Transformation

En växt i sina bästa år

Det händer att man konstaterar att tiden går. Med höjda ögonbryn och munnen formad till ett förvånat 'o'! kan man ibland slås av att det gått en liten tid sedan man var en nykläckt ros på livets sommaräng.

Hoppla, nu blev det visst en smula pretentiöst! Och det här är väl ändå en trädgårdsblogg, så marsch tillbaka i fållan!

Men det finns faktiskt en koppling mellan den lätt svårmodiga inledande tanken och växtvärlden. Reflektionen gjordes nämligen senast vid studiet av utvecklingen av den trevliga purpurtulkörten, Vincetoxicum nigrum, en växt vars prydnadsvärde i vårt tycke borde ges mycket mer uppmärksamhet.

Purpurtulkörten är en släkting till den vanliga tulkörten, Vincetoxicum hirundinaria, som är en ganska känd medicinalväxt, på avstånd släkt med nerium - inte helt omöjlig att hitta i det vilda, och enligt folkmedicinen verksam bland annat mot vattusot.

Ung, söt och naiv

Vi odlar den slingrande släktingen purpurtulkört klängande i en klätterros, och i början av juli pryds den av vansinnigt söta, pyttesmå, mörkröda blommor som skymtar bland Goldfinch-rosens gula dito.

Jaha - men hur ska nu dessa rara blomster sys ihop med tidsfilosofierna i början av texten? Jo. Få växter genomgår en så häpnadsväckande transformation som tulkörtens blommor. När blommorna vissnat bildas fröställningar så väsenskilda från blommans utseende och storlek att man svårligen kan tro att det handlar om samma växt. De liknar snarare stora gröna chilifrukter!

Kanske en smula vassa?

En fascinerande förändring - och faktiskt en liten vaccination mot grubblerier om tidens tand: visst sker förändringar, vare sig man vill det eller inte, men i vårt tycke är nog höstfrukten minst lika tjusig som sommarblomman - lite mindre insmickrande och starkare i smaken bara. ;-)