Månadsbilden nummer 2, 2010

Ja inte är det någon direkt rafflande aktivitet i den arboarktiska trädgården. För en månad sedan målade vi upp skräckscenarier där vi, utan att egentligen tro på det själva, inte uteslöt möjligheten att februaris månadsbild skulle vara exakt likadan som den fyra veckor tidigare.

Riktigt så blev det inte. Det blev VÄRRE.

Snart döper vi om Arboarkticum till Arktis

Trots några dygn med blygsamma plusgrader ligger snön än djupare. En smula lagom obärkraftig skare har dock tillkommit - vilket gör det näst intill omöjligt att ta sig fram.

Visdomsordet för dagen: det kan alltid bli värre

Desperat, för vår överlevnads skull, frammanar vi mentala bilder av att den sött snusande växtligheten under snötäcket bara tackar och tar emot en extra sovmorgon och drar det mjuka snötäcket tätare intill sig, alltmedan de drömmer sött om rara nyckelpigor, färgsprakande vårsolar och tjivande småfåglar.

Nosar & Näbbar Del 3: Rolf får en idé

Läs de två tidigare avsnitten av Nosar & Näbbar här.

Efter att Rolf bjudit fru Melin på en anständig frukost och sedan vänligt men bestämt kört henne på porten, satte han sig genast i sin favoritfåtölj för att fundera. Det gick inget vidare.

Att ha avhyst en tekittelockupant var inget han skämdes för, tvärtom. Det var Rolfs fulla övertygelse att varje sann gentleman i motsvarande situation skulle ha känt sig nödgad att göra detsamma, särskilt om det i annat fall kunde ha riskerat goda Canastarelationer. Sådana fick man inte ta lättvindigt på. Nej, det som bekymrade Rolf var förstås sättet på vilket han utfört avhysningen och framför allt den märkliga nödlögn han förvånat till och med sig själv med i stridens hetta. Denna ångrade Rolf djupt och han kunde för sitt liv inte komma på vad han skulle göra för att oskadliggöra de illasinnade rykten, som det nu bara var en tidsfråga innan de var ute på bygden.

Att Rolf aldrig varit gift var i sig ett problem han tog ganska lätt på. Rolf hade nog kunnat tänka sig ett litet äktenskap men eftersom de damer han hittills träffat i sitt liv tydligt visat att de inte fullt ut delat hans, låt oss säga en smula konservativpatriarkala, syn på det äkta ståndet, så hade det varit ett lätt val för honom att låta bli. Men att folk nu skulle börja tro att han faktiskt var gift och dessutom med någon som han uppenbarligen inte delade hushåll med gick bara inte för sig.

Efter ytterligare ett par kannor te och utan att ha kommit närmare en lösning på sina problem övergav Rolf fåtöljstrategin. Han började istället att oroligt vanka fram och tillbaka i grytet med ramarna på ryggen. Hade det varit lite mindre vinter utanför dörren hade han mycket hellre spatserat omkring i trädgården men nu fick det bli på det här sättet.

När Rolf för säkert tjugonde gången snubblade över den numera ganska ruinerade tidningshögen i hallen fick han plötsligt en idé. Var det inte så att han i Badger Illustrated sett annonser om utländska fruntimmer som skulle göra vad som helst för att komma till ett civiliserat gryt som hans eget? Jovisst var det väl så?

Rolf återvände till favoritfåtöljen. Denna gång med en binge glansiga tidskrifter i hampan. Redan i första avisan hittade han vad han sökte. Det fanns gott om annonser av det slag Rolf erinrat sig. De flesta var dock ganska likalydande och tämligen intetsägande. Men särskilt en av annonserna drog till sig Rolfs intresse på samma sätt som en insekt lockas av det levande ljuset eller en daggmask kämpar med sin längtan till vattensjuka grusvägar:

...särskilt en av annonserna drog till sig Rolfs intresse.

I Rolfs ögon tedde sig denna text som den skönaste poesi. Han rafsade snabbt ihop ett svar, trotsade vintervädret och pulsade den korta biten bort till postlådan. Sedan återvände han lättad, förväntansfull och liksom pånyttfödd hem till sin sköna säng för att sova färdigt. Innan Rolf vaknade till våren igen skulle han ha drömt många handkolorerade drömmar om exotiska skönheter som iförda välstrukna förkläden lagade den mest enastående krusbärsmarmelad!

Fortsättning följer…

Impecta vs. Rara Växter – en inte på något sätt vederhäftig statistisk undersökning

I helgen hittade vi en bortglömd låda med fröer till den trevliga indiska bomullsplantan, Gossypium herbaceum: en påse från Impecta och en påse med samma antal kvarvarande frön från Rara Växter. Fröerna har nog legat där i minst fem år, och knappast under optimala lagringsförhållanden – men eftersom vi gärna ville ha bomullsplantor på fönsterbrädan igen (hur nu de ska få plats) så pillade vi ner de återstående fröerna i lördags eftermiddag.

Fröpåsarna är inköpta samtidigt och har alltså lagrats på exakt samma ställe. Den enda synbara skillnaden är att Impectas fröer levereras i papperspåsar medan Rara Växter använder sig av plastpåsar.

Indisk bomull gror i raketfart om man ställer sådden varmt, till exempel ovanpå ett element, och redan i måndags tittade de första groddarna upp. Men det är nu vi kommer fram till det intressanta: i krukan med fröer från Impecta har sensationella sju av sju frön grott. I krukan med fröer från Rara Växter hittills endast två av sju.

Impecta till vänster och Rara Växter till höger

Är det en ren slump, eller har någon annan också upplevt aningar åt detta håll angående grobarheten bland fröer från dessa två firmor?

Fönsterpynt

Eftersom boningshuset i Arboarkticum har flera hundra år på nacken är det endast utrustat med enkla fönster. Det är kanske inget märkligt för våra brittiska läsare men ni andra inser säkert att i ett klimat med temperaturer på nedåt 30 minusgrader krävs det att man vintertid även sätter i innerfönster och tätar med pappremsor.

För dem som inte är så bekanta med detta förfarande kan vi berätta att det är ett ganska kärt besvär. När man tar bort innerfönstren igen på våren blir fönsterbrädorna dubbelt så stora, rummet badar i ett helt annat ljus och plötsligt kan man tydligt höra fågelsången utanför huset. Likaså tillbakasättandet, vanligen i början av oktober, är på flera sätt lustfyllt, inte bara för att det minskar draget och höjer temperaturen inomhus. Detta är nämligen ett av de få tillfällen som arboarkticerna hänger sig åt aktivt pyntande, om än modest. Det är den fönstervadd som placeras mellan fönstren för att motverka kondens som på detta sett piggas upp.

I enlighet med en gammal familjetradition dekorerade vi de första åren fönstervadden med japanska lyktor. Senare övergick vi till allehanda eterneller, men frågan är om inte detta enkla pynt är det som funkar bäst – oreganokvistar. Det är ofrånkomligt att något som exponeras för solen på detta sätt blir blekt, men oreganon har klarat denna utmanig riktigt bra, ja nästan bara blivit vackrare.

Pastelligt och puttinuttigt - men det går ändå

Årets mossigaste boktips

Häromdagen, när vi dammsög en gammal dammig bokhandlares hylla för trädgårdslitteratur, föll våra ögon på ett bortglömt och oansenligt litet häfte:

Lavar och mossor – 52 vanliga arter. 32 sidor beskrivningar och färgfoton av Sveriges vanligast förekommande dito hade stått i denna hylla och inväntat vår ankomst ända sedan anno dazumal 1984. Någon kanske tycker att titeln låter nördig och rentav, hahaha, en smula mossig? Det kan vara svårt att motsäga – men detta var ändock precis vad vi letat efter.

Ännu en kioskvältare till det arboarktiska biblioteket!

Framför allt lavar frodas i Arboarkticum, och såsom de hängivna tabellbitare vi utger oss för att vara, har vi förgäves sökt efter vettiga källor och artnycklar på nätet. Vi har inte heller känt oss riktigt mogna för volymen Lavar – en fälthandbok, på sisådär 450 sidor, vilket är den skrift man vanligtvis råkar på i ämnet.

Häftet inhandlades på stört, trots en viss oro för att expediten antingen skulle hånskratta och peka finger åt oss inför butikens övriga kunder, eller möjligen fråga om vi verkligen menade allvar med intentionerna att köpa detta hopplöst svårsålda bokexemplar. Men inköpet avlöpte utan incidenter, och bingo! I avsnittet Skogsbrynet hittade vi namnet på den lav som gäckat oss mest. Filtlav heter den vackra formation som täcker den stora stenen i Lavrabatten. Att laven som delar sten med filtlaven befanns vara en trattlav och återfanns i avsnittet Tallskogen, trots att det är minst 600 meter till närmaste vuxna tall, orkar vi inte hänga upp oss på – vi är så glada över att ha lyckats med artbestämningen att vi inte tänker gnälla över slika petitesser.

Filtlaven - icke längre incognito i Arboarkticum

Krabat utan karat

Johannesbrödsträdet, Ceratonia siliqua, är en fantastisk växt. Det är inte bara vackert och lättodlat, det har dessutom en annan svårslagen förtjänst – fröbaljorna är verkligt söta och goda. Tidigare såldes de på apotek som godis och än idag mals de som kakaoersättning för diabetiker. Också fröerna har malts och använts som bot mot hosta och diarré. Det är således inte helt obegripligt varför denna bibliska växt kommit att betraktas som helig och förknippats med självaste Johannes döparen.

Vårt stora johannesbrödsträd mår mycket bra...

Men johannesbrödet är märkligare än så. På sätt och vis kan man säga att de nyss nämnda fröerna banat vägen för hela vår västerländska kapitalistiska civilisation. Oavsett hur stora de mogna fröbaljorna är och oavsett hur många fröer de innehåller väger dessa kärnor underligt nog alltid lika mycket – exakt 0,2 gram. Detta upptäcktes tidigt av köpmännen i Mellanöstern som började använda dem som enhetliga vikter. Om man sedan vet att det arabiska ordet för kärna är karat så behöver vi väl inte säga mer än att resten är historia.

Med kännedom och växtens stora uppskattning är det kanske inte så konstigt att någon eller något lagt vantarna på det ena av våra två johannesbrödsträd. I den ena krukan finns efter denna vinter inte ett spår av det lilla frösådda exemplar som bodde där. Mer besynnerligt är det som någon eller något placerat här i stället. För, vad sjutton är det här för krabat?

...men vem har invaderat det lilla trädets kruka?

Vi deklarerar vårens ankomst

Nu har vi tröttnat på att vänta på varmare väder och tagit saken i egna händer. Igår deklarerade vi helt enkelt vår. Inomhus. Från och med igår råder officiellt arboarktisk inomhusvår.

Innan snöovädret satte klorna i Norduppland for vi till en av våra favoritplanskolor, och på matbordet blommar nu balkansippor och snödroppar. I en annan kruka lyser en dubbel blålila primula. Det är som att en liten bit vårsol hittat in till oss och försiktigt värmer upp rummet! Man får dock ha rejält tunnelseende och inte lyfta blicken så långt att man ser ut genom något fönster.

Med blicken stadigt fäst på våren

Snödropparna var märkta Galanthus nivalis, det vill säga vanlig snödroppe. I senaste numret av Gardens Illustrated finns en artikel om galantofili, det vill säga snödroppssamlande – ämnet som engelsmännen aldrig tröttnar på. Ett litet schema över hur man skiljer olika snödroppar åt fanns på en av bilderna, och vi fann oss strax nogsamt gloendes på våra nyinköpta snödroppar. Och minsann – avviker inte mönstret på de inre kronbladen markant från hur en alldeles vanlig snödroppe borde se ut? Intressant! Bor det möjligen en liten galantofil i vardande i en eller flera arboarkticer?

Galanthus nivalis 'Arboarkticum'
- en dyrgrip för galantofilen!

Dagens tanke: eftersom det finns galantofiler – finns det då även galantofober???

Och exakt var på galantofil-galantofobskalan
befinner DU dig?

Nosar & Näbbar Del 2: En förflugen osanning

Rolf körde ner nosen i kitteln. Det luktade dampäls. Rolf rynkade bekymrat pannan. Hans förhållande till damer var en smula ansträngt. Flera av varandra oberoende källor ville göra gällande att Rolf tidigare sällskapat med minst en identifierbar ung grävlingsdam i skogen på andra sidan åsen och att frukterna av denna affär hade blivit flera kullar smågrävlingar. Rolf själv hade dock aldrig gjort några som helst medgivanden i den riktningen och kunde bli mycket förgrymmad när frågan kom på tal.

Rolf greppade spiselkroken och dunkade den ganska hårt i sidan på kitteln. Det dampälsdoftande blonda fluffet vaknade med ett ryck, satte sig upp och tittade yrvaket ut.

– Förlåt! Sa fluffet förfärat. Jag somnade visst!

Detta kunde inte Rolf förneka, men hjälpte den sömndruckna varelsen ner på köksbordet.

– Ursäkta? Känner vi varandra? frågade han.

– Jamen, det är ju jag, sa det blonda fluffet.

– Låter inte bekant, sa Rolf lite tvekande.

– Fru Melin!, sa fru Melin, ety det var hon.

– Förlåt! Sa fluffet förfärat. Jag somnade visst!

– Fru Melin! sa Rolf häpet.

– Ja, det var ju det jag sa, sa fru Melin och berättade sedan en synnerligen tårdrypande historia om hur herr Melin, som Rolf brukade spela Canasta med på tisdagskvällar, och därför kände mycket väl, hade blivit galen och hur hon tills sist hade fått fly hemmet för undgå makens märkliga nycker.

– Han ville att jag skulle rulla mig i bonvax och fjädrar och sedan låta som en höna, sa Fru Melin upprivet.

– Jag förstår, sa Rolf och försökte låta deltagande, men hade svårt att låta så förvånad och förfärad som han antog att Fru Melin nog skulle ha önskat. För att undvika generande följdfrågor och eftersom han redan anade vartåt detta barkade fann han det lika gott att gå direkt på pudelns kärna.

– Och nu antar jag att du vill flytta in hos mig, sa Rolf.

– Hur visste du det? sa Fru Melin..

– Åh, kalla det manlig intuition, sa Rolf.

– Åhhhh, så jag får det alltså? sa Fru Melin.

– Kommer inte på fråga! Min fru skulle aldrig acceptera att jag hade ett fruntimmer inneboende, hörde Rolf sig själv säga, och kände med en gång att han sagt något så obegripligt korkat att han skulle komma att ångra det under mycket lång tid framöver. I det antagandet visade det sig att Rolf skulle få rätt…

Fortsättning följer…

Vinterraketer

Vi har förälskat oss i en läcker vinterraket - en grönvitflammande gnistrande komet!

I Edvard Anderssons växthus i Bergianska trädgården avfyras just nu den ena raketen efter den andra i ett spektakulärt fyrverkeri. Det är veltheimians spöklika ljuscabaret som pågår för fullt.

Som hämtade ur en Tim Burton-film

Velthmeimia bracteata, som fått det ovanligt lyckade svenska namnet stor vinterraket, har en fantastisk, självlysande och lite kuslig karaktär - särskilt när den, som i Bergianska, fått sällskap av en hel trupp tyst bligande gastbröder. Den liknar den fläckiga tofsliljan, Eucomis bicolor, en smula, men frågan är om inte vinterraketen är ännu ståtligare med sin kompromisslösa och raffinerade hållning och utstrålning.

Vinterraketen är en lökväxt som förs till hyacintfamiljen. Den finns i ett antal nyanser från grönvitt till orange och lila, som alla liksom tofsliljan härstammar från Sydafrika. Tyvärr tål den inte temperaturer under -5, och är således ingenting för de arboarktiska frilanden. Däremot sägs den kunna trivas hyggligt som krukväxt och vi kommer hålla ögonen öppna för saluförda veltheimior. Ett eget vinterfyrverkeri inomhus i mörka februari vore inte så dumt.

Envist grön ärtväxt

Vi återkommer ibland med rapporter från vinterförvaringen inomhus. Ungefär så här års brukar vi kunna peka ut vilken av våra skyddslingar som är otåligast och trots kyla och mörker börjar veckla ut sina blad alldeles för tidigt. Och visst, det rör på sig på flera håll, kan vi rapportera, men fortfarande tycker vi inte riktigt att någon av dessa plantor är tillräckligt fotogenisk för att få vara med här.

Vad kan det här vara för blad då?

Däremot finns det ju också vintergröna växter i vinterförvaringen, även om inte alla dem beter sig så. Vissa, t.ex. vår tänkt vintergröna Turners ek, Quercus turnerii, tycker uppenbarligen att det är för mörkt inomhus och beter sig precis som en vanlig ek och får guldbruna blad som sitter kvar tills de nya gröna kommer på våren.

Hmm… fortfarande inte lätt, men det ser ut som en ärtväxt va?

Men så finns det faktiskt också en liten tapper skara växter som gör precis tvärtom. Alltså plantor som egentligen inte är ämnade att vara vintergröna men som envisas med att vara det, trots att det bevisligen varit minusgrader och alldeles för mörkt där de står. Den mest framträdande representanten för denna lilla klubb, åtminstone i år, är högst oväntat en liten blåsärtsbuske, Colutea arborescens, som grodde för sent i fjol för att bli utplanterad. Plantan själv resonerar tydligen efter måttot ”jag är nog tuffare än somliga tror” och har nu bevisat detta genom att klara sig vintern igenom, nästan utan ett enda tappat grönt blad. Noterbart är för övrigt att den närmsta grannen (både bildligt och bokstavligt), en hybridblåsärt, Colutea x media, som faktiskt ska vara tuffare på alla sätt, inte alls klarat vintermörkret lika bra.

Ja naturligtvis – en vintergrön blåsärt!

Arboarktiska fågelmatvanor, eller: vad är det för fel på jordnötter?

Vi har funderat en hel del över trädgårdsmänniskors varma engagemang för småfåglar. Att känna ansvar för trädgårdens invånare är kanske en helt naturlig förlängning av intresset vi hyser för det levande och gröna i vår omgivning? Just nu är ju den omgivningen som bekant varken särskilt grön eller synbart levande, och fåglarna i Arboarkticum är mer än välkomna som färgklickar och en påminnelse om att det stundar mer livfulla tider framöver (hur otroligt det än kan verka när man studerar väderleksprognoserna).

Dock kan vi inte låta bli att irritera oss en smula på våra små vänners matvanor. Det är nämligen till att ha blivit kräsna!

Det började med koltrasten. Att han inte gillar russin vet vi sedan tidigare - det påstås annars vara en alla tiders vinterföda för svultna trastar. Men nu har Kolis besvärliga matvanor gått så långt att han till och med slutat äta äpplen!

"Frukt är inte godis"

Än mer märkligt är att alla fåglar plötsligt mangrant bestämt sig för att rata jordnötter. Det spelar ingen roll om förråden av hampa, kokosnöt, solrosfrö och talgbollar tagit slut: de förr så eftertraktade jordnötterna hänger ändå orörda kvar.

"Jordnötter - bara sååååå nittiotal" tycker de arboarktiska fåglarna.

Vi har försökt byta märke, provat en annan matningsautomat, och även (för omväxlingens skull) hängt upp nötterna i en ny trädgren. Nada.

Vad ska vi tro? Har de kinkiga små dunbollarna helt enkelt tröttnat? Har en massallergi slagit till i Arboarkticum? Eller finns det en konkurrerande fågelmatning uppe i byn med mer exklusiva varor - kanske rentav pekannötter???

Olivträdet - en ulv i fårakläder

Igår skrev vi höviskt och pietetsfullt om åldriga olivträd. Idag ska vi försöka nyansera bilden en smula. För faktum är att detta träd, Olea europaea, trots alla förtjänster det brukar tillskrivas, är en av världens främsta miljöbovar.

Vårt eget olivträd – avslöjad som miljöbuse

Den som deltog i grundskolans geografilektioner minns kanske hur man där fick lära sig att människorna kring medelhavet, understödda av sina getter, själva har orsakat det förtorkade landskap och den jorderosion som idag plågar dessa länder. Så mycket är sant men idag menar forskarna inte längre att det var när man högg ner skogen som problemen föddes – tvärtom – det var när man planterade in olivlundarna.

Ett olivträd dricker kopiöst med vatten, faktiskt många gånger mer än en svensk björk, och dödar på så vis effektivt nästan allt annat växtliv i sin närmiljö. Så var det med den fredssymbolen!

Notera hur olivkvistarna på FN:s flagga
långsamt utarmar jordklotet

Den botaniska smältdegeln del 3: De landsflyktiga romarna

Madeiravistelsen bjöd inte bara på spännande blomster, utan även en mängd fantastiska möten med träd: blommande mimosa, doftande eucalyptusskogar och sagolika lagerträd. Allra mest andlösa stod vi dock inför de här majestätiska varelserna.

Patriaker i landsflykt

I byn Monte, på en klippa ovanför huvudstaden Funchal, finns en fantastisk trädgård, där de här imponerande olivträden från Rom* fått en fristad. Totalt finns det fem stycken träd, som räddats från en plats i Rom där människors krav på utrymme för kommers och trafik inte tillåtit naturens urgamla invånare en fortsatt tillvaro.

Genom att räkna årsringarna har man kunna fastställa att träden är hela 2300 år gamla. Smaka på det: tvåtusentrehundra år… Hade det inte funnits stängsel kring träden hade vi velat lägga örat till stammen och lyssna om inte träden någonstans långt därinne tyst viskade till varandra på ålderdomlig latin om historiens vingslag.

Och tanken slår oss: tänk om någon av de små trädtelningar som de senaste åren planterats i Arboarkticum står kvar om 2300 år? Hur kan man annat än bli andlös över den tanken? Så – vårt råd till alla som vill ha ett korn av delaktighet i odödlighet, eller näst intill: ut och plantera träd!

*Tillägg senare under dagen: Attans, nu blev det tokigt! Källkritik är svårt i internet-tider - förmodligen är inte träden från Rom, utan från en plats på fastlandet i Portugal. Nåja - åldern var i alla fall korrekt!

Nosar & Näbbar Del 1: Rolf kan inte sova

Grävlingen Rolf var vaken. Han kanske inte var klarvaken, men han var definitivt vaken, det var han nästan helt säker på. Han böjde sig fram för att mycket närsynt studera klockradion för att eventuellt där få någon ledtråd HUR vaken han verkligen var: 13 februari, sa klockan. Om Rolf var vaken hade han således sovit ungefär halva vintern. Rolf bestämde sig nu slutgiltigt för att han var vaken – och dessutom vansinnigt hungrig. Ja faktiskt var Rolf så hungrig att han bestämde sig för att det måste ha varit just därför han vaknat. Magen kurrade. Mycket! Rolf gick upp. Han satte på sig morgonrocken ovanpå pyjamasen och körde ner tassarna i sina nya tofflor.

Det var fortfarande natt eller åtminstone mycket svart för att vara dag. Det spelade nu inte så stor roll för Rolf som såg ungefär lika illa i ljus som i mörker. Han famlade sig fram i sovrummet, rev ner en trave Badger Illustrated som låg staplad på hallgolvet och hittade så småningom ut till köket. Rolf var mycket förtjust i sitt kök. Ja faktiskt kände han inte till någon annan som hade ett så trivsamt och ombonat kök.

Trots att Rolf var så hungrig, hade han svårt att bestämma sig för vad han var hungrig på. Han tittade in i kylskåpet. Det såg ut precis som han mindes att det såg ut sist han såg det. Det såg således mycket bra ut. Det fanns gott om delikatesser att välja och vraka av. Här fanns åtskilliga burkar med inlagd aspsopp (Rolf var synnerligen förtjust i just aspsopp), sauterade daggmaskar, tryfferade skalbaggar, pocherade fasanägg, griljerade smågnagare, syrade morötter, krusbärsmarmelad och nästan lika många burkar med snigelkaviar. Rolf bestämde sig för att äta alltihop. Men först ville ha en kanna te.

Han tittade in i kylskåpet.

Det finns ingenting som går upp mot en kanna te om man sovit länge och dåligt och dessutom har gott om tid. Det hade Rolf. Tid alltså. Ja, sovit länge och dåligt också för den delen. Så fort han ätit sig mätt hade han för avsikt att somna om och inte vakna igen förrän det var vår. Rolf tände i köksspisen och skulle just fylla tekitteln med vatten när han upptäckte att någonting var tokigt. Kitteln var inte tom. Tvärtom, den var redan full, men inte av tevatten utan av fluff – vitt ulligt fluff – som snarkade…

Fortsättning följer…

Dags att leka gud

De första frösådderna tittar upp.

Och i och med det dags för det tvivelaktiga nöjet att leka gud. Den första gallringen. Fram med pincetten och… tjipp tjopp.

Darra månde de små

Vi hatar det. Tänk om just den späda planta vi nyper av åt förgängligheten ikväll i själva verket var den där genetiskt överlägsna individen som hade fått zonknäckarna att jubla? Eller kanske uppvisa en helt ny sensationell färgmutation vars ryktbarhet hade spritt sig över trädgårdssverige och förärats hybridnamnet ssp. arboarkticum?

Det är frågor vi lyckligtvis aldrig kommer få svar på. Vi nöjer oss med att klämma i öronpropparna för att slippa höra cigarrblommans ångestskrin.

Yesss!!! Mini-bellini!

Minns ni det blommande dvärgpersikoträdet? Klart ni gör, det är ju inte ens 14 dagar sedan vi berättade om det. Vi har nu den stora glädjen att meddela att vår fromma förhoppning slog in. Massor av minipersikor är på ingång och ska enligt våra beräkningar vara ätmogna lagom till den arboarktiska nationaldagen, den 16 maj. Fast äta och äta? Känner vi oss själva rätt så lär det väl snarare bli ännu mera Bellini - denna gång förvisso Mini-Bellini.

Två av åtskilliga minipersikor på ingång

Att glänsa utan glättat papper

En god bok är ett effektivt liniment för den fantasi som börjat få en smula träningsvärk av att så länge behövt kämpa mot vinterverkligheten.

I hyllan står allehanda trädgårdsböcker som fyndats under årens lopp på loppisar och antikvariat. Och det slår oss hur oerhört mycket genren förändrats de senaste decennierna.

Naturligtvis är dagens fotomöjligheter en revolution för den som är intresserad av växtlitteratur. Men ack! Arboarkticer älskar text. Mycket text, och välskriven text. Och de vackra glansiga bilderna på det tjocka, glättade papperet i dagens trädgårdslitteratur tycks alldeles för ofta ha tagit udden av ambitionen att måla med ord. Avsikten med den nutida litteraturen verkar vara att den ska konsumeras snabbt, som receptet på en lyckad kakmix.

Handboken Trädgårdens vackraste blommor är skriven på femtiotalet av Tor Nitzelius, en av Sveriges genom tiderna främsta botaniker och alldeles i särklass med sina kunskaper om buskar och träd. En skribent av yppersta klass var han uppenbarligen också, för vi förlorar oss totalt i den näst intill illustrationsfria volymen (trots att titelbladet har undertexten 100 perenna växter i färg kan det inledande planschavsnittet snarast beskrivas som lite gulligt).

Godispåse in disguise

Men texten! Vi läser den som en spänningsroman, eller som en gottepåse full av språkliga karameller. När den gode Tor till exempel beskriver klippträdgårdarnas företräden går han nästan i spinn av smittande upphetsning:

Oavsett om man är slättbo, och därför nödsakad att med smak och naturkänsla söka bygga upp en klippträdgård efter naturligt mönster, eller såsom upplänningen kanske äger en bergstomt, kan man såsom växtälskare skatta sig lycklig över de rika möjligheter denna terrängtyp bjuder i ett omväxlande och i överflödande rikt blommande växtmaterial. /…/ Från hela den tempererade zonens bergstrakter, från Europas alper, från Balkan och Kaukasus, från Himalayas nyupptäckta paradis, ja även från den nordamerikanska kontinentens berg och fjäll komma sådana klippträdgårdsväxter, vilkas beskrivning och lovsjungande skulle tarva tjocka band. /…/ Klippträdgårdsväxterna par préférence äro de talrika arterna och formerna av stenbräckesläktet (Saxifraga). En bergsträdgård, antingen den är naturlig eller anlagd, är knappast tänkbar utan åtminstone någon av de matt-, tuv-, eller rosettbildande stenbräckorna…

Så långt är vi med. Stenbräckor! Jajjamänn! Spänningen stiger! Och så till den rafflande upplösningen:

Det vore alltför frestande att närmare ingå på stenbräckearternas rikblommande mångfald, men då flertalet i högre eller mindre grad fordra speciella förutsättningar i jordförhållanden och läge sakna de intresse för genomsnittsodlaren.

Men TOR DÅ! Det var väl ändå inte snällt! Men just detta exempel är kanske mer humoristiskt än talande för innehållet i boken i allmänhet: en smittande entusiasm, målande bilder av blommande trädgårdar (trots avsaknad av illustrationer) och enorma kunskaper om växthistoria, fyndplatser och odlingsrekommendationer är vad som förmedlas, och det med ett alldeles ljuvligt njutbart och lite gammaldags språk.

Boken börjar också bli ett historiskt monument. Man kan fantisera om (och hoppas på!) att de på femtiotalet nyplanterade vildpionerna i Bergianska trädgården som herr Nitzelius berättar om, är desamma som arboarkticerna hälsar på varje försommar.

Hurra för vinter! Del 4: Litet bildgalleri

Välkommen till vår vinterträdgård 2010


Doftkörveln vilar ut i stjärnbestrött örtland

Tusentals silverspön av björk mot den fria rymden

Dröjande humlekottar i tyst andakt inför det stora vita

Tapper spirea i kamp mot sin egen isbastilj

Pistaschnötens trevliga släkting

Idag har vi besökt en av våra vinter-oaser; Edvard Andersson-växthuset i Bergianska trädgården i Stockholm. Där har vi njutit grönska och väldoft och hälsat på storväxta kusiner och bryllingar till några av de krukade lignoser som så tappert kämpar på våra fönsterbrädor inomhus i vinterdunklet.

Tremetersvarianten i Bergianska

En favorit som återfinns både i växthuset och på vår egen fönsterbräda är mastixbusken, Pistacia lentiscus. Den här släktingen till pistaschnöten är ett träd som förtjänar att uppmärksammas och rekommenderas som krukväxt.

Tredecimetersvarianten i Arboarkticum

Växtsättet är vackert knotigt och lämpar sig även bra för bonsai. De blanka, kraftiga och vintergröna bladen är en fröjd för ögat, och tycks tåla vårt eländiga inomhus­vinterklimat utan några som helst problem. Större exemplar blommar på våren med små gula blommor, som sedan utvecklas till visserligen ätliga, men små nötter. Även om inte nötterna är så mycket att ha, är mastixbusken en utpräglad medicinal- och nyttoväxt: ur kådan som barken på trädet ”gråter” har man sedan urminnes tider utvunnit harts, som både använts medicinskt – till exempel som ett tuggummi för bättre andedräkt, som krydda och till lack.

Klappvänliga blad

Mastix finns omnämnt redan i bibeln och allehanda andra klassiska urkunder från Sydeuropa och Orienten. Och än idag används mastixens kåda: vi hittar den till exempel i en lista över ingredienserna i en modern tandkräm i det arboarktiska badrumsskåpet. Det är dock bara hartsen från den grekiska ön Chios som får säljas som mastix i handeln – där produceras den av ett speciellt mastix-kooperativ – Mastichochoria.

Det sägs att mastixbuskar då och då finns i sortimentet i blomsterhandeln. Hittar ni en, så gör genast plats på fönsterbrädan för den här vackra växten med sin imponerande historia!

Kolla kålen!

Attans, nu har vi gjort samma tabbe i år igen!

Till att börja med måste vi väl medge att det var ett misstag i sig att beställa fröer av helgoländsk vildkål, Brassica oleraca oleraca. Ingen av oss vet vem som gjort det och alla skyller på någon annan. Med tanke på att vi inte ens kan odla högt förädlad grönkål är det väl knappast något genidrag att försöka sig på vilda kålsorter. Dessutom verkar just denna sort ganska trist. Varför öda dyrbart utrymme i drivbänkar och köksland åt detta skräp?

Till råga på allt har vi för andra året i rad gjort misstaget att så den tillsammans med lignoserna som är på väg ut för vinterstratifiering i snön. Uppenbarligen har vi lagt den envisa fröpåsen i fel förvaringsbox i fjol när vi skulle sortera bort den. Nu tittar kålgroddarna redan retsamt upp och garvar nästan läppen av sig, ytterst belåtna över att ännu en gång ställa till förtret. Hmm… undrar om vi inte ska hämnas genom att klippa av spädisarna och äta upp dem på en smörgås i stället för att låta dem fortsätta djävlas med oss?

Mer i ämnet "hur gick det sen"? Konsten att både äta skockan och ha den kvar

När vi ändå kommit in på ämnet ”hur gick det sen?” är det lika bra att avverka musselsyskans närmsta granne på en gång: hur gick det egentligen med köksträdgårdens stolthet nummer ett sommaren 2009? Vi talar såklart om den majestätiska kronärtskockan, den första vi med framgång på egen hand odlat fram.

I somras resonerade vi kring om vi skulle klara av att skörda den vackra blomkotten och äta upp den, eller låta den oemotståndliga knoppen slå ut och i stället glädja oss med blomsterprakt.

Och inte kunde vi väl ÄTA UPP vår allra finaste grönsak??? Nä, särskilt inte när man fick två kronärtskockor för 20 spänn på Ica Maxi! Nä, det blev att njuta köpeskocka med vår egen blomsterskocka som ögonfröjd till måltiden.

Kaka nummer 1

Och på så sätt har vi lyckats med bedriften att både äta kakan och ha den kvar. I ett höganäskrus ovanpå linneskåpet tronar nu nämligen den inte alls oävna torkade skockblomman. Det bästa av allt är att på övervintringen på vinden står plantan själv, nedklippt, uppgrävd och planterad i en rejäl kruka lerjord i otålig väntan på våren. Vi är för övrigt ganska nöjda med att vi inte gav oss på att försöka övervintra den utomhus just den här helvetesvintern.

Kaka nummer 2

Svenska träd: Sällistoppen del 3

Nå, så vilket är då Sveriges ovanligaste träd? Ni ska få några ledtrådar. Utöver att idag vara rarast är detta också vårt yngsta träd i betydelsen att det är det senaste för egen maskin invandrade. Detta tros ha skett för cirka 1.000 år sedan, i slutet av vikingatiden, och redan ett par århundraden senare hade trädet nått sin största utbredning. Längre upp än till Småland hann det dock aldrig innan medeltidens klimatförsämring satte stopp för vidare expansion.

Idag finns trädet i vilt tillstånd endast kvar på en enda plats i landet. Det är en samling träd i en hage i Aggarp, söder om Svedala, som har överlevt ända in i vår tid. Svedala kommun har initierat tagit fasta på detta och upphöjt trädets löv till heraldik i kommunvapnet:

Heja Svedala!

Naturligtvis talar vi om naverlönnen, Acer campestre. Inte sällan blir detta upp till 15 meter höga träd blott en större buske när den planteras så långt norrut som Arboarkticum, men en vacker sådan med fantastiska höstfärger. Vi har förvisso några enstammiga exemplar som det ska bli spännande att följa hur stora de blir. Trädet växer lyckligtvis ganska fort.

Visst känns de igen från vapnet ovan?

Naverlönnens trubbiga blad går näppeligen att förväxla med något annat träds. En annan märklig företeelse trädet är behäftad med är att vissa exemplar får flertaliga vingliknande korklister så att stam och grenar i genomskärning blir dekorativt stjärnformiga. Det mest märkliga med naverlönnen är dock namnet. Bevisligen är det gammalt, förmodligen har det likt trädet självt invandrat från Tyskland men fortfarande har ingen språkforskare, vare sig tysk eller svensk, lyckats förklara på ett nöjaktigt sätt hur det uppkommit. Det kan låta som en petitess mer är de facto ganska unikt. Själva känner bara till ett annat sådant trädnamn – det urgamla nordiska namnet tall.

Inte bara sällsynt utan dessutom underlig

Veckans hur-gick-det-sen? Från intergalaktisk rymdhjälte till pryd viktorian

I augusti förra året skrev vi om den knasgröna musselsyskan som vi av bortglömd anledning plötsligt hittade mängder av i köksträdgården.

Då: frodig och färgsprakande

Eftersom vi aldrig riktigt kom på varför vi valt att odla denna växt antog vi att det var omdömet om den i Impectas frökatalog vi fallit för: ”Omtyckt för vackra vinterdekorationer”

Jaha. Mot det bättre vetande som hävdar att arboarkticer nog inte ska överdriva sina estetiska ambitioner, åtminstone inte genom att försöka skapa några vinterarrangemang av rang, torkades en rejäl rugge musselsyska tillsammans med oreganokvistar, med förhoppningen om att den pigga musselsyskefärgen skulle stå sig och hålla för en vinteruppvisning.

Det gick sådär. Eller döm själva:

Nu: Torr och pryd

Vi tycker nog att nyansen på detta bleka papperstorra prassel snarare påminner om någon sorts pryda viktorianska underkläder än om den gräsgröna rymdsirén vi efter den första tveksamheten blev så förtjusta i. Och vi vill bestämt påpeka att den bristfälliga estetiken denna gång minsann inte bara beror på sviktande konstnärlig talang!

Musselsyska tänker vi dock odla igen ändå - fröpåsarna är redan beställda - men i år blir det för direktkonsumtion i sensommarens färgsprakande buketter.

Fågelbordsfiaskot

Vi brukar varje år uppmärksamma det stora fågelräkningsprojektet ”Vinterfåglar inpå knuten”. Dock har vi, skam å sägandes, aldrig själva bemödat oss med att rapportera in resultatet från vår egen fågelmatning. I år tänkte vi verkligen bättra oss och hade därför plockat fram papper och penna tillsammans med de övriga frukostutensilierna. Vi hade till och med förberett kolumner för att enkelt kunna pricka av de vanligaste förekommande flockfåglarna som alltid närvarar så här års: talgoxar, blåmesar, pilfinkar, bofinkar, gulsparvar, grönfinkar och dumherrar.

Naturligtvis räknade vi också kallt med att få besök av våra andra trogna matgäster: den beskäftiga entitan, vår större hackspett Pekka, nötskrikan Edit, Kolis och så förstås korkade Konrad. Och eftersom vädret var hyfsat, utan vare sig bedövande kyla eller pinande vind, och samtliga fröautomater var till bredden fyllda med alla upptänkliga godsaker, hade vi förvisso bespetsat oss på att få besök av ytterligare några, mera sporadiskt förekommande fågelarter: måhända lite blandade småsiskor, bergfinkar, stenknäckar, steglitser och kanske till och med Ernst, Dorian eller någon närgången rovfågel.

Tji vad vi bedrog oss! Det blir ingen inrapportering för vår del i år heller. Vi vägrar helt enkelt skämma ut oss hos ornitologerna genom att redovisa det verkliga utfallet. Av någon helt outgrundlig anledning lyste nämligen, just denna morgon av alla, samtliga fåglar utom en (och ni vet ju vem, eller hur?) helt med sin frånvaro. Hela morgonen flög Dennis i ensamt majestät omkring och pöste bland fröautomaterna. Han var på ett strålande humör och lät på intet sätt dölja hur nöjd han var över den uppmärksamhet som han denna dag odelat, och i sina egna ögon helt rättmätigt, kunde åtnjuta. Odrägliga fågelkräk!

Eftersom han tigger om det tänker vi inte visa någon
bild på vår odräglige nötväcka idag, ni får hålla
tillgodo med hans trästaty i salen i stället