Knopptoppen 2010/2011

Då är det slutligen dags för årets Knopptopp att avgöras. Gå in och rösta på din favorit överst här i högerspalten! Tävlingen pågår under hela november. Ett fint pris lottas ut bland alla som röstar. Lämna gärna en kommentar på någon av månadens texter när du röstat, så vi lättare vet vem du är.

Kandidat 1: Sandpäron

Kandidat 2: Hybridkastanj

Kandidat 3: Ullvide

Kandidat 4: Blågran

Som en liten bonus ber vi härmed att få presentera vinnaren av den redan avgjorda öppna klassen av årets Knopptopp, i år med temat "Svenska uppfinningar". Här har vi den överlägse segraren segraren jasmintry, Heptacodium miconioides, med sin imitation av det inkapslade kullagret:

Jasmintryet är långt ifrån härdigt hos oss och hann aldrig blomma i år,
men knopparna är väl värda att uppmärksamma ändå.

Månadsbilden nummer 10: Vid randen av ingenting

Så blev det sista oktober - sista dagen före icke-månaden november.

Vad är egentligen november bra för? Hösten är för långt gången för att en trädgårdsmänniska på arboarktiska breddgrader ska kunna räkna med några höjdpunkter, och riktig vinter är det inte heller. Bara ett gråfuktigt intet...

Men idag är det fortfarande oktober, och vi häpnar över det förfall som månaden oktober släppt in i vår trädgård de senaste veckorna. För en månad sedan klagade vi på att det var skräpigt. HA! Kolla då in detta:

%¤%#";"¤#!!!

Det ser helt enkelt ut som "¤#"%"#;; (valfri svordom)!!! Inte mycket att göra åt det. Dessutom börjar trädgården fyllas av de sedvanliga trista fiberduksspökena, vilket är en nödvändighet så länge Arboarkticum inte är inhägnat av viltstängsel och vi vill förhindra att våra skyddslingar blir odjursföda. Spökena är inte vidare snygga de heller, även om man kanske så här i Halloween-tider lite tillkämpat kan låtsas som att det ger en viss hotfull karaktär åt husets närmaste omgivning.

Eftersom vi redan är trötta på växtlighetens vilosäsong börjar vår tillbedjan till vår galna Primula muscarioides, som fortfarande tycker att arboarktisk höst är en lämplig säsong för storståtlig och färggrann blomning, likna religiös tillbedjan. Så här vacker är den ännu idag:

Arboarkticum's Top Model 2010???

Med tanke på den uppmärksamhet hon får av oss kan man väl säga att det varit ett ganska smart drag av henne att vända på årstiderna. Synd att inte fler av hennes grannar fattat tycke för metoden.

The return of the zombiebanana

Så här i halloweentider passar det väl bra med en liten spökhistoria?

Minns ni den döda bananplantan i vårt franka fotokollage från i början av månaden? Nu går den hämdlystna och besatta bananen igen för påminna oss om vår försumlighet när vi glömde bort honom nedgrävd i Örtlandet flera nätter med med sex minusgrader. Trots dödförklaringen vägrar den osaliga plantan att vila. Så sent som i morse tyckte vi oss tydligt skönja bananvålnaden på fönsterbrädan i gästrummet. Visst, numera försedd med sorgkanter, men definitivt samma döda bananplanta vi tidigare dokumenterat...

He's back - the Phantom of the Herb Garden

Nu väntar vi bara på att den gröna gasten ska börja plåga oss om nätterna också, kanske genom att rassla med bananklasar och yla The Banana Boat Song!

Eftertankens kranka krukor

En odlingssäsong är över och återigen ser det ut så här i det fula hålet i syrénhäcken. Hur kunde det bli så här? Igen? Vi som inte skulle handla så mycket i år. Bara plantera sådant som vi redan hade stående eller själva drivit upp.

Nädå, vi har inte alls handlat så mycket i år. Inte i år heller! Lalalalallaala...

Vad brukar ni göra när det här inträffar? Och inte minst - vad göra med alla krukor? Att åka till tippen som vi brukar känns som ett fruktansvärt resursslöseri. Pantsystem, någon?

En tårdrypande historia

Det inträffar ibland att arboarkticer blir sentimentala. Det är inte ofta, men i helgen hände det.

Utanför vedboden låg plötsligt Denise, den feminina halvan av vårt närmsta grannpar, kall, stel och livlös på det frostiga gräset.

Tack för den här tiden

Vi försökte krampaktigt fantisera ihop en historia tillsammans om att det inte alls var Denise, utan en påfrestande våldgästande kusin till henne (Doris?), som klantat till det och farit med huvudet rakt in i bodfönstret.

Men det gick inte att blunda för fakta: Dennis visade sig endast ensam vid fröautomaten. Alldeles ensam, solo och allena.

Av respekt för Denise och med tacksamhet för alla de stunder hon glatt oss med sina konster och sitt pratglada sällskap placerade vi henne försiktigt på en sten, där hon kunde se ut över åkrarna där kärrhöken ryttlar, mot himlens alla fågelsträck, och mot sjön där gässen fortfarande väsnas inför avfärden söderut.

Morgonen efter var hon försvunnen. Vi hoppas att hon fick följa med till någon varm och vacker plats.

Dennis förresten, har lyckligtvis ett skandalöst kort minne och har redan börjat larva sig inför en pudding från grannreviret. Som av en händelse råkar faktiskt även hon heta just Denise. Vi är förvissade om att ordningen i Arboarkticum mycket snart kommer att vara i balans igen. I Arboarkticum är det som i sagans värld: slutet gott, allting gott.

Mer toppknoppar

Då har det blivit dags att presentera ett par kandidater till årets Toppknopp igen. De tävlande som vi hittills avhandlat i år (kandidat 1 och kandidat 2) kanske inte är några direkta dussinväxter. Men sådana är också varmt välkomna och här kommer nu två slika.

Först ut är vanligt gement ullvide, Salix lanata, som ju växer vilt på många platser i landet. Ändå kan man inte låta bli att tycka att dess oprortionerligt stora, håriga knoppar är bland de maffigaste man kan se just nu.

Kandidat nummer 3 - Ullvide

Men nu hördes plötsligt ett väldigt knorrande från Pinetet. Varför ska alla Knopptoppskandidater jämt nödvändigtvis bara vara lövträd? undrar en dyster och kränkt barrförsamling.

Tja, Det har vi väl aldrig sagt. Det har bara fallit sig så. Men visst. Okej då! Årets fjärde kandidat blir den första någonsin från barrvärlden. Inte heller han någon direkt raritet. Detta är en vanlig, snabbväxande, ofta förtalad blågran, Picea pungens 'Glauca'. Närmare bestämt Blåman - en glad gamäng och kanalje som vi planterat på Ängen för att snabbt få ett effektivt vindskydd (och för att på sikt ge våra gnälliga grannar en obehaglig överraskning). Fortfarande är han dock inte högre än att det går att fotografera själva grantoppen. Därför passar vi på nu. Take it Blåman, Take it! Inte helt oäven om vi får säga det själva.

Kandidat nummer 4 - blågranen Blåman

Och därmed är årets samtliga fyra kandidater presenterade. Glöm nu inte att gå in på bloggen och rösta på din favorit från och med måndag. Tävlingen pågår under hela november. 

Transformation

En växt i sina bästa år

Det händer att man konstaterar att tiden går. Med höjda ögonbryn och munnen formad till ett förvånat 'o'! kan man ibland slås av att det gått en liten tid sedan man var en nykläckt ros på livets sommaräng.

Hoppla, nu blev det visst en smula pretentiöst! Och det här är väl ändå en trädgårdsblogg, så marsch tillbaka i fållan!

Men det finns faktiskt en koppling mellan den lätt svårmodiga inledande tanken och växtvärlden. Reflektionen gjordes nämligen senast vid studiet av utvecklingen av den trevliga purpurtulkörten, Vincetoxicum nigrum, en växt vars prydnadsvärde i vårt tycke borde ges mycket mer uppmärksamhet.

Purpurtulkörten är en släkting till den vanliga tulkörten, Vincetoxicum hirundinaria, som är en ganska känd medicinalväxt, på avstånd släkt med nerium - inte helt omöjlig att hitta i det vilda, och enligt folkmedicinen verksam bland annat mot vattusot.

Ung, söt och naiv

Vi odlar den slingrande släktingen purpurtulkört klängande i en klätterros, och i början av juli pryds den av vansinnigt söta, pyttesmå, mörkröda blommor som skymtar bland Goldfinch-rosens gula dito.

Jaha - men hur ska nu dessa rara blomster sys ihop med tidsfilosofierna i början av texten? Jo. Få växter genomgår en så häpnadsväckande transformation som tulkörtens blommor. När blommorna vissnat bildas fröställningar så väsenskilda från blommans utseende och storlek att man svårligen kan tro att det handlar om samma växt. De liknar snarare stora gröna chilifrukter!

Kanske en smula vassa?

En fascinerande förändring - och faktiskt en liten vaccination mot grubblerier om tidens tand: visst sker förändringar, vare sig man vill det eller inte, men i vårt tycke är nog höstfrukten minst lika tjusig som sommarblomman - lite mindre insmickrande och starkare i smaken bara. ;-)

Goda grannar?

För en gångs skull förärade våra grannar Gerda och Gert oss med ett besök när det inte var hel- eller halvskumt ute.

– Näe, mamma! Nu går inte det här längre. Fullkornshavre och
sura vildäpplen varenda dag. Jag börjar känna mig som Gunde Svan.
Jag är sugen på lite asiatiskt som omväxling.

 

– Visst min son, men då får vi vänta tills våra grannar i Arboarkticum
slutat härja runt i trädgården för dagen.

– Okej, då kommer vi tillbaka lite senare i stället.

Matchningstips

Så här vid vintervädrets vardande kan det ju vara dags att vända blickarna inomhus och se vad man kan göra av sina krukväxter. Vi har ett tips!

Om man har en Paphiopedilum vinicolor som just håller på att slå ut sin metallglänsande hätta, så kan man för effektens skull se till att ha planterat en rejäl höstgul björk som fond precis utanför fönstret.

Säsongens toner går i senapsgult och metallic-vin...

Den kompositionen gjorde vi väl ganska bra? Och ni förstår hur hårt vi fick jobba för att få tag på den rätta björken va? ;-)

Generationsskifte i Skogen

Så här års, när asparna redan tappat löven, får man plötsligt tillgång till en egen kristallkula. Slöjan som utgör framtidens förlåt dras för ett ögonblick åt sidan och man varseblir vilket öde som snart kommer att drabba pionjärträden i vår lilla lövskog. Redan nu har undervegetationen av främst, lönn, hägg, rönn och rosor börjat pösa likt en bulldeg och inom några år kommer de helt att ha konkurerat ut de gråstammiga jättarna.

Undervegetationen pöser

Här och var i de marknära domänerna påträffas numera också allt fler självsådda oxlar, almar, ekar och en och annan tibast. Samtliga utgör de i sin tur den tredje generation, som redan står och stampar otåligt för att också de bli verkliga aktörer i kampen om de begränsade livsbetingelserna i åsbrantens nordskugga.

Just nu en gul värld

För att göra det naturliga kretsloppet lite mer utmanande och intressant har vi dessutom själva valt att blanda oss i den biologiska workshopen. Vi har således egenhändigt planterat in i undervegetationen sådant som annars skulle ha svårt att hitta till Norduppland för egen maskin. Därför växer här idag också lundalm, vresalm, hängask och några barrträd som hade börjat visa vantrivsel i Pinetet och därför fått en sista chans till återhämtning i den mer skyddade miljön i Skogen. Vissa av barrträden har tagit chansen, bland annat en svårt betad cembratall som idag ser allt piggare och gladare ut.

Men det vi framför allt planterat in i Skogen är ekar av olika slag. Nära brynet längst i söder sitter de på rad, dessa ljusälskande träd. Här finns allt från vanlig bergek, kärrek, scharlakansek och rödek, via ungerska, turkiska och persiska arter till mer utstuderade sorter med pilformade eller påstått vintergröna blad. Vi utlovar fler bilder från ekplanteringen i framtiden men idag får ni nöja er med ett litet porträtt av en av kärrekarna.

En av kärrekarna som, namnet till trots, trivs utmärkt i torrjorden

Ännu en animalisk gourmetuppvisning

Och i Arboarkticums zoologiska inomhusträdgård fortsätter djurlivet att blomstra, allt medan utomhusfloran ger upp andan i rask takt.

Just som vi gjort processen kort med det blötdjur vi fann knaprandes på fönsterremsor häromdagen, så var det dags för nästa uppvisning av våra inneboende smådjursockupanters smaklösa matpreferenser.

Yummy, crunchy fly!



Rakt i blickfånget på fönsterbrädan i hallen har den här halloween-firaren tjyvstartat smaskandet på årets trick-or-treat-gotter.  Vi känner oss synnerligen förgrymmade! Det är ingen ordning på ungspindlarnas uppfostran nuförtiden - lakritsdoppade flugor får man väl ändå bara äta på lördagar!

Titt och otätt

– Vad det drar! Är det något fönster som står öppet? Stäng för sjutton det är ju vinter ute!

– Nej, alla innerfönster är på plats nu så de går inte ens att öppna.

– Det drar ändå från pigkammaren. Är allt verkligen som det ska?

Kallt ute, fullt drag inne.

– Men, vad sjutton är det där uppe i hörnet?

Det är någonting i hörnet

– Hur kom han hit och är det där verkligen en lämplig föda för honom? Det är inte utan att man undrar lite smått vad de använder för lim på fönsterremsorna nu för tiden?

Skurken i dramat, tagen på bar gärning

– Man kan också fundera på vad trädgårdssnäckor tycker om temperaturer under nollstrecket? Men det får vi snart reda på för nu åker han ut! Hoppas Pekka gillar skaldjur!

Förr. Fast nu.

Den arboarktiska seden bjuder att köksspisen ska prydas av färska blommor, så länge säsongen har något att erbjuda.

Sommar på spisen åtminstone ännu någon dag

Nu tycks den tiden obönhörligen förbi. Vilken tur att vi i alla fall hann med en lov runt tomten i fredags kväll, så att årets allra sista stockros, färgväxlartobak och luktärt fick en sista respit inomhus. De som lämnades kvar åt sitt öde utomhus försmäktade i kylan under helgens nattliga iskyla.  Eller, inte riktigt allihopa faktiskt: grekvädd, bergklint och blodtopp tycks näst intill odödliga, eller åtminstone ha minst nio liv, och blommar ännu med allt blekare kinder i rabatterna. Ska man våga hoppas på ännu en helgbukett?

Senhöst

När vi vaknade på lördagsmorgonen var det -6,4 grader och det hade fallit snö.

Nysnö utanför farstukvisten

I vattenkannorna som vi ännu inte hade hunnit ta in var det en tjock isskorpa som inte smälte på hela dagen.

Färdigvattnat för i år

I veckans höststormar hade vimpeln slitit sig från flaggstången och satt nu högst upp i vår största rönn och skrattade, väl medveten om att där skulle vi aldrig kunna komma åt den.

 Untouchable

Om det fortfarande är höst är det onekligen väldigt sen sådan och alla vettiga lignoser har redan kommit en bra bit i sitt avmognande. Bara den korkade lilla hybridplatanen vi drivit upp från frön av moderträdet utanför Kungliga biblioteket i Stockholm vägrar inse faktum och fortsätter obekymrat att gnola sina lite tramsiga sommarsånger. Suck! Någonting säger oss att den här killen är ett omöjligt fall som aldrig kommer att kunna planteras ut permanent.

Låt inte den gula bladfärgen lura er. Den beror på morgonljuset, inte årstiden.

Den envisa platanen är fortfarande lika envist grön som i somras.

Hemliga lådan

Det kom ett paket med utländska frimärken och avsändaradress:

Hvalsø - hvafalls?

Det visade sig innehålla en fantastisk skatt - en bortglömd gömma med exotiska ädelstenar som lagts undan just till Arboarkticums prydnad. Paketet innehöll nämligen en beställning från Pionexperten - eller Paeoneksperten, om man ska tala expertens eget språk.

Beställningen gjordes redan i juli, och den föll sedan i glömska. Vilken glädje att såhär på odlingssäsongens sista skälvande dagar överraskas med dessa juveler till knölar (särskilt glädjande var det dessutom att den lätt astronomiska räkningen betalats redan vid beställningstillfället)!

Och vilka knölar detta nu visade sig vara! Större och kraftigare pionrötter får man leta efter - och våra förhoppningar inför nästa års pionblomning börjar anta nästan löjeväckande former när vi betraktar de bruna korvarna. Men väl är väl det - det gäller att ladda med glassiga, mentala månadsmagasinsmässiga bilder av kommande växtsäsong för att hålla modet uppe inför kommande halvårsprövning. 

Chocolate soldier (KÖP KÖP KÖP, nu är den på rea!), White Innocence (för att ersätta ett felköp),
Obovata var. alba (den vackraste pionen i världen?) och Officinalis ssp. hutchi (sorry, slut!).

  

Sporrade blad och knoppar

Vi kom just på att vi ju glömt att berätta om vår Tetracentron sinense. Den har ännu inget riktigt svenskt namn, ja faktum är att den knappt ens testats på friland här. Ett av dess engelska namn är i alla fall spur-leaf så det är detta vi av praktiska skäl norpat och direktöversatt till sporrblad.

Sporrbladets hjärtformade blad med tydlig spets

Som ni redan anar är det ingen alldeles vanlig trädplanta vi snackar om. Sporrbladet, ett upp till 20 meter högt träd, som endast växer på mycket hög höjd i västra Kina, Nepal och norra Burma, är helt ensam i sin familj och enligt vissa även ensam i sitt släkte. Andra menar att den i alla fall är någorlunda besläktad med en annan kinesisk knasboll – hjulträdet Trochodendron araloides, som vi ju berättat om tidigare. Ingen har dock frågat hur hjulträdet ställer sig till det påståendet.

Mycket lite är känt om sporrbladet, till exempel käbblar experterna fortfarande om trädet är att betrakta som vintergrönt eller inte. Hos oss lär det definitivt inte vara det och frågan är om det ens kommer att överleva sin första vinter där vi planterat ut det i Sydrabatten. Vi ska därför inte uppehålla er läsare någon längre stund. Dock måste vi be er att ta en titt på trädets märkliga knoppar. Att den tydligt spetsiga bladformen gett upphov till namnet spur-leaf är begripligt. Men vad ska man då säga om de här sporrlikande knopparna? Även om de kanske inte direkt platsar i vår tävling Knopptoppen måste vi medge att vi då aldrig sett några liknande.

AHS - Arboarkticum Hotspurs

Kejserlig moder?

För några dagar sedan, innan den där (näst intill onämnbara) kylan slog ned i rabatterna, blommade vår nättidlösa så här vackert:

Ännu ett hot mot friden i Arboarkticum

Vi tänker inte älta den sorgliga syn som man nu möter i rabatten, efter frostnätternas intåg. I stället filosoferar vi en smula över nättidlösans latinska namn, Colchicum x agrippinum.

Agrippinum? Vad kan nu det betyda och implicera för egenskaper hos den här tjusiga blomman? Vi slår upp Agrippina, och lär oss att det fanns en äldre och en yngre Agrippina i det forna Romarriket. Ryktbara har de blivit för att den ena var moder till kejsar Nero och den andra till kejsar Caligula. Åhå. Hm. Ville vi egentligen veta det här? Betyder detta namnmässiga släktskap att vi nu ska vara nervösa för att lilla tant Agrippinum ska börja producera kejserliga, tyranniska små-lökar med smak för frosseri och våld???

Vi har sagt det förr, och säger det igen: I Arboarkticum kan faktiskt nästan vad som helst hända.

Guldnöt

Egentligen är vi väl lika ointresserade av att skörda nötter som vi är av att skörda frukt. Ändå måste medges att det kändes lite snopet att vår stora präktiga gärdsgårdshassel Sven inte lyckats producera en enda nöt i år. Den vidriga senvintern satte stopp för det och höll så när på att sätta stopp för Sven också som det såg ut ett tag. Nu har Sven dock repat sig bra, men några nötter blev det alltså inte.

Att någon av alla de mindre hasslar vi har på olika ställen på tomten skulle kunna ge frukt föresvävade oss aldrig. Därför kom det som en komplett överraskning när vi i helgen upptäckte att vår lilla, lilla guldhassel, Corylus avellana 'Aurea', faktisk åstadkommit två nötter. Guldnötter således. Grattis Dennis! För det blir väl du som vanligt som snor åt dig skörden.

Den ena av två guldnötter

Fint folk kommer sent?

Få saker kan göra en så beklämd som blommande växter som hamnat på efterkälken.

Vi har till exempel ett silverax, Cimicifuga racemosa, som vi tydligen planterat lite väl skuggigt. Visserligen sägs växten föredra ett dunkelt läge, men det helmörka hörn intill en husvägg som vi valde till vår planta är uppenbarligen en för hård prövning till och med för den här skymningsvarelsen. Silveraxet slog ut sina blommor... i förrgår. Hela söndagen - en HEL DAG alltså - fick vi glädjas åt den fantastiska doften från de vita vipporna och den slående kontrasten mellan kritvita blommor och mörkröda stjälkar, innan kölden slog till med full kraft inatt och ödelade hela härligheten. Nog känns det lite bittert ändå att inte ha fått njuta mer av den här resliga, parfymerade damen?

Akademisk kvart, eller bara lite senfärdig?

Hotell Pimpinell goes Hitchcock

Eftersom vi matar fåglarna året runt och i princip vartenda större träd i trägården är begåvat med minst en fågelholk är det vanligtvis ett herrans fågelliv i Arboarkticum. I år är det värre än vanligt. Till och med de starkt revirhållande Dennis och Denise tycker att tillgången på komfort är så god att de, tvärtemot alla regler, accepterar minst en ytterligare nötväckefamilj vid fågelmatningen.

Allra värst är det dock med pilfinkarna! Visserligen har vi under årens lopp noterat att de tycks bli alltmer framgångsrika men nu börjar det bli rent löjligt.

Flockens alfahanne poserar näbbigt på gärdsgården

När vi flyttade hit för nio år sedan var det i princip bara ett strävsamt lågmält grått proletärpar som endast sporadiskt lämnade sin taggiga rosenbuske för att diskret komma fram och smaka på skulorna från fågelbordets läckerheter. Med tiden har de dock blivit allt djärvare och gjort en veritabel klassresa. Nu duger det inte längre för de allt finare pilfinkarna att bo i bushen. I stället har det flyttat in allt fler pilfinkar i allt mer attraktiva holklägen. Inte ens annars så aggressiva blåmesar, talgoxar och flugsnappare har förmått att stå upp för sina invanda kärleksnästen.

Inte lika grann i år som i fjol - men det tycks inte spela någon roll

Vad har då hänt med den gamla pimpinellrosen där resan började? Ja, som vi berättade redan i fjol tycks det som att alfaparet numera ha startat hotellverksamhet och hyr ut rum i de taggiga snåren åt mindre bemedlade släktingar. Rosenbusken är inte alls lika tilltalade i år som när vi lyriskt beskrev den i fjol, och då var det ändå drygt två veckor längre gånget på säsongen. Detta är dock inget som bekymrar hotellgästerna som aldrig varit så många. När man nu blir busken för närgången hör man plötsligt ljudet likt en brusande fors och i nästa ögonblick tycks höstsolen gå i moln när himlen förmörkas av upprörda pilfinkar. Det hela ger lite otäcka vibbar av Hitchcockfilm och man funderar så smått på om det här med välgörenhet för samhällets olycksbarn verkligen är en så bra idé?

Rödgula lyktan kommer tillbaka

För snart två år sedan, långt innan vi hade några läsare att tala om, berättade vi om den sevärda hybridkastanjen, Aesculus hybrida, på skolgården vid Norra Latin i Stockholm. Av de plantor vi drev upp av nötterna från denna lever ännu en handfull. Detta trots oöm behandling i elakt klimat. Vinterkylan har dock som vanligt inte varit något större problem. Sol och sommartorka har däremot krävt sin oundvikliga tribut.

Likväl är det lite motsägelsefullt den av småkastanjerna som fått den gassigaste placeringen som artat sig bäst. Angie, som vi kallar henne helt logiskt efter hennes boplats nära ena utgången till Ängen, är fortfarande ingen gigant men har i stället begåvats med ett behagfullt yttre med väl sevärda accessoarer. Vad säger ni till exempel om den här knoppen, inte helt olik en midgårdsk försvarsborg med fångstnät och allt?

En gotisk våt dröm, inte sant?

Själfallet är Angie härmed kandidat två ut i årets upplaga av vår bildtävling Knopptoppen.

Trevlig knöl? Hmmm...

Vi fick oss tillsänt ett klipp från Dagens Nyheter, från en uppmärksam och sunt skeptisk läsare som mindes vår recension av årets lågvattenmärke i potatislandet, den lungmosliknande skotska Highland Burgundy Red. Artikeln beskriver en nyhet på potatismarknaden, en potatisarnas "superhjälte" med täcknamnet "Purple Majesty".

Låter inte detta klart skumt? En potatis med lila fruktkött, som dessutom marknadsförs i Skottland? Läs artikeln här nedan, som visserligen innehåller en del intressanta fakta, men framför allt får oss rynka pannan av djup misstänksamhet och fasa inför tanken på att detta skulle kunna vara en släkting till lungmospotatisen, som någon ovanligt framgångsrik marknadsförare satt klorna i!

Inte för vi skulle rata superhjälteknölen om vi skulle få  möjlighet att lägga vantarna på några sättpotatisar. Erfarenheten säger oss att när arboarkticer köper sättpotatis är det marknadskrafterna som styr, inte förnuftet.

************

Ur gårdagens nätupplaga av Dagens Nyheter:

En trevlig knöl

Den presenteras som en riktig superhjälte – en näringsrikare, godare och hälsosammare knöl än vad världen tidigare skådat. Potatisen som presenteras i Skottland och börjar säljas på onsdagen är lila till färgen och heter ”The purple majesty”.

Vad sägs om lila chips till fredagskvällen, eller purpurfärgad mos till strömmingen? Ja, det kan i alla fall bli fallet om potatissorten ”The purple majesty” slår rot hos världens potatisodlare.

Företaget, som odlat fram 400 ton i Skottland för kommersiell försäljning i första hand i Storbritannien, utlovar i alla fall en kartoffel som inte bara skyddar mot hjärtinfarkt, utan som också kan revolutionera måltiderna. Och inte minst sätta lite färg på nationalrätten ”fish & chips”.

Hemligheten med potatisen är egentligen inte särskilt ny, utan handlar om den blåvioletta färg, som kommer från färgpigmentet malvidin, som ska fungera på samma sätt som antioxidanter. Och, enligt företaget innehåller den lila lilla rotfrukten upp till tio gånger mer hälsosamma antioxidanter jämfört med den vanliga vita släktingen. Färgämnet är också känt sedan tidigare och har sin motsvarighet i den svenska potatissorten ”blå Kongo”.

För Storbritannien har den nya rotfrukten blivit en het potatis och Gillian Kynoch, tidigare minister i skotska regeringen, som nu är chef för potatisföretaget framhöll under onsdagen att potatisen är lika mångsidig som den vanliga potatisen, skriver skotska tidningen The Herald.

– Det är fråga om en riktig superhjälte, en näringsrik liten smällare som dessutom smakar som en delikatess, säger Gillian Kynoch.

Det eftertraktade blåvioletta färgämnet finns för övrigt inte bara i potatis, utan finns också i blå druvor, blåbär och rödkål.

Potatisen har urprungligen tagits fram i USA, men den första odlingen och försäljningen sker i Storbritannien.

Att se framtiden an med tillförsikt

Det är mörkt. Det är kallt. Det blåser som tusan. Man skulle kunna ge efter för mjältsjukan och gömma sig under tredubbla lager filtar tills ljusare tider anländer - men det gör man inte. Man vet nämligen att bättre tider kommer - och under tiden man väntar kan man roa sig med att fantisera om trädgårdens sköna uppvaknande.

För en växtnörd kan hoppet om våren till exempel se ut så här:

Strax före nedbäddning för vintrig skönhetssömn

Nej, det är inte några jordiga daggmaskar som vi försöker hålla som husdjur - fullt så tokiga är vi inte. Det är fyra rötter av den underbara vitsippan Blue Eyes, som just anlänt med posten. Bildgoogla på den sippan ni, eller titta här, så får ni se något som kan hålla fantasin, hoppet och livsandarna levande hela långa vintern.

Tagga ner lite

Det här med taggar är märkligt. Vi har varit inne på det tidigare men det är värt att ta upp igen. Varför hatar man en del taggar och älskar vissa andra, trots att de är väl så vassa?

Till exempel skulle vi bra gärna vilja bli av med det vilda björnbäret som kommer upp ur husgrunden – en ovälkommen och svårutrotad rest av den förädlade sorten 'Thornless Evergreen', som frös ihjäl på platsen, en vinter för åtta år sedan.

Mûre sauvage

Å andra sidan kan man ju bara inte motstå taggaralian, Aralia spinosas djävulska mordvapen. Spinosan, som efter många tuffa år i vår trädgård, först i år äntligen hittat en plats där den stortrivs. Lösningen blev att plantera den i direkt sol direkt i de murkna rotresterna av en länge sedan nedsågad lönn.

Vår möjligen mest orakade lignos

Den vår de svage kallar höst, del 2: Schersminrosen

För ungefär ett år sedan skrev vi ett inlägg med samma rubrik som den här, den gången om en galen viol som aldrig ville sluta blomma. Nu har vi fått anledning att återanvända det här googlingsintensiva rubrikcitatet!

Idag vill vi nämligen presentera en ovanligt vacker liten växt som verkligen levt upp till alla våra zonknäckarförväntningar: den är inte bara högst levnadsduglig i zon 4, trots att litteraturen anger zon 2 som maxgräns - den är även helt galen och knäpp!

Den kinesiska schersminrosen, Rhodotypos scandens, finns i sällsynta fall att få tag på i välsorterade plantskolor, men vi köpte vår som en decimeterhög liten stickling på en plantmarknad förra sommaren. Vi hade inte några jätteförväntningar på att den skulle direkt sprudla av glädje efter den förra rekordlånga vintern, men, minsann! Ingen tillbakafrysning alls syntes på det lilla skottet när våren till slut anlände, och under sommaren har plantan skjutit nya kraftiga skott med vackra, ljusgröna blad i en rasande takt. Nu är den redan närmare en halvmeter hög.

Man kunde nästan ha nöjt sig enbart med de vackra bladen...

I helgen upptäckte vi att vår lilla schersminros minsann också lagt sig till med en underbar liten blomma, som tydligt visar hur växten fått sitt namn: visst ser den ut som en perfekt korsning av en ros- och en schersminblomma?

...om det inte vore för att blomman är helt enastående förtjusande!

Och knäppigheten då, hur kommer den in i bilden? Jo, efter lite snabb googling har vi lärt oss att schersminrosen blommar i maj. I maj. På våren alltså. Inte i oktober. Vi håller tummarna för att vår lilla schersminros inte beter sig såhär efter att ha blivit kroniskt vinterchockskadad, utan bara för att den bara är lite lagom arboarktiskt originell och inte har lust att vara så förutsägbar.

True colours

De här bilderna är inte bara oskarpa och fula. Motiven är också av ett slag som Sköna Hem aldrig skulle våga visa. Välkomna till verkligheten en svinkall söndag i oktober!

Ruttna äpplen på den döende vildapeln

Kvarglömd, frostdödad bananplanta i Örtland 6

Visitkort från en höstmosig Max

Månadsbilden nummer 9: Skräpigt

Vem har hällt ut en säck skräpiga löv här???

Jaha, då kan man sluta hålla andan då. Första frostnatten är avklarad.

På ett sätt känns det ganska skönt. Medan man fortfarande går omkring som en idiot och tänker att det kanske ändå inte behöver bli frost i år, väl, så blir tillvaron lite jobbig. Man spänner sig. Spjärnar emot. Andas försiktigt och stötvis.

Det slipper vi nu.

Natten mot torsdag var det -1,9 grader i Arboarkticum, och i natt -0,9. Mycket ser ändå förvånansvärt fräscht ut. Könsbytarrosen Louise Bugnet (som vi länge trodde hette Louis) blommar fortfarande ganska rart, liksom flox och hortensia.

Fullt nöjd med sin damiga framtoning

Vår andra cyclamen, Cyclamen hederifolium, blommar äntligen, vilket innebär att båda våra cyclameninköp från förra året både överlevt och dessutom blommat.

Blad illa åtgångna av sniglar - men blomman är tjusig.

Knäppast denna månad är vår tokiga Primula muscarioides, som har bestämt att det är vår, och blommar för fullt. Vi suckar och tänker att snart får den så att den tiger.

Håll med om att detta leende är lite stelt?

Trots all den kämpaglöd som fortfarande lever i rabatterna orkar vi inte riktigt bry oss. Det är höst. Det ligger skräpiga löv överallt och nu från och med nu blir det bara värre. Det är inte mycket att göra åt det. Vi lämnar faktiskt rabatterna åt sitt öde och går in och gör en tarte tatin på Särsö-äpplen i stället.