Herrgårdsfrökens första vår

Innan vi samlade på träd och örter samlade vi på sprit. När det var som värst hade vi drygt 550 olika spritsorter i barskåpet – och då menar vi sorter – inte märken. Det mesta av spriten har vi druckit upp idag, men det finns en sort som vi aldrig tycks bli av med – tequilan. Detta vämjeliga eldvatten, som utvinns ur en mexicansk blå agavesort, är helt enkelt odrickbart. Det talas om goda lagrade premiummärken – fan tro’t – flaskan kanske kostar 600 spänn men innehållet smakar fortfarande oren fotogen.

Agave i sig har vi däremot ingenting emot – tvärtom – varje uppländsk herrgård med självaktning borde ha två pampiga agaveplantor i gjutjärnspokal från Alunda gjuteri på uppfarten. Tja, nu har vi visserligen ingen herrgård, och inga gjutjärnskrukor heller, men agave har vi – ja åtminstone en – om en ganska liten – ja pytteliten faktiskt. JAJA, men ändå. Den kommer i alla fall från en fin familj har vi fått intygat av trädgårdsamatören som sålde den på plantbytardagen i Sättraby utanför Edsbro i fjol. Vårt exemplar lär komma från en uråldrig agave som stått på en stor gård i Söderby-Karl i Roslagen i generationer – ett oemotståndligt köpargument för oss som vurmar för svunna tider.

Fröken Agave från Söderby-Karl

Vår lilla gulbrättade fröken köptes dock inte i första hand för sina kulthistoriska meriter utan för att bli hålldam åt Farbror Aloë, som med tiden vuxit sig allt för stor och tung och därför tvingats till ett alltmer stillasittande och isolerat liv. Och ni må tro att den gamle kanaljen blev glad när han fick se sin nya moatjé.