Grönkål är en fantastiskt vacker köksväxt som vi med skrattretande dåligt resultat i många år försökt odla. Än lever väl hoppet om att kunna hämta frostnupna grönkålsblad direkt från landet till julbordet, men för tillfället ligger just den drömmen i djup träda. Det här är historien om ett nederlag.
Första året pillade vi glatt ner grönkålsfrön i jorden tidigt på våren. Grobarheten var utmärkt! Utmärkt goda tycker även jordloppan att små grönkålsplantor är. I ett nafs hade de illasinnade baggarna satt i sig alltihopa. Vi rådfrågade trädgårdslitteraturen. Aha, vedaska är bra mot jordloppar. Perfekt. Vi har hur mycket vedaska som helst. Nya frön snabbt ner i jorden, som pudrades med aska två gånger i veckan. Våra jordloppor hade dock icke läst samma litteratur som vi och tyckte aska var en pikant krydda som snarast förhöjde kålsmaken. Irriterade gav vi upp det årets försök och satte i stället mangold, vilken lopporna ratar trots att även mangold hör hemma i kålfamiljen Brassica.
Andra året förgrodde vi grönkål inomhus tills plantorna var någorlunda kraftiga. Och se där! När vi planterat ut dem lämnade lopporna dem ifred. I kökslandet frodades de allt vackrare plantorna - ända tills den fredag då vi anlände trädgården och fann avgnagda grönkålsskelett sorgligt rasslande i den torra slättvinden. Fienden denna gång visade sig vara kålfjärilens larver - ett ohyggligt och obeskrivligt ondsint värstinggäng som kombinerade lika delar glupskhet och förstörelselusta.
Tredje året hade vi smitt en ny plan. Förgroning inomhus precis som föregående år. I juni sattes kålen ut under ett tätt tillslutande fiberdukstäcke. Och som det växte! Grönkålens skönhetsvärde var i och med täckningen förlorad, men nu handlade det inte längre om estetik, utan om en kamp som vi var fast beslutna att vinna.
Men vi borde ha förstått vilka vi hade att göra med. Inte bara kålen frodades i odlingstältet. I juli hördes tongångar från kökslandet som vi kände igen. Och ja, fan vet hur de djävulska varelserna tagit sig in (tänk dig arbetslag av larver med spadar, hjälmar och hinkar grävandes långa underjordiska tunnlar), men kvar av vår grönkål var återigen bara stammar och bladnerver. Synen liknade inte på något sätt delikatesser till julbordet, utan påminde mer om ett landskap ur filmen The Nightmare Before Christmas. Kållarverna som täckte varje återstående kvist sjöng tillsammans en glad trudelutt ur samma film för att riktigt markera att de och endast de firar jul på vår grönkål.
Första året pillade vi glatt ner grönkålsfrön i jorden tidigt på våren. Grobarheten var utmärkt! Utmärkt goda tycker även jordloppan att små grönkålsplantor är. I ett nafs hade de illasinnade baggarna satt i sig alltihopa. Vi rådfrågade trädgårdslitteraturen. Aha, vedaska är bra mot jordloppar. Perfekt. Vi har hur mycket vedaska som helst. Nya frön snabbt ner i jorden, som pudrades med aska två gånger i veckan. Våra jordloppor hade dock icke läst samma litteratur som vi och tyckte aska var en pikant krydda som snarast förhöjde kålsmaken. Irriterade gav vi upp det årets försök och satte i stället mangold, vilken lopporna ratar trots att även mangold hör hemma i kålfamiljen Brassica.
Andra året förgrodde vi grönkål inomhus tills plantorna var någorlunda kraftiga. Och se där! När vi planterat ut dem lämnade lopporna dem ifred. I kökslandet frodades de allt vackrare plantorna - ända tills den fredag då vi anlände trädgården och fann avgnagda grönkålsskelett sorgligt rasslande i den torra slättvinden. Fienden denna gång visade sig vara kålfjärilens larver - ett ohyggligt och obeskrivligt ondsint värstinggäng som kombinerade lika delar glupskhet och förstörelselusta.
Tredje året hade vi smitt en ny plan. Förgroning inomhus precis som föregående år. I juni sattes kålen ut under ett tätt tillslutande fiberdukstäcke. Och som det växte! Grönkålens skönhetsvärde var i och med täckningen förlorad, men nu handlade det inte längre om estetik, utan om en kamp som vi var fast beslutna att vinna.
Men vi borde ha förstått vilka vi hade att göra med. Inte bara kålen frodades i odlingstältet. I juli hördes tongångar från kökslandet som vi kände igen. Och ja, fan vet hur de djävulska varelserna tagit sig in (tänk dig arbetslag av larver med spadar, hjälmar och hinkar grävandes långa underjordiska tunnlar), men kvar av vår grönkål var återigen bara stammar och bladnerver. Synen liknade inte på något sätt delikatesser till julbordet, utan påminde mer om ett landskap ur filmen The Nightmare Before Christmas. Kållarverna som täckte varje återstående kvist sjöng tillsammans en glad trudelutt ur samma film för att riktigt markera att de och endast de firar jul på vår grönkål.
Grönkål?
Lyssna på kålfjärilslarvernas jul(i)sång: http://www.youtube.com/watch?v=zorunDOqaYE
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar