Världens godaste svamp!

Vi har tidigare utgjutit oss nedlåtande över den vanliga gula kantarellen. Detta tog dock hus i helvete och flera av våra läsare kände sig föranledda att försvara detta i våra ögon kraftigt överskattade kråkguld. Andra menar att porcini, eller karljohan som vi också brukar säga, är skogens ohotade delikatess numero uno, medan ytterligare andra självutnämnda gourmeter vurmar för murklor, kremlor och taggsvampar av allehanda slag.

Vissa ängsliga svampkonnässörer sneglar i stället mot hur japanerna betalar kopiösa summor för felfria exemplar av goliatmusseronen - den som de själva odlar som matsutake. Och naturligtvis finns det även de som enkom drar sin lans för dyra exotiska tryfflar och menar att ingenting kan överträffa dessa.

Till er alla vill vi bara säga att ni samtliga är sorgligt vilseledda! Antingen har ni beklagansvärda brister i er kunskap eller också har ni bara taskig smak. Världens godaste svamp är i stället tvivelsutan denna:

Bättre än så här blir det inte i livet - ett eget mandelriskeställe

En mer delikat existens än den i Sverige vilt växande mandelriskan, med sin läckra sammetslena gyllenskinnsbrättade hatt och sin kraftigt blödande skaldjursdoftande vita mjölksaft, är svår att föreställa sig. Konsistensen påminner på vissa sätt om ett moget gråpäron i fasthet och textur medan smaken är den mest utsökta mix av Maine-hummer och vällagrad Camembert.

Tyvärr är mandelriskan inte alldeles lätt att hitta och brukar sällan ge större skördar än max ett tiotal svampar, men det gör inte så mycket. Den utpräglade kryddsvampen är mycket dryg och denna modesta mängd torkad råvara räcker mer än väl för att spöa skiten ur vilken Nobelmiddag som helst, flera gånger under ett år. Svampen är också synnerligen ortstrogen så den som en gång hittat ett ställe där den växer kan skörda den under snart sagt hela livet. Och det är tur - för den som en gång fått smaka på mandelriskan har mycket svårt att tänka sig ett liv utan den.

Och kan ni tänka er - här kommer ännu fler...