Misteltid

Okej! Let’s face it: Vi gillar inte Västmanland. Hela landskapet känns som en onödig transportsträcka när man är på väg mot bättre destinationer. Det finns mycket få, om ens några, företeelser i Västmanland som inte överglänses av motsvarigheter i grannlandskapen. Inte utan en viss skadeglädje brukar vi under blå stunder pigga upp oss med att ögna igenom skriften med den utopiska titeln ”Sevärt i Västmanland” – en i våra ögon fullkomlig orgie i lyteskomik.

Men det finns en sak som västmanlänningarna har som de kan vara stolta över (och då menar vi denna gång inte närheten till Uppland). Vi syftar på deras landskapsblomma. Ja, inte den triviala blåsippan, som man fegt brukar gardera med ibland, utan naturligtvis misteln (Viscum album). Denna magiska halvparasit är ju inte bara rasande grann, den har ju som bekant även haft en viktig plats i den förkristna kulten över hela Europa. Tro för guds skull inte att det var jänkarna som hittade på att man ska kyssas under mistlar.

Länge trodde vi att det giftiga mistelfröet behövde passera genom tarmkanalen på en fågel för att gro. Därför har vi årligen hängt upp den uttjänta julmisteln på fågelmatningen i hopp om att Dennis eller någon annan ska ombesörja den saken åt oss. Mistelbären brukar försvinna, men hittills har vi inte noterat någon framgång i vår strategi. Det är dock svårt att säga något bestämt eftersom det tar tre år innan det syns något. Idag vet vi dock att det räcker att smeta ut fröet själv i någon lämplig grenklyka på rätt träd: apel, lind och lönn lär duga utmärkt, och försöker på så sätt öka vår vinstchans. Numera går det ju även att köpa färdigpreparerade fruktträd med mistel i till en hutlös kostnad, men är man så desperat måste man nog vara född västmanlänning.

Upplänsk mistel i Bergianska trädgården