måndag 23 april 2012

Potatoes on Parade

Huruvida det över huvud taget är meningsfullt att förgro sina jordpäron tycks fortfarande vara en het potatis. Inte ens i de tyngsta trädgårdstidningarna tycks man uppnå någon riktig konsensus i frågan. Märkligt, tycker vi. Visst gör förgroningen nytta – men det många inte tycks ha förstått är att det inte är blast man vill ha, utan rötter. Att, som trädgårds-tv föreslår, grodda potatisar direkt på fönsterbrädan eller i torra äggkartonger är därför tämligen meningslöst. Lägg de dyrbara knölarna på en fuktad bädd av t.ex. barkmull eller såjord istället så kommer du själv att förstå skillnaden. Var bara försiktig om de fina rötterna när de väl dyker upp och nypotatisen till midsommar kan vara en bra bit på väg.


Årets arboarktiska sättpotais: Amandine och Mayan Twilight


tisdag 17 april 2012

Färdigt!

Inhyrde Hasse har gjort ett styvt jobb och det nya stenpartiet är vad vi skulle kalla klart. Vi ska bara täcka ytan med lite överblivet grus (för att ge bättre skydd mot kyla, uttorkning och ogräs), och sedan plantera en massa växter förstås!

Stort stenparti kräver många växter. KUL!

Försten ut till plantering blev en lite vårtrött klockopuntia, Opuntia phaeacantha, som vi inhandlade av Kaktussällskapet på Nordiska Trädgårdar i torsdags.

Pionjärplanta

Samma kaktus blev också den första växten att grävas upp igen från det nya stenpartiet. Detta efter att vi tagit del av femdygnsprognosen som hotar med 25-30 mm nederbörd och minusgrader till fredag-lördag. Vi anar nämligen att den här bortklemade lilla opuntian bott i ett växthus och aldrig sett en snöflinga ens på bild tidigare. Men det ska nog bli alpinväxt av henne också. Kanske bara inte just nu.

torsdag 12 april 2012

OK, vi hade fel - är ni nöjda nu?

Arboarkticer är tämligen asociala varelser som ogärna beblandar sig med folksamlingar. Detta gäller särskilt om dessa är omfattande och till merparten består av människor som i första hand associerar till trädäck, gasolgrillar och badbassänger om någon skulle råka yppa ordet trädgård. Vi talar alltså om samma människor som kan namnet på fler programledare på TV4 än växter i den svenska naturen. Vi är storsinta nog att ge dessa människor någon slags existensberättigande – men de kommer aldrig att bli våra vänner.

Av samma anledning har vi alltid avstått från alla så kallade trädgårdsmässor (vi har till och med skrivit om detta på bloggen vid upprepade tillfällen). Idag bröts den trenden. I morse klockan 09:00 hängde vi på låset till Älvsjömässan för att för första gången i historien beta av Nordiska Trädgårdar. Det handlade lika mycket om att få våra fördomar bekräftade som att ärligt kunna säga att vi vet vad det handlar om, eftersom vi varit där.

Två timmar senare stod vi återigen på pendeltågsstationen utanför mässan med fler kassar än vi egentligen kunde bära, proppade med de mest utsökta växter man kan tänka sig. Och vad värre var – vi hade haft riktigt trevligt! Visst fanns det många ointressanta montrar men allt det andra var mer än tillräckligt stort och bra för att kompensera för detta. Men framför allt: på två timmar hade vi inte träffat en enda osympatisk människa (när hände det på jobbet senast?). Tvärtom, hade vi gärna tillbringat mer tid med dessa underbara kaktusnördar och tyska hardcorealpinister. Nu funkade inte det den här gången eftersom vi bara kunde ta en halvdag ledigt – men, inte utan en viss skamsenhet, måste vi medge: vi längtar redan till nästa år!!!

Vadå? Vill ni se lite porr också? Okejrå, här är några av dagens fångster som fick följa med hem:

Sippruta - Anemonella thalictroides

Guldgul klocklilja - Fritillaria aurea 'Golden Flag'

Vårtandrot - Cardamine enneaphyllos, en utgången lundfavorit återfunnen

En stor gulbrättad nordmansgran - Abies nordmannia 'Aurea', till riktigt bra pris.
Det här är vad alla trädgårdar behöver - inte fler trädäck!

fredag 6 april 2012

Lång rävssvansfredag

Ja, glad påsk på sig då alla läsare!
Som vanligt är tiden ur led. Medan jularna allt oftare står gröna yr snön ymnigt i luften den långfredag som idag är.

Men det är inte snöflingor som syns på den här lilla älsklingen, ety det är en Pinus aristata – en rävsvanstall – en av våra absoluta favoritbarrisar. De vita prickarna är helt enkelt kåda som bildas där barrens hartskanaler mynnar – och den doftar ljuvligt! Namnet rävsvans har säkert att göra med de täta grenarna som är lika fluffiga som rumpan på vår gårdsräv Max.

Det är inte snön som faller...

Än så länge är vår tall bara en knapp halvmeter hög och det lär dröja innan det blir någon ändring på det, den växer extremt långsamt. Inte ens hemma i bergen i Västra USA blir rävsvanstallen så särskilt mycket större än fem meter på tvåtusen år.


Liten men seglivad - mycket seglivad till och med

Däremot är det en missuppfattning när många utpekar en rävsvanstall som världens äldsta levande träd (de spontanklonade upp till 9000 år gamla exemplaren i de svenska Dalafjällen undantagna). Många påstår att det finns en 4700 år gammal rävsvanstall i Arizona, men detta är fel på flera sätt! Trädet som åsyftas, och som lystrar till namnet Metusela, är faktiskt drygt 4800 år (tänk vad tiden går) och växer i verkligheten på en hemlig skyddad plats i Kalifornien. Han är heller ingen rävsvanstall utan av en närbesläktad tallart Pinus longaeva, Great Basin Bristlecone-tall – en art som saknar rävsvanstallens karakteristiska vackra väldoftande mjäll. Så då fick ni lära er det också!

Återigen Glad påsk!