kort sammanfattat utlåtande känns det som om programmet så här långt faktiskt har något att förmedla och klarar av att stå på egna ben. Det yttersta beviset för att programmet faktiskt berörde på något plan var den starka abstinens det utlöste efter att själv få påta i jorden.


Ovanligt smickrande bild på Hannah Genders

Veckans bästa tv-inslag med trädgårdsanknytning sändes dock i SVT redan i tisdags. I en kvartslång Vinterkaramell från Minnenas television fick tittarna åter stifta bekantskap med hur en ytterst tidtypisk Ernst-Hugo Järegård i pilotglasögon idkade högläsning i en Ulf Schenkmanis-produktion från tidigt 1970-tal – ”Timjan, hägg och körsbärsblom”. På sitt oefterhärmliga sätt deklamerade denna gigant och oöverträffade geni "Trädgårdsälskarens vinter" ur den tjeckiske författaren Karel Ĉapeks underbara bok ”Ett år med min trädgård” (1934).


Diabolisk gigant deklamerar Ĉapek

Tyvärr har SVT fortfarande inte fattat att man borde lägga ut detta magnifika inslag på SVT Play så ni som missade det får hålla tillgodo med att läsa boken själva. Förvisso inte det sämsta – gör det!

fredag 8 januari 2010

Axtry – ett tips till odlingsintresserade människor och fasaner

Ibland minns man inte riktigt varför man fallit för vissa växter i frökatalogens beskrivningar, men blir glatt överraskad och nöjd ändå när de växer till sig och delar med sig av sina trevliga karaktärer. Särskilt såhär mitt i smällkalla färglösa vintern, när vi sitter och bläddrar igenom fotoarkivet från sommaren, slås vi till exempel av de sköna färgerna och formerna hos den här frösådda busken: axtry, Leycesteria formosa.


Ståtlig hållning!

Vi tror att fröerna är köpta på Impecta, och maken till lättodlad växt får man leta efter. I år, andra säsongen efter sådd, är buskarna nästan meterhöga, och det klargröna bladverket med röda färgskiftningar är en fröjd för ögat hela sommarsäsongen. På sensommaren dyker de söta vita blomsterklockorna upp, vilket sannerligen inte gör ögonfröjden mindre.


Och spröda klockor!

Vi har bara ett enda klagomål på denna buske: den är förmodligen icke härdig i Arboarkticum. Zonangivelsen säger zon 1-2, och i Bergianska trädgården finns den, men den planta vi försöksövervintrade utomhus gick tyvärr hädan. Våra återstående två buskar gräver vi därför, i väntan på växthuseffekten (den lyser ju som bekant med sin frånvaro denna vinter), upp på hösten och låter framleva vintern i en stor hink med hål i botten på vår alltmer överbefolkade frostfria vinterförvaring.

Ett annat företräde hos den vackra busken är att den tydligen är ätbar. Exakt vad som är ätbart vet vi inte, men gissningsvis de frukter som aldrig hinner sättas och mogna hos oss. De engelska namnen Flowering Nutmeg (blomstermuskot) och Pheasant berry (fasan-bär) skvallrar om dess kulinariska användningsområden. Att vi anser den lättodlad till och med i våra bistra trakter stöds också av det faktum att den betraktas som ett invasivt ogräs på Nya Zeeland!

onsdag 6 januari 2010

Granmysterium

En liten reflektion så här på trettondagen: i fjol hade vi fem julgranar fördelade på våra olika boenden. I år blev det på grund av utlandsresan ingen. Eller… jo förresten, vi köpte faktiskt en trevlig liten blågrön gran med mjuka barr i Plantboden på Rosendals Trädgårdar i Stockholm, strax innan vi lämnade landet. Vilken sorts gran det rör sig om hade man dock dålig koll på i butiken. På en hemsnickrad skylt påstods det röra sig om något man kallade Picea pines, men något sådant känner ingen annan källa i världen till, varför granens identitet tills vidare är ett mysterium.


Denna lilla souvenir från kungliga Djurgården
är det närmsta en julgran vi kommit i år

Nu fortlever den hemlighetsfulla lilla granen sina dagar i en kruka i ett ouppvärmt fönster i Norduppland, i väntan på att den här erbarmliga årstiden ska ta slut. Någonstans i Uppsala län har det tydligen varit -37 grader idag, således millenniets kallaste dag hittills. Hoppas det inte var hos oss. Vi har fortfarande inte varit hemma och kollat… Burr!


Inomhus i väntan på vår och en utplantering

tisdag 5 januari 2010

Ett gravt anfall av total förnekelse

Det går SÅDÄR med löftet om att försöka uppskatta vintern. Idag känns det snarast som att den utlovade serien "Hurra för vintern" kommer att stanna vid det lite tama pilotavsnittet från igår, trots alla påhejande kommentarer om snigeldöd och fästingförödelse. Dramaserien kommer helt enkelt lite för nära verkligheten, och någon realitysåpa har vi inte nerver till!

Idag har en ångestklump parkerat i magen vid anblicken av hur kvicksilvret bara faller och faller. Observera dock att vi minsann inte är särskilt temperaturhönsiga, och att denna ångest slagit till först efter försöket att intala oss att minus 14 som dagtemperatur väl inte är så förfärligt kallt ändå. Efter den noteringen har det gått käpprakt åt pipan med temperaturen.

DET ÄR KORT SAGT
OMÄNSKLIGT
OUTHÄRDLIGT
PISSPOTTIGT
KALLT!!!


Vi väljer att blunda för eländet och håller oss inomhus, där vi så långt från alla termometrar vi kan komma färgmediterar framför en av våra vildfuchsior, som liksom vi bestämt sig för att förneka verkligheten med sin aningen senkomna blomning. Den är en pigg och vågad utmanare av den goda smaken, med färgkombinationen grönt-orange-rosa, och vanligtvis ställer vi oss en smula tveksamma till denna grannlåt. Men just i år, just idag, förlåter vi den och tackar för att den hjälper oss tro på att det kommer en vänligare och färggladare årstid till slut.


Spikfuchsians exakta botaniska namn har försvunnit i
glömskans töcken. Kanske någon kan hjälpa oss med det?

måndag 4 januari 2010

Hurra för vinter! Del 1

Oavsett vad man tycker om det är det bara att konstatera att vintern är här, och det med besked. När temperaturen nu i drygt två veckor legat cirka tio grader under vad som är normalt för årstiden och snöbyar oupphörligt drar in från Gävlebukten, likt godsvagnar i ett mycket långt tågset, ter sig plötsligt alla fagra löften om växthuseffekt som rent nys. Även för den som gett sig i kast med den dumdristiga uppgiften att odla exoter i trakterna av Ultima Thule är det bara att gilla läget. Vad hjälper det att förbanna klimatet? Nej, för att uthärda är det bara att försöka ta till vara på de få ljuspunkter som årstiden trots allt har att erbjuda. Av det rent egoistiska skälet att vi vill överleva själsligt inleder vi idag vår nya vinterpositiva serie: Hurra för vinter!

En sak som är bra med vintern är att man plötsligt ser andra saker i sin trädgård. Till exempel var det först när den vita snön lägrade sig och kontrasterade mot de mörka grenverken och stammarna som vi på allvar blev medvetna om hur många lignoser vi faktiskt planterat på Pelousen. Under sommarhalvåret är alltihop liksom mer en grön smet. För den som vill veta exakt hur många träd och buskar det rör sig om rekommenderar vi en titt i Lignoslistan. Pelouslignoserna är utmärkta med PE i kolumnen för plantering.


En trött vintersol tjuvtittar nyfiket på allt vi planterat på Pelousen

Djäklar vad det ska bli kul att se alla dessa vänner växa upp och ”förfula utsikten” än mer för våra avogt inställda sommargrannar.

lördag 2 januari 2010

Fröken Fasan

Plötsligt i det dunkla eftermiddagsljuset satt hon där, i snödrivan under fågelbordet. Tyst, diskret och alldaglig – och en smula sorgsen.


"Blott en dag, ett ögonblick i sänder...."

Fröken Fasan, vår korkade fasansprätt Tords hemliga flamma, har sorg, och tröstäter solrosfrön alltmedan hon nynnar frikyrkliga psalmer tyst för sig själv. I julhelgen gick Tord nämligen tragiskt hädan efter att de urskillningslöst imbecilla jägardrumlar som huserar på markerna kring Arboarkticum bestämt sig för att oskyldiga fjäderfän i pråliga kostymer är lämpliga jaktbyten.

Vi erbjuder den unga pippipinglan vårt djupa medlidande och en extra ranson solrosfrö och hoppas (och tror!) att många stiliga och belevade fasangentlemen snart står på kö för att få göra henne sin kur.

fredag 1 januari 2010

Odlingssäsongen inledd

PANG! Där gick startskottet och därmed är 2010 års odlingssäsong inledd. Först ut att gro blev en australisk kastanj inköpt på en lökmarknad i Holland av vänner, som donerat den till oss. Nä, det är ingen riktig kastanj utan ett grönt nötliknande frö från vad som mer korrekt kallas bönträd, Castanospermum australe.


Först hände ingenting och sedan inte heller någonting. Men så till
slut klövs frukten och en liten grodd blev synlig långt ner i klyftan.

Den giftiga frukten går faktiskt att äta om man tillreder den på rätt sätt men det är framför allt för det vackra virkets skull som det upp till 40 meter höga trädet odlas. Detta lär dock inte bli aktuellt hos oss då växten, som hör hemma i nordöstra Australien och Nya Guinea, tvärdör vid temperaturer under +10 grader. Nåja trevliga krukväxter kan man heller inte få för många av – välkommen lilla vän!