Äggostäpplet blommar

Vårt nya växthus var ju främst tänkt som ett extra uterum att inta frukost och sena vinackompanjerade kvällsmål i. Våra planer på att också avnjuta vårt afternon tea här kom snabbt på skam när vi insåg hur varmt det blir här på dagarna. Kanske kommer den nyinförskaffade teaservisen bättre till pass framåt hösten i stället.

Interiör från växthuset

 

Men växthuset har också gett oss nya upplevelser från växtriket. Tropiska växter som tidigare om åren helt sonika fått uthärda norduppländskt uteklimat har plötsligt visat sidor och egenskaper som vi inte visste att de var förmögna till. Nu när krukorna flyttats in i värmen och fukten står blomning och fruktsättning som spön i backen. Särskilt glada är vi att vår frösådda cherimoya från Madeira, nu 3,5 år gammal, blommar för första gången.

Blommande cherimoya i växthuset

 

Cherimoya, även kirimoja eller gräddäpple (och någon enstaka gång äggostäpple, smaka på den ni) är arboarkticernas absoluta favoritdessert. Tyvärr är den krämiga frukten, med tydlig smak av smält jordgubbsglass, både känslig för stötar och har mycket kort hållbarhet. Av det skälet går den sällan att köpa i handeln och aldrig med en sådan kvalitet och utsökt arom som det går att uppbringa där den odlas. Nu sätter vi vårt hopp till att Arboarkticum är en sådan plats!

Cherimoya, även känd som äggostäpple

Många kallade

Arboarkticerna brukar ogärna vilja utsätta sig för trängsel. Vanligen brukar brukar man också slippa detta när man i tämligen ensamt majestät glider omkring i favoritplatsen Edvard Andersson växthus i Bergianska trädgården i Stockholm. Så blev icke fallet när vi mest av en slump tittade in där på torsdagskvällen.

 

Någon hade släpat fram en 194 cm hög stinkande jätteknölkalla mitt på golvet i tropiksalen. Detta utgjorde tydligen en större lockelse på turister än de asflugor stanken egentligen var ämnad för.

 

Jodå, fast det så klart, vi var ju också där...

 

Der Kaiser & Knarris

Senast utlovade vi bild på vår välmående östtyska japanska kejsarek. Voila, här kommer en sådan:

Der Kaiser

Som synes är bladen ungefär lika stora som en norduppländsk träsko storlek 43. Toppbladet, här något skymt, är nästan dubbelt så stort.

Annars är det mest utmärkande draget för Arboarkticum just nu den invasion av kornknarrar som dragit in. Just utanför tomten, i obetade ängs- och hagmarker och alldeles för nära de arboarktiska sovrumsfönstren, är det just nu fullkomligt nedlusat med de märkliga högljudda hönsfåglarna. Crex crex knarrar de tjatigt kvällar och nätter igenom.

Typisk kornknarrsmiljö just utanför tomten

Att få syn på någon ur den månghövdade skaran i det höga gräset är däremot hart när omöjligt. Om man likväl gör det kan det se ut som på den här usla bilden:

Crex crex!!!

Ekar tomt

Nä, våra ekar har vi inte tagit hand om något vidare. Det var flera år sedan vi insåg att vi borde flytta flertalet av de många ljuskrävande träd av detta slag som vi planterat bland högt gräs och annat otyg i skogbrynet norr om Åsen. Så blev det nu inte utan denna syssla, likt så många andra, prioriterades bort. Vi har heller inte genomfört någon egentligen inventering men i förbigående har vi noterat att flera av de små hönsnätburarna idag gapar tomma eller att de däruti planterade ekarna blivit utkonkurrerade av självsådda träd av andra slag, främst lönnar förstås. En av de ekar som vi just insett kastat in handduken efter många års lång och trogen tjänst är vår pilbladiga ek, Quercus phellos.

På senare år har vi börjat plantera ekar mer öppet redan från början. Men inte heller det har borgat för någon garanti för deras överlevnad. Till exempel klarade vår brokbladiga skogsek 'Castle Howard' inte ens sin första vårvinter.

Bättre går det när andra planterar ek. Vår nötväcka Dennis till exempel. Men riktigt hur han hade tänkt att den här skogseken och den här amerikanska rödeken skulle kunna trivas i samma grop övergår vårt förstånd. Vi får nog överväga att skaffa en annan trädgårdsmästare.

Kusiner i kindergarten, men kommer de att dra jämnt när de blir större? Knappast!

 

Men visst finns det glädjeämnen också i vår ekvärld. Roligast av allt är nog att vår östtyska japanska kejsarek, Quercus dentata 'C.F. Miller', som vi berättade om sent i höstas, har klarat sig helt utan vinterskador. Räkna med bilder på dess gigantiska blad inom kort.

 

En annan favorit just nu är den här östamerikanska killen, Quercus elipsoidalis 'Hemelrijk':

En av ekflorans nykomlingar som vi sätter stort hopp till

 

Jamen, kolla bladutspringet bara:

Det är lätt att älska träd som det här