Nosar & Näbbar Del 1: Rolf kan inte sova

Grävlingen Rolf var vaken. Han kanske inte var klarvaken, men han var definitivt vaken, det var han nästan helt säker på. Han böjde sig fram för att mycket närsynt studera klockradion för att eventuellt där få någon ledtråd HUR vaken han verkligen var: 13 februari, sa klockan. Om Rolf var vaken hade han således sovit ungefär halva vintern. Rolf bestämde sig nu slutgiltigt för att han var vaken – och dessutom vansinnigt hungrig. Ja faktiskt var Rolf så hungrig att han bestämde sig för att det måste ha varit just därför han vaknat. Magen kurrade. Mycket! Rolf gick upp. Han satte på sig morgonrocken ovanpå pyjamasen och körde ner tassarna i sina nya tofflor.

Det var fortfarande natt eller åtminstone mycket svart för att vara dag. Det spelade nu inte så stor roll för Rolf som såg ungefär lika illa i ljus som i mörker. Han famlade sig fram i sovrummet, rev ner en trave Badger Illustrated som låg staplad på hallgolvet och hittade så småningom ut till köket. Rolf var mycket förtjust i sitt kök. Ja faktiskt kände han inte till någon annan som hade ett så trivsamt och ombonat kök.

Trots att Rolf var så hungrig, hade han svårt att bestämma sig för vad han var hungrig på. Han tittade in i kylskåpet. Det såg ut precis som han mindes att det såg ut sist han såg det. Det såg således mycket bra ut. Det fanns gott om delikatesser att välja och vraka av. Här fanns åtskilliga burkar med inlagd aspsopp (Rolf var synnerligen förtjust i just aspsopp), sauterade daggmaskar, tryfferade skalbaggar, pocherade fasanägg, griljerade smågnagare, syrade morötter, krusbärsmarmelad och nästan lika många burkar med snigelkaviar. Rolf bestämde sig för att äta alltihop. Men först ville ha en kanna te.

Han tittade in i kylskåpet.

Det finns ingenting som går upp mot en kanna te om man sovit länge och dåligt och dessutom har gott om tid. Det hade Rolf. Tid alltså. Ja, sovit länge och dåligt också för den delen. Så fort han ätit sig mätt hade han för avsikt att somna om och inte vakna igen förrän det var vår. Rolf tände i köksspisen och skulle just fylla tekitteln med vatten när han upptäckte att någonting var tokigt. Kitteln var inte tom. Tvärtom, den var redan full, men inte av tevatten utan av fluff – vitt ulligt fluff – som snarkade…

Fortsättning följer…