Det här med taggar är märkligt. Vi har varit inne på det tidigare men det är värt att ta upp igen. Varför hatar man en del taggar och älskar vissa andra, trots att de är väl så vassa?
Till exempel skulle vi bra gärna vilja bli av med det vilda björnbäret som kommer upp ur husgrunden – en ovälkommen och svårutrotad rest av den förädlade sorten 'Thornless Evergreen', som frös ihjäl på platsen, en vinter för åtta år sedan.
Mûre sauvage
Å andra sidan kan man ju bara inte motstå taggaralian, Aralia spinosas djävulska mordvapen. Spinosan, som efter många tuffa år i vår trädgård, först i år äntligen hittat en plats där den stortrivs. Lösningen blev att plantera den i direkt sol direkt i de murkna rotresterna av en länge sedan nedsågad lönn.
Vår möjligen mest orakade lignos
Inlägg
Det där med en vilding av Thornless Evergreen var intressant. Jag har två sådana och den ena får stora fina bär, medan den andra får små och sura. Båda saknar dock taggar... men jag undrar lite i alla fall om den ena på något sätt inte är vad den var?
SvaraRaderaHar massor av dessa björnbärsslingor och jag hatar dem. Inga bär blir det ens, bara rispor i både händer och kläder. Ocj som du säger, de är nästan omöjliga att bli av med. Man lyckas i ett hörn av trädgården och då kommer de i ett annat. Den andra du, ser riktigt ogästvänlig ut, fast den kanske inte sprider sig på samma ogräsartade vis som björnbärsplågan.
SvaraRaderaDå är vårt vildbjörnbär från Evergreen-ympen en korsning av era två. Massor av sylvassa taggar och massor av små osmakliga bär.
SvaraRaderaOch nä, taggaralian självsår sig ju inte direkt på våra bredgrader. Tvärtom har det ju alltså varit svårt att få den att trivas fram till nu.