Barnomsorgen i Övre Mälardalen

”Gråbollar” kallar vi de opersonliga horder av grönfinkar och gulsparvar som med imbecill blick hänger runt fågelbordet och ger ett trist och korkat intryck (inte alls utstrålande samma intellektuella briljans som till exempel Dennis, vår egen lilla tipsextra-fantast).

I morse hade några av grönfinkarna uppenbarligen tröttnat på sina mesiga ungar och dumpat dem här - kanske med förhoppningen om att någon vänlig pippi utsänd av samhället skulle se till att den fortsatta uppfostringen togs omhand av någon behjärtansvärd kommunal institution.

De korkade unga dunbollarna visade snabbt att de inte hade några som helst begrepp om hyfs och etikett för en gråboll, och vi fann oss under morgonpromenaden i trädgården omgivna av syskonparet Bob och Bibbi Gråboll, som enfaldigt men ganska rart hoppade efter oss, entonigt pipande någon sorts obegriplig rappakalja, och glatt poserande framför kameran.

Bob Grönfink, potentiell värsting

Trots att vi inte gillar Bobs och Bibbis familj något vidare var det inte utan att vi blev en smula oroliga över hur det skulle gå för syskonparet framgent – det var mer än uppenbart att de knappast var mentalt rustade för att möta Arboarkticums alla faror. Men eftersom det är söndag och solsken fick även den här sagan ett lyckligt slut: när vi nästa gång kikade ut genom köksfönstret satt räddningen i form av den käcke Sten Knäck på gräsmattan med alla dunbollar omkring sig, redan i full färd med att lära ut vikten av en rak och reslig hållning, samt trevliga marschmelodier att gnola på.

Med den utbildningen är vi inte längre oroliga för de smås öden.