En tårdrypande historia

Det inträffar ibland att arboarkticer blir sentimentala. Det är inte ofta, men i helgen hände det.

Utanför vedboden låg plötsligt Denise, den feminina halvan av vårt närmsta grannpar, kall, stel och livlös på det frostiga gräset.

Tack för den här tiden

Vi försökte krampaktigt fantisera ihop en historia tillsammans om att det inte alls var Denise, utan en påfrestande våldgästande kusin till henne (Doris?), som klantat till det och farit med huvudet rakt in i bodfönstret.

Men det gick inte att blunda för fakta: Dennis visade sig endast ensam vid fröautomaten. Alldeles ensam, solo och allena.

Av respekt för Denise och med tacksamhet för alla de stunder hon glatt oss med sina konster och sitt pratglada sällskap placerade vi henne försiktigt på en sten, där hon kunde se ut över åkrarna där kärrhöken ryttlar, mot himlens alla fågelsträck, och mot sjön där gässen fortfarande väsnas inför avfärden söderut.

Morgonen efter var hon försvunnen. Vi hoppas att hon fick följa med till någon varm och vacker plats.

Dennis förresten, har lyckligtvis ett skandalöst kort minne och har redan börjat larva sig inför en pudding från grannreviret. Som av en händelse råkar faktiskt även hon heta just Denise. Vi är förvissade om att ordningen i Arboarkticum mycket snart kommer att vara i balans igen. I Arboarkticum är det som i sagans värld: slutet gott, allting gott.