Nu vänder det!

Visserligen är dagen bara elva sekunder längre än igår
- men ändå...

Riktningen är onekligen den rätta. Livet återvänder!

Välkommen tillbaka kära livgivande eldklot!

GOD JUL OCH ETT RIKTIGT GOTT NYTT ÅR

tillönskas alla läsare av växter, djur och människor i Arboarkticum!

Ett e-brev betyder så mycket

Bara tio arbetsdagar kvar i år och massor av rapporter som ska förfärdigas. Arboarkticerna har inte bara klimatet emot sig så här års. Men mitt upp i allt elände fick vi plötsligt ett mejl som det är svårt att inte dra på smilbanden åt. Normalt brukar vi aldrig publicera sådant som läsare mejlar oss i stället för att delge oss som kommentarer, men den här gången känner vi att vi måste göra ett undantag:

”Hej,

jag måste bara skriva till er för ingenting gör mig på så gott humör, som när jag läser era omdömen om icke besöksvärda trädgårdar. Tänk, om flera ville/vågade göra detsamma, knappast någon som gör det. Efter att ha genomlidit senaste litterära skapelsen av Lars Krantz om Wijs trädgårdar har jag bara ett önskemål: låt denna nordfjellska minimalism vara ett avslutat kapitel, låt oss göra trädgårdar där växter, inga gamla resväskor spelar huvudrollen! /…/ Snälla, fortsätt med era trädgårdsbesök och skriv om dem. Vem vet, kanske det blir någon ändring. /…/”

Värmande ord, inte sant? Särskilt om man vet att författaren är en av landets verkliga trädgårdsgurus och som förestår en av landets förmodligen vackraste och mest intressanta trädgårdar – Sparlösa trädgård, mitt på Västgötaslätten. Tyvärr har vi själva ännu aldrig, trots flera försök, lyckats ta oss dit när de har öppet. Nu känner vi att vi har ytterligare en anledning!

Sparlösa i vinterskrud (bild lånad från trädgårdens hemsida)

Vinnare och toppknoppar

Knopptoppen 2010/2011 är avgjord. Även om det i slutänden inte blev någon jordskredsseger var det långtifrån någon överraskning att publikfriaren ullvidet Ullrik skulle gå segrande ur striden.

...Sov du lille Ullrik, än så är det vinter!

Ullvidet, Salix lanata, har dock, trots sina magnifika knoppar och sina silverulliga juvenila blad, inte blivit den självklara medelpunkt i Arboarkticum som han själv hade hoppats. Ja faktisk är det till och med svårt att leta fram några andra bilder på Ullrik ur fotoarkivet. Här har vi en sådan i alla fall, och redan här anar ni en av anledningarna till varför vi ställer oss en smula skeptiska till honom:

 

När bladen inte längre är fullt lika juvenila blir de först glansigt gröna
sedan fult intorkade och solbrända.

Som ni ser trivs denna låga fjällbuske inget vidare i vårt torra klimat utan får sommartid riktig tråkiga fula blad. Det vill säga, om han ens överlever. Vi har redan tagit kål på två ullviden som muttrade någonting om fjällbäckar och smältande polaris innan de lämnade in och det är onekligen något som vi, trots vårt arktiska klimat, inte är förmögna att erbjuda knorrande salixar. Nä, då är vi betydligt bättre kompis med Ullriks nära släkting alpvidet Heidi, Salix helvetica, som är mycket lik ullvidet men är mycket mindre kräsen.

Bland de vänliga läsare som bemödat sig med att rösta i tävlingen och lämnat kommentar på någon av texterna i november har vi lottat fram en vinnare. Och detta blev:

Tadaaa!

Grattis Sophia! Ett paket med ett vintervilande exemplar av ett av våra favoritträd kommer i ett paket till Skåne inom en snar framtid. Var snäll mot honom! ;-)

Månadsbilden nummer 11: Kanonmat

Vitt IGEN. Hur många snöfria månader hade vi egentligen i år?

De senaste veckorna har vi fått lära oss en hel del spännande klimatterminologi.

"Snökanon" till exempel, vet vi nu kan vara något helt annat än de där sprutande monstren i skidbackarna. 

Och NAO, "den nord-atlantiska oscillationen" är ett spännande fenomen som vi numer tycker oss lite väl familjära med. 

Båda företeelserna tycks i november 2010 ha förlagt sitt epicentrum till det arboarktiska markområdet.

Snökanonen från Ryssland och Baltikum har sprutat in snö på vår tomt, så att vi aldrig något sett något liknande vid denna tidpunkt på året.  Och med hjälp av NAO har vi samtidigt sett de absolut lägsta temperaturer man uppmätt i vår landsända på evinnerliga tider. Vi känner oss helt enkelt som kanonmat - utplattade, nermejade och fullkomligt tillintetgjorda.

Fast - å andra sidan finns det nästan något trösterikt i att vi människor med vårt smått hysteriska behov av att kontrollera och betvinga omvärlden faktiskt ännu så länge åtminstone inte kan kontrollera klimatet. Det kanske rentav är nyttigt på nåt sätt att ha kvicksilverkulans bottennivå ständigt viskandes sitt Memento mori i ens frusna öron...

Stön, dags igen...

Kräldjursanstalten

Just nu är det dystert i Arboarkticum. Det är äcklig snö och massor av minusgrader överallt utom inomhus. Men det är väl bara en tidsfråga innan eländet kommer dit också, känns det som.

När vi hasar runt här i nutiden känns trädgårdslivet väldigt avlägset. Vi har gjort gemensam sak med många av våra växter och pressat ihop oss tätt i skumrasket inomhus i hopp om överlevnad. Vissa av oss stryker alltid med – det är ofrånkomligt. Hittills har det alltid varit växter, men den här gången känns det ovanligt tungt för alla inblandade.

I detta kompakta limbo kan den mest triviala notering bli ett halmstrå för att orka gå vidare. Till exempel varseblev vi först nu vilket trevligt gäng artificiella trädgårdsamfibier som beslutat sig för att övervintra i salsvärmen.

Fyra kräldjur på övervintring inomhus

Överst i mitten en keramikgroda tillverkad av en av våra norduppländska favoritkonstnärer, Annika Danielsson Almén. Till vänster en replik av en romartida trädgårdsgroda i brons inhandlad på British Museum. Till höger en vanlig svensk nutida sådan, inhandlad på en av våra favoritbutiker, Brunnsvikens Trädgård i Solna. Nederst en gjutjärnödla från Madeira, dit vi för övrigt bokat en ny resa - bara för att överleva!

Ännu en holk

I stort sett varje by eller bruk i Norduppland ståtar med sin egen julmarknad. Den som vill täcka in dem alla har ett digert schema redan från mitten av november ända in i julveckan. Utan att skarva allt för mycket kan man säga att det går 20 på dussinet. Nu gör det inte så mycket för de flesta av dem är utmärkt besöks- och prisvärda. Många av produkterna är dessutom gediget hemsnickrat hantverk.

Efter gårdagens julmarknadsbesök i Tobo kom vi hem med ännu en present till våra talrika bevingade grannar, närmare bestämt Ernst. Ernst är som ni kanske minns trädkrypare och Dennis bästa kompis. Tyvärr är Ernst lite specifik i preferenserna gällande sitt boende. Därför har han fram till nu inte varit bofast hos oss utan bara hälsat på vid sporadiska, men mycket uppskattade, tillfällen. Nu ska det bli ändring på det! Gårdagens inköp var nämligen en trädkryparholk!

Månne ett Ernstarbo i vardande (för att följa den märkliga
norduppländska nomenklaturen för ortnamnsbildning)?

Det speciella med denna holk är att den saknar ingångshål på framsidan och att den helt saknar bakstycke. Ernst vill nämligen boa direkt intill trädets bark för att bli riktigt tillfreds och han vill klättra in i boet direkt från stammen. För den som vill ha en mer utförlig beskrivning rekommenderar vi Naturhistoriska riksmuseets hemsida.

Vad vi också med emfas vill uppmana alla att göra är att titta på det här Youtubeklippet om hur Ernst hittar hem! Obetalbart!

Snabbmat

Arboarkticum har de senaste veckorna invaderats av små fåglar som låter swoooosh. Ja, de sjunger inte så utan det är när hundratals, kanske tusentals, fåglar på ett osynligt kommando lyfter från havreåkern på samma gång som ljudet uppstår, och det gör det flera gånger i minuten.

Pågående massinvasion

De till synes nerviga och lättskrämda fåglarna i fråga är gråsiskor och påminner i luften mest om ett stort fiskstim som blixtsnabbt och unisont byter riktning när de attackeras av en stor rovfisk. Enstaka siskor, både gråa, gröna och snösiskor har vi ofta på besök vid fågelmatningen vintertid, men i sådana här mängder har vi aldrig sett dem uppträda.

 

Ingen bra bild - vi vet

Men om siskorna är ett fiskstim, vem är då rovfisken? Vi vet, han uppenbarade sig strax efter våra fåfänga försök att fotografera fågelflocken. Det var ingen annan än vår väl förtrogne granne sparvhöken Fritz, som var på sitt allra mest poserande humör och villigt och våghalsigt visade upp sig på själva gärdsgårdsgrinden.

Men den här blev bättre

Utom tävlan

Av någon anledning fick inte Maackian vara med i knopptoppsomröstningen här intill. Kanske tyckte vi att den var så överlägsen i formspråk och silverglans att den bara skulle ha sopat banan med övriga deltagare - eller så glömde vi bara bort den.

Vår Maackia amurensis har i alla fall i somliga arboarkticers tycke kanske de allra vackraste knopparna av alla träd i det arboarktiska sortimentet. Att den dessutom är tjusig även med bladen utsprungna, är sällsynt härdig och blommar med vita blomstervippor i juli gör ju ingenting det heller. I år har vi även skaffat oss ett decimeterhögt skott av en Maackia chinensis och en något större Maackia fauriei 'ex Hörsholm'. Om dessa två kusiner vet vi i princip ingenting - de genomlider just nu sin första prövning, det vill säga överlevnad i omänskligt (och ofta även o-växtligt) arboarktiskt klimat. Vi håller tummarna för att de till våren ska ståta med lika sinnliga konstverk till knoppar som sin amur-släkting.

Maackians ludna silverknoppar...

...är något att drömma om en kolmörk novemberafton.

Små och stora suggor

Vi har tyvärr ofta haft anledning att beklaga oss över vildsvinet Barbro och hennes anhang när de levt rövare på tomten. Alla suggor har dock inte samma förmåga att ställa till oreda. Får vi lov att presentera en av Arboarkticums allra minsta invånare – den blott några millimeter stora gråsuggan Cecilia.

Bäst man tar det försiktigt så man inte halkar...

Jämfört med henne är till och med snökristallerna biffiga. Vad Cilla tycker om det vet vi inte men kylan tycks i vart fall inte bekymra henne. Inte mer än att allt går lite långsammare den här tiden på året. Gott och väl fem minuter tog det för den unga gråsuggefröken att passera över den lilla snöfläcken vi hittade henne på. Men till sist gick det och hon kunde krypa ner under några blötmysiga löv.

Ibland önskar man att man hade larvfötter

Nightmare before Christmas

Buh!!!

Vi kom just på att vi inte gett tillbörlig uppmärksamhet åt vår fantastiska korkalm, Ulmus carpinifolia. På senare tid har han artat sig mycket väl och vuxit på sig rejält, kanske just för att han så effektivt lyckats avvärja alla gnagarattacker genom att skratta spöklikt och skrämma skiten ur alla illasinnade kreatur.

Visserligen har vi väl visat en bild på hans läckra korkbark vid något tillfälle, arla i urtid, men vi har aldrig förrän nu visat trädet i helfigur. Det borde vi naturligtvis gjort. Maken till effektfull vinterskrud är svårare att hitta. Håll med att han ser ut som någonting Tim Burton skulle ha hittat på. Ja, faktiskt funderar vi starkt på att döpa det spöklika trädet till Tim för att hedra demonregissören.

Inte bara båg

Det är inte alla förunnat att finna vägen till Arboarkticum. Platsen finns inte utmärkt på några kartor och inte ens den bofasta befolkningen på trakten känner ännu till vad som döljer sig i slutet av den anonyma och oskyltade grusvägen. Men för den som lyckas lösa det luriga chiffret och hitta den fördolda färdvägen väntar ett bemötande av hedersbetygelser. Alldeles intill vägen, just vid infarten, står nämligen Ingvar och bugar artigt åt alla som gör entré. Vad annars kan en väluppfostrad båggran göra?

Picea abies ’Inversa’ - mer känd som båggranen Ingvar

Nu är snart alla buskar och träd i trädgården innätade. Ingvar är en av de få som återstår. Någon fiberduk mot vårsolen ska han inte behöva eftersom han i grunden ju bara är en vanlig svensk skogsgran. Därför får han nöja sig med en hönsnätsbur, men eftersom han är betydligt bredare än hög kommer det att gå åt ganska mycket hönsnät. Ikväll har vi damsugit hela Uppland på mer av denna åtråvärda vara – vi köpte som vanligt allt vi kunde komma över – så nu till helgen kan Ingvar äntligen få sin efterlängtade rustning mot alla illasinnade klövdjur.

Minns ni?

Idag drar vi ner persiennerna och struntar blankt i det så kallade vädret utanför. Idag sorterar vi i stället sommarbilder och låtsas att det är 9 juli och värmebölja. Inte 9 november och snöstorm.

Minns ni? Minns ni hur varmt det var? Hur man svalkade sig i sjöar och drog sig in under träden för att komma undan hettan? Hur man sprang med vattenkannor för att rädda flämtande grönsaker och slokande perenner, allt medan svetten rann och gjorde smutsränder utför kinderna. Och hur ljuvligt ljumma kvällarna var, då man aldrig ville gå in.

För exakt fyra månader visade  termometern fortfarande i kvällningen dryga 33 grader. Plus alltså (kanske bäst att påpeka det, med tanke på hur vi vanligen koketterar med Arboarkticums kylslagna klimat).

Medan vi slänger på en vedklabbe till i spisen för att få upp inomhustemperaturen och bättre kunna minnas hur det var, bjuder vi på det några osorterade juveler till sommarminnen från på dagen fyra månader sedan.

Cigarrblomman - Cuphea lanceolata - årets bästa ettåring?

Strutbräken på snirkligt sommarhumör

Namnlös eldig dahlia i kruka på farstubron

Kaukasisk stjärnflocka - makalöst snygg underifrån!

Meconopsis 'Francis Perry' - en frivol dam.
Vi har blivit varnade - snart kanske vi har den överallt...

De näst intill ros-ateistiska arboarkticernas
absoluta favoritros: Tuscany Superb

Fikonlike

För snart ett år sedan, i en text som egentligen handlade om johannesbrödsträd, nämnde vi i förbigående en märklig krabat som oväntat dykt upp i en av krukorna. Eftersom vi inte hade en susning om vad det var för filur vände vi oss till vår trogna läsarkrets. Den kloka Nina Västerplana rådde oss då att återkomma när växtens disparata bladform hade stabiliserats. Så är nu fallet och därför är vi här igen.

Okänd krabat utan karat

Vid samma tillfälle föreslog en annan vänlig anonym läsare att växten skulle kunna vara någon slags fikon. Detta avfärdade vi då utan att blinka – idag är vi inte lika tvärsäkra på den saken. Växtens vedartade gulbruna stam, den låga förgreningen och knopparna är onekligen mycket fikonlika. Detsamma kan sägas om de alltmer styva bladen som numera är sträva som sandpapper på båda sidorna. Fortfarande tycker vi dock inte att bladformen och bladnervernas utseende överensstämmer riktigt med något fikonträd vi hittills sett.

 

Vanligt smyrnafikon stämmer väl inte riktigt...

Om någon mot förmodan skulle sitta inne med esoterisk kunskap om udda fikonblad är det få saker vi önskar hellre än att få del av denna. Även den som har andra bra förslag till vad detta kan vara är naturligtvis välkommen. Seså, var inte blyga nu. Tag nu chansen att bli odödlig i Arboarkticums Hall of Fame!

 

...med bladformen, men jodå, vissa andra likheter finns.

Den stora glädjen med vintergrönt... (?)

Om det är någon som undrar vad arboarkticer gör på hösten, så kommer här en ledtråd:

Visst är det härligt med vintergröna växter?

Större delen av ledig helgtid under oktober och november ägnas åt ett intensivt omlindande, klippande, knytande och tråcklande av fiberduk och hönsnät.



Så här kommer Arboarkticum se ut under alla vintermånader så länge inget viltstängsel runt tomten finns på plats. Och tills dess skär vi tänder av avundsjuka när vi ser böcker som den relativt nyutkomna boken Vintergröna växter basunera ut sitt muntra budskap om grönska i snölandskapet.

Jomen tjenare. Jomenvisst. Vi har provat den biten. Vi ser fortfarande i våra mardrömmar hur odjuren festade loss på sisådär 10.000 riksdalers värde exotiska barrträd den där natten för två år sedan. Så - tills vi får ändan ur och inhägnat hela tomtgräns är det nät och fiberduk som gäller runt ALLA buskar och småträd.

Så hur gör ni? Får ni ha era favoriter i fred, och hur har ni i så fall burit er åt?

Ullung-do revisited

Arboarkticernas hjälte och inspiratör, Sten Ridderlöf, han med det egna arboretet Lassas hagar på Svartlöga, som vi besökte i somras, har just kommit hem från sin senaste insamlingsexpedition till Korea. Där har han bland annat rest i fotspåren av en annan av våra idoler, Tor G Nitzelius, och dennes forskargärning på den märkliga ön Ullung-do. Självklart kunde inte arboarkticerna försitta ett tillfälle att ta del av Stens reseskildring så fort tillfälle gavs. Därför var det ett självklart val att närvara när Sten i veckan gästade Eskilstuna för en premiärföreläsning hos Trädgårdsamatörerna i Södermanland.

Sten Ridderlöf in action

Typiskt sydkoreansk landskap

Underart av Quercus mongolica

Från Ullung-do kommer naturligtvis den numera så självskrivna, men likväl så uppskattade, ulllungrönnen, Sorbus dodong. Men eftersom den bergiga och isolerade ön har ett klimat som på många sätt påminner om vårt eget är det mycket troligt att vi i framtiden kommer att få se fler endemiska växter härifrån i våra trädgårdar. T.ex. har lönnen Acer takesimense med sina otroliga höstfärger redan testats i svår sträng svensk kyla med stor framgång. Den har visat sig betydligt bättre än den nära släktingen manchurisk solfjäderslönn, Acer pseudosieboldianum, som många inklusive vi själva envisas med att försöka odla med skralt resultat.

Karta över Ullung-do

Acer takesimense - endemisk lönn på Ullung-do

För den som själv inte har möjlighet att ta del av Sten Ridderlöfs föreläsningar när sådana gives rekommenderas att åtminstone läsa Tor G Nitzelius enastående biografi ”Träd i när och fjärran – Äventyr och fynd på botaniska färder” från 1983. Ett verkligt landmärke inom den svenska botaniska litteraturen.

Krokigt

Det verkar som att lärkar är antingen-eller-växter. Antingen älskar man dem för deras vackra mjuka rosetter av barr, marsipanblommor och gyllengula höstfärg, eller så tycker man bara att de är skräpiga och skrymmande.

Vi har lärkar av allehanda slag - europeiska, sibiriska, japanska, kanadensiska, dahuriska och några till - det vill säga vi hör till gruppen som tagit lärkarna till våra hjärtan (vem blir förvånad?). Och javisst, de kan nog med tiden ta en hel del plats i anspråk - men idag slår vi ett slag för en fantastisk lärk i det nätta formatet! Låt oss presentera herr Horstmann - en spännande figur med något krokig rygg, men med glimten i ögat och solgula kinder:

Minipinetets lilla solstråle

Larix decidua 'Horstmann's recurved' är en så kallad skruvlärk i dvärgformat, som fått en självklar hedersplats i Minipinetet. Herr Horstmann är nämligen en av de handplockade plantor som fick följa med oss hem på flyget från sommarens estländska trädgårdsresa.

Herr Horstmann i sommarkostym

Vi blev snabbt mycket förtjusta i herr Horstmanns lite aviga charm. Just nu är han vackrare än någonsin, där de gulnade rosetterna liknar fladdrande fjärilar i höstskymningen. Vår skruvlärk är ympad på en låg stam, men vi har även sett dem ympade på meterhöga kvistar, med ett spännande kvastlikt uttryck. Vi är dock nöjda med att vår egen herr Horstmann inte är fullt så reslig. Nu vajar han sina krokiga armar precis lagom högt över de små barr-grannarna i Minipinetet.

Novemberstjärna

Nu lämnar vi senhöstens praktknoppar för ett ögonblick, men glöm för all del inte att gå in och rösta på Knopptoppen.

För en tid sedan berättade vi om hur vår lilla lövskog är stadd i förändring. Vad vi inte nämnde då var att det ju inte bara är vedartade växter som börjat breda ut sig i takt med asparnas utglesande. Flera av de skuggtåliga växter som vi själva planterat in i den närbelägna Lunden har nu på outgrundliga vägar (möjligen med god hjälp av Dennis) även hittat in skogsvegetationen. Detta gäller bland annat ormbär, ekorrbär, skogsbingel, ramslök och liljekonvalj. En annan växt som tycks bli allt vanligare i Skogen är den här. Vet ni vem det är?

Busfrö?

Jo, det är ju fröställningarna från midsommarblomstret eller skogsnävan som just nu är så här granna. En annan dekorativ egenskap som midsommarblomstren i vår Skog äger är att de, sommartid, lyser mycket intensivare lilablått än de artfränder som växer i diket utmed vägen eller på andra ställen på tomten. Kan det månne vara någonting i jorden just här?

Tänk att något så trivialt som skogsnäva är värt att reflektera över så här års. Då är man bra svältfödd.

Knopptoppen 2010/2011

Då är det slutligen dags för årets Knopptopp att avgöras. Gå in och rösta på din favorit överst här i högerspalten! Tävlingen pågår under hela november. Ett fint pris lottas ut bland alla som röstar. Lämna gärna en kommentar på någon av månadens texter när du röstat, så vi lättare vet vem du är.

Kandidat 1: Sandpäron

Kandidat 2: Hybridkastanj

Kandidat 3: Ullvide

Kandidat 4: Blågran

Som en liten bonus ber vi härmed att få presentera vinnaren av den redan avgjorda öppna klassen av årets Knopptopp, i år med temat "Svenska uppfinningar". Här har vi den överlägse segraren segraren jasmintry, Heptacodium miconioides, med sin imitation av det inkapslade kullagret:

Jasmintryet är långt ifrån härdigt hos oss och hann aldrig blomma i år,
men knopparna är väl värda att uppmärksamma ändå.

Månadsbilden nummer 10: Vid randen av ingenting

Så blev det sista oktober - sista dagen före icke-månaden november.

Vad är egentligen november bra för? Hösten är för långt gången för att en trädgårdsmänniska på arboarktiska breddgrader ska kunna räkna med några höjdpunkter, och riktig vinter är det inte heller. Bara ett gråfuktigt intet...

Men idag är det fortfarande oktober, och vi häpnar över det förfall som månaden oktober släppt in i vår trädgård de senaste veckorna. För en månad sedan klagade vi på att det var skräpigt. HA! Kolla då in detta:

%¤%#";"¤#!!!

Det ser helt enkelt ut som "¤#"%"#;; (valfri svordom)!!! Inte mycket att göra åt det. Dessutom börjar trädgården fyllas av de sedvanliga trista fiberduksspökena, vilket är en nödvändighet så länge Arboarkticum inte är inhägnat av viltstängsel och vi vill förhindra att våra skyddslingar blir odjursföda. Spökena är inte vidare snygga de heller, även om man kanske så här i Halloween-tider lite tillkämpat kan låtsas som att det ger en viss hotfull karaktär åt husets närmaste omgivning.

Eftersom vi redan är trötta på växtlighetens vilosäsong börjar vår tillbedjan till vår galna Primula muscarioides, som fortfarande tycker att arboarktisk höst är en lämplig säsong för storståtlig och färggrann blomning, likna religiös tillbedjan. Så här vacker är den ännu idag:

Arboarkticum's Top Model 2010???

Med tanke på den uppmärksamhet hon får av oss kan man väl säga att det varit ett ganska smart drag av henne att vända på årstiderna. Synd att inte fler av hennes grannar fattat tycke för metoden.

The return of the zombiebanana

Så här i halloweentider passar det väl bra med en liten spökhistoria?

Minns ni den döda bananplantan i vårt franka fotokollage från i början av månaden? Nu går den hämdlystna och besatta bananen igen för påminna oss om vår försumlighet när vi glömde bort honom nedgrävd i Örtlandet flera nätter med med sex minusgrader. Trots dödförklaringen vägrar den osaliga plantan att vila. Så sent som i morse tyckte vi oss tydligt skönja bananvålnaden på fönsterbrädan i gästrummet. Visst, numera försedd med sorgkanter, men definitivt samma döda bananplanta vi tidigare dokumenterat...

He's back - the Phantom of the Herb Garden

Nu väntar vi bara på att den gröna gasten ska börja plåga oss om nätterna också, kanske genom att rassla med bananklasar och yla The Banana Boat Song!

Eftertankens kranka krukor

En odlingssäsong är över och återigen ser det ut så här i det fula hålet i syrénhäcken. Hur kunde det bli så här? Igen? Vi som inte skulle handla så mycket i år. Bara plantera sådant som vi redan hade stående eller själva drivit upp.

Nädå, vi har inte alls handlat så mycket i år. Inte i år heller! Lalalalallaala...

Vad brukar ni göra när det här inträffar? Och inte minst - vad göra med alla krukor? Att åka till tippen som vi brukar känns som ett fruktansvärt resursslöseri. Pantsystem, någon?

En tårdrypande historia

Det inträffar ibland att arboarkticer blir sentimentala. Det är inte ofta, men i helgen hände det.

Utanför vedboden låg plötsligt Denise, den feminina halvan av vårt närmsta grannpar, kall, stel och livlös på det frostiga gräset.

Tack för den här tiden

Vi försökte krampaktigt fantisera ihop en historia tillsammans om att det inte alls var Denise, utan en påfrestande våldgästande kusin till henne (Doris?), som klantat till det och farit med huvudet rakt in i bodfönstret.

Men det gick inte att blunda för fakta: Dennis visade sig endast ensam vid fröautomaten. Alldeles ensam, solo och allena.

Av respekt för Denise och med tacksamhet för alla de stunder hon glatt oss med sina konster och sitt pratglada sällskap placerade vi henne försiktigt på en sten, där hon kunde se ut över åkrarna där kärrhöken ryttlar, mot himlens alla fågelsträck, och mot sjön där gässen fortfarande väsnas inför avfärden söderut.

Morgonen efter var hon försvunnen. Vi hoppas att hon fick följa med till någon varm och vacker plats.

Dennis förresten, har lyckligtvis ett skandalöst kort minne och har redan börjat larva sig inför en pudding från grannreviret. Som av en händelse råkar faktiskt även hon heta just Denise. Vi är förvissade om att ordningen i Arboarkticum mycket snart kommer att vara i balans igen. I Arboarkticum är det som i sagans värld: slutet gott, allting gott.

Mer toppknoppar

Då har det blivit dags att presentera ett par kandidater till årets Toppknopp igen. De tävlande som vi hittills avhandlat i år (kandidat 1 och kandidat 2) kanske inte är några direkta dussinväxter. Men sådana är också varmt välkomna och här kommer nu två slika.

Först ut är vanligt gement ullvide, Salix lanata, som ju växer vilt på många platser i landet. Ändå kan man inte låta bli att tycka att dess oprortionerligt stora, håriga knoppar är bland de maffigaste man kan se just nu.

Kandidat nummer 3 - Ullvide

Men nu hördes plötsligt ett väldigt knorrande från Pinetet. Varför ska alla Knopptoppskandidater jämt nödvändigtvis bara vara lövträd? undrar en dyster och kränkt barrförsamling.

Tja, Det har vi väl aldrig sagt. Det har bara fallit sig så. Men visst. Okej då! Årets fjärde kandidat blir den första någonsin från barrvärlden. Inte heller han någon direkt raritet. Detta är en vanlig, snabbväxande, ofta förtalad blågran, Picea pungens 'Glauca'. Närmare bestämt Blåman - en glad gamäng och kanalje som vi planterat på Ängen för att snabbt få ett effektivt vindskydd (och för att på sikt ge våra gnälliga grannar en obehaglig överraskning). Fortfarande är han dock inte högre än att det går att fotografera själva grantoppen. Därför passar vi på nu. Take it Blåman, Take it! Inte helt oäven om vi får säga det själva.

Kandidat nummer 4 - blågranen Blåman

Och därmed är årets samtliga fyra kandidater presenterade. Glöm nu inte att gå in på bloggen och rösta på din favorit från och med måndag. Tävlingen pågår under hela november.