tisdag 25 september 2012

Fem i tolv-rapport från höstblom och kejsare

Vi vet att det finns läsare som tycker bäst om när vi skriver om våra mest kinkiga vänner och deras väl och ve. Den här gången tänkte vi glädja dessa lektörer med en mycket kort rapport från en av våra exotiska grannskap, så här just innan frosten obönhörligt kommer att slå till.

Hela sommaren har vi väntat otåligt på att vår trädrossling (eller surved som den också kallas), Oxydendrum arboreum, ska veckla ut sina många blomklasar. Och faktiskt! Nu i helgen kunde man för första gången skåda några få utfällda liljekonvaljliknande klockor.

Åtminstone två små survedsklockor hann slå ut innan frosten kom

Men då hade blötan och det svala klimatet redan förfulat de få kvarsittande löven gravt, så den omvittnade vackra höstfärgen fick vi aldrig uppleva. Vi räknar kallt med att trädrosslingen inte kommer att klara vintern, dels för att den enligt de flesta pålitliga källor är en zon 1(2)-växt, dels för att den är en extrem surjordsväxt och likt förbenat kommit att få bo i vår kalkleriga gräsmatta. Men vi har ju blivit glatt överraskade förr och om hon trots allt överlever lovar vi att flytta henne till surtorget i Lunden i vår.

Möjligen hinner fler slå ut, spännande, spännande

En till som blommar besinningslöst strax intill är den här praktkatalpan (zon 1) som vi ju visade för inte alls länge sedan. Men eftersom han (Satchmo kallad) nu blommat oavbrutet sedan i juli och det ju är oktober nästa vecka tyckte vi att han förtjänade att vara med på bild igen. För alla som hörde av sig senast och ville ha frön måste vi dock tyvärr meddela att det inte tycks bli några fröbaljor den här gången heller. Vi beklagar.

Satchmo fortsätter oförtrutet att tuta i väldoftande trumpeter

Ännu ett litet stycke bort är i alla fall någon som tagit notis om att höstdagjämningen faktskt har passerat. Den här östtyska kejsareken, Quercus dendata, som vi kommit i besittning av tack vare Larz Danielsson, håller som bäst på att snida om till sin orangeröda höstpyjamas. Riktigt hur härdig den här klonen är vet nog ingen, men vanliga kejsarekar brukar sällan bli långlivade i sämre zon än 2. Vi hoppas verkligen den klarar sig. De gigantiska ekbladen är verkligen magnifika.

Rodnande östtysk kaiser

Och när vi ändå är inne på kejsare måste vi naturligtvis säga något kort om våra kejsarträd, alltså Paulowia. Den vanliga ludna sorten tomtentosa har redan redan tappat alla blad och gått och lagt sig. Kanske beror det på den usla proviniensen Madeira, där vi emellertid samlade in fröerna på hög höjd. Efter att ha tillbringat vintern utomhus i krukor har de dock vuxit på sig bra ända tills nu. Annorlunda är det med den vitblommande sorten fargesii. Den är utplanterad först nu i somras men tycks så här långt inte alls störas av det avtagande dagsljuset och de allt kyligare morgnarna. Tyvärr tror vi det är en huvudlös taktik. En lite lagom avmognad tycker vi borde vara mer klädsamt. Hmm... här blir det nog till att hämta en filt till vintern.

Paulownia fargesii helt obekyrad om elementen omkring - så här långt


måndag 17 september 2012

Moderna trädgårdsmysterier - varför duger inte frukten?

Trädgården dignar värre än någonsin under frukt och bär av alla de slag. Märkligt! Vi märkte aldrig av någon särskilt rik blomning under den sena nattfrosten i våras. Ännu märkligare, ja rent av ett mysterium, är varför den myckna frukten får sitta kvar orörd på träden. Vi har ju som bekant gott om djur av allehanda slag i grannskapet. Är det inte just detta de är till för - att äta upp frukt och bär???

Prunus cerasus 'Ostheimer', helt ointressant tycker fåglar och andra djur

Själva ids vi som bekant inte. Eller som vi brukar säga - "Frukt är bäst på bio" och "Vi äter inte våra vänner"! Men att de lata djuren inte gör sin plikt har vi svårare att ta. Och våra båda gräsklippare Klippo och Mr Rider är direkt skitsura över all fruktig bråte i gräsmattan. Djävla djur! Nu drar vi in på utfodringen vid matningen.

tisdag 11 september 2012

Katrin och Coyotemyrorna

Vi har drabbats av lite dåligt samvete. Tolv gånger ifjol presenterade vi en månadsbild tagen från en sten på Ängen in mot Pelousen. Inte en enda gång nämnde vi då med en stavelse den tappra väktaren som skymtar i förgrunden på alla bilder. Fy på oss! Bot och bättring, NU!

Längst fram på välbekant vy

Här på tomtgränsen står hon och välkomnar alla som anländer Arboarkticum över Ängen från söder (det är väl mest älgar, vildsvin och fasaner som kommer den vägen, men ändå). Vi syftar förstås på vårt vackra coyotevide (Salix exigua) eller präriepil som hon också kallas. Det är en lite missförstådd sälg (vilken sälg är inte det) som med tiden blir en tät flikbladig och gudomligt silverglänsande halvstor buske som är betydligt mer härdig än vad de flesta tror. Anledningen är att någon i importens begynnelse felaktigt direktöversatt den amerikanska zon 3 till svensk dito. Och svensk zon 3 (tänk typ Mälardalen) är någonting helt annat än den amerikanska motsvarigheten som närmast hittas i Alaska och uschligare delar av Grönland.

Läckert silverflikig

Namnet coyotevide lär härstamma från att prärievargar gärna gömmer sig i de täta videbuskagen. Några sådana kan vi tyvärr inte ståta med men vårt exemplar har som substitut samlat på sig gott om ullöss. Följden har blivit att stackmyrorna i grannskapet fullkomligt älskar videt. Det är skönt med förstående grannar tycker vi och efterlyser mer av den varan.

Coyotevidets egen renhållningspatrull

Och på tal om viden - kan ni tänka er - just idag damp det ner ett supertrevligt brev i postlådan. Det kom från en av våra absoluta favoritbloggare Hans i Svanå Trädgård, som noterat vår vurm för släktet salix. För den som mot förmodan inte redan upptäckt hans mycket läsvärda blogg från en jätteintressant trädgård i Norrbottens inland uppmanar vi alla att göra så.


Paketet innehöll också en lite häpen och förvirrad, men annars mycket välmående stickling, av det superhärdiga och sällsynt dekorativa korgvidet Katrin, som dessutom har en spännande historia. Läs mer här!

Vars jer jä? Här jer som eljest!

Tack snälla Hans! Vi ska se över vad vi har ägorna som kan klara vintrarna i zon 7. Törs du pröva en coyotepilstickling månne? Fast du kanske har nog av salixar nu? Vi återkommer i ärendet.

Katrins knallgula stam och knoppar lovar gott inför våren


onsdag 5 september 2012

Gibbosum goes bananas

En gång i tiden samlade en arboarkticer på vildpelargoner. Eftersom en annan arboarkticer samtidigt samlade på medicinalväxter framstod den så kallade giktpelargonen, Pelargonium gibbosum som en självklar kandidat att införskaffa till de gemensamma samlingarna. De sådda fröerna grodde och blev till en av de fulaste pelargoner vi någonsin sett. Det var först då vi insåg att den groteska blomman inte alls fått sitt namn efter något medicinskt användningsområde utan för att den likt andra giktdrabbade har uppsvällda leder.

En av giktpelargonens uppsvällda leder

Typiskt nog är den sällsynt fula giktpelargonen en av de få som överlevt när merparten av den forna samlingen allt mer sjangserat. I snart ett decennium har den stått och skämts i gästrumsfönstret och inte gjort mycket väsen av sig, förrän nu!


Giktpelargonen blommar för första gången...

Enligt hörsägen skulle giktpelagoner dofta banan när de blommar. Men det påstås ju också att katsuror doftar pepparkaka (icke) och att nejlikrot luktar kryddnejlika (knappast va), så det där med bananen hade vi tagit med en stor nypa salt. Det hade vi inte behövt göra. Just nu fullkomligt stinker hela huset banan till följd av de blekgula små blommorna i gästrummet. Och just banan är det absolut värsta en av oss vet, densamma som tidigare samlade på vildpelargoner. Bingo!


...och plötsligt stinker hela huset banan